Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör motsätta sig kommissionens förslag om stadgar för och finansiering av europeiska politiska partier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att beskattning av EU-parlamentariker förblir en nationell angelägenhet.
”Politiska partier på europeisk nivå är viktiga som en integrationsfaktor inom unionen. De bidrar till att skapa ett europeiskt medvetande…”. Så står det numera i EU:s grundfördrag. Därför har EU-kommissionen under våren 2001 lagt fram ett förslag, KOM(2000) 898, om regler och finansiering av europeiska politiska partier, vilket har det främsta syftet att ”europeisera” medlemsstaternas medborgare – att just skapa ett europeiskt demos, ett ”folk”. En av tankarna bakom förslaget sägs vara att komma tillrätta med EU:s demokratiska underskott. För vad kan vara demokratiskt utan ett demos, ett folk?
Demokrati, i sin vardagligaste och vidaste definition, betyder folkstyre. Ett av EU:s grundläggande problem är just att det inte finns ett europeiskt folk, ett demos. Därför måste det skapas på konstgjord väg. Ett sådant identitetsbyggande har följaktligen hamnat högt på EU-politikernas dagordning, för att gemensamma EU-beslut på sikt skall ses som legitima av dem som berörs av besluten, dvs. medborgarna i EU-länderna.
Att detta identitetsbyggande ska ske via partier som skapas uppifrån kan och bör dock ifrågasättas. Den demokratiska tanken med partier har varit att de skall fungera som en förmedlande länk mellan medborgarna och maktens centrum – inte omvänt, som maktens verktyg för att styra medborgarna i önskad riktning. Traditionellt sett har partier bildats när det etablerade partisystemet inte förmått fånga upp opinioner som finns i de breda befolkningslagren, i syfte att förändra samhället och sätta försummade frågor på dagordningen. Exempel är miljörörelsens partibildningar under 1970- och 1980-talet, eller för den delen arbetarklassens mobilisering i början av seklet. Att partibildningar kommit till efter ett förslag från överheten måste vara unikt, åtminstone i ett demokratiskt samhälle.
Tanken om europeiska partier är inte ny men processen har snabbats på, och nu går det så fort att man till och med är beredd att med tvivelaktig rättslig grund verkställa planerna. En klar majoritet i den svenska riksdagen avvisade förslaget inför regeringsförhandlingarna i Nice. Trots detta gjordes i Nice-fördraget ett tillägg till artikel 191 i EG-fördraget, där det sägs att en stadga för politiska partier på europeisk nivå kan antas med så kallad medbeslutandeprocedur. Innan förändringen träder i kraft ska självfallet Nice-fördraget ratificeras av medlemsstaterna, något som ännu inte gjorts av ett enda medlemsland. Men kommissionen tycker inte att det behövs några godkännanden från medlemsstaternas folkvalda parlament. För att forcera fram ett beslut i frågan hänvisar man i stället till artikel 308, vilken handlar om den inre marknaden och som ger rätt för gemenskapen att fatta beslut om att vidta de åtgärder ”som är nödvändiga”. Att ange denna artikel som rättslig grund är synnerligen tveksamt och vi menar att hanteringen är så anmärkningsvärd, även med EU-mått mätt, att den borde prövas av EG-domstolen.
Försöken att ovanifrån konstruera europeiska politiska partier är ett ytterligare steg på vägen mot det gradvisa skapandet av en europeisk federation. Det finns redan förslag från grupper i EU-parlamentet om att ett antal platser i parlamentet skall tillfalla dessa nya Europapartier. Om man vill bygga en federation är Europapartier en förutsättning. Att i små steg gå federalisterna till mötes visar på ett tydligt vägval. Sverige kan enligt artikel 308 utnyttja sin vetorätt för att förhindra nya beslut som syftar till ett Europas Förenta Stater.
Försöken att ovanifrån konstruera europeiska politiska partier är ytterligare ett exempel på den bristande demokratin i unionen. EU har redan skapat sig en gemensam armé, gemensam valuta, gemensam utrikespolitik och gemensam asyl- och flyktingpolitik, utan att det funnits folkliga krav därom. Inga demonstranter har krävt detta, tvärtom! Denna utveckling visar att hela EU-projektet måste betraktas som ett ovanifrånprojekt, initierat och styrt av politiska eliter utan tillräcklig koppling till medborgarna.
Partigrupperna i EU-parlamentet erhåller redan ekonomiskt stöd. Detta stöd ska fortsätta enligt förslaget om europeiska politiska partier.
För att stärka den mellanstatliga dimensionen inom EU och minska den överstatliga karaktären måste Sverige säga nej till det föreliggande förslaget från kommissionen och i stället föreslå det som i denna motion anförs. Detta vill vi ge regeringen till känna.
I samband med att man från EU:s institutioner nu håller på att skapa ett system med Europapartier kommer också nästa förslag som ytterligare en del i federationsbygget. Man vill skapa enhetliga skatteregler för EU-parlamentarikerna. Detta bygger på synsättet att de skall vara representanter för hela Europa och inte för ett land. För en federation är detta en riktig och logisk följd. Om vi har en annan syn på Europaparlamentet än som ena kammaren i en federation så måste vi också här se till att banden mellan valda och väljare stärks. En sådan åtgärd är att se till att beskattning av EU-parlamentariker förblir en nationell angelägenhet. Detta vill vi ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Willy Söderdahl (v) |
|
|
Murad Artin (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Stig Sandström (v) |
Eva Zetterberg (v) |