I Sverige har utbyggnaden av välfärdsstaten inneburit att det offentliga kommit att dominera det privata. Makten över den egna vardagen har således flyttats från den enskilde till de offentliga beslutsfattarna. Människors möjligheter att påverka själva har minskat. Tendensen är att beslut som rör medborgarnas privata angelägenheter i allt större utsträckning skall fattas av politiska företrädare som ofta saknar lokal anknytning.
Denna utveckling är olycklig. Den individuella friheten hämmas och gör människor passiva. Människor tillskrivs svagheter som de inte har, vilket är beklagansvärt. Människor är i allra högsta grad kapabla, och den enskilde bör därför ges möjligheten att själv i största möjliga utsträckning fatta de viktiga besluten i livet.
Vi vill återge människorna deras förmåga att handla och ta dem ur passiviserande bidragssystem. Genom att främja utvecklingen av ett samhälle där människor har möjlighet att bestämma över den egna vardagen kan detta åstadkommas. Till att börja med måste enskilda människors möjligheter att bestämma själva stärkas. För att åstadkomma detta måste en del av den offentliga makten återföras till lokal nivå. Det är på den lokala nivån som människors självbestämmande kan främjas i största möjliga utsträckning.
Som ett led i återförandet av makten närmare individen vill vi stärka den kommunala självstyrelsen. Detta vill vi göra dels genom ökad vertikal maktdelning som ett led i en större reform mot ökad maktdelning, dels genom att förstärka grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen. Skyddet för den kommunala självstyrelsen bör även stärkas genom att man i ett antal lagar definierar området inom vilket kommunerna har frihet att agera. I detta sammanhang skall även frågan om inrättandet av en författningsdomstol utredas.
När makten återförs närmare människorna måste deras möjligheter till deltagande i den politiska processen på lokal nivå förbättras. Detta bör t.ex. kunna ske genom förbättrade möjligheter att genomföra kommunala folkomröstningar. Vidare bör det också övervägas om dessa skall kunna vara beslutande.
I dag tenderar rikspolitiken att överskugga alla lokala frågor. I ett samhälle där makten återförs till lokal nivå måste de lokala frågorna lyftas fram. Skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval är därför en viktig förändring i detta arbete. Det bör även införas en möjlighet till upplösningsrätt och rullande mandatperioder för kommunerna samt en möjlighet att hålla nyval. De möjligheter den nya tekniken erbjuder för att förnya formerna för att hålla olika typer av rådslag bör undersökas.
För att ytterligare stärka den kommunala självstyrelsen skall det grundlagsstridiga skatteutjämningssystemet avskaffas och ersättas med ett nytt statligt finansierat utjämningssystem som handhar bidrag till kommuner och landsting som för sina uppgifter har en otillräcklig skattekraft.
1 Sammanfattning 14
2 Innehållsförteckning 16
3 Förslag till riksdagsbeslut 17
4 Friheten att bestämma själv 18
5 Lokal demokrati 19
5.1 På vilken nivå skall beslut fattas? 19
5.1.1 Individen 19
5.1.2 Byalag och kommuner etc. 19
5.1.3 Kommunalförbund, regioner och regionalförbund 20
5.1.4 Stat 20
5.1.5 EU, FN och global nivå 21
5.2 Att respektera den lokala demokratin 21
6 Det lokala som ideal 23
6.1 Kommunal självstyrelse – en frihetsidé 23
6.2 Olika demokratiformer 25
6.2.1 Utgångspunkter 25
6.2.2 Förtroendemannarollen 26
6.2.3 Partiernas roll 26
6.3 Hur lokal demokrati bör utövas 26
6.3.1 Folkomröstningar och medborgarinitiativ 26
6.3.2 Skilda valdagar, rullande mandatperioder och upplösningsrätt 27
6.3.3 Medborgarpaneler 28
6.3.4 Individens delaktighet 28
7 Den kommunala beskattningsrätten och skatteutjämningssystemet 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om maktdelning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda området för den kommunala självstyrelsen genom ett antal ramlagar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om författningsdomstol.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förstärkning av grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala folkomröstningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upplösningsrätt, rullande mandatperioder samt möjlighet att hålla nyval.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda den nya tekniken för att genomföra olika rådslag på nätet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till nytt skatteutjämningssystem som skall ersätta det nuvarande grundlagsstridiga inomkommunala skatteutjämningssystemet.1
1 Yrkande 9 hänvisat till FiU.
Varje människa är född fri, fri att uttrycka sin åsikt men också fri att välja själv och fatta de viktiga besluten i livet för att forma sitt eget liv på det sätt man vill. I dagens samhälle har uppbyggnaden av välfärdsstaten kommit att innebära att det offentliga dominerar de privata angelägenheterna och att människor inte har möjlighet att påverka själva. Lagar om systemens uppbyggnad har alltför ofta tillkommit för att främja diffusa gemensamma intressen. I själva verket avser de att styra människors beteenden och att förhindra olikheter. Likhetstänkande och systemfokusering har gjort att de enskilda människorna glömts bort. Det är lätt att få känslan av att man är fastlåst i de offentliga systemen utan vare sig rätt eller möjlighet att välja själv eller att bryta sig loss.
Verklig livsglädje och trygghet växer ytterst ur känslan att man har inflytande och kontroll över sitt eget liv. Vi anser därför att varje människa skall vara tillförsäkrad rätten till självbestämmande. Dagens samhälle hämmar i alltför stor utsträckning individens möjlighet att påverka besluten om sin egen tillvaro. Det personliga engagemanget för den egna framtiden är av stor betydelse för utvecklingen av samhället. Det är skälet till att vi bl.a. vill låta människor kunna välja att köpa sin egen bostad och att vi vill låta föräldrar och elever välja skola utan vare sig lokal eller nationell politisk styrning.
Valfriheten är en grundläggande rättighet. För att underlätta för människors möjligheter att välja måste makten flyttas från det offentliga tillbaka till de enskilda människorna. Ett steg mot ökad valfrihet och större möjligheter att fatta beslut i de personliga angelägenheterna är att föra ned de politiska besluten till en nivå så nära människors vardag som möjligt.
Tendensen är emellertid att alltfler beslut som rör medborgarnas privata angelägenheter i än större utsträckning fattas av politiska företrädare som ofta saknar lokal anknytning. Det offentliga dominerar det privata.
Genom välfärdsstaten har det blivit acceptabelt att staten styr och ställer med människors liv. Denna utveckling är beklaglig. Det hämmar den individuella friheten och gör människor passiva. Människor tillskrivs svagheter som de inte har, vilket är olyckligt eftersom människor i allra högsta grad är kapabla och skall ges möjligheten att själva i största möjliga utsträckning fatta de viktiga besluten i livet. Vi vill återge människorna deras förmåga att handla och ta dem ur passiviserande bidragssystem.
Vår syn på lokal demokrati börjar hos den enskilda individen och i vår syn på den enskilda människans rätt till självbestämmande. Vi har en positiv syn på människors möjligheter. Därför förespråkar vi individuell frihet och en rätt för var och en att själv få bestämma över sin vardag, att få forma sitt eget liv och att ges möjligheter att utvecklas efter sin egen vilja. Det innebär inte att det saknas behov av stöd. Alla har inte samma förutsättningar. Den som från födseln eller på grund av senare omständigheter kan behöva bistånd skall veta att han eller hon får det. Det finns ett osvikligt gemensamt ansvar när den egna förmågan inte räcker till. Vi vill ändock ha ett samhälle där det är en självklarhet att medborgarna själva fattar de flesta privata besluten. Målet måste vara att individen skall få mer makt att besluta i de egna angelägenheterna för att kunna bestämma mer över sin vardag och den egna framtiden genom ökad valfrihet.
För att åstadkomma detta måste en stor del av den politiska makten återföras till lokal nivå, från vilken den en gång delegerats till de folkvalda representanterna. Ju starkare den lokala demokratins ställning är, desto närmare kommer besluten människorna, och därmed blir möjligheterna att utveckla den individuella friheten större. Att stärka den kommunala självstyrelsen och genomföra ett antal reformer på lokal nivå är för oss ett sätt att värna den individuella friheten. Därför är lokal demokrati och kommunal självstyrelse viktigt för oss. Detta innebär dock inte att vi anser att all makt skall ligga hos kommunerna, vad det hela handlar om är att öka individens frihet – inte om ökad makt till kommunpolitikerna.
Den enskilda människan möter det allmänna på olika sätt, i olika skepnad och med olika beslutsbefogenheter. Det kan vara svårt att avgöra på vilken nivå beslut skall fattas eftersom varje beslutsnivå fyller olika funktioner.
Vi anser att den som utför en viss uppgift bäst också skall vara den som ansvarar för utövandet av uppgiften. En tumregel kan vara att om något behöver göras och det kan göras lika bra eller bättre av någon annan än det offentliga, då skall det heller inte göras av stat eller kommun. I enlighet med subsidiaritetsprincipen, d.v.s. närhetsprincipen, är vår utgångspunkt att så mycket makt som möjligt skall ligga hos de enskilda människorna.
Vi är emellertid medvetna om att vissa frågor måste lösas gemensamt. När så är fallet anser vi att målsättningen bör vara att samordningen av de gemensamma angelägenheterna skall ske så nära medborgarna som möjligt. I första hand avses då kommuner.
