Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäljning av nikotinersättningsmedel skall göras lika tillgängligt som försäljning av tobak.
Med förslagen i propositionen kommer fortfarande det förhållandet att råda att försäljning av tobaksvaror kommer att ske i mycket stor omfattning genom tobakshandlare, kiosker, bensinstationer, livsmedelsbutiker, varuhus m.fl. samtidigt som ersättningsmedel för dem som vill/håller på att sluta röka inte finns tillgängligt annat än via apoteken. För ett samhälle som önskar att rökningen/tobaksbruket av folkhälsoskäl skall minska är det gåtfullt att regeringen inte inser betydelsen av att nikotinersättningsmedel görs tillgängliga på lika villkor med tobaken och inte minst finns tillgängliga just på de ställen där tobak försäljs.
I propositionen framgår visserligen att regeringen föreslår en viss ökning av antalet försäljningsställen av nikotinersättningsmedel genom att apoteksombuden skall erhålla möjlighet att sälja dessa. Detta är emellertid helt otillräckligt.
Denna fråga kan visserligen synas ha koppling med frågan om försäljning av receptfria läkemedel i allmänhet. Där måste framöver ske en snar förändring så att dessa läkemedel i ökad omfattning kan finnas tillgängliga i detaljhandeln på samma sätt som i flertalet stora länder. Men i avvaktan på denna förändring är det särskilt angeläget att just nikotinersättningsmedel görs mer tillgängliga för de rökare som vill komma ur sitt rökberoende. Jag noterar att det i propositionen framgår att bl.a. berörd handel ställt sig positiv till sådan försäljning.
Det är intressant att notera att i de länder som nyligen tillåtit försäljning av receptfria läkemedel i butiker, senast Danmark, har just försäljning av nikotinersättningsmedel utgjort en betydande del av denna försäljning. Det finns således en betydande, i dag delvis dold, efterfrågan på produkter som kan minska rökningens omfattning och därmed dess skadeverkningar.
I propositionen argumenterar regeringen i detta sammanhang närmast så att bruket av tobak förringas medan bruk av nikotinersättningsmedel ses som potentiellt riskfyllt. Detta är ett uppseendeväckande resonemang. Även om det ingalunda kan uteslutas att det kan utvecklas ett beroende också av nikotinersättningsmedel är detta beroende ur hälsosynpunkt mindre riskfyllt än tobaksrökning. Att ungdomar – som regeringen tycks tro – skulle förledas att börja med niktionersättningsmedel för att därefter börja röka förefaller egendomligt och verkar inte ha så mycket med verkligheten att göra. Det bör i stället understrykas att varje åtgärd som kan minska tobaksbrukets omfattning är en folkhälsovinst.
Resonemanget om att nikotinersättningsmedel är ett läkemedel som skall behandlas som sådant bör ställas i jämförelse med att tobaken som vara skulle ha belagts med omfattande restriktioner och sannolikt varit ”receptbelagd” eller förbjuden om produkten skulle ha dykt upp på senare år och dess hälsorisker varit kända. Det är enbart detta att den varit föremål för bruk så länge och i så stor omfattning som nu gör den trots allt tillåtlig och med utomordentligt god tillgänglighet på ett otal försäljningsställen. Att då inte tillåta att en produkt som kan ersätta rökningen säljs på likvärdiga villkor med tobaken är enligt min mening synnerligen klandervärt och direkt folkhälsofientligt.
|
Stockholm den 8 januari 2002 |
|
|
Lennart Hedquist (m) |