Riksdagen beslutar att minska antalet riksdagsledamöter till 249.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av valkretsindelningen och systemet med utjämningsmandat.
Vårt land har ett av de största parlamenten i världen med avseende på antalet parlamentariker. Detta gäller vid en jämförelse med absoluta tal i allmänhet men i relation till landets medborgarantal i synnerhet: En jämförelse kan vara på sin plats mellan ett antal jämförbara OECD-länder. Denna gäller endast mellan stater med enkammarsystem.
|
Stat |
Antal parlamentariker |
Miljoner invånare |
|
Portugal |
230 |
10,1 |
|
Norge |
165 |
4,5 |
|
Danmark |
179 |
5,4 |
|
Finland |
200 |
5,2 |
|
Nya Zeeland |
120 |
3,9 |
|
Grekland |
300 |
10,6 |
|
Sverige |
349 |
8,9 |
Sverige har i alltså flera avseenden ett stort antal parlamentariker. Orsaken till detta kan vi bland annat finna i historien. Vi när exempelvis en bild sedan tidigt 1900-tal om att vår demokrati vilar på stora och väl representerade partier. Genom att ha många ledamöter så antas den folkliga förankringen öka. I början av 1900-talet hade detta säkert sin relevans. De enskilda ledamöterna åkte hem med de olika förslag som skulle behandlas i riksdagen, och de hade sedan möjlighet att förankra och diskutera det hela på hemorten bland väljare och partivänner.
Med detta som underlag kunde ledamoten åka tillbaka till Stockholm för att företräda sin hembygd men också för att jämka samman sina åsikter med sina kollegors till en gemensam syn.
När besluten sedan väl fattats kunde ledamoten försöka förklara, försvara och förankra beslutet på hemmaplan. Genom det stora antalet riksdagsledamöter kunde detta förankringsarbete ske över hela Sverige och genom alla partier.
Genom övergången till enkammarriksdagen så fastslogs att riksdagen skulle ha 350 ledamöter (349 blev det senare, efter erfarenheterna från den s.k. lotteririksdagen 1973–1976). Hur den nya enkammarriksdagen just kom att stanna på 350 medlemmar är kanske inte helt klarlagt, men de som var aktiva då hävdar att det gjordes för att bereda alla första- och andrakammarledamöter som var intresserade av en ny valperiod möjlighet att ta en plats i den nya enkammarriksdagen. Det var alltså snarare egenintresset än väljarnas åsikter som kom att avgöra frågan.
Efter ett kvartssekel med 349 ledamöter är det kanske dags att fråga om just det antalet är det optimala med hänsyn till vad uppdraget kräver. Förutsättningarna för politiskt arbete har förändrats sedan dess i flera avseenden.
EU-medlemskapet har förändrat riksdagens arbetssätt på många sätt. Tydligast är den roll riksdagen fått som mer eller mindre transportorgan för implementeringar av olika EU-direktiv. Möjligheten att genom riksdagsarbetet påverka många övergripande frågor är idag mindre än tidigare. Det behövs alltså inte lika många ledmöter för att bevaka och täcka upp de olika områdena eftersom de rena riksdagsfrågorna blivit betydligt färre.
I takt med den till synes ökande utvecklingshastigheten nationellt i allmänhet och internationellt synnerhet så ställs ökade krav på att parlamentet kan ”leverera”. Många människor är av åsikten att allting går snabbare nu än förr; detta kan nog åtskilliga ledamöter säga om riksdagens besluttempo också. Nödvändigheten att kunna fatta snabba beslut har vuxit för ett land med stort omvärldsberoende. Ett tydligt exempel är det stolta svenska utredningsväsendet. Förr tillsattes utredningar som kunde studera frågeställningar i decennier och som producerade betänkanden i avhandlingsklass. Nu blir det allt vanligare med s.k. enmansutredningar som ska presenteras inom några månader. I vissa situationer har politiska representanter tvingats att meddela resultatet av tvärpolitiska krisöverläggningar inom några få timmar. Nattliga förhandlingar utanför parlamentets direkta kontroll och utanför systemet med utredningar, remisser och utskottsöverläggningar verkar bli allt vanligare. Det tydligaste exemplet på dessa och dessutom årligen återkommande är budgetförhandlingarna.
