Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda konsekvenserna av att minska antalet riksdagsledamöter.
Med nu gällande ordning har Sverige 349 riksdagsledamöter. Författningsutredningen hade föreslagit att antalet ledamöter i den nya enkammarriksdagen skulle uppgå till 290. Grundlagsberedningen ansåg dock att enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter, och riksdagen godtog det senare förslaget. Antalet minskades senare till 349.
Den sk Lindbeckkommissionen föreslog att antalet riksdagsledamöter skulle minska. Förslaget ledde inte till åtgärd från regeringens sida. Bland medborgarna var drygt 40 procent positiva till att minska antalet riksdagsledamöter 1998. Detta framgår av det årets SOM-undersökning vid Göteborgs universitet. För riksdagsledamöterna var motsvarande siffra 25 procent. Resultatet för riksdagskandidaterna är hämtat från Valrådets stora kandidatundersökning från hösten 1998. Skillnaden blir än mer markant om man studerar siffrorna gällande dem som tycker att förslaget är dåligt eller mycket dåligt. Bland medborgarna tycker 18 procent att förslaget är dåligt medan hela 63 procent av riksdagsledamöterna tycker så.
Kritik som har riktats mot förslaget gör gällande att exempelvis Norrland med ett färre antal riksdagsledamöter kan bli utan representation i riksdagen. Detta problem går att komma förbi på olika sätt. Statsvetaren Olof Petersson pekar på att man inte behöver minska antalet utjämningsmandat när man minskar antalet riksdagsledamöter. Han menar också att ett parti skulle kunna garantera att det alltid har exempelvis en ledamot från Norrland genom en modifiering av systemet som innebär att utjämningsmandaten tillsätts via rikslistor. Även om det inte är exakt dessa åtgärder som bör vidtas så visar exemplen att det går att lösa frågan om en rättvisande geografisk spridning av riksdagsledamöterna.
Den moderna IT-utvecklingen och tillgången till Internet innebär dessutom nya möjligheter till kontakt mellan väljare och valda, oberoende av geografiska avstånd. Reduktion av antalet riksdagsledamöter skulle troligen inte minska medborgarnas möjligheter att få kontakt med de folkvalda.
Ett minskat antal riksdagsledamöter bör med riksdagens nuvarande arbetssätt inte medföra några större problem eller leda till minskad kvalitet i arbetet. Tvärtom kan kvalitetsvinster göras. Färre ledamöter per valkrets kan också innebära att medborgarna får bättre personkännedom. Medieintresset kan också bli större. Idag är många riksdagsledamöter ganska okända också i sin egen valkrets.
I ett internationellt perspektiv har Sverige många riksdagsledamöter i förhållande till folkmängden. Om man jämför med till exempel Tyskland och Frankrike har vi väldigt många ledamöter i valda beslutande organ på nationell nivå. I Tyskland går det cirka 115 000 medborgare per folkvald och i Frankrike cirka 66 000 medborgare per folkvald. I Norden finns en tradition av mycket stora direktvalda parlament i förhållande till folkmängden. I Finland, Norge och Danmark representerar dock varje ledamot fler medborgare än i Sverige.
Följande tabell visar hur det ser ut i Norden i ungefärliga tal;
Land Befolkning Ledamöter i parl. Personer per ledamot
Sverige 8,8 milj. 349 ca 25 000
Norge 4,5 milj. 165 ca 27 300
Finland 5,3 milj. 200 ca 26 500
Danmark 5,4 milj. 179 ca 30 000
Sammantaget pekar allt på att det går att minska antalet riksdagsledamöter i Sverige utan några som helst negativa effekter. Mycket talar dock för att en minskning skulle kunna leda till ett antal positiva effekter för riksdagen som arbetsplats, ledamöternas arbete samt medborgarnas kunskaper och kännedom om de folkvalda. En utredning bör tillsättas för att utreda konsekvenserna av en minskning av antalet riksdagsledamöter.
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Maria Larsson (kd) |