I motionen föreslås att riksdagen avslår regeringens proposition om Regional samverkan och statlig länsförvaltning (2001/02:7). I stället förespråkas beslut i enlighet med utredningen Regionalt folkstyre och statlig länsförvaltning (SOU 2000:85), dock med undantag för sättet att välja företrädare för regionala självstyrelseorgan där motionen förespråkar direktval.
Riksdagen beslutar att avslå proposition 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning.
Riksdagen beslutar att genomföra utredningsförslagen i Regionalt folkstyre och statlig länsförvaltning (SOU 2000:85), dock med undantag av sättet att välja företrädare för regionala självstyrelseorgan.
Riksdagen beslutar att direktval skall tillämpas för regionala självstyrelseorgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om permanentning av regionala självstyrelseorgan.
Den nu pågående försöksverksamheten upphör i och med utgången av 2002. I stället införs en lag enligt vilken kommuner och landsting ges möjlighet att bilda samverkansorgan. I Skåne och Västra Götaland kan landstingen utgöra samverkansorgan till och med 2006. Utvärdering sker inför den därpå kommande mandatperioden. Det sker inga ytterligare försök med direktvalda regionala organ.
Samverkansorganen får ansvar för program för länets utveckling, samverkan med kommuner, statliga myndigheter, organisationer och näringsliv, regional infrastrukturplanering, regionala tillväxtprogram, beredning av strukturfondsansökningar, mål I och II, samt vissa regionala utvecklingsmedel. Länsstyrelsens roll stärks vad avser uppgifter och resurser. Styrelsen skall utses av regeringen.
Inga nya självstyrande regioner får bildas med regeringens förslag. Inga direktval kommer att ske utöver Skåne, Västra Götaland och Gotland. Samverkansorgan ges en svag juridisk ställning. De får begränsad beslutskraft, svaga mandat, samordning i stället för självstyre. Det blir samverkan, inte självstyre. Det regionala företrädarskapet blir oklart, och otydligheten ökar i relation till omvärlden. Det är oklart om fortsättning efter 2006. Den så kallade kulturpåsen försvinner (gäller idag inte Västra Götaland).
Staten föreskriver hur uppföljning och utvärdering ska ske.
Kristdemokraterna hävdar att subsidiaritetsprincipen skall vara central i arbetet för en relevant maktdelning mellan olika vertikala nivåer i samhället. Principen har två ben:
Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta skall den också få sköta.
De överordnade gemenskaperna (t.ex. staten) har en skyldighet att stödja där så behövs, och detta stöd måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde.
Innebörden av detta är att om en överordnad gemenskap vill överta en funktion från en underordnad så ligger bevisbördan för bättre ändamålsenlighet på den överordnade gemenskapen.
I propositionen har inte regeringen på ett övertygande sätt visat att den maktcentralisering som förslagen innebär ger utökad ändamålsenlighet.
Den så kallade PARK-kommittén hävdar dessutom att renodling är en viktig princip i sammanhanget. Renodling innebär att ansvarsfördelningen mellan stat och självstyrelseorgan skall vara så tydlig som möjligt. Kristdemokraterna delar denna uppfattning. Förslagen i regeringens proposition ökar oklarheten.
PARK-kommittén (SOU 2000:85) skriver: ”Statens övergripande ansvar för den nationella politikens genomförande i landets alla delar och för att alla medborgare ges likvärdiga förutsättningar, oavsett var de bor, skall vägas mot kommuners och regioners frihet och deras ansvar för regionens utveckling.” Enligt kommittén finns det i detta avseende inte någon en gång för alla given optimal balanspunkt i ett samhälle som ständigt förändras, såväl ekonomiskt, socialt som värderingsmässigt.
Enligt kommittén kan följande principer och argument urskiljas.
Principer och argument för ett statligt ansvar
Behov av genomslag för nationella mål och garanti för likvärdiga förutsättningar.
Behov av enhetlig ledning och nationell överblick.
Behov av enhetlig tillämpning av regler samt rättssäkerhet.
Särskilda styrningsbehov, som bäst tillgodoses av en statlig, regional eller lokal förvaltning.
Principer och argument för lokal och regional självstyrelse
Behov av demokratisk förankring och effektivare resursanvändning.
Behov av variation och anpassning.
PARK-kommittén konstaterar att utvecklingen under 1990-talet har inneburit att diskussionen nu förs under andra förutsättningar än på 1970- och 1980-talen, då samordnad statlig länsförvaltning sågs som ett viktigt instrument för att främja den regionala utvecklingen. Den regionala debatten handlar i dag om att överföra just det samordningsansvar som då var ett huvudargument för en samordnad statlig länsförvaltning till regionala självstyrelseorgan. Förutsättningarna för en fortsatt utveckling av den samordnade länsförvaltningen har därmed förändrats. I linje därmed har länsstyrelsens roll som företrädare för den nationella politiken markerats starkare, på bekostnad av uppgiften att främja länets utveckling. I likhet med kommittén anser Kristdemokraterna att den utvecklingen skall tydliggöras.
Kommitténs förslag avseende den regionala samhällsorganisationen i försökslänen kan i huvudsak delas upp i två delar:
Fortsatt och utvidgad försöksverksamhet
Kommittén föreslår att försöksverksamheten i Gotlands, Kalmar, Skåne och Västra Götalands län förlängs till att omfatta även perioden 1 januari 2003 till och med 31 december 2006. Kommittén föreslår vidare att försöksverksamheten utvidgas till att omfatta ytterligare län. Kommittén föreslår också att försöksverksamheten med vidgad samordnad länsförvaltning vid Länsstyrelsen i Gotlands län fortsätter under perioden 1 januari 2003 till och med 31 december 2006.
En tydligare ansvarsfördelning mellan stat och självstyrelseorgan i försökslänen
Kommittén redovisar ett antal förslag som är ägnade att göra ansvarsfördelningen i försökslänen tydligare, såväl mellan den centrala statliga nivån och självstyrelseorganen som mellan länsstyrelsen och självstyrelseorganen.
Kristdemokraterna delar denna huvudinriktning men har en i förhållande till kommittén avvikande uppfattning om valet av självstyrelseorgan. Till detta återkommer vi i särskilt avsnitt.
PARK-kommitténs förslag ges här i kort sammanfattning.
Försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning i Gotlands, Kalmar, Skåne och Västra Götalands län förlängs till att omfatta även perioden 1 januari 2003 till och med 31 december 2006. Under samma period kan försöksverksamheten utvidgas till att omfatta ytterligare län.
Självstyrelseorganen i Skåne, Västra Götaland och Gotlands län får betecknas region i stället för landsting respektive kommun. Gotlands kommun får, på motsvarande sätt som självstyrelseorganen i Skåne och Västra Götaland, rätt att använda beteckningen regionfullmäktige i stället för kommunfullmäktige. Detta bör gälla även för tillkommande försökslän med direktvalda fullmäktige.
Försöksverksamheten med vidgad samordnad länsförvaltning vid Länsstyrelsen i Gotlands län fortsätter under perioden 1 januari 2003 till och med 31 december 2006.
Ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och självstyrelseorganen bör förtydligas. Länsstyrelsen skall inom sina verksamhetsområden företräda den nationella politiken och bevaka att nationella mål får genomslag i länet. Det bör också göras tydligt att landshövdingen företräder staten och de nationella intressena inom myndighetens verksamhetsområden och att självstyrelseorganen har det regionala utvecklingsansvaret och företräder länet i regionala utvecklingsfrågor.
En särskild instruktion för länsstyrelsen i försökslänen utarbetas. Samtliga uppgifter och resurser som avser regionalpolitik och regional näringspolitik samt planering av regional transportinfrastruktur överförs från länsstyrelsen till självstyrelseorganen.
Självstyrelseorganen ges hela beslutsansvaret för fördelning av statliga medel för regionala utvecklingsprojekt.
Planeringssystemet för transportinfrastrukturen bör reformeras. Viktiga utgångspunkter vid en sådan reformering är dels en bättre koordinering mellan planeringen av den regionala transportinfrastrukturen och arbetet med de regionala tillväxtavtalen, dels en bättre följsamhet mellan planeringsramar och de statliga medel som i realiteten ställs till förfogande, dels också bättre möjligheter till en demokratisk förankring av planeringsarbetet.
Självstyrelseorganen ges befogenhet att själva avgöra till vilka regionala kulturinstitutioner som statsbidraget fördelas. En överenskommelse om den övergripande inriktningen på bidragsanvändningen skall träffas mellan staten och självstyrelseorganen. Ansvaret för fördelning av utvecklingsmedel till regionala kulturinstitutioner överförs till självstyrelseorganen. Uppgiften att fördela statsbidrag till regionala kulturinstitutioner bör även ingå i försöksverksamheten i Västra Götaland.
Länsstyrelsens ansvar för regional projektverksamhet i fråga om jämställdhet överförs till självstyrelseorganen.
Regeringen bör ta initiativ till en samlad översyn av ansvarsfördelningen mellan stat, region och kommun i fråga om vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det politiska inflytandet på regional nivå över miljöstrategiarbetet utökas genom att länsstyrelsens beslut om regionalisering av de nationella miljömålen sker efter samråd med det regionala självstyrelseorganet.
Självstyrelseorganen bör ha ansvaret för den löpande uppföljningen av det regionala utvecklingsarbetet.
Riksdagen bör besluta i enlighet med dessa förslag.
Ett antal län har anmält intresse av varierad art om att få delta i försöken med regionala självstyrelseorgan. Det är Jämtlands, Västernorrlands, Norrbottens, Jönköpings, Blekinge, Västmanlands, Dalarnas och Kronobergs län. Det visar att det finns ett brett och betydande intresse för att vidareutveckla de regionala projekten utöver de nu berörda försökslänen.
I propositionen aviseras en översyn av uppgifts- och ansvarsfördelning mellan staten, kommunerna och landstingen. PARK-kommittén har en likartad uppfattning. Kristdemokraterna har i särskild motion pekat på behovet av en sådan översyn, framför allt för att få fram en förstärkt grundlagskompetens på området. Förslaget kan alltså tillstyrkas.
I försöksverksamheten finns f.n. två modeller för val till respektive regionfullmäktige. Den ena modellen består av direktvalda regionfullmäktige där man också tagit över landstingens nuvarande uppgifter och har egen beskattningsrätt. Den modellen tillämpas i Region Skåne och i Västra Götalandsregionen samt i Gotlands kommun.
Den andra modellen består av ett indirekt valt kommunalförbund (regionförbund), där alla länets kommuner och landstinget utser ledamöterna i regionförbundets förbundsfullmäktige. Den modellen tillämpas i Regionförbundet i Kalmar län. Det direktvalda landstinget med sin beskattningsrätt finns således kvar i Kalmar län vid sidan av ett särskilt regionförbund. Regionförbundet i Kalmar län saknar beskattningsrätt. Det bör vidare noteras att försöket i Kalmar län lett till att ytterligare en länsaktör tillkommit vid sidan av landstinget.
Utifrån kristdemokratiska ideologiska utgångspunkter har en av folket vald fullmäktigeförsamling alltid ett högre demokratiskt värde än en indirekt vald sådan församling. Detta gäller oavsett om valet avser riksdagen, landstingsfullmäktige eller kommunfullmäktige. Det är ju alltid de direktvalda fullmäktigeförsamlingarna som utser de indirekt valda fullmäktigeledamöterna. Redan härav följer att de direktvalda är överordnade och mer suveräna än de indirekt valda församlingarna.
Ett utkrävande av politiskt ansvar är liktydigt med att låta väljaren vara suverän på valdagen. Det är betydligt svårare att utkräva politiskt ansvar av ett indirekt valt kommunalförbund (regionförbund) än av ett direktvalt organ. Det indirekt valda regionfullmäktige bygger sin struktur på att det sker olika partiuppgörelser som inte väljarna kan direkt påverka. Formerna för en fördjupad demokratisk förankring av det regionala utvecklingsansvaret bör därför för framtiden resultera i direktvalda regionfullmäktigeförsamlingar i alla landets regioner. Dessa självstyrelseorgan skall då ta över bland annat det regionala utvecklingsansvaret från staten, vidare ta över också landstingens nuvarande uppgifter och därmed ha beskattningsrätt.
Direktval till de beslutande församlingarna i regionerna har stöd i uttalanden av Demokratiutredningen, där det heter: ”Genom att föra över ansvar från staten till direkt politiskt valda organ skulle utvecklingsansvaret få en starkare demokratisk legitimitet.” Vidare anser Demokratiutredningen, att …”direktval erbjuder medborgarna ett sätt att ge den regionala politiska nivån legitimitet”.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet yttrade i ett gemensamt remissvar på PARK:s slutbetänkande i januari 2001 också stöd för direktval och regionalt självstyre: ”En tydligare rollfördelning mellan statliga myndigheter och de regionala självstyrelseorganen är av avgörande betydelse, liksom att statsmakten ger de senare en tydlig legitimitet.” Man uttryckte dessutom att ”för den långsiktiga utvecklingen ser vi det som naturligt att det skall vara direktvalda regionala självstyrelseorgan”.
Riksdagen bör besluta om att direktval skall gälla för de regionala självstyrelseorganen.
Det innebär till exempel att Kalmar län i likhet med övriga försökslän skall ha ett direktvalt organ liksom nytillkommande försökslän.
Den fortsatta försöksverksamheten kan ge underlag för justeringar på olika punkter, men den huvudsakliga inriktningen av utvecklingen av den regionala självstyrelseprocessen bör ses som rätt riktning inte minst utifrån subsidiaritetsprincipens och renodlingsprincipens vägledning. Regeringen bör därför i god tid före valet 2006 återkomma med förslag till permanentning av det regionala självstyrelseorganen. Det bör tillkännages regeringen.
|
Stockholm den 16 oktober 2001 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Björn von der Esch (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Amanda Agestav (kd) |