Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i respekt för Irlands nej till Nicefördraget avbryta den svenska ratificeringsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en kompetenskatalog bör inrättas som begränsar EU:s makt och stärker de nationella parlamentens roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges planer på medlemskap i EMU avskrivs.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utifrån ett brett rådslag bland folkrörelser och organisationer utarbeta ett i huvudsak mellanstatligt alternativ till federalismen för ett all-europeiskt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samverka med Danmark, Storbritannien och kandidatländerna i utarbetandet av den mellanstatliga samarbetsmodellen.
1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.
Den 7 juni i år röstade väljarna i republiken Irland nej till förslaget till nytt EU-fördrag, Nicefördraget. Därmed borde fördraget ha fallit eftersom fördragsförändringar kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Budskapet från unionen i övrigt, även Sverige, till irländarna var emellertid att de hade röstat ”fel”, och ratificeringsprocessen har fortsatt.
Tanken är uppenbarligen nu att när alla övriga EU-medlemmar har sagt ja till Nicefördraget ska irländarna pressas till att göra detsamma i en ny folkomröstning. Irland är för övrigt det enda land som låtit sina väljare ta ställning till det nya fördraget.
Det brukar inte sällan påstås att Irlands nej till Nice skulle vara ett nej till utvidgning av Europeiska unionen. Det är en medveten eller omedveten missuppfattning. Huvudskälen till att irländarna sade nej till Nice i folkomröstningen är den pågående militariseringen av EU, att fördraget stärker de stora medlemsländernas makt på de mindres bekostnad och att de önskar ett mellanstatligt europeiskt samarbete och inte ett federalistiskt statsbygge.
I verkligheten har det komplicerade Nicefördraget försvårat utvidgningsförhandlingarna. De verkliga problemen, exempelvis hur jordbrukspolitiken ska förändras vid en utvidgning, diskuterades aldrig seriöst i den regeringskonferens som förberedde Nicefördraget. Utvidgningsförhandlingarna kan mycket väl fortsätta på grundval av det nu gällande Amsterdamfördraget.
Samma argument är, enligt vår uppfattning, högst relevanta för Sveriges del. Vi motsätter oss därför en ratificering av Nicefördraget från vårt lands sida både av sakskäl och i respekt för Irlands nej till fördraget. Det ligger knappast heller i kandidatländernas intresse att EU utvecklas i en alltmer centralistisk riktning mot en europeisk variant av Amerikas förenta stater.
Eget mynt, egen militär och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Manmåste vara politiskt naiv för att inte inse att EU är på väg mot en federativ utveckling. Planerna på att skapa en EU-konstitution är en central del i statsbygget.
En konstitution kräver såväl en stat som ett folk (demos). EU-staten finns inte, ännu. Det finns inte heller ett ”europeiskt folk”. Språkliga och kulturella skillnader gör att det inte finns ett gemensamt offentligt rum för debatt och opinionsbildning. Det finns ingen europeisk identitet, därför heller inte en europeisk demokrati. Det sjunkande valdeltagande till Europaparlamentet visar också att tilltron till EU:s institutioner är skrämmande låg. Utan detta europeiska demos kommer inte heller öppenheten och ansvarsutkrävandet att fungera mer än för ett fåtal redan politiskt insatta.
Konstitutionen ses som ett sätt att göra EU-systemet mer överblickbart. Vi menar att fördragen bör förenklas, och det måste bli tydligt vad EU och medlemsländerna ska göra. Men detta förutsätter inte en konstitution, utan kan göras med en form av kompetenskatalog.
Kompetenskatalogen kan bli ett redskap för att stoppa EU:s utveckling mot en förbundsstat och stärka de nationella parlamentens roll. En katalog kan göra att EU:s fördragstexter inte växer okontrollerat som skett sedan Maastrichtfördraget.
EU:s kompetens bör begränsas till handelsfrågor, kopplat till den inre marknaden, och miniminivåer på miljöområdet och för konsumentskydd. Miniminivåer på det sociala området är också viktigt för att undvika social dumpning. EU:s främsta uppgift blir då att se till att den inre marknaden tar ekologisk och social hänsyn.
Den gemensamma valutan är, precis som konstitutionen, en central del av det federala statsbygget. EMU är inte i första hand ett ekonomiskt utan ett centralistiskt, politiskt projekt. Stödet för att göra Sverige till en delstat i förbundsstaten Euroland är svagt, och vårt land bör därför följa Danmarks exempel – efter folkomröstning – och avskriva alla planer på inträde i valutaunionen under överskådlig tid.
Enligt vår uppfattning bör Sverige, gärna tillsammans med Danmark och Storbritannien, som också står utanför EMU och där befolkningsmajoriteten förespråkar ett mellanstatligt samarbete, snarast utarbeta ett i huvudsak mellanstatligt alternativ till federalismen. Även kandidatländerna bör inbjudas att delta i detta arbete på att skapa ett Nationernas Europa där staterna nära samarbetar med varandra i respekt för varandra.
Utan bred folklig förankring förbereder EU redan nu nästa steg i statsbygget. År 2004 ska en ny regeringskonferens sammankallas i syfte att utarbeta en regelrätt konstitution för Europeiska unionen. Redan i december i år ska, enligt planerna, en mer exakt tidsplan för arbetet läggas fast vid toppmötet i Laeken.
Det finns anledning att djupt beklaga att Sverige inte utnyttjade tillfället under ordförandeskapet till att ta ledningen för framtidsdebatten inom EU. I stället agerar starka krafter med Tyskland i spetsen för att påskynda statsbygget. Med förbundskansler Schröder och utrikesminister Fischer i spetsen vill man skapa ett Europas förenta stater enligt tysk, federal modell. EU-kommissionens ordförande agerar samtidigt otåligt för att omforma kommissionen till en regelrätt förbundsregering och har redan förklarat att EU ska bli ”en världsmakt”.
Ska det europeiska samarbetet få bred folklig förankring måste det byggas genom delegation underifrån. Om en liten elit tillåts pådyvla folkmajoriteten ett samarbete som de inte önskar från ovan hotar en farlig utveckling. Därför måste även i grunden EU-positiva regeringar inse att samarbetet måste byggas underifrån. Folkrörelser och organisationer av alla de slag, inte minst de EU-kritiska organisationerna, bör bjudas in till ett brett samråd om hur samarbetet i Europa bör utvecklas. Utan folklig förankring hotas inte bara det europeiska samarbetet i sig utan också i förlängningen demokratin, folkstyret.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Sven Bergström (c) |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Åke Sandström (c) |