Demokrati utövas främst genom allmänna val. Vi menar emellertid att församlingar på lokal nivå i viss mening utövar demokrati i dess bästa form. Det är där den lokala demokratin hittills har förmåtts utvecklas bäst. Den stora fördelen är att lokala beslutsfattare har en närmare relation till sina väljare, d.v.s. att de har möjlighet att möta väljarna och kan uppmärksamma deras önskemål. Med sådan kunskap kan lösningar skapas som passar den egna kommunen bäst.
Kommunerna är inte nödvändigtvis de bästa administratörerna av all lokal demokrati. I Sverige finns i dag omkring 3 500 sammanslutningar i form av t.ex. byalag och andra hembygdsorienterade samfälligheter som på frivillig basis gått samman för att lösa gemensamma angelägenheter. Det är ett utmärkt exempel på hur lokal demokrati kan utövas även i annan form än genom kommunal självstyrelse.
Vad gäller kommundelsnämnder anser vi inte att det är en lösning trots vikten av att ha lokal förankring och att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt. Det är viktigt att beakta det faktum att det inte hålls några direktval till kommundelsnämnderna och att de heller inte har någon beskattningsrätt. Vi anser att man skall bibehålla principen om att beskattningsrätt och ansvar skall följas åt, därför är den naturliga följden att kommundelsnämnderna i allmänhet inte är någon bra lösning. En lämpligare lösning kan då vara att genomföra en kommundelning, men kommunerna skall ändock vara fria att fatta beslut i organisatoriska frågor så att kommunerna kan få den lösning som passar dem bäst.
Vissa frågor som kommunerna skall ansvara för är inte geografiskt avgränsade till en viss kommun. Kommunerna har då möjlighet att gå samman i kommunalförbund för att lösa dessa frågor. Det kan bl.a. röra sig om frågor som rör vatten, avlopp, bostadsplanering, trafik, brandförsvar och räddningstjänst, energi, gymnasieskolor samt i framtiden kanske även arbetsmarknadsfrågor. Arbetsmarknadsfrågor är i storstadsområdena inte avgränsade till en kommun. Även det polisiära arbetet måste kunna påverkas av lokala förutsättningar.
Eftersom det är vår uppfattning att den som är bäst lämpad att ansvara för en uppgift också skall göra det, anser vi att kommuner skall vara fria att organisatoriskt gå samman när de finner att detta skulle gagna skötseln av de gemensamma uppgifterna. Det som sagts om organiserad kommunal samverkan gäller även regioner och regionalförbund. Sådant samarbete bör även kunna ske gränsöverskridande. All samverkan bör dock ske frivilligt och med ett underifrånperspektiv. Självfallet skall det offentliga inte syssla med konkurrensutsatt, affärsdrivande verksamhet, men i vissa fall krävs samordnad planering för att få till stånd eftersträvad verksamhet eller utveckling.
På den regionala nivån bör man uppmärksamma problemet med förhållandet till länsstyrelserna och deras politiska agerande.
På samma sätt som vi anser att individen i så stor utsträckning som möjligt skall besluta själv, anser vi att vissa uppgifter, där solidariteten och enhetligheten är viktig, skall finansieras solidariskt av staten. Det gäller frågor om den sociala tryggheten som att alla medborgare skall ha en enhetlig, gemensamt finansierad, nationell hälso- och sjukvårdsförsäkring. Den nationella enigheten är också viktig när det gäller polis, rättsväsende och försvar. I vissa fall kan det även vara så att individens självbestämmande bäst gagnas av att det är staten som står som garant för finansieringen av vissa uppgifter. Detta är bl.a. fallet när det gäller den nationella skolpengen, d.v.s. elevens självklara rätt att välja, och den individuella äldreförsäkringen. Staten betalar då ett belopp för varje elev eller ädrevårdstagare direkt till den skola eller det vårdhem som personen ifråga väljer. Det hävdas ofta i debatten att de nationella pengsystemen innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och en centralisering i stället för en decentralisering. Visserligen förändras ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, men det är inget självändamål att kommunerna skall finansiera skolan och äldreomsorgen. Vi menar att detta resonemang också är felaktigt eftersom pengsystemen stärker den individuella valfriheten. Genom skolpeng e. dyl. förhindrar man att elevernas valfrihet lämnas ut till kommunernas godtycke. De nationella pengsystemen innebär således endast ett förstatligande av finansieringen av vissa uppgifter. Driftansvaret kommer inte att förstatligas utan ligga på utföraren.
