Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att på olika sätt förbättra meddelarfriheten och meddelarskyddet så att de kan bli ett ännu starkare stöd för den demokratiska utvecklingen i Sverige.
Sverige har ofta gått i bräschen för öppenhet och yttrandefrihet. Vi var det första land i världen som införde ett grundlagsskydd för tryckfriheten. Hos oss hör yttrandefrihet och informationsfrihet till de grundläggande fri- och rättigheterna. Vi går längre än de flesta andra demokratier när det gäller allmänna handlingars offentlighet, meddelarfrihet och meddelarskydd. Internationellt driver vi också på för större öppenhet.
Meddelarfriheten och meddelarskyddet är omistliga inslag i ett öppet samhälle. De är en demokratisk säkerhetsventil som ger en uppgiftslämnare rätt att avslöja missförhållanden utan att vare sig riskera straff eller negativa reaktioner från chefer eller arbetskamrater. Som ett extra skydd gäller för myndigheter och allmänna organ ett förbud mot att efterforska vem som lämnat uppgifter. Vi har också andra stränga regler för att skydda anonymiteten. Medan en journalist i andra länder kan berövas friheten om han inte avslöjar sin källa, kan en svensk journalist dömas till fängelse om han avslöjar källans identitet. I exempelvis USA hittar vi en mellanform, där journalisten har en rätt men inte en skyldighet att skydda sin källa. Det innebär att en uppgiftslämnare i USA inte har någon självständig rätt till anonymitet.
Jag anser att mycket mer kan göras för att stärka yttrandefriheten och informationsfriheten i Sverige. En levande demokrati där alla kan känna sig delaktiga måste bygga på en fri och pulserande åsiktsbildning. Men fortfarande är den undersökande och granskande journalistiken bara ett obetydligt frö i förhållande till vad den kan bli i framtiden. I dag förekommer till exempel inte mycket grävande för att dra fram det privata näringslivets missförhållanden i ljuset. Det finns i dag inte ett tillräckligt skydd för de anställda i den privata sektorn när de vill påtala allvarliga missförhållanden. Mot denna bakgrund finns det starka skäl att pröva hur man i lämpliga former kan utsträcka meddelarfriheten också till anställda inom den privata sektorn.
Även inom den offentliga sektorn är det möjligt att komma längre med meddelarfriheten. Det behövs ökade kunskaper om regelsystemet hos cheferna. Genom att JO:s agerande i huvudsak har begränsats till grova och välbevisade repressalier finns det fortfarande ett stort utrymme för olika former av bestraffningar där den anställde i praktiken kan råka mycket illa ut.
Enligt min uppfattning är det också möjligt att gå längre än som hittills skett när det gäller att begränsa de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna i sekretesslagen.
Vi får dock inte blunda för att det finns fall då vår speciella form av meddelarskydd inte alls stärker demokratin utan i stället försvagar den. Om en tidning erbjuder en person stora penningsummor för att röja sekretessbelagda uppgifter som han annars inte hade tänkt att lämna ut, då rör det sig närmast om en slags korruption som är raka motsatsen till ett stärkande av demokratin. Att lämna ut hemliga uppgifter bara för att man vill tjäna pengar är att missbruka sin tjänsteställning. Varför ska checkboksjournalistik och tjänstemissbruk av detta slag åtnjuta ett gyllene grundlagsskydd?
I vilken utsträckning förekommer det att medier köper information av personer med tillgång till sekretessbelagda uppgifter? Mitt intryck är att de flesta massmedier sätter så stort värde på meddelarskyddet att de är noga med att inte missbruka det. Att tidningar betalar pengar till personer som ger dem tips om nyheter behöver inte heller vara fel. I de flesta fall handlar det inte om personer som lämnar ut sekretessbelagda uppgifter.
Allt tyder dock på att det ändå förekommer en handel med sekretessbelagda uppgifter. Pressens Tidning, som är de svenska tidningsutgivarnas organ, publicerade för några år sedan en artikel av journalisten Thomas Sjöberg. Han skriver: ”Bra kriminalfall säljer. Därför blir jakten på polisnyheter gärna mycket intensiv. Mutor och till och med hot används för att få fram uppgifter.” Artikeln berättar bl a om en chefsåklagare som direkt anklagar en tidning för att i meddelarskyddets hägn ha mutat en polisman.
Det finns flera exempel på att känsligt material publicerats från förundersökningar av brott långt innan utredningarna varit klara. Sådan publicitet kan allvarligt skada enskilda personer, försvåra den fortsatta utredningen och försvaga rättssäkerheten.
Det finns också stor risk för skattebedrägeri när någon säljer sekretessbelagda uppgifter. Eftersom meddelaren är anonym kan tidningarna inte lämna kontrolluppgift. Enligt de uppgifter som Expressen lämnade till riksdagens utredningstjänst för några år sedan upplevde man beskattning av meddelararvoden som ett problem. Två tjänstemän hos Expressen kvitterar ut pengarna och ombesörjer sedan utbetalningen till meddelaren. Expressen drar inte av arvodet som en kostnad men betalar socialavgifter. Riksskatteverket har från sina utgångspunkter förordat att tidningarna ska betala en särskild skatt på sina meddelararvoden.
Den avgörande frågan är dock den som togs upp av den statliga utredningen om rättssäkerheten. Utredningen ifrågasatte om rätten till anonymitet verkligen ska omfatta rätt att anonymt ta emot ersättning. I många internationella sammanhang försöker Sverige övertyga om värdet av meddelarfrihet och meddelarskydd. Ska vi undvika bakslag i detta långsiktiga opinionsarbete är det viktigt att meddelarskyddet inte kan angripas utifrån med argument om att den i vissa fall motarbetar demokratin genom att uppmuntra till mutor och skattebedrägeri. Vi måste inse att många länder fram till våra dagar har präglats av en långvarig utbredd tradition av korruption. I flera av dessa länder finns en stark beslutsamhet att inte ge denna otäcka varböld chans att breda ut sig.
I längden kan Sverige aldrig rättfärdiga ett meddelarskydd för de fall där stora summor betalas som ersättning för sekretessbelagda uppgifter. I sådana fall är det inte fråga om något demokratiskydd, utan snarare om ett frätande sår på demokratins ömtåliga hud. Låt oss därför göra om meddelarskyddet så att det i framtiden kan bli ett mycket starkare stöd för öppenhet och demokrati än vad det är i dag.
Jag anser att det bör ske en översyn av hur meddelarskyddet kan förbättras så att det kan bli ett ännu starkare stöd för den demokratiska utvecklingen i Sverige. Därvid bör man pröva hur meddelarfriheten i lämpliga former kan utsträckas till den privata sektorn. Vidare bör man ånyo pröva möjligheterna att begränsa de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter som finns i sekretesslagen. Man bör också pröva hur man ska komma över den svaghet som vidlåder dagens system när sekretessbelagda uppgifter säljs i uppenbart vinningssyfte. Slutligen är det viktigt att hitta vägar för att öka kunskaperna om regelsystemen för yttrandefriheten och meddelarfriheten.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Jan Bergqvist (s) |