I takt med att beslutstempot höjts har mediernas spegling också blivit mer snuttifierad och kritiskt granskande. Tidigare återgav medierna vad politikerna tyckt och beslutat, men nu kommenterar de själva och tycker i politiska frågor. Massmedierna har blivit aktörer som försöker sätta den politiska dagordningen. För majoriteten av invånarna så blir den enda kontakt de har med politiska beslutsfattare den de har via olika medier. Medierna fokuserar på ett mindre antal personer som partiledare och andra ledande partiföreträdare. Den enskilde ledamoten får litet utrymme, varför dennes roll och auktoritet riskerar att urholkas. ”Syns man inte så finns man inte”. Många ledamöter är totalt okända för vanliga väljare.
Genom det trevande men ändock införandet av ett mer personvalsinriktat valsystem, minskar också betydelsen av den månghövdade riksdagen. Människor idag är mer av individualister och fokuserar mer och mer på person och inte på gruppers möjligheter att företräda dem.
Att ge människor möjlighet att välja sin riksdagsledamot men att det rådande sedan inte ger den ledamoten större inflytande över de beslut som de facto fattas är olyckligt. Det är viktigt att den enskilda ledamoten inte invaggas i den kollektiva tryggheten utan tar ett individuellt ansvar. Detta innebär att ledamoten måste få högre status och auktoritet så att ledamoten orkar ta strid även internt när detta krävs.
Som ovan beskrivits har det stora antalet riksdagsledamöter setts som en garant för folkets inflytande över parlamentet. Detta är en felsyn. Min uppfattning är att det snarare är tvärtom.
Med alltför många ledamöter riskerar den enskilde ledamoten att hamna i anonymitetens skugga, och i ett parlamentariskt bakvatten. Ledamoten är bara en i mängden och kan därför ha svårt att värna sina väljares önskemål. Eftersom de direktvalda är så många att det omöjliggör en genomgripande diskussion och beslutsprocess så överlämnas makten i realiteten till partiledning, riksdagsgruppens ledning etc. Det gör att stora skaror av medborgare står utan ett reellt direktvalt inflytande. Med ett färre antal ledamöter så ökar ledamöternas betydelse. Ledamoten får lättare att söka allianser över partigränser för att exempelvis hävda någon lokalt viktig fråga. Genom ett minskat antal ledamöter frigörs ekonomiska resurser som kan användas för att stärka varje ledamots granskande, utredande och utåtriktade verksamhet.
En reducering av antalet riksdagsledamöter skulle medföra ökade krav på dessa att ha en bättre helhetsuppfattning om politiken. Det skulle bli enklare för det färre antalet ledamöter att få utrymme i media. Den folkliga förankringens förutsättningar har som ovan nämnts ändrats. De tidigare så välbesökta partisammankomsterna har i många och mycket ersatts av den nya IT-tekniken. Behovet av 349 ledamöter för att behålla den folkliga förankringen har således minskat drastiskt. I ett första steg bör antalet riksdagsledamöter reduceras till 249 stycken.
Huvudargumentet emot att minska antalet riksdagsledamöter har länge varit att det skulle leda till att bara ett parti företräds i vissa valkretsar. Detta har dock varit en realitet med dagens system.
Mandatperioden1994–1998 representerades Gotlands valkrets endast av två socialdemokrater. Inte ens dagens mer omfattande riksdag klarar av att nå upp till målsättningen att det i varje valkrets ska finnas ledamöter från alla eller de flesta riksdagspartierna.
Minskas antalet riksdagsledamöter bör det kombineras med en översyn av valkretsindelningen och systemet med utjämningsmandat. Vidare bör man överväga att överföra mer resurser av dem som frigörs när man friställer hundra ledamöter till ett individuellt riktat stöd för de kvarvarande ledamöternas granskande, utredande och utåtriktade verksamhet. Då får vi i sanning ett system där riksdagen är folkets främsta företrädare, som det heter i regeringsformen 1:4.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Amanda Agestav (kd) |