Riksdagen begär av regeringen en utvärdering av 1974 års regeringsform enligt vad som i motionen anförs.
Grundlagarna – författningen – utgör det ramverk som ska klargöra villkoren bland annat för hela rättssystemet. Grundlagarna, framförallt regeringsformen, utgör alltså den grundläggande rättsnormen. Därför är det centralt att denna rättsnorm är djupt förankrad i den kulturtradition som i sina grunddrag omfattas av svenska folket.
1974 års regeringsform har varit i kraft i mer än ett kvarts sekel. Under denna tid har enbart partiella områden i den belysts. Det är dags att ta ett mer långsiktigt och översiktligt grepp över regeringsformen och dess konsekvenser för det svenska rättssamhället.
Rätten är ett undersystem i ett samhälle. Ett rättssystem bygger på principer som i grunden är uttryck för en etisk hållning. En värdeneutral rättsstat är en omöjlighet. Ett samhälles grundvärden är förankrade i gemenskapen och bestäms av kulturarvet. Rätten ska alltså inte vara en samling löst ihoprafsade lagar utan ska utgöra en sammanhängande enhet. Lagstiftningen ska med andra ord vara koherent. I ett rättssamhälle har lagarna och lagstiftningen en inre systematik och ett sammanhang. Det finns en rättens helhet. Rätten är alltså inte ett partipolitiskt instrument utan ska ses utifrån detta helhetsperspektiv. Etiska och juridiska normer och värden bör knytas till den historiskt utvecklade enigheten inom vår kulturkrets. Gemenskapsetiken har en grundläggande betydelse för rätten.
Rättens legitimitet är inte bara knuten till sättet för beslutsfattande utan även till medborgarnas sociala medvetenhet, värdeskalor och värderingar. Legitimiteten är etisk till sin natur. Den legitima rättsstaten måste visa respekt för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Dit hör bland annat att staten ska respektera varje människas integritet oberoende av religion, ålder, ras, kön, sexuell identitet, ekonomisk eller social ställning, etnisk eller politisk tillhörighet.
Rättsordningens grundläggande mål är att skapa en samlevnad i fred mellan människor och att medverka till att upprätthålla de grundläggande värdena. Inte bara rättsreglerna utan även deras tillämpning måste vara etiskt godtagbar.
Rättssystemet måste präglas av både förutsebarhet och rättvisa. Förutsebarheten ska skydda den enskilde mot godtycklig maktutövning. Rättskipning och myndighetsutövning ska alltså vara rimligt förutsebara med stöd av lagen och med hänsyn till etiska värden. En medborgare ska åtnjuta rättsskydd både mot enskilda och mot staten.
Grundläggande kriterier för en fungerande rättsstat är mänskliga fri- och rättigheter, maktdelning, förvaltningens lagenlighet, rättsskydd genom oavhängiga domstolar och den statliga maktutövningens förutsebarhet. Rättsordningen måste därför präglas av rättslikhet, rättssäkerhet, rättstrygghet, rättstillgänglighet och öppenhet. Grundlagarna – författningen – utgör det ramverk som ska klargöra villkoren bland annat för hela rättssystemet. Grundlagarna, framförallt regeringsformen, utgör alltså den grundläggande rättsnormen. Därför är det centralt att denna rättsnorm är djupt förankrad i den kulturtradition som i sina grunddrag omfattas av svenska folket.
Den nuvarande författningen utgår i hög grad från ett rättspositivistiskt betraktelsesätt, där rätten definieras operationellt, det vill säga rätt är det som lagstiftarna kallar rätt. Men som klargjorts ovan ingår rätten som ett undersystem i ett samhälle, där de grundläggande värdena – etiken – utgör ett sammanhållande band. Rättsnormen ska därför ta sin utgångspunkt i det som är etiskt godtagbart. Den ska alltså förankras i den svenska och västerländska kulturtraditionen.