Det finns frågor som av olika skäl bör skötas på en nivå ovanför nationalstaten. Det kan vara på EU-nivå eller på global nivå. När det gäller frågor som t.ex. rör den inre marknaden, eller andra gemensamma EU-relaterade frågor, bör dessa skötas av EU. Det är viktigt att fundera över vilka frågor som skall skötas på respektive nivå och hur detta skall göras, inte minst med tanke på att kommissionen nyligen har presenterat sin vitbok om styrelserformerna i EU. Även om FN är en annan typ av organisation än EU bör på samma sätt frågor av gränsöverskridande, global art, t.ex. miljö- och världshälsofrågor, skötas av FN eller WTO. Att frågor som rör övergripande och gemensamma gränsöverskridande angelägenheter av olika slag löses bäst gemensamt är något som vi ställer oss bakom.
Lokal demokrati är som tidigare nämnts ett sätt att stärka den individuella självbestämmanderätten. För oss utgår principen om lokal demokrati från att beslut skall fattas så nära dem de berör som möjligt. Principen gäller oavsett om det gäller privata eller gemensamma offentliga angelägenheter. Att människorna själva skall kunna fatta de viktiga besluten i livet skall vara demokratins utgångspunkt. Var de ofrånkomliga politiska besluten fattas bör först och främst avgöras med utgångspunkt från var förutsättningarna att främja så många människors frihet som möjligt är störst. Beslut i demokratiska församlingar skall fattas nära människors vardag och de skall respekteras av demokratiska församlingar på högre nivå.
Enligt 1 kap. 1 § RF utgår all offentlig makt från folket. Den offentliga makten i Sverige delegeras således uppåt, från folket upp till de politiska företrädarna. I dagens Sverige kan man emellertid lätt få intrycket att den offentliga makten delegeras nedåt, från de politiska organen ned till folket.
I Sverige ser vi i dag en tendens att alltfler uppgifter förstatligas eller centraliseras. Allt som förstärker medborgarnas möjligheter till inflytande och självbestämmande förbjuds eller förhindras. I stället för att tillåta lokala avvikelser som ökar medborgarnas möjligheter att själva fatta besluten som påverkar deras vardag vidtar regeringen åtgärder för att förhindra detta. Genom stopplagen för försäljning av akutsjukhus har människors möjlighet att välja mellan privat och offentlig vård försvårats. Detsamma gäller människors möjligheter att köpa loss sin bostad genom de nya reglerna för försäljning av kommunala bostadsbolag samt de nya, framkastade beslutsreglerna om kvalificerad majoritet bland de boende i en fastighet för att ombilda hyresrätter till bostadsrätter. I Sverige tillämpas vanligtvis beslutsprincipen om enkel majoritet, t.o.m. när det gäller beslut om grundlagsändringar även om det krävs två likalydande beslut med mellanliggande val, men för själva beslutet är det tillräckligt med enkel majoritet. Med de nya reglerna skall således inte den gängse beslutsprincipen tillämpas när det gäller människors möjlighet att kunna välja en annan boendeform än den som förordas av regeringen. Beslutsfattande med kvalificerad majoritet bör förbehållas grundlagsändringar. Beslutsformen skall tillämpas restriktivt på beslut av mer genomgripande art.
Även inom utredningsväsendet visar regeringen prov på sin vilja att styra allt och sin intolerans mot lokala avvikelser. Genom ett tilläggsdirektiv till Kommundemokratiutredningen har regeringen givit utredningen i uppgift att lägga fram förslag om hur ”framhastade beslut” av större vikt i kommunerna skall kunna stoppas – trots att utredningen redan tidigare kommit fram till att inte föreslå någon sådan ändring.
Ytterligare ett exempel är lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar som infördes trots skarp kritik från Lagrådet om att den åsidosätter den kommunala självstyrelsen. Lagen ger regeringen möjlighet att förelägga en kommun att anordna en kommunal bostadsförmedling. Genom tvingande lagstiftning försöker regeringen säkerställa att det förs en enhetlig bostadspolitik i landet. Budskapet är tydligt; i valet mellan självstyrelse och individuellt självbestämmande och likformighet inom t.ex. skola och äldreomsorg går likformigheten före.
Sammantaget innebär detta inte bara att den kommunala självstyrelsen naggas i kanten, det innebär också att regeringen visar att den i praktiken inte accepterar valresultatet i vissa kommuner, d.v.s. de kommuner som sedan valet 1998 har borgerligt styre. I dessa kommuner, där det förs en annan politik än den som förs av regeringen nationellt, skall resultatet av lokalvalet i realiteten överprövas i och med att det införts nationella stopplagar för vissa beslut. Det finns även ytterligare förslag om att det för beslut i vissa specifika frågor skall krävas kvalificerad majoritet eller att de skall fattas i grundlagsform, d.v.s. två likalydande beslut med mellanliggande val – allt för att regeringen säger sig vilja värna likformigheten.
