Riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om att normativa uttalanden i t.ex. en predikosituation kring företeelser inom sexuallivet inte faller inom det straffbara området vad avser brottet hets mot folkgrupp.
Kristdemokraterna anser i likhet med regeringens proposition att det finns starka skäl att nu kriminalisera bl.a. hets mot homosexuella som grupp. I förslaget vidgas det straffbara området till att omfatta sexuell läggning, varmed avses homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Vi finner det logiskt att använda ett generellt, men väl författningsmässigt avgränsat begrepp.
Vi för vår del anser att ordet läggning kan upplevas och uttydas på olika sätt. Begreppet sexuell identitet hade varit mer relevant i sammanhanget, eftersom det centrala för den enskilde är hur vederbörande själv identifierar sig i sådant avseende. Eftersom begreppet sexuell läggning definieras och etableras i lagstiftningen och dessutom används i den allmänna debatten avstår vi dock här från att kräva en annan mer relevant formulering.
Regeringen anförde i lagrådsremissen att det är uppenbart att intresset av att skydda gruppen homosexuella mot hot och andra uttryck för missaktning är ett sådant ändamål som är tillåtet för att begränsa yttrandefriheten enligt såväl regeringsformen som Europakonventionen. Lagrådet anförde i sitt yttrande att det ytterst är en värderingsfråga huruvida detta intresse är tillräckligt som skäl för att begränsa yttrandefriheten och uttryckte förståelse för lagrådsremissens bedömning. Lagrådet fann dock anledning att framhålla att liknande skäl på goda grunder kan åberopas även i förhållande till en rad andra utsatta grupper, och att stor restriktivitet bör iakttas med hänsyn till yttrandefriheten när det gäller att föra in nya grupper under det skydd som straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp ger, särskilt med hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde som bestämmelsen har fått.
I artikel 9 i Europakonventionen sägs också om tanke-, samvets- och religionsfriheten att var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Religionsfriheten är också garanterad i 2 kap. 1 § 6 regeringsformen. Noterbart är att religionsfriheten inte är inskränkbar enligt 12 § i kapitlet. Där hänvisas för de friheter som är inskränkbara till 13–16 §§. I 13 § som medger inskränkningar i yttrandefriheten och informationsfriheten omtalas vikten av vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa och andra uppräknade angelägenheter.
Möjligen föreligger här en tolkningskonflikt mellan den oinskränkta religionsfriheten enligt 2 kap. 1 § 6 RF och meningen om yttrandefrihet och informationsfrihet i religiösa angelägenheter enligt 13 §.
Religionsfriheten har alltså ett starkt, till synes oinskränkbart, skydd i den svenska fri- och rättighetslagstiftningen.
Regeringen diskuterar detta i propositionen på följande sätt. Regeringen framhåller att förslaget till en kriminalisering av hets med anspelning på sexuell läggning, lika lite som den motsvarande i dag gällande kriminaliseringen av hets mot folkgrupp, är avsett att hindra en fri och saklig debatt. Meningen är alltså inte att hindra resonemang och diskussioner om homosexualitet, bisexualitet eller heterosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället. Det måste också vara möjligt för homosexuella och andra att i en fri och öppen debatt bemöta och tillrättalägga felaktiga uppfattningar och på så sätt motverka fördomar som annars riskerar att konserveras och leva kvar i det fördolda.
Den nuvarande lagstiftningen om hets mot folkgrupp innehåller också begränsningar så att inte varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning är straffbelagt. Således sägs i förarbetena bland annat att det för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot exempelvis homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet – liksom annars när det gäller prövningen av om en gärning utgör hets mot folkgrupp – alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste därvid beaktas, skriver regeringen.
Ett visst utrymme för straffria kritiska eller liknande uttalanden måste självfallet finnas. Avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. Vidare måste det med hänsyn till sammanhanget stå klart att gärningsmannens uppsåt med meddelandet varit att sprida ett sådant meddelande som innefattar hot mot eller missaktning för gruppen i fråga. I detta sammanhang kan erinras om den uttryckliga s.k. instruktionen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Den innebär att den som dömer över missbruk av tryck- respektive yttrandefriheten eller vakar över dessa friheter skall betänka att de utgör grundvalar för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla, enligt regeringen.
Det som nu föreslås kriminaliseras är hets mot kollektivt bestämda grupper med anspelning på sexuell läggning. Det rör sig alltså om sådana kränkande omdömen och hotfulla uttalanden om främst homosexuella som grupp som tar sin utgångspunkt i att gruppen har den läggning den har. Att endast citera och diskutera exempelvis religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området enligt förslaget. Det bör däremot inte – lika litet som det i dag är tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för muslimer eller kristna – vara tillåtet att använda sådant material för att hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp. Det är här viktigt att skilja uttalanden och meddelanden som anspelar på läggningen som sådan och uttrycker hot eller missaktning mot kollektivet på grund av denna läggning från sådana uttalanden eller andra meddelanden som anspelar på beteenden eller sådana uttryck som läggningen kan ta sig, men som inte kan tänkas syfta till att kränka eller hota hela den grupp av människor som har denna läggning. Det måste till exempel – på motsvarande sätt som i dag gäller i fråga om exempelvis uttalanden med anspelning på trosbekännelser – vara möjligt att diskutera olika livsstilar och livsåskådningar, hävdar regeringen i sin proposition.
Att endast citera och diskutera exempelvis religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området enligt förslaget, hävdar alltså regeringen. Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) har i ett remissyttrande ansett att om en ny lagstiftning till äventyrs skall genomföras, är det ett minimikrav att det mycket tydligare definieras vad som är straffbart och att det tydligt framgår att predikosituationer eller motsvarande inte omfattas av det straffbelagda området. FSR framhöll vidare vetenskapens frihet samt att det borde vara självklart att fastslå att debatten och opinionsbildningen måste vara fri, och människor vara fria att anföra skäl för och emot och starkt hävda sina synpunkter samt sluta sig samman för att hävda uppfattningar som inte stämmer med majoritetens.
Det kan möjligen förefalla något oklart vad regeringen avser med begreppet diskutera ställt i relation till FSR:s framhållande av predikosituationer.
Predikosituationer eller med andra ord en förkunnelse är i sig normerande till sin karaktär och kan alltså innehålla uppmaningar till ett visst beteende eller en viss livsstil. Det är diskutabelt om den typen av företeelser faller in under begreppet diskutera, enligt regeringens definition. Enligt vårt förmenande måste opinionsbildning avseende ett visst beteende eller en företeelse kunna ha ett normerande inslag utan att därmed falla inom det straffbara området. Självfallet måste en företeelse kunna ifrågasättas som sådan utan att för den skull kränkande uttalanden om gruppen som utövar en sådan företeelse görs.
Lagförändringen tar sikte på det vida begreppet sexuell läggning, som innefattar såväl homosexualitet, som bisexualitet och heterosexualitet. Vissa samfund eller grupper inom samfund har celibat som villkor i vissa sammanhang. Kan en predikan som till exempel uppmanar till celibat för en viss grupp – utan att ifrågasätta de grupper som inte lever efter det – innebära ett sätt att uttrycka missaktning för dem som inte utövar celibatet? Vår bedömning är att sådana normativa uttalanden inte kan eller bör falla inom det straffbara området.
Mot bakgrund av det starka stödet för religionsfriheten enligt RF 2:1 är det alltså vår uppfattning att det av lagens förarbeten måste framgå att normativa uttalanden i t.ex. en predikosituation kring företeelser inom sexuallivet inte faller inom det straffbara området.
|
Stockholm den 12 december 2001 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Amanda Agestav (kd) |