Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EMU:s oförenlighet med ett demokratiskt styrelseskick.
Valutapolitik är åtgärder som direkt påverkar växelkursen för ett lands valuta. I EMU-fallet handlar det om en valutaunion, alltså sammanslagning av flera valutor till en. EMU är ett valutapolitiskt arrangemang som ställer strikta krav på hur penningpolitiken skall bedrivas.
Penningpolitik är statens, eller i första hand Riksbankens, åtgärder som är till för att styra utvecklingen så att målen för statens ekonomiska politik främjas. Penningpolitikens verkningar alstras därigenom att den påverkar räntan eller penningmängden.
”Demokratin har kommit lite på ’mellis’”, citerar Björn Elmbrant ett socialdemokratiskt kommunalråd i boken Dom där uppe, dom där nere, och så är det förvisso i den våldsamma omstöpning av samhället som ägt rum under de senaste åren. Efter oljekriser, tillkortakommanden med de traditionella ekonomiska verktygen, keynesianismens kollaps, sammanbrott i valutasamarbetet ERM och med kronfallet 1992 som det definitiva nederlaget har det skett en återgång till den syn på ekonomi och demokrati som var förhärskande vid förra sekelskiftet. Denna nygamla syn präglas av misstro mot demokratin, tro på expertlösningar och på den klassiska ekonomisynen. EMU är ett barn av denna tid.
Valet av valutapolitisk regim är kanske det strategiskt viktigaste beslut som en stat har att fatta eftersom det ger de ramar som politiken och demokratin har att verka inom. Trots det har frågan alltid ägts av en liten elit och inte nått ut till en bred folklig debatt.
Att vi nu så småningom skall gå till folkomröstning om EMU innebär en möjlighet för folket att göra sig till ägare av frågan, men detta förutsätter att det blir ett nej i folkomröstningen eftersom ett EMU-medlemskap syftar till att undandra penningpolitiken från folket och att vi skall ingå i det valuta- och penningpolitiska Nirvana som har stora likheter med Carl Bildts ”enda vägens politik”. Men att stoppa ett svenskt EMU-medlemskap är bara första steget i den återdemokratisering som förr eller senare måste komma om vi inte förr eller senare skall glida in i ett auktoritärt system.
Växelkursregimer kan ha olika mål, och de som finns tillgängliga är
självständig ekonomisk politik,
fasta växelkurser,
fri rörlighet för kapitalet.
Av dessa mål kan endast två väljas. I Sverige, EU och EMU har man valt fast växelkurs och fri rörlighet för kapitalet. Därmed har man valt bort alternativet ”självständig ekonomisk politik”. Det innebär att fast penningvärde och starka offentliga finanser åter har högre prioritet än handlingsutrymme i politiken och t.ex. full sysselsättning. Detta har bidragit till att de flesta industriländer nu har massarbetslöshet, liksom de hade under mellankrigstiden.
För Sveriges del inföll de gyllene åren när världsekonomin reglerades av Bretton Woods-systemet. Detta system hade den amerikanska dollarns knytning till guldet som ankare för fasta växelkurser. Systemet brakade samman 1971 på grund av inre spänningar och för att USA tvingades trycka dollar för att finansiera Vietnamkriget. Bretton Woods byggde på fasta men inte helt oföränderliga växelkurser. Genom att välja målen fasta växelkurser och självständig ekonomisk politik i kombination med reglering av finansmarknaden möjliggjordes välfärdsstaten. Med fri rörlighet för kapitalet hade detta inte varit möjligt.
Fram till kollapsen gav Bretton Woods den stabilitet som EMU sägs leda till men som verkligheten dementerat. Att EMU inte levererar stabilitet beror på att man valt den klassiska liberala lösningen, dvs. fast växelkurs och fri rörlighet för kapitalet. Det innebär i sin tur att det är arbetsmarknaden och inte myntet som får hantera ekonomiska kriser. Stabilitet för myntet byts mot instabilitet och otrygghet på arbetsmarknaden. Historiskt kan vi se att det är bara när kapital- och valutamarknaden varit reglerad som Sverige haft full sysselsättning. EU och EMU garanterar kapitalets fria rörlighet.
I EMU-utredningen var slutsatsen att EMU behöver ”vidgade möjligheter till politisk kontroll och ansvarsutkrävande”, möjlighet ”för Ekofinrådet att i en krissituation åsidosätta ECB och ta över ansvaret för penningpolitiken”, redovisningsskyldighet för ECB inför de nationella parlamenten, lindrigare sanktioner för länder med ekonomiska problem och bättre möjligheter för finanspolitiken att spela en stabiliserande roll. Det som utredningen sade ”njaa” till var alltså något ganska annorlunda jämfört med det existerande EMU.
EMU är konstruerat för att vara så oåtkomligt och oföränderligt som det över huvud taget är möjligt. Det är detta som inför marknaden, enligt tyskt mönster, skall garantera oberoendet. I Tyskland har det trots det formella oberoendet rått en viss maktbalans och samverkan emellan Bundesbank och den tyska regeringen, förtjänstfullt belagt av David Marsh. Bengt Dennis summering av den svenska kronkrisen i boken ”500 %” landar i slutsatsen att det är nödvändigt med ett förtroendefullt samarbete emellan riksbank och regering när det blåser. Detta är förbjudet i EMU.
De som förordar medlemskap i EMU ställer sig bakom tanken att det finns en enda penningpolitisk sanning och att den kommer att hålla i evighet. 1991 ristades EMU:s stentavlor i Amsterdam, 1992–1993 brakade ERM samman, valutorna föll i många ERM-länder trots att den högsta sanningen tillämpades. De initierade trodde att därmed var drömmen om EMU begravd. ERM-konceptet som är uppbyggt som EMU med undantag för det gemensamma myntet och möjligheten att justera växelkurserna fungerade inte. Men tron försatte berg även denna gång, och EMU förverkligades.
Sverige var också en del av ERM:s fall eftersom vi ensidigt knutit kronan till ecun i maj 1991 för att visa hur goda européer vi var. Så stark var tron på doktrinen i hela det svenska etablissemanget – Dennis, Bildt, Wibble, Carlsson och även undertecknad – att här löpte vi hela linan ut ända in i katastrofen. Kronan föll i november 1992. Det finns många uppfattningar om hur mycket det formidabla misstaget kostade oss, allt ifrån Bengt Dennis kamerala slutnota på 8 miljarder, över kostnader för växlingsförluster på 35 miljarder när valutareserven tömdes, till min bedömning att beloppet lika gärna kan vara tresiffrigt i miljarder. Förutom växlingsförlusterna måste också läggas kostnaden för 50 000–60 000 konkurser, närmare en halv miljon arbetslösa och effekterna av de störningar som företag och samhälle fick utstå, och det är uppenbart att katastrofen var just formidabel. Det var inte kronans falla som var problemet – fallet var räddningen. Om vi hade varit med i EMU ”på riktigt” hade alternativen varit sänkta löner i storleksordningen 25 % eller en utplånad exportnäring. Så gott som alla ”experter” var överens om att den katastrofala politiken var den enda rätta – vad är det som säger att de har rätt nu?
Hur kunde experterna tro att det skulle kunna vara möjligt att ha en fast växelkurs i en ekonomi som befann sig i fritt fall och där kapitalet hade full rörelsefrihet?
Ingen har ställts till svars, och ingenting tycks vi ha lärt oss trots att priset var så högt. Understödda av de ansvariga drog många slutsatsen att det var spekulanter som sänkte kronan, men detta är fel. Det var svenska företag som helt legitimt skyddade sina tillgångar när man såg risken för ett kronfall. Spekulanten Soros var inne de tre sista dagarna och gjorde riskfria spekulationsvinster, och det kan man moralisera över. Men faktum kvarstår – det är vi i riksdag och regering som har det hela och fulla ansvaret för denna förbrytelse mot det svenska samhället. Beslutet om att avreglera valutamarknaden var enligt min mening det näst största beslut som togs av Sveriges riksdag under 1900-talet eftersom det innebar ett dramatiskt maktskifte från folkstyre till marknadsstyrning – bara beslutet om den allmänna rösträtten var större. Det märkliga var att beslutet togs utan debatt och analys. Ingen av affärstidningarna kommenterade beslutet, och i Dagens Nyheter fanns några rader.
Professor Lars Jonung, som på ESO:s uppdrag analyserat svensk stabiliseringspolitik efter 1970, gör ett viktigt konstaterande: ”Slutsatsen bör vara” av hans studie ”att de stabiliseringspolitiska bytena 1970 – 95 är led i en läroprocess som pågått under lång tid och som kommer att fortsätta i framtiden.” Penningpolitiken, som ECB skall sköta i framtiden, är den centrala delen av stabiliseringspolitiken, och den är som tidigare sagts tänkt att vara oföränderlig. Jonungs slutsatser innebär att vi inte har sett den slutgiltiga sanningen – den finns naturligtvis inte – om hur penningpolitiken m.m. skall skötas – det är bara EMU-konceptet som tror sig rymma denna djupa sanning.
Maastrischtfördraget som innehåller bestämmelserna om EMU, kom till 1991 när ekonomismen, för att inte säga nyliberalismen, stod så gott som helt oemotsagd. ”Effektivitet” sattes före folkstyre. Detta präglar också bestämmelserna om EMU.
Experterna sköter våra angelägenheter bättre än vi själva.
Experterna skall inte kunna ställas till svars av någon.
EMU garanterar kapitalets fria rörlighet och därmed dess övertag över den demokratiska sektorn.
Konvergenskriterierna och stabilitetspakten garanterar att det är den klassiska ekonomismen som gäller. Offentliga sektorn hålls därmed i strama tyglar.
ECB:s stadga sätter tvångströja på politiken genom att omöjliggöra att sätta full sysselsättning som det viktigaste politiska målet. Går vi med i EMU kan svenska väljare inte besluta sig för en politik där full sysselsättning är det viktigaste målet.
I en stark federalistisk miljö – kommissionen, parlamentet och EU:s institutioner – är stabilitetspakten regeringschefernas försök att rida spärr mot en federalistisk utveckling. Frågan är om de mycket hårda påkänningar som stabilitetspakten kan innebära spränger EU inifrån.
ECB har rätt att besluta om förordning. Förordningarna har direkt verkan i medlemsländerna och är därmed överordnade både vanlig lag och grundlag. Medlemsstat och ministerrådet kan vända sig till EG-domstolen, men domstolen tar bara ställning till om förordningen är i enlighet med fördraget, inte lämpligheten, och domstolen har också som uppgift att främja integrationen.
En gemensam valuta antas främja freden, trots att av 25 pågående krig utspelar sig 24 i gemensamma valutaområden.
I en demokrati kan makt delegeras eftersom delegationen kan återkallas. I EMU är, statsvetenskapligt sett, delegationen omöjlig att återkalla, och ingen instans kan i praktiken ändra SCB:s instruktioner.
EMU-konceptet är oförenligt med vår traditionella demokratisyn. Under Sveriges gyllene år sågs demokratin som en metod, en procedur och ett förhållningssätt till hur man fattar beslut om gemensamma angelägenheter – demokratin var en överideologi. Denna demokratisyn har växt fram i opposition mot den syn som präglade samhället före första världskriget. Som Kerstin Jacobsson har visat i sin doktorsavhandling Så gott som demokrati innebar redan Sveriges närmande till EU en smygande omdefiniering av demokratibegreppet i riktning bort från folkstyret.
I en underrapport till utredningen analyserar Jörgen Hermansson EMU:s förenlighet med gängse demokratibegrepp. Några citat med mina kommentarer i kursiv stil:
Den offentliga maktutövningen (lagstiftande och verkställande) skall kontrolleras av folkvalda. I EMU är detta förbjudet.
De politiska makthavarna utses i fria, rättvisa och regelbundna val.
Makthavarna i EMU väljs inte utan utses långt, långt ovan folket.
Praktiskt taget alla vuxna medborgare har rätt att rösta och kandidera i dessa val.
Alla medborgare är fria att ge uttryck för sina åsikter, även när det handlar om kritik av de makthavande.
Medborgarna är fria att kritisera, men riksdagar och regeringar är förbjudna att kritisera eller ha synpunkter på ECB:s agerande.
Pressfriheten är garanterad, vilket ger medborgarna tillgång till alternativa informationskällor.
Likaså är organisationsfriheten garanterad, vilket ger medborgarna möjlighet att sluta sig samman och politiskt verka för sina idéer.
Detta kriterium är också uppfyllt om projektet fungerar som det är tänkt.
Att vi har representativ demokrati gör att Hermansson lägger till ytterligare ett kriterium:
Möjlighet för väljarna till ansvarsutkrävande gentemot de valda.
Detta är en av grundbultarna i EMU att de ansvariga inte skall kunna ställas till svars. Endast två av de sju demokratikriterierna är uppfyllda i EMU. Det finns därmed enligt min mening ingen annan slutsats att dra än att EMU är oförenligt med vår gängse demokratisyn.
”Vad gäller proceduren kan demokratin inte begränsas till att folket (direkt eller indirekt) har möjlighet att välja sina representanter. Det måste också vara möjligt och meningsfullt att utkräva ansvar. I fallet EMU, med dess strikt oberoende centralbank, skulle detta åtminstone förutsätta att överlåten makt kan återkallas, vilket i praktiken ter sig närmast ogörligt. Slutsatsen blir att EMU knappast kvalificerar sig som demokratiskt.”
”Folkstyrelsen främjas genom att de förtroendevalda – ytterst folket självt – ges ökade möjligheter att lära av sina misstag. Maastrichtfördragets konstitutionella ordning är emellertid rigoröst utformad i syfte att hålla de folkvalda politikerna permanent utanför det penningpolitiska beslutsfattandet. Folket är omyndigförklarat.”
”EMU är inte demokratiskt och kan inte heller sägas vara bra för demokratin. Om EMU alls ska kunna rättfärdigas måste den således ha påvisbara goda konsekvenser i andra avseenden. Den allmänna bedömningen synes emellertid vara att EMU är ett vågspel med tämligen oklara eller osäkra konsekvenser. För en demokratisk institution skulle detta inte innebära något avgörande problem; den kan alltid falla tillbaka på det legitimerade arbetssättet. Men för EMU blir frånvaron av ett sådant procedurargument fatalt. Maastrichtfördragets arkitekter har efterlämnat en skrivbordsprodukt som inte kan förordas på demokratiska och rationella grunder.”
Calmforsutredningen redovisar varken Hermanssons kriterier eller hans slutsatser. I stället förutsätter Calmfors ett antal orealistiska förändringar av fördragstexten för att undvika ett ställningstagande till de uppenbara demokratiska bristerna i EMU:s konstruktion. Utredningens slutsatser bygger därför på en analys av en annan valutaunion än den som existerar i verkligheten.
”Kan en framtida politisk oförmåga, att på det nationella planet hantera en myntunion utan fiskal union, fresta våra stats- och regeringschefer att sätta demokratin ur spel? Kan de söka förverkliga stabilitetspakten genom konstitutionella reformer, som inskränker historiskt tillkämpade rättigheter? Kan talet om att det behövs en ’högre’ och mer ’egentlig’ demokrati inriktad på handlingskraft och expertstyre tänkas ha gått så på djupet, att sådana förändringar om ett antal decennier kan åstadkommas med fredliga medel? Eller är det historiskt tillkämpade stödet för rösträtten, parlamentarismen och strejkrätten tillräckligt starkt för att stå rycken om det verkligen gäller?”
”Medborgarna kommer med andra ord få svårt att acceptera, att de för sitt eget bästa bör avstå från delar av den folkliga självstyrelsen. Politikerna må bedyra sitt bristande ansvar för arbetslöshet och nedskärningar aldrig så mycket under hänvisning till att beslutanderätten formellt har delegerats till unionen. Så länge någon häremot motsvarande möjlighet att handla ansvarigt och kollektivt inte har öppnats på europeisk nivå får man räkna med att det s.k. etablissemanget står inför ett svårt statsvetenskapligt problem. Så djupt förankrad är rimligen den demokratiska tanken som följd av de båda världskrigen och det kalla kriget.”
”1900-talets historia gör det svårt att acceptera ett system, där det inte går att ställa förtroendevalda till ansvar. Det räcker inte med aldrig så väl genomtänkta tekniska lösningar på problemet med myntunionen utan fiskal union. För att vara hållbar måste lösningen accepteras. Det förhållandet, att makten över myntet centraliseras utan någon häremot svarande möjlighet till omfördelning, ställer höga krav på medborgarna. Mer än tidigare är det andra än deras egna förtroendevalda, som fattar de avgörande besluten. Annars fungerar inte principen myntunion utan fiskal union.”
I allt väsentligt följer vår nuvarande riksbankslag EMU-konceptet, vilket har använts i debatten som ett argument för ett EMU-medlemskap. Men det finns två viktiga skillnader jämfört med EMU ”på riktigt”. Delegationen av makten över penningpolitiken kan tas tillbaka, vilket förbättrar den demokratiska bilden något. Penningpolitiken kommer trots att den utövas på ett demokratiskt oacceptabelt sätt att bedrivas med utgångspunkt från svenska förhållanden, vilket är ekonomiskt klart gynnsammare än en penningpolitik som tar sin utgångspunkt i förhållandena i hela EMU-området och med termostaten placerad i Frankfurt. Trots att riksbankslagen är uthärdligare än ett EMU-medlemskap finns det all anledning att demokratisera vår egen riksbank. Det är viktigt att komma ihåg att den nya riksbankslagen är införd som en konsekvens av EU-medlemskapet. Den borgerliga majoriteten i Riksbanksutredningen förordade visserligen en liknande ordning, men socialdemokraterna Anita Gradin och Jan Bergqvist reserverade sig i en mycket bra och läsvärd reservation mot detta upplägg.
Det finns en viss logik i att en gemensam marknad har en gemensam valuta. På den gemensamma marknaden har kapital och arbetskraft fri rörlighet och konkurrensreglerna är harmoniserade. Det som återstår är det gemensamma myntet. För idealistiska internationalister har allt som har med internationell samverkan att göra ett gyllene skimmer, och detta präglar också debatten. Man har svårt att ta till sig den ganska ruggiga bakgrund till EMU som Bernard Conolly skildrat i boken The rotten heart of Europe, vilket ledde till att han fick sparken från sitt arbete som chef för EG-kommissionens valutapolitiska avdelning.
Mycket av argumenteringen för EMU handlar om en valutaunion vilken som helst och tar inte in att EMU är en mycket speciell valutaunion. EMU tillhandahåller inte ”bara” ett gemensamt mynt, utan stöper också medlemsstaternas ekonomi och det politiska systemet i en oföränderlig form som skulle ha passat bättre vid det förra sekelskiftet.
Då liksom nu var det budgetbalans, stabilt penningvärde, fri rörlighet för kapitalet och expertmakt som gällde. Det kan invändas att så är det redan nu utan att vi är medlemmar i EMU. Skillnaden är att som icke-medlemmar kan vi försöka att återupprätta demokratin och den folkliga förankringen av politiken – som medlemmar har vi accepterat att EMU-konceptet är likställt med grundlag och i praktiken omöjligt att förändra om det inte inträffar någon form av katastrof som krossar hela systemet. Trots att många EMU-förespråkare förutsätter förändringar av EMU-konstruktionen är detta synnerligen orealistiskt eftersom EMU mycket väl följer Jean Monnets upplägg som gick ut på att åstadkomma en oåtkomlig överstat.
EMU-anhängarna har inte insett vidden av det ekonomiska risktagande de förespråkar, men framför allt har de inte insett att EMU inte är förenligt med traditionell svensk demokratisyn. Ett ja till EMU i någon form innebär också att staten ännu en gång ställt sig på etablissemangets sida och därmed tappar starkt i trovärdighet bland medborgarna.
EMU-anhängarna har bytt argumentering under resans gång. Först var det de ekonomiska skälen som lyftes fram, trots att EMU-utredningen avfärdat dessa. Men eftersom det går betydligt bättre för Sverige än för EMU-länderna – eurons första tid har närmast varit ett fiasko – har den linjen övergivits. Nu hävdar man att ett medlemskap är förutsättningen för svenskt inflytande i EU och skrämmer med utanförskap. En ännu mera urholkad demokrati än den vi har nu är ett för högt pris.
Det tycks vara så att synen på ekonomi och demokrati samvarierar – med ekonomin som dominerande faktor. Före första världskriget präglades samhället och värderingarna av elitstyre, fast penningvärde, budgetbalans, låg inflation och av att kapitalet rörde sig fritt över gränserna. För förra sekelskiftets elit var det självklart att misstro demokratin, den sågs som pöbelvälde och bekämpades öppet.
Efter ett antal tillkortakommanden med oljekriser, stagflation, budgetkriser, eliternas uppror och Thatchers högerrevolution övergavs keynesianismen med dess överordnade mål om full sysselsättning och folkstyre i världen – men också i Sverige. Vi har bevittnat en återgång till samma syn på ekonomi och demokrati som den som var förhärskande före första världskriget. EMU lägger restriktioner på de ”vanliga” löntagarna genom att lönebildningen måste vara icke inflationsdrivande. De skall också vara beredda att acceptera dramatiskt sänkta löner när läget så kräver. Man kan ana ett fackligt dilemma när lönepolitiken inte längre fördelar produktionsresultatet utan måste grunda sig på löneutvecklingen i omgivande länder. Löntagarna måste också anamma en avreglerad arbetsmarknad, vilket i klarspråk innebär ett farväl till allt vad anställningstrygghet heter. Men EMU lägger inga restriktioner på den nya överklassens girighet eller fantasivinster på börsen eller på fallskärmar. Nu ser vi återigen hur maktförhållandena i samhället avspeglar sig i hur resurserna fördelas. Fördelningen mellan arbete och kapital avspeglade tydligt och klart maktförhållandena i samhället. 1950 tjänade en näringslivstopp 26 industriarbetarlöner per år, 1980 var glappet reducerat till 9 industriarbetarlöner, för att 1995 vara tillbaka till 26.
De offentliga utgifternas andel av BNP har under några år sjunkit från 70 till 55 %. Realräntan stiger kraftigt från 1975, bruttovinsterna ökar från samma tidpunkt och arbetets andel av produktionsresultatet minskar. Den teoretiska modellen av detta förlopp kan vi finna i den kombinerade makt–resurs-modellen som härleder världsekonomins utveckling ur arbetarnas styrka eller brist på styrka, i den ekonomiskt dominerande ekonomin (USA).
Chefen för ECB, som i en TV-intervju säger ”I am the boss”, återkommer alltid i sina tal till behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden som ett krav för att EMU skall fungera. I klartext innebär denna flexibilitet avreglering av arbetsrätten och arbetsmarknaden men också att fackföreningsrörelsen är beredd att sänka de nominella lönerna dramatiskt vid en allvarlig asymmetrisk chock. I ett sådant samhälle behövs inga union-busting-företag.
I dag är det politiskt omöjligt för eliterna att ifrågasätta den allmänna och lika rösträtten. Men nu är eliten betydligt mer sofistikerad, i stället för att argumentera för begränsningar i rösträtten urholkar man i stället demokratin inifrån genom att flytta makt från demokratiskt valda församlingar till ”oberoende experter” som antas bättre kunna styra utvecklingen eftersom de inte kan ställas till svars eller påverkas av det krävande och pockande folket. Folkligt inflytande anses numera vara ett hot, inte en möjlighet.
EMU är ett praktexempel på oåtkomlig odemokratisk expertmakt.
Förhoppningsvis är EU bra för freden men definitivt inte för demokratin. Det svenska folket kommer inte, om vi går med i EMU, att kunna rösta fram en regering som har möjlighet att sätta rätten till arbete som det viktigaste politiska målet.
Ett samhälle fungerar så länge politiken kan lösa konflikterna. I EMU-land får inte politiken ens försöka lösa de konflikter som kommer att uppstå.
När Pehr G. Gyllenhammar skriver att vårt statsskick med folkstyre och marknadsekonomi är resultatet av en månghundraårig utveckling, präglad av en lång kamp mellan olika intressen och att det är politiken som försvarar rättssamhället, yttrandefriheten och demokratin, gör han viktiga konstateranden som i förlängningen visar att politikens legitimitet är avgörande för samhällssystemets förmåga att fungera.
Den långa och mycket framgångsrika uppbyggnaden av välfärdsstaten skapade en unik tilltro till det politiska systemet trots alla fel och brister. Denna tilltro är nog den största tillgång som ett samhälle kan ha, och som vi nu riskerar. Omsorgen om demokratin och om det politiska systemets legitimitet gör att Sverige bör avstå ifrån medlemskap i EMU.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |