Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beslutet om regionförsökens framtid bör baseras på de slutsatser som Den parlamentariska regionkommittén dragit.
I maj år 1997 tillsatte regeringen Den parlamentariska regionkommittén (PARK) för att utreda regionförsöken. Kommittén genomförde ett omfattande utredningsarbete och levererade i oktober år 2000 sin slutrapport där kommittén slog fast att försöksverksamheten, trots begränsningar i tid och handlingsfrihet, utvecklats positivt i de fyra försökslänen. PARK:s slutsats var att utvärderingen varken kunde tjäna som underlag för en permanentering eller avveckling av regionförsöken. Rekommendationen var därför att regionförsöken borde förlängas till och med 2006 och att försöket borde utvidgas till att omfatta fler län. En annan slutsats av PARK:s arbete var att ansvarsfördelningen mellan den centrala statliga nivån och försökslänen samt mellan länsstyrelsen och försökslänen måste bli tydligare.
Regeringen har i proposition 2001/02:7 tagit begränsad hänsyn till PARK:s slutsatser. De grundläggande punkterna i PARK-rapporten om förlängning till 2006 samt tydligare rollfördelning har tyvärr inte beaktats i propositionen. Regeringens proposition går på flera punkter stick i stäv med PARK:s rekommendation. Trots att det finns en insikt om att det är för tidigt att slutgiltigt kunna utvärdera regionförsöken föreslår regeringen att försöksverksamheten upphör redan år 2002.
Den lag om kommunala samverkansorgan som föreslås istället är inte en godtagbar utveckling av regionförsöket. De föreslagna samverkansorganen får en mycket svag juridisk ställning med begränsad beslutskraft. I praktiken innebär propositionen att försöken med självstyrande regioner avslutas och ersätts av försök med kommunala samverkansorgan.
Frågan är också om intresset för att bilda kommunala samverkansorgan kommer att vara lika stort som intresset för att bilda regionala självstyrelseorgan. När den regionala påverkan reduceras från självstyre till medbestämmande är det sannolikt att det regionala engagemanget svalnar.
Det är även beklagligt att regeringen vill ta bort möjligheten att bilda direktvalda regionfullmäktige av den typ som finns i Skåne och Västra Götalands län. Ett direktvalt organ ger en demokratisk förankring som ett kommunalt samverkansorgan aldrig kan få, samtidigt som det synliggör det regionala företrädarskapet och ger upphov till ordentlig medial belysning av de regionala frågorna. Det faktum att flera av ansökarlänen önskat bilda egna regionparlament tyder på att det finns ett behov.
När det gäller renodlingen av statens, länsstyrelsernas och regionernas roller innebär regeringens förslag att ansvarsfördelningen blir ännu otydligare. Vilken instans som skall svara för vad är oklart beskrivet i propositionen. Att samverkansorganen föreslås ta kontakt med länsstyrelsen i regionala frågor och inte som nu direkt med staten innebär en klar försvagning av det regionala mandatet.
Det är viktigt att utvecklingen mot ökat regionalt inflytande fortsätter. Sverige är ett till ytan stort land med vitt skilda förutsättningar i de olika landsdelarna. Att besluten och ansvaret för den regionala utvecklingen bör finnas hos dem som har störst kunskap om förutsättningar och möjligheter, det vill säga lokala och regionala politiker, torde vara uppenbart. Samtidigt är det viktigt att utreda och utvärdera regionförsöken. I det avseendet är Den parlamentariska regionkommitténs slutsatser om förlängd försöksperiod med tydligare ansvarsfördelning och möjligheter för fler län att delta i försöket att föredra framför regeringens proposition.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Magda Ayoub (kd) |
Margareta Viklund (kd) |