1 Innehållsförteckning 42
2 Förslag till riksdagsbeslut 43
3 Inledning 44
4 Om terrorism 44
4.1 Orsaker till terrorism 45
4.2 Medborgerliga fri- och rättigheter 47
5 Internationellt samarbete mot terrorism 48
5.1 FN:s säkerhetsråd 49
5.2 Interpol – internationellt polissamarbete 49
5.3 FN:s årtionde för freds- och ickevåldskultur 2001–2010 50
5.4 Civil krishantering och konfliktförebyggande politik 51
5.5 Skipa rättvisa och bygg upp ett globalt rättssystem 52
6 Arbetet inom EU 52
6.1 EU-kommissionens förslag ramavtal om bekämpning av terrorism 53
6.2 Eurojust 54
6.3 Gamla och nya gränser 55
6.4 Schengen och Europol 57
6.5 Echelon 59
6.6 Civil fredskår i EU? 60
7 Terrorismbekämpning i Sverige 61
7.1 Konfliktförebyggande och nya icke-militära institutioner 62
8 Terrorismbekämpning kontra individens integritet 63
8.1 Kontrollsamhället 64
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsaker till terrorism.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgerliga fri- och rättigheter.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall gå i ledningen för att lagstadga om en internationell brottmålsdomstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd bör ta initiativ till en internationell ad hoc-domstol för terrordåden samt att statsministern bör också erbjuda Stockholm som domstolens säte utifrån vår neutralitet och alliansfrihet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att begära att regeringen lägger fram en samlad analys av vad kontrollsamhället får för konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort och för den enskildes integritet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ett institut i Sverige för internationell konfliktförebyggande verksamhet i kris- och konfliktområden.1
1 Yrkandena 1, 4 och 6 hänvisade till UU.
2 Yrkandena 2 och 5 hänvisade till KU.
En hel värld skakades och chockades av attackerna mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington DC den 11 september 2001. Mer än 6 000 oskyldiga människor omkom i en av de värsta terrorattackerna i vår tid. Terrorattackerna i New York och Washington drabbade inte bara USA utan hela världen.
Internationell terrorism är ett av vår tids värsta gissel. Vi fördömer terrorism i alla dess former och oavsett orsak. Miljöpartiet välkomnar all nationell och internationell samverkan för att skapa effektiva motmedel genom att utveckla det internationella regelverket och genom effektivare internationellt samarbete mellan brottsbekämpande instanser. Men vi vill också värna om de universella medborgerliga fri- och rättigheterna. Varje individs rätt till liv, frihet och nationalitet, tanke-, åsikts- och religionsfrihet, rätten till arbete och utbildning, till delaktighet i landets styrelse och många andra rättigheter får aldrig kränkas till förmån för bekämpning av internationell terrorism. Det är vår medborgerliga plikt att aktivt delta i utformningen och vidareutvecklingen av vår demokrati.
Vårt demokratiska system är ingen självklarhet. Som demokratins väktare är vi alla uppmanade att försvara vår rätt att kritisera makthavarna. Som utrikesminister Anna Lindh sa den 29 september 2001: ”det nya internationella samarbetet för att bekämpa terrorism får inte innebära att definitionen av terrorism blir så vid att den kan komma att omfatta även sådan aktioner som kan ses som ’vanlig’ politisk opposition.”
Antalet terrordåd i världen ökar för varje år. Enligt det amerikanska inrikesdepartementets statistik utfördes det 423 internationella terroraktioner under år 2000, en ökning med 8 % jämfört med året innan. Även antalet förolyckade ökade under år 2000 (405 döda, 791 sårade) jämfört med 1999 (233 döda, 706 sårade). Under år 2001 har, som ni vet, ökningen blivit mycket mer markant.
Det finns ingen internationellt accepterad definition av terrorism. Däremot finns det en definition i den amerikanska brottsbalken som tillämpas i olika variationer av det globala samfundet. Med terrorism menas ”... den olagliga användningen av hot och våld mot personer eller egendom för att förödmjuka eller betvinga en stat, det civila samhället eller delar av bådadera, för politiska eller sociala syften”.
Man brukar skilja mellan nationell terrorism, internationell terrorism och statsterrorism. Att bekämpa rent nationell terrorism är en uppgift för den drabbade staten. Kampen mot den internationella terrorismen förs på ett internationellt plan. Detta har lett till ett allt närmare internationellt samarbete.
Avsaknaden av samförstånd om en internationellt accepterad definition av terrorism har gjort att olika idéer som har funnits för att skapa en generell konvention mot all slags terrorism hittills inte visat sig vara en framkomlig väg. Det arbete som ända sedan 1960-talet har bedrivits på området har i stället gått ut på att utarbeta speciella konventioner med inriktning på olika definierade brottsliga handlingar, allt eftersom terrorismen tagit sig skilda uttryck.
När behov av förändringar har uppstått har man successivt försökt fylla luckor i det samlade och växande regelverket. Denna metod får anses ha varit framgångsrik och hittills har inom FN tolv internationella konventioner eller tilläggsprotokoll förhandlats fram. Till detta kommer den europeiska konventionen angående motverkande av terrorism, antagen i Strasbourg i januari 1977. Det finns olika typer av internationell terrorism: politiskt motiverad terrorism, religiöst motiverad terrorism och etnisk-nationalistiskt motiverad terrorism.
Flera av de extrema islamiska grupper som genomför terroraktioner på olika håll i världen finns även representerade i Sverige. Dessa islamiska grupper har stått för det största antalet terrorattacker i världen med dödlig utgång under senare delen av 1990-talet. I Sverige ägnar de sig åt att samla in pengar och sprida propaganda. Bland dessa kan nämnas den algeriska väpnade islamiska gruppen GIA, den egyptiska radikala islamistiska Al-Gamaa al-Islamiyya, Islamiska Jihad, palestinska Hamas, Iranstödda Hizbollah och det kurdiska arbetarpartiet PKK.
Det finns ett antal iscensättningar som används för att utföra ett terrorattentat. Bomber som placeras på offentliga platser, kidnappningar, flygplanskapningar, självmordsdåd samt kemiska och biologiska stridsmedel. För att klara hanteringen av såväl kemiska som biologiska stridsmedel krävs det dock ofta specialutbildad personal. Det finns även en risk att radioaktiva ämnen används som medel även om man idag inte känner till att så skulle ha skett. Nya tänkbara mål för terrorister är telemaster, datanätverk och den infrastruktur som i övrigt har byggts upp kring informationsteknologin.
Enligt Miljöpartiets människosyn har alla människor samma värde och gemensamma grundläggande behov. Vi vill med politiska medel garantera alla både rätten och möjligheten att tillfredsställa dessa behov. Människan är i första hand en biologisk, social och andlig varelse, men i den politiska och ekonomiska debatten har hon reducerats till en ekonomisk enhet, vars främsta uppgift är att vara en kugge i det ekonomiska hjulet. En förutsättning för att vi människor ska kunna återerövra vår värdighet är att ekonomin underställs ekologiska, demokratiska, sociala och kulturella mål.
Att leva är mer än att bara finnas till. Att leva är att känna, älska, gråta, ta ansvar och växa. Vi kan som människor inte växa om vi inte ges möjlighet att verkligen delta i samhällets utveckling. Vi måste kunna påverka det bygge som är vår framtid. Därför verkar vi miljöpartister för en deltagande demokrati. En deltagande demokrati förutsätter att fördelningen i samhället är rättfärdig och att alla människor, efter sina förutsättningar, ges rätt och möjlighet att växa i frihet. Genom en rättvis fördelning med garanterad social och materiell grundtrygghet för alla skapar vi goda förutsättningar för ett samhälle i balans.
Terrordåden kan förklaras på olika sätt, men aldrig försvaras. Mord på oskyldiga människor är alltid mord. Däremot finns det förklaringar till att människor kan blir självmordsbombare och terrorister.
”Det går inte att blunda för att terrorattackerna mot USA är ett utflöde av de extremt ojämlika maktförhållandena i världen”, skriver f d statsminister Ingvar Carlsson och f d utbildningsminister Carl Tham i en debattartikel den 22 september 2001. Den som inte förstår sambandet mellan ekonomisk misär, klassklyftor och våld har ingenting förstått av 1900-talets historia, menar de.
Dagens förhållanden i världen är orimliga. Vilka konsekvenser ger den extremt ojämlika maktfördelningen i världen? Samhällsforskningen har ingen entydig definition av begreppet makt.
I forskaren Olof Peterssons sammanfattning av Maktutredningen i Sverige (1990) beskrivs makt som en möjlighet att påverka. Vissa författare likställer makt och inflytande. Makt kan utövas med hot om straff och sanktioner eller genom belöning, alltså piska och morot. Ett tredje sätt att utöva makt är idémakt i form av exempelvis övertalning, opinionsstyrning och ideologisk kontroll.
Makt kan innehas både av enskilda individer och av kollektiv såsom företag, organisationer och politiska organ. Makten sägs ha tre ansikten eller dimensioner. För det första handlar det om de synliga politiska konflikterna, för det andra om icke-beslut och bortdefiniering av frågor som inte alls får komma upp på den politiska dagordningen och för det tredje talar man om de processer som styr medvetandet och ideologisk hegemoni, alltså makten över medborgarnas tankar. Makt och vanmakt kan vara både individuell och institutionell.
Makt utövas i en situation där maktlöshet ges ett uttryck. Maktlösheten behöver precis som makten en ideologi som berättigar den. Det mest näraliggande är att de maktlösa tar över den ideologi som makthavarna omfattar och gör den till sin egen, men ur det motsatta perspektivet. Det är dock inte nödvändigtvis så; både olydnad och motstånd är möjligt!
Makt utövas av den som har över dem som inte har. Nord mot Syd, de rika mot de fattiga, män mot kvinnor, kärnvapen mot stenar. Global fattigdom och förtryck, kolonialism och diskriminering har orsakat att stora grupper i det internationella samfundet helt eller delvis marginaliserats. Att vara marginaliserad innebär att stå utanför, att inte få del av den globala tillväxten. Det handlar inte bara om traditionell fattigdom. Ur global marginalisering, segregation och isolering föds vanmakt och maktlöshet. Ur vanmakt finns oftast bara en utväg: våld. Våld mot det samhälle eller de samhällen som är ursprunget till den snedvridna maktfördelningen. Makten i form av pengar, vapen och resurser.
Men marginalisering behöver inte vara något statiskt. Här gäller det för det internationella samfundet att se människan och stärka hennes möjligheter att vända vanmakten till makt och delaktighet. Detta kan ske genom att skapa global ekonomisk, social och politisk rättvisa. De 20 % av världens befolkning som idag förfogar över 80 % av världens resurser måste inse att denna snedvridna maktfördelning äventyrar jordens överlevnad. Ovanifrånperspektivet måste ersättas av ett underifrånperspektiv. I grunden handlar det om människosyn och rättvisa. Att äga människovärde och att förfoga över medel att utforma sitt liv är att vara fri och ansvarig.
Marginalisering kränker i djupaste mening människovärdet. Ansiktslösheten gör människan till offer och undersåte. Kampen mot marginaliseringen på alla nivåer är i själva verket en kamp för global rättvisa och mot all form av terrorism. Förutom marginaliseringen kan religiöst eller ideologiskt motiverad fundamentalism vara orsak till terror. Det finns naturligtvis olika samhälleliga eller individuella skäl som gör att människor ansluter sig till en fundamentalistisk rörelse eller organisation.
Miljöpartiet uppmanar politiker världen över att erkänna sambanden mellan fattigdomsbekämpning, demokratisering och terrorbekämpning. Bara genom att bekämpa sociala klyftor och orättvisor kan vi långsiktigt undanröja grogrunden för terrorism och organiserad brottslighet.
En av FN:s första uppgifter var att formulera den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, en historisk proklamation av de grundläggande rättigheter och friheter som tillkommer varje man och kvinna: rätten till liv, frihet och nationalitet, tanke-, åsikts- och religionsfrihet, rätten till arbete och utbildning, till delaktighet i landets styrelse och många andra rättigheter. Förklaringen antogs av generalförsamlingen den 10 december 1948, ett datum som högtidlighålls varje år som de mänskliga rättigheternas dag.
Två internationella konventioner – en om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och en om medborgerliga och politiska rättigheter – som utvidgar och gör rättigheterna i den allmänna förklaringen juridiskt bindande trädde i kraft 1976. Dessa tre dokument utgör den internationella rättighetskoden, en norm och ett mål för alla länder och folk. Konventionsstaterna har i en situation av allmänt nödläge rätt att under vissa förutsättningar frångå förpliktelser enligt konventionen (artikel 4).
Den antagligen enskilt viktigaste FN-konventionen är den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Det är här man hittar alla de traditionella mänskliga rättigheterna. Med medborgerliga och politiska rättigheter menas just de rättigheter som ligger till grund för att individen skall kunna leva fritt i en demokrati.
Konventionen innehåller därför en rad ganska vitt skilda rättigheter. Några av de viktigaste är rätten till liv, skyddet mot tortyr och slaveri, rätten till frihet och personlig säkerhet samt rätten till en rättvis rättegång. Vidare finns här rätten till tankefrihet, religionsfrihet, åsikts- och yttrandefrihet samt rätten att få välja och själv bli vald i fria val.
Miljöpartiets rättssyn grundar sig på övertygelsen om alla människors lika värde oavsett etniskt ursprung, kön, ålder etc. Vår samhällsidé bygger på tanken att människor är aktiva, att de vill och kan ta ansvar och att de har positiva utvecklingsmöjligheter.
Sverige har anslutit sig till ett stort antal internationella överenskommelser som gäller mänskliga rättigheter, miljöfrågor med mera. Internationella avtal och konventioner, som riksdagen ratificerar, ska införlivas i svensk lag, såvida detta inte utgör intrång på den svenska grundlagens rättighets- och skyldighetsparagrafer.
Sedan 1960-talet bedriver FN en aktiv politik för att motverka terrorism. Ett dussintal internationella konventioner har slutits om terroristhandlingar. Det internationella regelverket kring terrorism är omfattande, men har ändå visat sig ganska ineffektivt. Så gott som alla länder fördömer terrorism, men de menar ofta olika saker och följer inte alltid de avtal de har skrivit under. De har heller inte kunnat enas om vilka medel man får använda för att få bukt med terrorismen.
Den senaste konventionen som undertecknades av Sverige i år är terroristbombningskonventionen. De tidigare FN-konventionerna om terrorism gäller antingen särskilda angreppsobjekt som luftfartyg och skepp eller avser att skydda vissa kategorier av personer som är engagerade i internationella uppdrag. Till skillnad från tidigare konventioner har terroristbombningskonventionen inga begränsningar utan har ett generellt tillämpningsområde. Konventionen innehåller inte någon definition av terrorism. I stället anges vilka handlingar som skall utgöra brott i konventionens mening.
Det finns ett starkt internationellt stöd hos regeringarna i EU:s medlemsländer, Ryssland, Kina och andra stater om att det är viktigt att bekämpa terrorismen. Bakom uppslutningen och ”solidariteten” gentemot USA mot terrorismbekämpning finns dock också en del tveksamma grunder.
Ryssland ser äntligen en möjlighet att legitimera sitt barbari och sina brott mot de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien, och Kina ser plötsligt en möjlighet att finna acceptans för sin bekämpning av ”terroristerna” i Tibet. Det finns en risk att vi får se en utveckling mot mer av ett ”kontroll och övervakningssamhälle” där medborgarnas civila och politiska rättigheter inskränks allt mer och den personliga integriteten sätts ur spel. Detta får aldrig ske i terrorismbekämpningens namn. Schengen och Europol innehåller redan idag sådana inslag. Interpols arbete bör stödjas mer för att bekämpa internationell brottslighet, men vi är kritiska till att EU ständigt skapar nya inslag av kontroll och underrättelsetjänst.
Bekämpande av fattigdom leder till att vi minskar möjligheterna för terrorismen att få fotfäste. Utarma rekryteringsbasen för terrorister genom att kraftigt satsa på demokratiska rörelser och på bistånd!
Efter det kalla krigets slut har det globala samarbetet mellan länder organiserats bättre. Folkrätten har stärkts och FN har under flera år varit den organisation som legitimerat internationella aktioner. Det första tydliga exemplet var den militära insatsen mot Irak 1990 som leddes av USA efter godkännande av FN:s säkerhetsråd. Detsamma gäller de militära insatserna i Somalia 1992 och i f d Jugoslavien 1995. Även de många fredsbevarande operationerna som upprättades i början av 90-talet var ett tecken på en ambition från det internationella samfundet att agera mer samstämmigt, enligt fastställda internationella regler.
Det tidiga 90-talet kännetecknades internationellt av en politisk vilja att förändra världen. Det var en tid då många av världens länder – inklusive säkerhetsrådets permanenta medlemmar – trodde att de skulle tjäna på ett ökat samarbete.
Bomber kan inte bekämpas med bomber. Tvärtom riskerar terrorism som stöds av religiösa fundamentalister att förvärras när USA, som utmålas som den stora fienden, också agerar så. Det finns en risk att USA:s bomber skulle splittra världssamfundet och därmed försämra möjligheterna för kraftfulla gemensamma insatser mot terrorismen. Världen behöver en världspolis – ingen världssheriff.
En världspolis måste vara väl organiserad med ett tydligt mandat, grundat på gemensamma värderingar. För att trovärdigt bekämpa terrorismen måste världens regeringar öka polissamarbetet internationellt.
FN har en självklar samordnande roll och det är folkrätten som måste vara grunden för insatserna. Terrorism är ett gränsöverskridande problem som inte kan bekämpas av ett land ensamt. USA är en av de viktigaste aktörerna i kampen mot terrorn. Men ensamt kan USA inte vinna ett krig mot terrorismen.
Lördag den 29 september 2001 enades FN:s säkerhetsråd om en skarp resolution mot terrorismen och mot de länder som härbärgerar terrorister. FN hänvisar till de attackerade ländernas rätt att använda militär makt för att försvara sig och krävde krafttag mot finansieringen av terrorism. Resolutionen togs av ett enhälligt säkerhetsråd som svar på attackerna mot USA den 11 september. Resolutionen är ovanligt långtgående.
FN pekade också ut dem som kan ha hjälpt till med planeringen, finansieringen eller annat stöd som delaktiga i terrordåden, vilket innebar ett direkt hot mot talibanregimen i Afghanistan. I resolutionen backade USA från kravet om lagändringar på det området inom 30 dagar och gick med på att låta 90 dagar gälla.
Det globala polisarbetet i den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol är sedan länge ett viktigt samarbetsorgan för den svenska polisen. Det globala polisarbetet i Interpol påbörjades redan år 1923 och omfattar numera 178 stater. Interpols verksamhet regleras av en stadga som innebär att medlemsländerna samarbetar inom det kriminalpolisiära området och i huvudsak med brott som faller under allmän strafflag.
Polisarbetet genom Interpol medger tillgång till samarbetspartners i länder inom och utanför den europeiska unionen (EU). Miljöpartiet anser att internationellt polissamarbete är viktigt och bör ske i mellanstatlig och bilateral form. Därför bör Interpol stärkas.
FN har utlyst ett årtionde för freds- och ickevåldskultur för världens barn 2001–2010. I deklarationen uppmanas alla medlemsländer – som också skrivit under deklarationen – att vidtaga de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att fredens och ickevåldets praktik lärs ut på alla nivåer i respektive samhälle. Förklaringen bygger på Förenta nationernas stadga, UNESCO:s stadga, där det uttalas att ”eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen”, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och andra internationella instrument på detta område som antagits inom FN-systemet.
Förklaringen grundar sig också på en medvetenhet om att fred är någonting mer än avsaknaden av konflikter och förutsätter en positiv, dynamisk process där hela samhället deltar som stimulerar till en dialog och till att konflikter löses i en anda av ömsesidig förståelse och samarbete. Det kalla krigets slut har skapat nya möjligheter för att stärka en fredskultur. En fredskultur består av värderingar, attityder, traditioner, beteendemönster och levnadssätt som bl a bygger på respekt för livet och principerna om frihet, rättvisa, demokrati, tolerans, solidaritet, samarbete, pluralism, kulturell mångfald, dialog och förståelse på alla samhällsnivåer och mellan nationer, som främjas av en konstruktiv nationell och internationell miljö som gynnar fred.
Enligt Sveriges Kristna Råd bygger utvecklingen en fördjupad freds- och ickevåldskultur på följande principer:
avskaffande av våld, en förpliktelse och ett engagemang för fredlig lösning av konflikter samt åtgärder för att främja och praktisera ickevåld genom utbildning, dialog och samarbete,
full respekt för och åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,
insatser för att tillgodose den nuvarande generationens och framtida generationers utvecklings- och miljöbehov,
full respekt för och åtgärder för att främja rätten till den individuella och samhälleliga utvecklingen,
full respekt för och åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter för kvinnor och män,
full respekt för och åtgärder för att främja allas rätt till yttrandefrihet, åsiktsfrihet och fri tillgång till information,
åtgärder för att främja demokrati och utveckling samt stärkande av demokratiska institutioner och åtgärder som leder till att alla blir delaktiga i utvecklingsprocessen,
avskaffande av fattigdom och analfabetism och åtgärder för att minska ojämlikhet inom och mellan nationer,
åtgärder för att främja en bärkraftig ekonomisk och social utveckling,
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor genom att deras ställning stärks och de representeras på lika villkor på alla nivåer i beslutsprocesser,
åtgärder för att säkerställa respekt för, främja och tillvarata barnens rättigheter,
åtgärder för att säkerställa ett fritt informationsflöde på alla nivåer och öka tillgången till detta,
åtgärder för att öka insyn och öppenhet och ansvarstagande i offentlig förvaltning,
avskaffande av all slags rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och liknande intolerans,
åtgärder för att främja förståelse, tolerans och solidaritet mellan alla civilisationer, folk och kulturer, även i förhållande till etniska, religiösa och språkliga minoriteter,
åtgärder för att till fullo förverkliga rätten till självstyre för alla folk, inbegripet folk som lever under ett kolonialt styre eller andra former av främmande herravälde eller utländsk ockupation,
åtgärder för att främja internationell fred och säkerhet.
Som ett fredsbejakande parti anser Miljöpartiet att ovanstående ickevåldsprinciper måste vara utgångspunkt för allt internationellt samarbete om bekämpning av terrorism.
En allt viktigare del av säkerhetspolitiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikthantering. I Europa, som plågats av ett flertal lokala konflikter under 1990-talet, saknas fortfarande på såväl nationell nivå som inom OSSE och EU en samlad syn på och beredskap för konfliktlösande och krigsförebyggande arbete. Detta illustrerades t ex tydligt i Kosovo. Under nära tio års tid kunde Europa se vad som var i görningen. Kunskap, fakta, analyser och ”early warnings” fanns, men det resulterade inte i någon konfliktförebyggande politik. Först i elfte timmen och först efter det att den nationalistiska serb- regimen börjat genomföra folkfördrivning och massmord inleddes diplomatiska förhandlingar. När det ansågs misslyckat återstod bara trubbigt militärt våld i form av NATO:s angrepp, som dessutom skedde utan stöd i internationell rätt. Miljöpartiet anser att man måste befrämja en konfliktförebyggande politik även när det gäller internationell terroristbekämpning.
Det civiliserade svaret från världssamfundet på terroristbekämpning måste bli att skipa rättvisa i enlighet med internationella lagar. Ingen vinner på en militär hämndaktion. Våld föder våld. Vi måste höja oss över den medeltida ”öga för öga, tand för tand”-mentaliteten. Det civiliserade svaret från världssamfundet måste bli att de skyldiga bakom terrordåden straffas för de brott som de har begått. De mänskliga rättigheterna är universella och brott mot dem är brott mot hela mänskligheten.
Ett uttryck för detta är skapandet av de internationella ad hoc-tribunalerna mot krigsförbrytelser i Haag, Holland och Arusha, Tanzania. Den första arbetar med att ställa till svars de ansvariga för övergreppen i ex-Jugoslavien medan den andra har som uppgift att döma de ansvariga för folkmordet i Rwanda 1994. Om al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin är skyldig, ska han gå samma väg som Milosevic istället för att tusentals människor kanske drabbas i en militär vedergällning.
Miljöpartiet anser att det viktigaste bidraget Sverige kan lämna är att gå i ledningen för att få den internationella brottmålsdomstolen, vars stadga det beslöts om i Rom 1998, i funktion. Hittills har 38 länder av 139 som undertecknat Rom-stadgan ratificerat den. Det krävs att 60 länder ratificerar stadgan för att den ska träda i kraft. Ett problem med den internationella brottmålsdomstolen är att dess kompetensområde endast kommer att innefatta folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Att jaga brottslingarna enligt internationella lagar, med rättegång och dom vid en internationell domstol, skulle bli en gigantisk seger för demokratin, rättsstaten och världsfreden. När det gäller den aktuella situationen efter terroristattackerna i New York och Washington är det viktigt att vi agerar snabbt och inte väntar på att Rom-stadgan ratificeras av minst 60 länder. Vi kan inte godta att brott mot mänskligheten eventuellt avgörs i en amerikansk domstol. Därför räcker det inte att passivt vänta på att den internationella brottmålsdomstolen i Rom ska få sitt mandat.
Svenska regeringen bör i FN:s säkerhetsråd ta initiativ för en internationell ad hoc-domstol för terrordåden. Statsministern bör också erbjuda Stockholm som domstolens säte, utifrån vår neutralitet och alliansfrihet. Sverige bör också verka för att sanktioner mot dem som gömmer terrorister drabbar de politiskt ansvariga genom frysning av utländska tillgångar, reseförbud och internationella diplomatiska påtryckningar.
Den pågående utvecklingen inom det rättsliga samarbetet visar tydligt att EU allt snabbare utvecklas till en EU-stat. På detta kan man naturligtvis ha både politiska och demokratiska synpunkter. Vid sidan om dessa vill Miljöpartiet poängtera att det även kan leda till direkt negativa konsekvenser för rättssystemet. Miljöpartiets inställning är att det generellt är närpolisverksamhet och brottsförebyggande arbete som behöver stärkas. Utvecklingen inom EU går i rakt motsatt riktning mot detta, med ett överstatligt polis- och rättsväsende som slukar enorma resurser i form av pengar och tid. Dessa resurser borde i hög grad återföras till medlemsländernas arbete.
Även om EU sägs göra effektivitetsvinster med en harmonisering av medlemsländernas lagar är detta inte liktydigt med att medborgarna får det bättre. För att ett lands lagar ska efterlevas krävs också en bred förståelse för varför lagen finns. Det finns stora kulturskillnader mellan medlemsländerna, vilket gör att en harmoniserad lagstiftning riskerar att medföra att medborgarna i vissa medlemsländer inte kommer att känna igen sig i lagstiftningen. De olika kulturer EU trots allt representerar bör därför även kunna ha olika rättssystem.
Fängelsestraff har inte varit någon särskilt framgångsrik metod när det gäller att avskräcka från brott. Det är viktigt att varje medlemsland har möjlighet att utarbeta alternativ till fängelsestraff. Miljöpartiet är därför negativt till en utveckling med gemensamma straffregler för allt fler typer av brott. Eurojust är en överstatlig myndighet som i praktiken föreslås kunna utdela formella rekommendationer till nationella myndigheter. Miljöpartiet anser att detta är ett övertramp på svensk lagstiftning, vilken stadgar att endast svensk myndighet normalt sett får utöva myndighet i Sverige.
Den 20 september diskuterade EU:s justitieministrar ett förslag från EU-kommissionen om ett nytt ramavtal för att bekämpa terrorism. Enligt detta förslag ska EU upprätta ett tätare samarbete mellan polismyndigheterna i de olika medlemsländerna. Utbytet av information ska öka. Dessutom ska det bli enklare att lämna ut personer som är misstänkta för brott i ett annat EU-land. En häktningsorder som utfärdas i en domstol i ett land ska automatiskt gälla i de andra länderna. EU:s fria rörlighet gör det lättare för brottsligheten att röra sig över gränserna. I det läget måste de brottsbekämpande myndigheterna ha rätt att följa efter.
EG-kommissionens förslag till ett nytt ramavtal innehåller också en gemensam definition av terrorism: ”brott ... kriminaliseras som terroristbrott, om de med uppsåt begåtts av en enskild eller en grupp av enskilda mot ett eller flera länder, deras institutioner eller folk, i syfte att skrämma dem och att allvarligt störa eller förstöra de politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land ...”
Detta kan bli problematiskt. Risken är stor att rättssäkerheten utsätts för stora påfrestningar när femton olika nationella historiska och politiska traditioner ska vägas samman till en. Inte minst för att EU:s medlemsstater har så vitt skilda historiska erfarenheter av politiskt våld. Är det till exempelvis terrorism när galenpannorna i The Real IRA spränger en bil i luften och dödar oskyldiga i Belfast? Ja, helt säkert.
Men hur ligger det till med de tonårspojkar som kastar sten på brittiska soldater? Är de terrorister? Engelsmännen skulle kanske hävda det. Men knappast irländarna. Och hur ska man bedöma de unga anarkister som kastade sten på gatorna i Göteborg i somras? Är de terrorister i lagens mening? Tyskarna med sina erfarenheter av vänsterterrorism på 1970-talet svarar möjligen ja på den frågan. Men hur bedömer vi saken i Sverige?
Miljöpartiet anser att en gemensam definition inom EU om terrorism får inte leda till att människor övervakas och anhålls enbart på grund av sin politisk-demokratiska verksamhet. Åtal för samvets- eller åsiktsbrott är inte värdiga ett demokratiskt rättssystem och får inte förekomma inom EU. Den föreslagna definitionen för terrorism i EU-kommissionens förslag till ramavtal lämnar tyvärr ett stort tolkningsutrymme i den riktningen.
Om detta ramavtal omvandlas till EU-lag kommer den som misstänks för terrorism i ett EU-land att finnas bland de misstänkta i EU:s databas SIS. Den misstänkte kommer att stämplas som terrorist i hela EU-området. Det råder inte heller något tvivel om att ett sådant samarbete kräver en demokratisk övervakning. Eventuellt kan det behövas en rättsvårdande myndighet på EU-nivå, en yttersta garanti för att rättssäkerheten respekteras i de olika medlemsländerna. Då kan samarbetet fungera i ett öppet samhälle, samtidigt som terrorismen och den internationella brottsligheten bekämpas.
Under våren 2001 inrättades ”det provisoriska Eurojust”. Det provisoriska Eurojust har ingen egen organisation utan utgörs av minst en åklagare per medlemsland, stationerad vid den egna medlemsstatens ständiga representation i Bryssel.
En huvudsaklig arbetsuppgift under det närmaste året är att förbereda inrättandet av en permanent organisation. Men arbetet med att samordna internationella förundersökningar inleds också. Exempelvis kan man besluta om gemensam husrannsakan. Även det permanenta Eurojust kommer att bestå av en eller flera åklagare från varje medlemsstat, men nu samlade till ett gemensamt högkvarter.
Eurojusts uppdrag är att förbättra samordningen mellan medlemsstaternas åklagarmyndigheter, med behörighet att verka i fall som rör minst två medlemsstater inom de frågor som är kopplade till Europol. När Europols behörighetsområde utökas skall Eurojusts behörighet automatiskt följa efter. Eurojust är ett överstatligt organ, bemyndigat att rikta formella rekommendationer till nationella myndigheter.
En nationell myndighet som inte följer en rekommendation av Eurojust blir skyldig att lämna en motivering till detta. Eurojust skall även ha tillgång till nationella kriminal- och polisregisterutdrag.
Det finns en tydlig koppling mellan Eurojust och Europol. EG-kommissionen skriver: ”Delvis kan Eurojust ses som rättsväsendets motsvarighet till Europol.” Organen ges tillgång till varandras databaser och kan delta i respektive organs möten.
Eurojust finansieras delvis direkt av medlemsstaterna, genom att dessa bekostar de nationella representanternas löner, delvis indirekt, via staternas medlemsavgift till EU. Eurojust skall emellertid verka som ett kollegium, under ledning av en ordförande. Tyskland vill inte gå lika långt och har därför lagt fram ett förslag där Eurojusts roll begränsas till att stödja förundersökningar när det gäller allvarliga brott, för vars beivrande rättslig hjälp kan krävas, och när det gäller brott mot EU:s finansiella intressen.
Sverige har varit pådrivande i att upprätta Eurojust och förkastar Tysklands förslag, då det inte går tillräckligt långt. Enligt svensk lag får endast svensk myndighet normalt sett utöva myndighet i Sverige. Eurojust kommer i praktiken att vara en överstatlig myndighet, eftersom man kommer att kunna utdela formella rekommendationer till nationella myndigheter. Miljöpartiet anser att detta alltså är ett övertramp på svensk lagstiftning.
De senaste månadernas reaktioner på Sveriges inträde i passunion Schengen den 25 mars har haft ett visst inslag av yrvakenhet. Såväl politiker som ledarskribenter verkar tagna på sängen: Detta hade jag ingen aning om! Men Schengensamarbetets konsekvenser för invandringspolitik och brottsbekämpning är ingen nyhet. 1995 blev Sverige medlem i EU och därmed även del i ett vittomfattande samarbete på det polisiära och det rättsvårdande området.
Grundtanken i EU-projektet är att skapa en globalt konkurrenskraftig marknad. För att detta ska vara möjligt krävs fri rörlighet av kapital, tjänster, varor och personer. Den fria rörligheten för personer är en frihet med förhinder. En utveckling mot allt öppnare gränser inom Europa med det primära syftet att få fri rörlighet av arbetskraft befaras leda till oönskad immigration samt en dramatisk ökning av grov organiserad gränsöverskridande brottslighet. De hotbilder som framförts har varit olika typer av internationell organiserad brottslighet, t.ex. narkotikabrott och människosmuggling.
Lösningen på problemet med oönskad rörelse över gränserna är alternativa kontrollmetoder. För sju år sedan påtalades i en offentlig utredning att den inre gränsen inte kan avskaffas innan de ”kompensatoriska åtgärderna införts och utvecklats till en tillfredsställande effektivitet både i Sverige och i andra länder”. Utredarna noterade också att även om det inte får förekomma kontroll vid gränsen, så får kontroll ske i anslutning till gränsen. ”Verksamheten får dock inte ha formen av gränskontroll.” När väl dessa problem är lösta, kommer skyddsnivån vid våra gränser att ”ligga på en högre nivå jämfört med idag”.
Med andra ord framkom det redan då att kontrollen i det framtida, numera dagens, fria Europa kommer att stärkas. För den läskunnige har det sedan länge stått klart att priset för det gränslösa Europa förutom en skärpt yttre gränskontroll blir en ökad kontroll och övervakning inom respektive land.
Men den som i mitten av 1990-talet dristade sig att beskriva de pågående och planerade förändringar som EU-medlemskapet förorsakade blev betraktad antingen som lögnare eller konspirationsteoretiker. Den fria rörligheten inom EU blir om inte illusorisk så åtminstone högst selektiv. EU-förespråkarnas mest omhuldade argument, passfriheten, är inte en frihet för alla. Enligt Schengenreglerna får medlemsländerna granska personers medborgarskap. Flera länder har redan nu infört möjligheten att kontrollera ID-handlingar vid tåg- och vägkontroller. De som ser utomeuropeiska ut kommer att behöva ha identitetshandlingar med sig. De kan nämligen misstänkas tillhöra de uppskattningsvis cirka 10 miljoner illegala invandrare som ska finnas i EU. Dessa ska spåras upp och köras ut ur gemenskapen.
Den skärpta kontrollen inom länderna kommer bland annat att ta sig uttryck i ökade möjligheter att övervaka och kontrollera personer som inte är konkret misstänkta för brott. I och med inrättandet av kriminalunderrättelsetjänst på riks- och länsnivå har den öppna polisen fått möjligheter att föra datoriserade förspaningsregister. Sådana register har tidigare endast fått föras av Säkerhetspolisen och Finanspolisen.
När Rikspolisstyrelsen begärde att få inrätta ett sådant register i början av 1990-talet fick de blankt nej av riksdagen av integritetsskäl. Därefter har frågan ”kommit i ett annat läge”, vilket i klartext betyder att vi gått med i EU samt skrivit under Europolkonventionen. Men när frågan om Europol var aktuell försvarade sig förespråkarna med att undertecknandet inte stred mot befintlig svensk lagstiftning.
Och det var ju inte så konstigt eftersom svenska myndigheter anpassat sig i förväg i avvaktan på de EU-styrda propåerna. Europol kommer att ha rätt att föra tre register: informationsregister, analysregister och indexregister.
Det förstnämnda kommer enligt konventionen att innehålla vad man skulle kunna kalla klassiska polisiära hårddata som dömda och misstänkta personer, deras namn, födelsedatum, kön, medborgarskap m.m. Innehållet i analysregistret är däremot mer problematiskt. Här registreras, förutom data från informationsregistret, information om eventuella vittnen, brottsoffer, kontakter, medhjälpare samt personer som kan lämna relevanta uppgifter. Därtill får Europol, om det har med brottet att göra, även registrera politisk åskådning och etnisk härkomst.
Europols brottsbekämpande uppgifter har hela tiden utvidgats. Från att från början ha lanserats som enbart en mellanstatlig central för informationsutbyte, har inriktningen blivit alltmer operativ. Detta trots vår tidigare justitieministers frenetiska förnekande i debattartiklar av att Europol ska bedriva egen spaningsverksamhet eller ha operativa befogenheter. Hotbilderna som sägs motivera dessa nya kontrollåtgärder är lika flitigt förekommande som frånvaron av belägg för att de faktiskt existerar.
För svensk del handlar det till stor del om en anpassning till en internationell brottsbekämpningsnivå som vi som enskild nation inte har behov av. Priset för EU-harmoniseringen är att Sverige får kränga på sig en mer repressiv kostym än vad som från krass nationell synpunkt är nödvändigt. Under de senaste decennierna har det till och från förts en intensiv debatt om olovlig åsiktsregistrering av svenska medborgare. De organisationer som figurerat har främst varit IB och Säpo.
Med den pågående EU-harmoniseringen i bakhuvudet finns det anledning att fråga sig om inte den debatten hade varit en icke-fråga om befintliga och planerade kontrollåtgärder funnits redan på 1950-talet. Är det inte just sådan registrering som bland annat kommer att omfattas av de nya kontrollstrukturerna? Vi tittar med kritiska ögon på historien samtidigt som vi med ryggen mot framtiden backar in i en alltmer kontrollerad värld.
Det kanske mest häpnadsväckande exemplet på det motsägelsefulla språk som florerar i EU är Schengenregelverket. Syftet sägs vara ”gränser utan kontroll”. Av Schengenkonventionens 142 artiklar handlar 138 om kontroll och 4 om rörelsefrihet.
Rörelsefriheten är med andra ord kraftigt begränsad och syftet blir allt tydligare: att hålla ”oönskade” individer borta från EU:s territorium. Sådana människor är bland annat flyktingar som flyr undan krig och tortyr.
Tanken är att stoppa inträdet redan vid gränsen, något som inte minst manifesteras i Schengensystemets allt rigidare visumregler. Genom att införa stränga visumregler har man tänkt sig att minska antalet flyktingar som ens kommer fram till ett EU-land eftersom det är först där som man kan söka asyl. Detta förfarande har kritiserats av många och det har inte utretts huruvida det är förenligt med Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Samma sak gäller den så kallade Dublinkonventionen som gör det möjligt att söka asyl i endast ett av EU-länderna, detta trots att den rätten finns fastslagen i Genève-konventionen. Schengensystemet är idag en stor byggsten i det som brukar kallas Fästning Europa, en utveckling som vi och alla andra gröna partier inom EU är motståndare till.
Schengens informationssystem (SIS) är uppbyggt som ett spanings- och efterlysningsregister och innehåller inte bara brottslingar utan också andra personkategorier. Under den tid registret varit verksamt har det snabbt vuxit till ett gigantiskt personregister. Idag finns cirka 1 400 000 identiteter registrerade. Många av dem vet över huvud taget inte att de är registrerade, vem som gjort det eller varför.
Uppgifter ur SIS har både sålts och läckt ut på andra sätt. Det kontrollorgan som ska utöva tillsyn över SIS, den så kallade Gemensamma tillsynsmyndigheten, ges inte den personal eller de ekonomiska resurser som behövs, trots att myndigheten ett flertal gånger kritiserat SIS för brister i rättssäkerheten. Under våren skall en rad förslag inom asylpolitiken behandlas:
Tillfälligt skydd i massflyktssituationer.
Miniminivå i asylprocedurer.
Miniminivå för mottagande av asylprocedurer.
Förändring av Dublinkonventionen om vilken stat som ska pröva asylärenden.
Gemensam tolkning av Genèvekonventionens flyktingbegrepp.
Alternativa skyddsformer.
Familjeåterförening.
Harmonisering av transportöransvar.
Definition av vad som är kriminella handlingar och straff av människosmugglare.
Miljöpartiet röstade mot Schengenavtalet i riksdagen, bland annat mot bakgrund av de inskränkningar i flyktingars möjlighet att få en fristad i Sverige Schengensamarbetet innebär. Miljöpartiets analys visade sig vara riktig.
Miljöpartiet anser att Sverige nu måste agera för att mildra de negativa konsekvenserna EU:s gemensamma flykting- och asylpolitik har. Det mest rimliga är att den asylsökande själv får välja asylland. Då undviks konflikter med Genèvekonventionen på grund av nationernas olika sätt att tolka den. EU:s metod, att minska flyktingströmmen till EU-länderna med högre murar i form av hårdare straff för transportföretag som tar med ”illegala immigranter” är fel väg. Rätten att söka asyl upphör i praktiken när EU ålägger flygbolagen att redan vid incheckningsdisken mota bort dem som inte har alla resehandlingar i ordning, eftersom den som måste fly från sitt land inte alltid kan skaffa föreskrivna resehandlingar och tillstånd. Det finns idag få möjligheter för flyktingar att ta sig till EU på laglig väg. Därmed hindras de effektivt att söka asyl. Därmed återstår bara flyktingsmugglarnas tjänster.
Med Amsterdamfördraget och toppmötet i Tammerfors hösten 1999 så är Sverige förhindrat att driva en egen asylpolitik och det går inte heller längre att ge asyl till flyktingar från andra EU-länder. FN har klagat på detta eftersom det strider mot Genèvekonventionen.
En viktig fråga för Sverige att driva inom EU måste vara att återföra asylpolitiken till nationell nivå. Tills så sker måste Sverige naturligtvis driva att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik stoppas. Vi vill att Sverige aktivt och offensivt i EU driver:
att Schengenavtalet ska ersättas med överenskommelser som garanterar fri rörlighet inom EU för både EU-medborgare och medborgare från tredje land och också underlättar för människor utanför EU att få resa in i EU,
att Europol avskaffas, i andra hand reformeras, så att dataregister och informationsutbyte begränsas samt att hela organisationen ställs under demokratisk kontroll med den övergripande principen att alla registrerade personer äger rätt att ta del av sina registeruppgifter,
att återföra asylpolitiken till nationell nivå,
att alla förslag som innebär en mer restriktiv asyl- och invandringspolitik stoppas,
att Dublinkonventionen omförhandlas så att flyktingar tillåts söka asyl i samtliga EU-länder.
Sedan Europolkonventionen undertecknades 1995 har frågan om utvidgning av Europols behörighet diskuterats. Bland de olika förslag som framlagts finns bland annat miljöbrott, databrott och bedrägeribrott. Europols styrelse vill emellertid komma bort ifrån en inriktning på specifika brott för att i stället få mandat att rikta verksamheten mot kriminella organisationer som sådana. Det svenska ordförandeskapet har mot bakgrund av detta initierat en diskussion om utvidgning av Europols mandat. Sverige presenterade fyra alternativ som utgångspunkt för diskussionen:
Att Europols behörighet inte skall begränsas till särskilda brottstyper, utan omfatta allvarliga former av internationell brottslighet, i den mån omständigheterna visar på förekomsten av en brottslig struktur och två eller fler medlemsstater påverkas av brottslighet. Detta alternativ kräver konventionsändring.
Att Europols nuvarande behörighet utvidgas med alla former av brott som räknas upp i bilagan till Europolkonventionen. Detta alternativ kan åstadkommas genom det förenklade förfarandet med ett rådsbeslut.
Att Europols nuvarande behörighet utvidgas med miljöbrott, databrott och bedrägeri. Detta alternativ kan åstadkommas genom det förenklade förfarandet med ett rådsbeslut.
Att Europols behörighet blir oförändrad.
Miljöpartiet anser inte att Europols befogenheter skall utvidgas, förutom på miljöområdet. Tvärtom har Europol redan idag befogenheter som det finns anledning att ifrågasätta. Den centrala delen av Europol är dess databaserade informationssystem. Uppgifterna i registren kan bland annat ”avse personer mot vilka det finns graverande omständigheter som ger anledning anta att de kommer att begå brott ...”. Dessa uppgifter är medlemsstaterna skyldiga att utan särskild begäran föra in i registren från sina egna register. Vidare får det föras in uppgifter om vittnen, brottsoffer, kontakter eller medhjälpare och andra personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds.
Det är också tillåtet att föra in personuppgifter av ännu mer känslig karaktär, till exempel ”politisk åskådning, ras eller etniskt ursprung”. De anställda i Europol har rätt att åtnjuta immunitet i sin tjänsteutövning. Dessa regler förstärker de övriga konventionsbestämmelserna på ett sådant sätt att den parlamentariska insynen och demokratiska kontrollen av Europol är näst intill obefintlig.
Echelon har sina rötter i det kalla kriget. Redan 1948 tecknade USA, Storbritannien, Australien, Kanada och Nya Zeeland ett avtal om samarbete vid insamling av information och utbyte av underrättelsetjänster. Vid den här tiden var Sovjetunionen den fiende informationssamarbetet i huvudsak inriktade sig på. 1996 avslöjade den nyzeeländske journalisten Nicky Hager i boken ”Secret Power” vad samarbetet utvecklats till: en global organisation för övervakning av elektronisk kommunikation.
Med hjälp av källor inifrån organisationen gav han en bild av den ofattbart omfattande övervakning av nationers, företags och privatpersoners kommunikation via e-post, fax, telex och telefon som Echelon bedriver. All den information som samlas in via avlyssningsstationer på marken och i luften samlas i någon av Echelons anläggningar i de fem medlemsländerna. Där hanteras sedan informationen av avancerade datorer som genomsöker avlyssnade meddelanden efter kodord, som exempelvis namn på organisationer, företag eller personer. Datasystemet fungerar ungefär som en sökmotor på Internet, bara med ett mycket större antal sökord.
I en rapport om Echelon till EU-parlamentet 1998 framkom det att organisationer som Greenpeace, Christian Aid och Amnesty International har egna ”bokmärken” i Echelons ordlistor, eftersom organisationerna på olika sätt hamnat i konflikt med nationers intressen.
Men vad som händer med informationen när den fångats upp i Echelons nät är oklart. Ingen utomstående vet vem som tar del av den här informationen och vad de gör med den. I en rapport till EU-kommissionen förra året hävdar Duncan Campbell bland annat att den amerikanska säkerhetstjänsten National Security Agency (NSA) via Echelon inhämtat uppgifter om europeiska företag för att kunna tipsa amerikanska konkurrenter om anbudsläget i samband med upphandlingar. Uppgifterna i rapporten har skakat om EU-länderna, och krav har nu rests på att Echelonspionaget ska behandlas i EU:s olika organ.
Samtidigt håller EU på att bygga upp en egen struktur för elektronisk övervakning. Alla EU-länder har därför uppmanats att harmonisera sin lagstiftning vad gäller elektronisk övervakning. Ingen vet exakt hur Echelons verksamhet ser ut och vilka kontakter som eventuellt tagits med EU eller andra länder. Underrättelseverksamhet, övervakning och spionage har förekommit genom hela civilisationshistorien. I en bok av kriminologen Janne Flyghed beskriver han den svåra balansgången mellan vad han kallar ”vällovlig brottsbekämpning” och det hot denna utgör mot den personliga integriteten.
En av slutsatserna i boken är att gränserna för vad vi står ut med i övervakningsväg har tänjts allt längre genom historien. Allt i namn av någon allmänt accepterad fiende. Janne Flyghed har inte funnit ett enda fall där ett övervakningsinstrument tagits bort därför att den ursprungliga fienden försvunnit. Det har bara tillkommit nya, och fienden har bytts ut. Echelon är ett utmärkt exempel på den tesen.
Efter det kalla krigets slut har ärkefienden kommunismen ersatts av terrorism och organiserad internationell brottslighet. Men frågan är vem man egentligen kommer åt med den utökade övervakningen. Våra privata e-brev riskeras alltså att hamna i NSA:s datorer om vi råkar nämna ett av Echelons sökord.
Miljöpartiet anser mot bakgrund av detta att Sverige måste agera mot det världsomfattande avlyssningssystemet Echelon. Verksamheten utgör ett brott mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Sverige bör också ta initiativ till en ny utredning för att skapa klarhet i Echelons verksamhet och i vilken utsträckning avlyssning av telefonsamtal och e-post har förekommit i Sverige.
Efter Balkankrigen har vi fått betala ett mycket högt pris för bristen på förebyggande politik och handling. Dels i form av alla de människor vars liv släckts, de hundratusentals som tvingades på flykt och svåra traumatiska upplevelser för nära en kvarts miljon barn. Men det har också kostat världssamfundet ofattbara summor. De militära insatserna, katastrofhjälpen, FN:s arbete i Kosovo de närmsta tio åren samt hela återuppbyggnadsprogrammet uppgår till flera hundra miljarder kronor.
Den efterföljande debatten har till stor del handlat om att Europa måste ta ett större ansvar för konflikter i sin egen region. Det militära våldet för att tvinga fram ett stopp för folkfördrivningen i Kosovo hade, oavsett FN-mandat eller inte, varit beroende av USA:s vilja att ställa resurser till förfogande. Under det så kallade flygkriget illustrerades också ett stort militärteknologiskt gap mellan USA och Europa. Slutsatserna många drar är att Europas länder måste satsa på en militärteknologisk upprustning, ökade militärutgifter och utvecklandet av gemensamma militära strukturer i EU.
Miljöpartiet delar uppfattningen om att länderna i Europa tveklöst behöver ta ett ökat ansvar för att hantera konflikter i sin egen region. Men ett sådant ansvar leder inte med automatik till ökade militärutgifter, militärteknologisk upprustning eller skapande av ytterligare militära strukturer inom EU.
Den stora bristen i säkerhetstänkandet ligger istället i den nästan totala avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila krigsföregripande handlingsprogram. Varje gång fredsskapande styrkor måste skickas till ett område efter krigshandlingar måste vi se det som kvittot på att vi misslyckats. Misslyckats med den förebyggande politiken. En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt förebyggande verksamheten, vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan politik saknas idag nästan helt. Ett viktigt svenskt steg borde vara att ta initiativ till en civil fredskår för krigsföregripande insatser inom Europa.
Målet ska vara en icke-militär multinationell insatsenhet tillgänglig med kort varsel och med en beredskap att utvidga gruppens storlek beroende på situationens krav. Om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att utvecklas, trots välmotiverad kritik och riskerna med en sådan, bör denna fokuseras på att skapa civila föregripande instrument.
Europaparlamentet har till exempel antagit ett förslag om en civil fredskår lämnat av Per Gahrton och parlamentets gröna grupp.
Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs, civil administration, polisiärt arbete, konfliktlösning, demokratiska valprocesser, bidra till demokratiska samhällsfunktioner, mediebevakning och kunskap i lokala kulturer och språk.
Statsmakterna i Sverige har som mål att terrorism först och främst ska förebyggas och förhindras. Terrorismverksamhet som riktas mot personer och objekt inom Sverige samt mot svenska officiella intressen utomlands ska avslöjas. Säkerhetspolisen, Säpo, ansvarar för bekämpningen av terrorism i Sverige. Eftersom den internationella terrorismen rör sig över gränserna är Säpo i detta arbete beroende av internationellt samarbete för att få tillgång till nödvändig information. I terrorismbekämpning ingår också att motverka sådan verksamhet som inte har anknytning till Sverige, exempelvis flyktingspionage från regimer eller organisationer i andra länder som förknippas med terrorism.
Sedan 1973 finns en terroristlag i Sverige. Lagen riktar sig enbart mot utländska medborgare och från början var det regeringen med hjälp av underlag från Säpo som beslutade om vilka personer och organisationer som bedömdes som terrorister.
Efter stegvisa förändringar i lagen finns sedan 1991 en lag om särskild utlänningskontroll (SFS 1991:572) där organisationskriteriet är borttaget, alltså att den misstänkte ska tillhöra en av regeringen terroriststämplad organisation.
Nu är det enbart personens beteende som bedöms. All form av verksamhet som kan hota rikets säkerhet omfattas av lagen, även spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. 1991 upprättades en speciell insatsstyrka mot terrorism, nationella insatsstyrkan. Den är sedan 1996 placerad under Polismyndigheten i Stockholms län, vid polisoperativa avdelningens säkerhetsenhet. Styrkan består av cirka 50 poliser och har som huvuduppgift att frita eventuell gisslan. Den sätts in som sista utväg vid en skarp situation. Styrkan har särskild kompetens för skjutvapen och sprängämnen. Halva tjänstgöringstiden ägnas åt utbildning och träning. Nationella insatsstyrkan har aldrig tagits i bruk i sin helhet.
Fredsrörelsens och Miljöpartiets analyser under slutet av 1980-talet vad gällde den säkerhetspolitiska utvecklingen visade sig i stort vara riktiga. Miljöpartiet pekade på att hoten mot Sverige inte var militära utan kom från växande ekonomiska och sociala klyftor i världen, omfattande miljöförstöring, sönderrostande atomubåtar i Murmansk och risken för IT-sabotage.
Regeringen måste som Miljöpartiet föreslagit föreslå konkreta insatser för att minska samhällets sårbarhet. Det räcker idag med att angripa fyra vitala platser för eldistributionen för att helt lamslå landet i månader. Regeringen måste visa hur samhället konkret ska kunna skydda sig mot så kallat IT-sabotage, där i princip enskilda individer kan åsamka stora skador på viktiga samhällsfunktioner. Det är viktigt att understryka att inget av dessa hot kan mötas med militära medel i en militär organisation. Det är i vissa fall direkt olämpligt med militär inblandning.
Regeringen måste även visa hur man tänker sig att utbildning och kompetens i till exempel miljöbrigader som Miljöpartiet föreslagit ska kunna utvecklas för att hantera nationella och internationella miljökatastrofer.
Sveriges regering har utarbetat ett långsiktigt svenskt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter. Det överensstämmer till stora delar med Miljöpartiets ståndpunkter. Det handlar om att främja en konfliktförebyggade kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad om konflikter och deras orsaker för att öka vilja och förmåga att agera förebyggande.
Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer för att få en tidig varning är en förutsättning för konfliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya, förändrade samarbetsstrukturer och instrument inom allt från FN och OSSE till andra organisationer som EU. Det är kanske inte så konstigt att det går snabbt att få fram förslag till militära aktioner. På det området finns militära institutioner, staber och militära högkvarter. Men det saknas institutioner som samlar fakta, analyserar och föreslår åtgärdsprogram som till exempel ekonomiskt stöd, stöd till demokratiska institutioner och NGO:er och konfliktlösningsarbete. Det måste finnas civila institutioner som på motsvarande vis kan föreslå och genomföra konkreta civila konfliktförebyggande åtgärder.
Ett första steg för att konkretisera det tänkande som finns i regeringens handlings-program vore att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa ett institut för internationell konfliktförebyggande verksamhet i kris- och konfliktområden. Utöver det förebyggande arbetet saknas också förmågan till civila föregripande insatser att använda efter det att förebyggande arbete och diplomati har misslyckats men före det att världssamfundet genom FN använder militärt våld. För Kosovos del en politik som skulle ha satts in mellan Madeleine Albrights diplomatiska misslyckande och de amerikanska bombplanen.
För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i en civil fredskår, bland annat genom den utbildning som bedrivs vid SWEDINT. Andra kunskapsresurser finns hos Räddningsverket, Sida och olika ideella organisationer, vilka har erfarenheter av konkret arbete i extrema situationer i konfliktområden.
Den forskning och utbildning som bedrivs vid universitetens avdelningar för freds- och konfliktforskning liksom den utbildning om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av Röda korset och Raoul Wallenberg-institutet är naturligtvis också viktig. Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell och gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna samordnas av ett institut för konfliktförebyggande internationell verksamhet i kris- och konfliktområden.
Demokratin går innerst inne ut på att alla, varenda människa, ska våga säga precis vad hon eller han tycker och tänker, och att man ska våga säga det frimodigt och öppet och att man aldrig någonsin ska bli nedtryckt eller förtryckt för det man säger. Det är grunden för hela demokratin.
Kriminologen Janne Flyghed presenterar i sin bok ”Brottsbekämpning – mellan effektivitet och integritet” en rad viktiga problem. Går det att uppnå en effektiv kontroll av brottsligheten och ändå förbli ett anständigt samhälle? Det är den frågan, konflikten mellan effektiv brottsbekämpning och medborgerliga fri- och rättigheter, som vi brottas med när det gäller att hitta effektiva lösningar för att bekämpa terrorism. Visst ska brottslighet, i synnerhet grov sådan, bekämpas. Frågan är till vilket pris. Hur långt är det rimligt att kränka medborgarnas personliga integritet för att hålla brottsligheten på en acceptabel nivå?
De flesta anser nog att det är i sin ordning att utsätta personer som begått brottsliga handlingar för någon form av ingrepp. Men hur är det med polisverksamhet som huvudsakligen handlar om kontroll och övervakning av personer som inte ens är misstänkta för brott? Är det acceptabelt att vi alla övervakas för att ett fåtal ska förhindras att begå brott?
I vårt alltmer internationaliserade samhälle finns det en stark tendens till expansion mot att övervaka och kontrollera inte enbart konkret misstänkta brottslingar utan även folk i allmänhet. Det kan gälla allt ifrån buggning, kameraövervakning, globala satellitstyrda övervakningssystem och nytt underrättelsestyrt polisarbete till nya dataregister.
Men i ett demokratiskt samhälle går det inte att tillgripa vilka metoder som helst för att kontrollera oönskade beteenden.
I demokratiska statsskick är medborgarna garanterade vissa friheter. Men vilken tyngd har dessa lagskyddade fri- och rättigheter i förhållande till statsmakten när de ställs mot behovet av en effektiv brottsbekämpning? Miljöpartiet ställer sig i grunden positivt till de möjligheter för brottsbekämpning som ny teknik skapar. En effektiv brottsbekämpning och allmänhetens skydd får inte eftersättas. Men vi anser också att den personliga integriteten måste skyddas. Registrering av människor hos polisen ska ske först när dom är avkunnad och den anklagade har dömts som skyldig. Kameraövervakning på offentliga platser ska inte kunna ske utan tillstånd eller synlig information om vad som sker.
Alla registrerade ska i princip ha rätt att ta del av samtliga registeruppgifter om sig själva, även till exempel Säpos register. Beslut om undantag ska användas restriktivt av domstol; endast om det behövs för att skydda brottsutredning eller nationella säkerhetsintressen. Miljöpartiet anser att åsiktsregistrering inte får förekomma. Ingen får övervakas eller anhållas enbart på grund av politisk-demokratisk verksamhet.
Alla ska ha rätt till åsikts- och yttrandefrihet, om det inte direkt utgör en fara för samhället och det demokratiska statsskicket. Straffsatsen ska inte kunna påverkas av gärningsmannens politiska övertygelse, så länge den inte direkt utgör en fara för samhället och det demokratiska statsskicket.
Kontrollsamhället är här och utvidgas med en rasande fart på grund av den tekniska utvecklingen. Riksdagen har tagit beslut om ett antal utvidgade tvångsmöjligheter för polisen, och fler nya förslag kommer att behandlas. Den personliga integriteten måste skyddas. Registrering av personer bör omgärdas med en stor restriktivitet. Det är viktigt att insynen i registreringsverksamheten är omfattande och att en parlamentarisk kontroll fortlöpande ser över denna typ av verksamhet.
Miljöpartiet begär en samlad analys där konsekvenser för enskildas integritet och samhällets utveckling på grund av dessa förslag belyses. I en sådan analys bör även följderna av det internationella samarbetet utvärderas, det gäller då framför allt samarbetet mellan EU och USA:s federala polis, FBI, om hemlig teleavlyssning.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Kia Andreasson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |