Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en reformering av de s.k. ombudsmannainstituten med sikte på en sammanhållen organisation under riksdagens primära insyn.
Sverige torde ha varit ett av de länder i världen som först inrättade ombudsmän med uppgift att bevaka att enskilda medborgares lagliga rättigheter tas till vara och att diskriminering av enskild individ eller grupp ej sker. Flera länder har inrättat liknande ombudsmannainstitut efter svensk modell.
Efterhand har vi fått en ganska rikhaltig flora av myndigheter under regeringen såsom t.ex. DO (Diskrimineringsombudsmannen), BO (Barnombudsmannen) och JämO (Jämställdhetsombudsmannen). Under riksdagen sorterar sedan länge JO (Justitieombudsmannen).
Tid efter annan reses också krav på inrättande av nya ”ombudsmän” med uppgift att bevaka efterlevnaden av något särskilt rättighetsområde. Bilden av olika ombudsmannamyndigheter är splittrad, och risken att ärenden bollas mellan olika ”revirbevakare” ökar; den rättssökande allmänheten får svårare att hitta rätt.
Sverige har ratificerat ett antal internationella konventioner rörande de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, t.ex. FN:s konvention och FN:s barnkonvention.
Sedan Sverige dessutom inkorporerat Europakonventionen med svensk rätt kan behovet av en mera sammanhållen kontroll av efterlevnaden av andan i dessa konventionsåtaganden också sägas ha ökat.
FN har rekommenderat sina medlemsländer att inrätta ett fristående organ med uppgift att skydda och främja mänskliga rättigheter.
Övervägande skäl talar för att sammanföra ombudsmannainstituten för att vinna ökad slagkraft, spridning av övergripande kompetens och ett bättre, samlat tillvaratagande av den enskildes rättigheter. Ett sådant rättighetsorgan torde med fördel kunna sortera direkt under riksdagen för att markera större oberoende, konstitutionell tyngd och demokratisk insyn.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Henrik S Järrel (m) |