Ur demokratisk synvinkel är det oacceptabelt att regeringen inte accepterar att demokratiskt valda majoriteter i kommunerna genomför en politik som de gått till val på och blivit valda på. En sådan utveckling innebär att kommunerna blir någon form av verkställighetsorgan åt staten där lokala politiker endast följer av staten stiftade lagar och detaljbestämmelser där lokala avvikelser inte tillåts. Den verksamhet som staten förordar genomförs.
Att denna ordning också innebär att en röst på vissa partier blir mindre värd än en röst på andra samt att det riskerar att urholka den lokala demokratin tycks inte bekymra regeringen så länge som likformigheten skyddas.
Regeringens centralisering av den politiska makten är uppenbar. Regeringens inställning är märklig, beaktat att vi lever i en tid där samhället utvecklas mot större individualism och decentraliserat beslutsfattande. Regeringen anser det som självklart att självstyrelsen får stryka på foten till förmån för likformigheten. Med tanke på att det stadgas i grundlagen att folkstyret förverkligas bl.a. genom kommunal självstyrelse anser vi att regeringens uppfattning är felaktig.
Den kommunala självstyrelsen är i grunden en frihetsidé. Den bygger på en 1800-talstanke om en styrelse av folket, genom folket och för folket. Den har rötter i de gamla socknarna och sockenstämmorna. Genom kommunal självstyrelse skulle medborgarna i en kommun vara fria att sköta sina gemensamma, lokala angelägenheter och genom demokratiska val ha möjligheten att avgöra vilka uppgifter som skall skötas av det gemensamma samt att de skulle kunna utkräva ansvar för detta. Tanken bakom den kommunala självstyrelsen är således att det är lättast för medborgarna att påverka de offentliga besluten om de fattas så nära dem som möjligt. För oss är en stark kommunal självstyrelse ett sätt att lägga makten närmare människorna och främja deras frihet och rätt till självbestämmande.
Kommunal självstyrelse är inte bara en frihetsidé, den kan också ses som ett led i en vertikal maktdelning mellan olika politiska nivåer. I en annan motion föreslår vi ökad maktdelning i Sverige. Uppdelningen mellan statens och kommunernas befogenheter bör bli tydligare. På så sätt kan den kommunala kompetensen definieras tydligare och det blir lättare att värna den. I en demokrati som skall fungera parallellt på flera nivåer är det nödvändigt med en tydlig avgränsning mellan de olika nivåernas befogenheter. Ökad maktdelning underlättar möjligheterna till ansvarsutkrävande och insyn i det politiska arbetet. En stärkt kommunal självstyrelse bör därför vara ett led i en reform som innebär ökad maktdelning.
Den kommunala kompetensen skulle kunna skyddas och stärkas genom att man i lag anger de områden inom vilka kommunerna kan agera självständigt. På så sätt anger man hur stora olikheter som accepteras lokalt.
Frågan om en reform mot ökad maktdelning hänger samman med frågan om inrättandet av en författningsdomstol. Införandet av ett sådant oberoende organ som kan avgöra tvister om hur gränsdragningen mellan de olika nivåernas kompetens är lämpligt att diskutera i detta sammanhang. En författningsdomstol skulle kunna ha en funktion liknande de tyska författningsdomstolarna. Frågan om författningsdomstol bör således utredas i anslutning till en reform med ökad maktdelning.
Som anförts tidigare i motionen anser vi inte att en stark kommunal självstyrelse med automatik innebär en alltför omfattande kommunal verksamhet. Beroende på om det finns behov av enhetlighet eller solidaritet eller om det rör gränsöverskridande problem kan ansvaret för olika uppgifter föras uppåt i det politiska systemet. Solidaritetsfrågor, som t.ex. socialtjänst och sjukvård, och är gemensamt finansierat, bör vara enhetligt för landet. Detta får dock inte tas till intäkt för att allting skall vara likformigt. Kommunerna får inte heller bli statens förlängda arm, annat än i egenskap av myndighetsutövare. Man bör även komma ihåg att om det finns möjlighet att lägga makt direkt hos den enskilda människan skall man också göra det. Den individuella självbestämmanderätten skall värnas i så stor utsträckning som möjligt, även om det skulle stå i motsats till den kommunala självstyrelsen. Olika former av pengsystem är exempel på hur man kan föra ned beslut till den enskilda människan.
Det är av stor vikt att den centrala staten respekterar de lokala besluten. I dag ser vi en utveckling där regeringen uttryckligen och medvetet struntar i den kommunala självstyrelsen. De lagändringar som genomförts för att förhindra lokala avvikelser är goda exempel på regeringens nycentralistiska tänkande.
I den praktiska politiken har grundlagsregleringen av den kommunala självstyrelsen visat sig vara otillräcklig. Trots grundlagsbestämmelser och trots påpekanden från Lagrådet har regeringen och riksdagsmajoriteten inte kunnat hindras från att driva igenom lagstiftning som påtagligt undergrävt kommunernas förutsättningar att själva styra och besluta i kommunala angelägenheter.
Ett särskilt tydligt exempel på att den kommunala självstyrelsen håller på att utarmas är regeringens agerande i förhållande till de reformer som genomförts i moderatledda kommuner. Invånarna har röstat fram en borgerlig styrelse som har genomfört en rad reformer där man överfört flera förutvarande kommunal- och landstingsverksamheter till privata utförare, bl.a. inom hälso- och sjukvården. Detta är en lösning som har visat sig fungera utmärkt i t.ex. Stockholm, men som inte gillas av regeringen.
Med hjälp av lagstiftning och styrning genom riktade statsbidrag försöker regeringen hindra kommunerna från att utöva den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen. Beskedet är tydligt: Fortsatta förändringar i borgerlig riktning skall hindras även om invånarna lokalt vill ha sådana.
Med det synsätt som regeringen har står det klart att om vi får ännu en socialdemokratisk regering så spelar det inte någon roll hur folk har röstat i kommunalvalen. Det är ändå den socialdemokratiska regeringen som bestämmer hur kommunerna skall skötas.
För oss är en sådan utveckling oacceptabel. Den kommunala självstyrelsen är ett mycket viktigt inslag i vårt politiska system. Det faktum att den är inskriven i 1 kap. 1 § regeringsformen (RF) visar detta. Där framgår att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt, parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Detta uttryck för ovilja att acceptera vad det lokala samhället anser är allvarligt. Om staten tar ifrån de lokala beslutsmakten, flyttas inflytandet längre bort från dem som berörs. Detta är inte någon bra utveckling.
Den kommunala självstyrelsens ställning måste stärkas. För oss är det en fråga som rör den individuella friheten och självbestämmanderätten. Regeringen verkar anse att den vid varje givet tillfälle har möjlighet att återta den makt som har lagts hos kommuner eller enskilda. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun måste ta sin utgångspunkt i ett principiellt resonemang om maktdelning och kommunal självstyrelse, annars framstår risken som uppenbar att den kommunala självstyrelsen utarmas. Den bör därför ges ett ökat skydd i grundlagen. Formerna för detta bör utredas.
Det finns olika teorier om demokrati. Den syn man har påverkar ens uppfattning om hur det demokratiska inflytandet i samhället bör utformas. Synen på demokrati påverkar också den syn man har på politikens roll och vilka beslut som skall vara gemensamma. Moderata samlingspartiet har ett mer individorienterat synsätt på politiken än vad t.ex. Socialdemokraterna har. Där vi anser att politiska beslut enbart skall handla om sådant som måste vara gemensamt anser Socialdemokraterna att demokratin blir bättre ju fler beslut som fattas av politiker samt att så många människor som möjligt skall vara engagerade i den demokratiska processen. Det gemensamma dominerar. Vår åsikt är att individens självbestämmanderätt alltid bör sättas i första rummet.
Utgångspunkten för det som benämns representativ demokrati kan sägas vara idén att medborgarna är splittrade. Slutsatsen är att det aldrig kan finnas endast en genuin folkvilja eller endast ett övergripande allmänintresse. Det blir därför politikernas uppgift att i den politiska processen utforma folkviljan. Enligt en elitdemokrat kan demokrati aldrig innebära att medborgarna styr. I stället innebär demokrati att folket erbjuds möjligheter att godkänna eller underkänna de eliter som kandiderar till beslutande organ. Medborgarnas inflytande stannar således vid att, vid återkommande val, välja ledare vilka sedan fattar besluten. Detta förutsätter dock att människor inte har ett intresse av att delta i politiken och att de inte har den kunskapsnivå som krävs för att ingå i den politiska processen.
En annan typ av demokrati, som bygger på en idé som står i motsats till idén om representativ demokrati, är deltagardemokrati. Med det åsyftas att varje medborgares deltagande i den politiska beslutsprocessen är mer än att bara välja en representant i periodiskt återkommande valhandlingar. Det politiska deltagandet är i stället främst knutet till de psykologiska effekter som deltagandet antas ha för de enskilda medborgarna. Deltagandeprocessen skall leda till att skapa ansvarskännande socialt och politiskt handlande hos medborgarna. Huvudpoängen är att individen i deltagandet lär sig att sätta det gemensammas bästa före egenintresset.
Deltagardemokrati och representativ demokrati kompletterar varandra. Att åstadkomma ett fungerande samspel dem emellan är en av vår tids stora politiska utmaningar. Genom att stärka den kommunala självstyrelsen i dess representativa form samtidigt som inslagen av direkt demokrati utökas, t.ex. i form av beslutande folkomröstningar och medborgarpaneler, skulle ett sådant samspel kunna uppnås.
Det är främst i representativa politiska system som förtroendevalda har en avgörande funktion. Som förtroendevald företräder man den makt som enskilda gått med på att delegera uppåt i det politiska systemet. En förtroendevald är utsedd av väljarna för att företräda dem i de folkvalda församlingarna.
Ett stort problem i dag är att många förtroendevalda hoppar av sina uppdrag i förtid samtidigt som intresset för att ta på sig förtroendeuppdrag minskar. För att komma till rätta med detta skulle ett antal förändringar i kommunallagen kunna göras. Ett förslag, som tros kunna gynna bl.a. unga som tvingas hoppa av sina förtroendeuppdrag p.g.a. studier på annan ort, är att det skrivs ett tillägg till kommunallagen där en förtroendevald som valts av fullmäktige och som upphör att vara folkbokförd i kommunen och därmed också att vara valbar får ha kvar sina uppdrag under återstoden av mandatperioden.
De politiska partierna har en central roll i den representativa demokratin. Som bärare av olika värderingar och åsikter utses de av väljarna att representera dem i det politiska systemet. Partierna måste, till skillnad från intresseorganisationer, också ha en samhällelig bas. Ur partierna måste också framtida förtroendevalda och ledare kunna rekryteras. Partierna har också en viktig roll i att främja allmänhetens politiska intresse. Den framtida demokratiutvecklingen är således beroende av hur de politiska partierna agerar.
Dagens medborgare är mer utbildade, mer kunniga och mer självständiga jämfört med tidigare generationer. Många har ett stort intresse och engagemang för samhällsfrågor. Detta kanaliseras allt oftare genom nya och mer informella arbetsformer, inte sällan av tillfällig karaktär. Ofta kanaliseras det dock inte alls. Skepsisen mot den politiska debatten och arbetet är stor. För att undvika risken att utvecklingen går mot elitpartier med endast ett fåtal medlemmar och deltagare bör partiväsendet sträva mot en större öppenhet. Vi ser redan i dag en utveckling mot detta. Medborgarinitiativ, samarbete med partipolitiskt oberoende nätverk är bara några exempel.
När enskilda människor överlämnar makt och ansvar gör de det till representanter för sig själva snarare än till institutioner och organisationer. De överlämnar makt till personer som de har förtroende för. Att politiken sköts på uppdrag av enskilda människor innebär inte bara att det är viktigt att den sköts väl. Att det finns möjligheter till ett personligt deltagande vid sidan av valhandlingen är också av stor vikt. Vi bör därför sträva efter att politiken organiseras på ett sådant sätt att människor vill och kan engagera sig i de gemensamma angelägenheterna vid sidan av valhandlingarna vart fjärde år.
Möjligheterna till personligt deltagande utöver valhandlingen är flera. En är att förenkla förutsättningarna att genomföra kommunala folkomröstningar och andra liknande medborgarinitiativ eftersom omröstningar återför en del av makten till de människor som en gång lämnat den ifrån sig. Vi anser att reglerna för att hålla folkomröstning till följd av medborgarinitiativ bör förenklas. Detta skulle kunna ske genom att det är tillräckligt att en viss andel av de röstberättigade i en kommun ställer sig bakom ett initiativ om folkomröstning i viss fråga för att en folkomröstning skall hållas. Det bör även finnas regler om att folkomröstning till följd av medborgarinitiativ skall hållas inom skälig tid efter det att initiativet sänds in till fullmäktige. Vi anser att folkomröstningar även bör kunna vara beslutande efter beslut i fullmäktige.
Vidare skulle den medborgerliga initiativrätten också kunna omfatta möjligheten att väcka ärenden inom fullmäktige. Det bör dock finnas särregler för hur ärenden som väckts till följd av medborgarinitiativ skall beredas då det är orimligt att begära att alla sådana ärenden skall beredas på samma sätt som vanliga ärenden.
I dag överskuggas ofta de kommunala frågorna av rikspolitiken. Intresset för kommunala frågor är inte alltid så stort trots att det oftast är frågor som i stor utsträckning berör människors vardag. För att viktiga kommunala frågeställningar skall få samma möjligheter som rikspolitiken att tydliggöras och debatteras skulle valdagarna för kommunal- och riksdagsval kunna skiljas åt, vilket även förespråkades i Demokratiutredningen.
Detta kan ske på olika sätt. I motion 2001/02:K236 framför vi olika förslag till hur detta skulle kunna lösas. En möjlighet är att val till riksdag och kommun varvas och hålls vartannat år. En annan möjlighet är att hålla val i en fjärdedel av landets kommuner varje år. En tredje möjlighet är att hålla val i en tredjedel av kommunerna vart tredje år, med uppehåll för det år då det hålls riksdagsval. Vi lägger emellertid inte fram något förslag om detta nu utan avvaktar författningsutredningens ställningstagande i denna fråga. Om författningsutredningen misslyckas med att lägga fram ett förslag i den riktning vi förordar avser vi att återkomma med ett förslag.
En annan fråga som är av intresse och som hänger samman med frågan om skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval är frågan om möjligheten att införa en rätt till upplösning för kommunerna. Man låter kommunerna själva besluta när val skall hållas och tillämpar sedan rullande mandatperioder med upplösningsrätt. När politikens valda företrädare kör fast måste det finnas en möjlighet att lösa knutarna. Nyval, också i kommunerna, skulle kunna motverka politiskt schackrande och öka människors deltagande i och förtroende för de gemensamma angelägenheterna.
Medborgarpaneler skulle kunna utgöra ett intressant inslag i den kommunala demokratin. Genom dessa får medborgarna ytterligare en möjlighet att framföra sina åsikter samtidigt som panelerna kan fungera som arenor för samtal och reflexion för medborgare som står utanför partipolitiken. Medborgarpanelerna skulle kunna fylla en viktig uppgift genom att fungera som länk mellan medborgarna och beslutsfattarna. Möjligheten att inrätta medborgarpaneler bör undersökas, och man bör även undersöka möjligheten att ta hjälp av den nya tekniken till detta. De möjligheter som den nya tekniken erbjuder bör även undersökas när det är fråga om att hålla omröstningar eller rådslag på nätet.
Ett annat sätt att öka möjligheterna för medborgarnas deltagande vid sidan av valhandlingen är att kommunallagen ändras så att fullmäktige ges möjlighet att utse även andra än dem som redan är förtroendevalda till en fullmäktigeberedning.
Dagens samhälle utvecklas mot att de beslutande systemen tar allt större plats och får allt större makt. Vi anser att detta är en olycklig utveckling. De offentliga systemen har tillkommit för medborgarnas skull. Systemen har inga och kan inte ha några rättigheter, de har bara skyldigheter gentemot medborgarna. Det är enbart människor som har rättigheter. En utveckling mot en situation där systemen tillåts leva sina egna liv är inte önskvärd eftersom människor har behov av att känna delaktighet i de gemensamma angelägenheterna. Detta kan de uppnå dels genom valhandlingen, dels i besluts- och opinionsbildningsprocessen. För det senare är möjligheterna till insyn en grundläggande förutsättning. Den enskilde skall därför ha möjlighet till insyn i de offentliga ärenden som handläggs genom den makt som han eller hon har delegerat till de beslutande systemen. I princip skall man vara tillförsäkrad insyn i i stort sett alla offentliga ärenden, dock bör det finnas möjlighet att i undantagsfall sekretessbelägga information. För att underlätta den enskildes möjligheter till insyn bör man ta den nya tekniken till hjälp. Detta är även viktigt för att öka medborgarnas möjligheter till deltagande i den demokratiska processen, inte minst ungdomar.
Vi anser att staten i framtiden skall svara för finansieringen av vissa grundläggande rättigheter direkt till medborgarna – våra förslag om en nationell skolpeng och en allmän obligatorisk hälsoförsäkring skall bl.a. ses i det sammanhanget. Sådana reformer skulle stärka medborgarnas egna självbestämmanderätt och ställning avsevärt genom att de erbjuder en reell valfrihet, men finansieringen sker centralt så att alla får samma rättighet oavsett var i landet de bor.
Den svenska kommunala självstyrelsen ger kommunerna en grundlagsfäst rätt att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Beskattningsrätten är uttryckligen begränsad till detta. En kommun kan alltså inte ta ut skatt för uppgifter som faller utanför den kommunala kompetensen och inte heller för t.ex. bidrag till andra kommuner. Beskattningsrätten har emellertid kraftigt urholkats sedan det inomkommunala skatteutjämningssystemet infördes 1996 i strid med regeringsformens lydelse. Systemet innebär att vissa kommuner och landsting tvingas att med sin uppburna kommunalskatt lämna bidrag till skötseln av andra kommuner och landsting. Systemet är vidare till sin konstruktion direkt tillväxtfientligt i och med att det straffar tillväxt var den än förekommer i landet.
Vi har i olika motioner alltsedan det inomkommunala systemet infördes föreslagit dess avskaffande. I stället bör ett statligt finansierat utjämningssystem införas som handhar bidrag till kommuner och landsting som för sina uppgifter har en otillräcklig skattekraft. Vi har i annat sammanhang angivit de riktlinjer som bör gälla för ett sådant system.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Henrik Westman (m) |
|
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |
Ingvar Eriksson (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |
Carl Erik Hedlund (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Per-Samuel Nisser (m) |
Bertil Persson (m) |
|
Carl-Erik Skårman (m) |
Anna Åkerhielm (m) |