Fri- och rättighetstänkandet, som det utvecklats i Sverige och som det i vissa fall skulle kunna vidareutvecklas, borde vara centrala frågor i många sammanhang i det offentliga samtalet. De här frågeställningarna är inte enkla, tvärtom tämligen ofta abstrakta, men, och det är ett viktigt men: de är centrala och grundläggande för umgänget mellan den enskilde och det offentliga och faktiskt i grunden också mellan enskilda. Alldeles speciellt viktiga är de i orostider där värdegemenskapen utsätts för påfrestningar. Det är i stormen som rotsystemet prövas.
Vi har idag en del oroande influenser som vill bortse från den grundläggande synen på människan. Därför är det viktigt att vårt fri- och rättighetstänkande är sammanhängande och tydligt och framförallt att vi tydligt och klart vågar argumentera för det. Vi erinrar gärna om ett par meningar från Dag Hammarskjölds Vägmärken: ”Dåren ropade på torget, ingen stannade för att svara. Så bevisades det att hans teser var oemotsägliga.”
En sådan utveckling kan och får inte inträffa när det gäller vår demokratisyn, vår syn på medmänniskan och hennes fri- och rättigheter. Vi måste svara dåren, eller dårarna!
Därför är det viktigt att sortera ut rättspositivismen ur det rättsliga perspektivet i arbetet med att förstärka de mänskliga fri- och rättigheterna. Det område som borde bearbetas ytterligare är t.ex. rätten till liv, föräldrarätten, den negativa föreningsfriheten och äganderätten.
Det behövs också ett tydligt diskrimineringsskydd för människans integritet oberoende av religion, ålder, hudfärg, kön, språk, sexuell identitet, genetiska särdrag, börd eller härkomst, ekonomisk eller social ställning, funktionshinder, etnisk eller politisk tillhörighet. Detta skydd måste vara effektivt inte enbart i förhållande till den enskilde och det allmänna utan rättsstaten måste också tillförsäkra ett sådant skydd mellan enskilda. Grundlagens, dvs. främst regeringsformens, grundläggande synsätt måste därför vidgas.
Enligt vår mening vore det också värdefullt att utreda om även fri- och rättigheter mellan enskilda borde grundlagsfästas och inte som nu i huvudsak vara inriktade på förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. En sådan grundlagsfäst rätt skulle stärka Sverige som rättsstat. Vi har i en tidigare motion krävt att regeringen tillsätter en utredning om ett vidgat skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna.
Vi kristdemokrater har under ett antal år drivit kravet på en effektivare lagstiftning mot rasistiska organisationer. Det har dessutom faktiskt visat sig vid en närmare analys att den lagstiftningstekniken är användbar även mot övriga kriminella organisationer. Vad det handlar om är möjligheten att kriminalisera enskilds deltagande i eller stöd till kriminella organisationer, t ex rasistiska eller maffiainriktade organisationer. Lagkriterierna för sådana grupper blir avgränsade så att det måste vara uppenbart att de ägnar sig åt våld, hot eller tvång. Hans Starks utredning från 1991 är en god grund för sådan lagstiftning. Tyvärr har vi varit ensamma i riksdagen om att driva förslagen. Deltagande i och/eller stöd till kriminella organisationer bör alltså kriminaliseras. Vi har i en särskild kristdemokratisk motion begärt att regeringen kommer med förslag till ändringar i grundlag och vanlig lag i frågan.
En god demokratisk utveckling måste bygga på en klar maktdelning. Detta synsätt överensstämmer med den realistiska människosyn som säger att alla människor är ofullkomliga. Det måste alltså finnas klara korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration.
Det finns idag en lagprövningsrätt inom Europeiska unionen. EG-domstolen har rätt att pröva om nationell lagstiftning strider mot gemenskapernas fördrag. Sverige har accepterat denna lagprövningsrätt. I Sverige måste dock ett fel vara uppenbart i strid med grundlagen för att lagprövningsrätten skall kunna användas. Detta rekvisit har i praktiken förvandlat lagprövningsrätten till en papperstiger.
Maktdelningsfrågorna tenderar att alltmer hamna i centrum för den författningspolitiska debatten. Det finns därför goda skäl att genomföra en noggrann utredning kring lagprövningsrättens ställning i Sverige. Det har också riksdagen, bl.a. till följd av ett kristdemokratiskt initiativ, gett regeringen tillkänna.
I begäran ligger också att det bör utredas hur en eventuellt förstärkt lagprövningsrätt bör utövas. Behovet och nödvändigheten av en författningsdomstol bör prövas, vilket är ett gammalt kristdemokratiskt förslag.
Folkomröstningsinstitutet har av och till varit under debatt utifrån hur det politiska systemet hanterat resultaten från de rådgivande folkomröstningarna. Det har under senare år utretts av särskild utredare men sedan inte följts upp av regeringen. Det är i en så pass viktig författningsfråga rimligt att den bereds i en parlamentarisk utredning, som då har möjlighet att arbeta utifrån det material som den särskilde utredaren tog fram. Behovet av en sådan parlamentarisk utredning kring folkomröstningsinstitutet har framförts i krav från Kristdemokraterna, och riksdagen har bl.a. därför begärt en sådan utredning i frågan.
Kristdemokraterna har i andra sammanhang påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella förhållanden. Som bekant är den en del av Europeiska unionens rättskapacitet. Subsidiaritetsprincipen har följande innehåll: Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta skall den också få sköta. De överordnade gemenskaperna (t.ex. staten) har en skyldighet att stödja där så behövs, och detta stöd måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde.
Om subsidiaritetsprincipen appliceras på kommunal självstyrelse kan man konstatera att det behövs en utökad respekt från statsmaktens sida för den kommunala gemenskapens eget kompetensområde.
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Vill man ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna. Då krävs också en reell lagprövningsrätt som kommunerna kan använda för att hävda sin suveränitet.
Man kan tänka sig att fastställa den kommunala kompetensen i grundlagen. Möjligen kan det vara svårt att i en sådan lagstiftning få en tillräcklig spännvidd eftersom regeringsformen ju inte är en detaljlagstiftning. Men frågeställningen skulle kunna lösas genom att man skapar en särskild lagstiftning för den kommunala kompetensen lik den som riksdagsordningen anger. I regeringsformen 8:16 anges att beslut om riksdagsordningen kan fastställas på samma sätt som grundlag eller genom ett majoritetskrav på tre fjärdedelar vid ett och samma beslutstillfälle. Kristdemokraterna har i särskild motion framfört kravet på en utredning kring detta.
Efter huvudbeslutet för 1974 års regeringsform har ett antal justeringar av grundlagen gjorts. Ofta görs författningsutredningar under en kort period – inom en mandatperiod – inom begränsade områden.
Efter ett val funderar ofta regeringen något år på om det behövs förändringar av grundlagen. Så småningom tillsätts en utredning som har mycket begränsad tid att arbeta på, kanske ett eller ett och ett halvt år. På så sätt blir grundlagsfrågorna behandlade ”styckevis och delt”. Det ständigt begränsade tidsperspektivet är ett bekymmer i vårt författningsarbete. Helheten och sammanhanget riskerar att gå förlorade. Det är bl.a. av den anledningen som vi hösten 1998 lade fram en motion som innebär en totalrevideringen av grundlagen sett ur ett rättsnormsperspektiv.
En sådan översyn går inte på något år; kanske får man räkna med att det tar 5–7 år. Det är Kristdemokraternas uppfattning att det är dags att lämna kortperspektivet och jobba med de här frågorna på lite sikt – just för helheten och sammanhanget.
1974 års regeringsform har varit i kraft i mer än ett kvarts sekel. Under denna tid har enbart partiella områden i den belysts. Det är dags att ta ett mer långsiktigt och översiktligt grepp över regeringsformen och dess konsekvenser för det svenska rättssamhället. En utredning som kan arbeta under lång tid och med stor grundlighet bör utvärdera hela regeringsformen och, förstås, i konsekvens med denna utvärdering komma med förslag till eventuella förändringar.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Amanda Agestav (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |