Riksdagen avslår proposition 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning med undantag av ändring i lagen (1997:1144) om försöksverksamhet med vidgad samordnad statlig länsförvaltning i Gotlands län samt med undantag av lag om upphävande av lagen (1976:891) om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör inta en positiv inställning till ansökningar från län som vill pröva på en modell med förändrad regional ansvarsfördelning i enlighet med principen om direktvalda regionfullmäktige.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av 1 § lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning att försöksverksamheten förlängs till utgången av 2006.
Riksdagen beslutar om sådan ändring av 37 § lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län att likvidation av det indirekt valda regionförbundet i Kalmar län skall ske efter utgången av 2006.
Riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 kap. 3 § vallagen (1997:157) att landstingen i Skåne och Västra Götaland får besluta att valet till landstingsfullmäktige skall benämnas val till regionfullmäktige.
Riksdagen begär hos regeringen förslag till regelverk för permanenta, direktvalda, regionala styrelseorgan från 2007 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skyndsam översyn av de författningar som reglerar självstyrelseorganens verksamhet i syfte att minska den statliga regleringen.
Riksdagen beslutar om en sådan ändring av 2 § lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med förändrad regional ansvarsfördelning att även självstyrelseorganet i Västra Götalands län ges befogenheten att besluta om fördelningen av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner.
Den enskilda människans möjligheter att utöva makt och inflytande står i centrum för den liberala demokratipolitiken. Närhetsprincipen – idén att besluten skall fattas så nära människorna som möjligt – utgör ett naturligt utflöde av denna centrala ideologiska tankegång. Liberaler har därför under alla tider värnat lokala enheters rätt till självstyre i förhållande till centralmakten.
Frågan om hur den regionala nivån skall organiseras har varit föremål för debatt allt sedan de moderna landstingen infördes på 1860-talet. Motiven till landstingens tillkomst var flera: för det första att bana väg för en representationsreform genom att skapa en valkorporation för det som skulle bli riksdagens första kammare, för det andra att utgöra en folklig motvikt till den svenska centralmakten. Den senare intentionen kom i egentlig mening aldrig att förverkligas. Landstingens handlingsfrihet kom redan från första början att i praktiken starkt begränsas genom statliga direktiv och regleringar.
Startpunkten för regiondebatten i modern tappning kan dateras till början av 1960-talet då de första motionerna om införandet av så kallad länsdemokrati väcktes i riksdagen. Landstingen borde ersättas av s.k. länsparlament; befogenheter på tämligen bred front skulle överföras från länsstyrelserna, anförde motionärerna. Diskussionen var tämligen intensiv under de påföljande decennierna men resultatet för länsdemokratiförespråkarna ytterst magert: den 1976 tillträdda borgerliga regeringen genomförde en ”partiell” reform, vilken innebar att samtliga ledamöter i länsstyrelsens styrelse, förutom landshövdingen, skulle utses av landstinget. Åtskilliga folkpartister pläderade under 1960- och 1970-talen för att landstingens beslutsrätt borde utvidgas på länsstyrelsens och andra statliga myndigheters bekostnad.
Efter ett antal års relativ stiltje tog det offentliga samtalet om den regionala nivån ny fart i början av 1990-talet. Debatten om ”regionernas Europa” kom att sätta sin prägel också på det svenska meningsutbytet. Folkpartiets position i regionfrågan slås fast i gällande partiprogram, antaget vid partiets landsmöte 1997: ”Medborgarnas inflytande på den regionala nivån bör stärkas genom nya direktvalda regionfullmäktige. De skall ersätta landstingen och dessutom ta över betydande delar av länsstyrelsernas och andra statliga länsorgans uppgifter. Ett folkvalt regionalt organ med regionala politiker som beslutar om regionala frågor gör beslutsgången öppnare och det politiska ansvaret tydligare.” Enligt partiprogrammet skall regionfullmäktige ha beskattningsrätt och ansvara för akutsjukvård, regional planering och utveckling, kommunikationer samt vissa utbildnings-, kultur- och miljöfrågor.
Folkpartiets ställningstagande för tanken på en kraftfull direktvald länsrepresentation, alldeles oavsett om den har kallats länsparlament, landsting eller regionfullmäktige, grundar sig på tre väsentliga argument. För det första: Det skall vara enkelt att utkräva politiskt ansvar av den offentliga makten. Direktvalda politiker uppfyller det kravet bättre än både centralt utsedda tjänstemän och indirekt valda kommunpolitiker.
För det andra: Det är nödvändigt att ha en rationellare beslutsstruktur på länsplanet. Idag råder en ”regional röra”. Flera regionala instanser – länsstyrelser, landsting, kommunalförbund med mera – har överlappande uppgifter. Det leder till ineffektivt dubbelarbete i form av både höga administrativa kostnader och samordningsproblem som kan medföra ett icke optimalt utnyttjande av offentliga resurser.
För det tredje: Den svenska demokratin i sin helhet måste stärkas och ges en tydligare medborgerlig förankring. Tyngdpunkten i det demokratiska systemet måste förflyttas nedåt, bort från en centralmakt som befinner sig långt från medborgarna ner till beslutsfattare som finns närmare de enskilda människorna. Ett starkare lokalt och regionalt självstyre skapar utrymme för ökad delaktighet och ökat engagemang. I sin förlängning kan det även betyda ökat medborgerligt förtroende för demokratin och dess värden i vidare mening.
Socialdemokraterna har under den absoluta merparten av den svenska regiondebatten varit intensiva motståndare till en demokratisering av den regionala nivån. Centralism – en vilja att dirigera samhället uppifrån – såväl i förhållande till kommuner som landsting har varit ett djupt rotat drag i den socialdemokratiska ideologin. I början och mitten av 1990-talet skedde emellertid en omsvängning. På dåvarande inrikesminister Jörgen Anderssons initiativ inleddes den försöksverksamhet om förändrad regional ansvarsfördelning som nu riksdagen på nytt skall ta ställning till.
Riksdagsbeslutet i oktober 1996 innebar att befogenheter främst när det gäller planering och regional utveckling fördes över till regionala självstyrelseorgan i tre län – Kalmar, Skåne och Gotland; senare tillkom även det nybildade Västra Götalands län. I Skåne (efter en övergångsperiod) och Västra Götaland flyttades uppgifterna från länsstyrelsen till ett direktvalt organ som kom att kallas regionfullmäktige, i Kalmar län övertog ett indirekt valt regionförbund med länets kommuner och landsting befogenheterna och på Gotland skedde överföringen till kommunen. Beslutet var ett tydligt fall framåt i en fråga som har stötts och blötts under årtionden – och lovade, från folkpartisynpunkt, gott inför framtiden.
Föreliggande proposition är mot denna bakgrund en rejäl besvikelse. Socialdemokraterna har uppenbarligen återfallit i ett centralistiskt betraktelsesätt på politiken och samhällsutvecklingen. De pågående regionförsöken skall ersättas av en lag som istället på bred front över landet öppnar för bildandet av indirekt valda regionala församlingar (”samverkansorgan”), där landstingen inte ens behöver vara med, i hög grad beroende av statliga organ för sin maktutövning. De nuvarande direktvalda regionala organen, regionfullmäktige, i Skåne och Västra Götaland skall få finnas kvar till och med utgången av 2006 men deras uppgifter inskränks, exempelvis på kulturområdet, och deras framtid efter försöksperiodens utgång är osäker att döma av skrivningarna i propositionen. Försöken i Skåne och Västra Götaland måste ytterligare utvärderas, skriver regeringen.
Folkpartiet menar att det redan nu finns goda skäl att ge signalen att försöksverksamheten med förändrad regional ansvarsfördelning i de län som tillämpar systemet med direktvalda regionala organ skall permanentas. Den utvärdering som den parlamentariska regionkommittén, PARK, har gjort pekar på att utfallet av den förändrade ansvarsfördelningen på länsplanet är gott. Den regionala samordningen och mobiliseringen har förstärkts. I flera avseenden har också ökade möjligheter för medborgerligt deltagande och inflytande skapats. Viljan från de ledande politiska aktörerna i respektive län att fortsätta utveckla den regionala demokratin är stark. Om den socialdemokratiska regeringens linje vinner riksdagens gehör skulle det innebära ett slag i ansiktet på de lokala och regionala strävanden till ökad makt, men också ökat ansvar, över den egna närmiljön som har ett mycket brett partipolitiskt stöd. Det vore ytterst olyckligt.
Den bästa lösningen är att permanenta regionförsöken i Skåne, Västra Götaland och Gotland redan från 1 januari 2003. För det handlingsalternativet reserverade sig Folkpartiet tillsammans med Centerpartiet och Kristdemokraterna i den parlamentariska regionkommittén. Regeringens ovilja att bejaka regionaliseringen – ens i PARK-majoritetens mer modesta tappning med fortsatt försöksverksamhet och dessutom till fler län om önskemål i dessa finns – gör emellertid den lösningen svårgenomförbar, vilket Folkpartiet beklagar.
Folkpartiet föreslår därför, som en övergångslösning, att den nuvarande försöksverksamheten förlängs till utgången av 2006 men att riksdagen beslutar att av regeringen begära ett förslag till regelverk så att alla regioner som så vill kan välja ett regionfullmäktige vid valet 2006, vilket kan börja verka från 1 januari 2007. Det skulle således innebära att den dörr till nya regionförsök, i enlighet med principen om direktval, som regeringen genom sin proposition vill stänga istället öppnas. Riksdagen bör ge regeringen till känna att ansökningar från län om att få deltaga i regionförsök enligt den modell som tillämpas i Skåne, Västra Götaland och Gotland bör behandlas positivt. Stockholmslandstinget, som redan i början av 1970-talet gavs utvidgade uppgifter i regionala angelägenheter, kan förstås vara ett lämpligt län.
En förlängning av nuvarande försöksverksamhet innebär också att försökslänen får behålla de befogenheter på det kulturpolitiska området – uppgiften att fördela statsbidrag till regionala kulturinstitutioner – som de annars, enligt regeringens proposition, skulle förlora. När Västra Götalands län inkluderades i försöksverksamheten beslöt riksdagen att just det länet inte skulle omfattas av regionförsöket i denna del. Den bristen bör nu rättas till och lagstiftningen bör på denna punkt ändras så att Västra Götalandsregionen får samma förutsättningar som övriga försökslän.
En viktig slutsats i PARK:s slutbetänkande var att ansvarsfördelningen mellan de offentliga organ som opererade i den regionala kontexten på åtskilliga punkter var oklar. I flera avseenden kan också de regionala självstyrelseorganen sägas ha hämmats av förekomsten av tämligen detaljerade statliga föreskrifter. Ett exempel är den öronmärkning av statliga kulturpengar som centralmakten har ägnat sig åt i förhållande till regionfullmäktige i Skåne. Regionkommittén föreslog att de specialförfattningar som reglerade försöksverksamheten borde ses över och anpassas till den regionala självstyrelsens principer. PARK gav flera konkreta förslag på en rad områden kring hur det regionala självstyret skulle kunna stärkas. Regionkommittén föreslog vidare att en allmän översyn av uppgiftsfördelningen mellan stat och kommuner/landsting borde företas. Folkpartiet instämmer med Regionkommitténs tankegångar på båda dessa punkter och vill att dess synpunkter särskilt ges regeringen till känna.
I anslutning till huvudfrågan om det regionala självstyrets ställning behandlar också propositionen vissa frågor som rör den statliga länsförvaltningen. Av störst vikt är förslaget att länsstyrelsens styrelse, efter nuvarande mandatperiods utgång, skall utses direkt av regeringen. Vid sidan av landshövdingen utses enligt gällande bestämmelser samtliga övriga ledamöter i länsstyrelsens styrelse av landstinget. Folkpartiet delar uppfattningen att det är viktigt att renodla länsstyrelsens roll på den regionala nivån. Den nuvarande ordningen är, och betraktades så redan vid sitt införande, som en konstitutionell hybrid. I detta avseende tillstyrker därför Folkpartiet regeringens förslag. Länsstyrelsens uppgift skall vara att fungera som statens företrädare gentemot både lokala och regionala självstyrelseorgan. Efter det att direktvalda regionfullmäktige har införts kan det föråldrade systemet med landshövdingen som högste representant för länet avskaffas.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
Eva Flyborg (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Harald Nordlund (fp) |
|
Runar Patriksson (fp) |
Johan Pehrson (fp) |
|
Kenth Skårvik (fp) |