Få saker är så fundamentala för civilisationen som en fungerande rättsstat. I motionen Värna rättssamhället behandlar Folkpartiet liberalerna bl.a. polisfrågorna, våld mot kvinnor och barn, rättsväsendets organisation och kriminalpolitiken. I denna sammanfattning lyfter vi fram tio punkter som är särskilt aktuella.
Folkpartiet vill ha fler poliser. En huvudorsak till att vi misslyckas med att stävja brottsligheten är att de finns för få poliser. I områdena kring storstädernas mest socialt och kriminellt belastade områden är polisens frånvaro ett huvudskäl till att brottsligheten kan etablera sig allt djupare och tränga allt längre ner i åldrarna. I många glesbygdskommuner saknas bemanning på polisstationen under kvällar, nätter och helger vilket leder till att utryckningstiderna blir oacceptabelt långa. Följden blir att många brott aldrig klaras upp. Polisen kan inte sköta sina uppgifter under dessa villkor. Närvarande, synlig polis skapar trygghet och förebygger brott. För att öka antalet poliser på gator och torg krävs en kombination av ökade resurser, omorganisation och prioriteringar inom polisen.
Polisbristen förvärras av det faktum att poliser på många håll i landet fått ta över administrativa uppgifter. Därför är det angeläget att civilpersonal anställs så att polisen kan ägna sig åt sina huvuduppgifter: förebygga och utreda brott.
Närpolisreformen var rätt tänkt. Men den har genomförts på ett mycket osmidigt sätt. De stora förändringarna i arbetssätt skedde samtidigt som omfattande neddragningar på såväl poliser som civilanställda. Detta har bidragit till att reformen inte har fått det genomslag som man hade hoppats på. Det faktum att många polismyndigheter idag läggs samman inom närpolisområdet talar för att det aldrig blev som det riktigt var tänkt. Det krävs kraftfulla insatser från Rikspolisstyrelsen för att rädda själva grundtanken bakom det moderna sättet att arbeta på. Annars riskerar allt fler polisområden att sakta men säkert, i praktiken lämna närpolisreformen.
Polisens främsta uppgift måste vara att förhindra brott och stävja brottsligheten. Inspiration kan hämtas från det framgångsrika arbetet i New York, där brottsligheten minskade drastiskt efter att polisen ändrade strategi. Tanken var att det offentliga skulle ta ett helhetsgrepp mot förfall, nedskräpning, klotter, kriminalitet och droger. Polisen tog också steget fullt ut på gatan och genom att ingripa mot de mindre brotten lyckades de även få bukt med den grövre kriminaliteten. Genom att polis och åklagare högprioriterar ”vardagsbrottsligheten” kan vi bekämpa all kriminalitet på bred front.
Polisen måste koncentrera sig på de rent polisiära uppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära uppgifter bör ske. Exempel på arbetsuppgifter som kan överföras till andra är: Tillståndsärenden (t.ex. vapenlicenser), parkeringsfrågor, kontroll av dörrvakter, utbildning av ordningsvakter, hittegodshantering och passfrågor. Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora polisinsatser åläggas att stå för en del av kostnaderna och en del av bevakningen vid statsbesök kan övertas av militärpolis. Införandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en betydande del rutinartade förfrågningar.
Skapa goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Otrygga uppväxtförhållanden – otrygga vuxna ger otrygga barn – , dålig normbildning från vuxenvärlden, dåliga skolor och dåliga resurser till barn med problem. Mobbning och våld hör inte hemma i skolan. Därför ska normbildningen när det gäller ordning, hänsyn och förbud mot våld i skolan bli striktare, lärares och övrig personals befogenheter när det gäller att upprätthålla normerna ökas, och allvarligare former av våld och kriminalitet polisanmälas.
Brottsoffren ska ha rätt till:
Respekt och erkännande på alla nivåer i brottsmålsprocessen.
Att få information om och förklaring till hur deras fall utvecklar sig.
Skydd både för sin personliga integritet och den rent fysiska tryggheten.
Tillgång till rättshjälp.
Ekonomisk kompensation från både brottslingen och samhället.
Rätt att ge och inhämta information från de personer som fattar beslut beträffande brottslingen.
Kvinnor som utsätts för trakasserier, hot om våld, lever i en ständig otrygghet och måste därför ges största möjliga stöd av polis, rättsväsende och vårdpersonal.
Lagstiftningen måste utformas med kvinnan, brottsoffret, i centrum. Den som lever under hot eller förföljs måste få tillbaka sin frihet med hjälp av det offentliga. Det är gärningsmännens rörelsefrihet som skall inskränkas, inte kvinnans. Skärp reglerna för besöksförbud. Män som bryter mot besöksförbud skall straffas. Utsatta kvinnor har rätt till skydd, som garanterar kvinnans säkerhet.
Medborgarnas närhet till domstolen är viktigt inte minst med tanke på att lekmannasystemet med nämndemän delvis bygger på att det skall finns en stark medborgerlig förankring i själva dömandet. Vidare måste påstådda effektivitetsvinster reduceras av effektivitetsförluster som ökad transporter för försvarare, vittnen, målsäganden och andra som kan tänkas medverka vid en rättegång.Det är för väl att regeringen nu tillfälligt dragit i nödbromsen för att utvärdera de senaste årens omfattande nedläggning av domstolar.
Målet måste vara att bekämpa brottsligheten lika hårt som dess orsaker. Kriminalvården måste präglas av fasthet, snabbhet och humanitet. Alla är lika inför lagen, men i påföljdsfrågan gör sig även andra intressen gällande. Påföljden skall både vara avskräckande och verka återanpassande. Alla påföljder bör därför innefatta både ett avskräckande och rehabiliterande moment, även om avvägningen mellan inslagen kan variera. Drogmissbruket inom anstalterna måste bekämpas. Alla fängelser bör ha en knarkhund.
Sammanfattning 15
Innehållsförteckning 18
Förslag till riksdagsbeslut 19
Inledning 22
Minska brottsligheten – återupprätta polisen 22
Prioritera 23
Särskild kompetens 24
Åklagare 24
Strafförelägganden 25
Inför systemet med kronvittnen 25
Åklagare med specialistkompetenser i samma myndighet 25
Det långsiktigt brottsförbebyggande arbetet 26
Stöd brottsoffren 26
Medling och familjerådslag 27
Ersättningsfrågor 28
Starkare rättshjälp 28
Kvinnofrid och barnens trygghet 28
Förövaren – ofta en närstående 29
Ge kvinnan tillbaka hennes rörelsefrihet 29
Jämkad bodelning 30
Traditioner legitimerar inte kvinnovåld 30
Stoppa handeln med kvinnor 31
Barnen som brottsoffer 32
Slå vakt om rättssäkerheten 32
Domstolarna 32
Organisation och samordning 32
Vittnesbiträden 33
Rätt till prövning i två instanser 34
Det demokratiska rättssamhället 34
Nytt system för nämndemän 34
Den svenska rättsordningen och EU 35
Författningsdomstol 36
Det svenska ombudsmannasystemet 36
Integritet och tvångsmetoder 37
Effektiv och human kriminalpolitik 37
Återfallsförbrytare 38
Unga lagöverträdare 39
Livstidsstraffet 39
Kvinnor i kriminalvården 39
Avskaffa dödsstraffet 40
Bekämpa det politiska våldet 40
Toppmötet i Göteborg 40
Det politiska våldet i världen 41
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande insatser från skola och sociala myndigheter för att minska risken att barn kommer snett i livet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bygga bort brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning av polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av ökad status och karriärmöjligheter samt behovet av specialkompetens inom hela polisväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mindre byråkrati, tydliga mål, ledarskapet och ledningsfunktionen inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en radikal utrensning av icke-polisiära arbetsuppgifter inom polisverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omläggning av polisarbetet mot nolltolerans mot brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av misstanke om brott inom polisen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av ordningslagen så att också ideella föreningar, exempelvis fotbollsklubbar, kan åläggas att betala del av polismyndighetens kostnader vid anordnandet av offentlig tillställning i vinstsyfte i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strafförelägganden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett system med kronvittnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa den särskilda ekobrottsmyndigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om organisation och samordning inom domstolsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förutsättningslös och samlad utredning om domstolsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nedläggning av mindre tingsrätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vittnesbiträden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till prövning i två instanser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättning av de högsta domartjänsterna efter öppet ansökningsförfarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt system för nämndemän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utvidgat besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överträdelser av besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medling och familjerådslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.1
Riksdagen beslutar upphäva rättshjälpslagen (1996:1619) så att den allmänna rättshjälpen återställs till vad som gällde före den 1 december 1997.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återfallsförbrytare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnor i kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om integritet och tvångsmetoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska rättsordningen och EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en författningsdomstol.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det svenska ombudsmannasystemet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämkad bodelning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att skydda hotade kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikabekämpning inom kriminalvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över de lagar som berör terrorism.
Riksdagen anvisar ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Fp:s anslagsförändringar |
|
4:1 Polisorganisationen |
13 117 532 |
+300 000 |
|
4:3 Åklagarorganisationen |
741 751 |
+ 10 000 |
|
4:5 Domstolsväsendet m.m. |
3 617 192 |
+100 000 |
|
4:10 Brottsoffermyndigheten |
20 719 |
+20 000 |
|
4:12 Rättshjälpskostnader m.m. |
802 000 |
+56 000 |
|
Summa för utgiftsområdet |
23 640 823 |
+486 000 |
1Yrkandena 24 och 33 hänvisade till LU.
2Yrkandena 31 och 32 hänvisade till KU.
Lag och rätt är ett område som angår oss alla. Kampen mot brottsligheten är en del av striden för det öppna, fria och toleranta samhälle vi liberaler vill bygga. Att bli utsatt för ett brott är en allvarlig kränkning för varje individ som drabbas. Din trygghet kan slås i spillror efter ett inbrott i ditt hem. Någon du älskar kan fara illa av brutalt våld. Om ditt barn plötsligt hamnar på den anklagades bänk trots att hon är oskyldig, har du rätt att kräva rättvis behandling i en oberoende domstol där rättssäkerheten inte sätts åt sidan. Om du ringer larmnumret 112 måste du kunna lita på att polisen kommer, oavsett var i landet du bor.
Ingen människa ska behöva avstå från att röra sig fritt i samhället på grund av rädsla för att bli utsatt för brott. Kvinnor ska inte tvingas anpassa sitt liv efter den som hotar, förföljer eller trakasserar. Personer med utländsk etnisk bakgrund, eller homosexuella, ska inte behöva frukta för ackerader från våldsverkare. Företagare ska inte, som sista utväg, slå igen sina butiker för att slippa rån och stölder. Ingen ska heller hindras från att utöva sina demokratiska rättigheter eller arbeta politiskt på grund av rädsla för repressalier. Brottsligheten påverkar många fler människor än dem som drabbas direkt, i form av höga försäkringspremier, kostnader för säkerhetsarrangemang och höga priser i butikerna. Kampen mot brottsligheten har på så vis både en mänsklig och en ekonomisk sida.
I Folkpartiets rättspolitiska motion föreslås åtgärder som syftar till att
minska brottsligheten – återupprätta polisen
stödja brottsoffren
värna kvinnofrid och barnens trygghet
slå vakt om rättssäkerheten
utveckla en effektiv och human kriminalpolitik
bekämpa det politiska våldet.
En huvudorsak till att Sverige misslyckas med att stävja brottsligheten är att de finns för få poliser. Även inom åklagarväsendet finns en underbemanning vilket får störst effekt på uppklarandet av mängdbrotten, den s.k. vardagsbrottsligheten. Uppgifter från Justitiedepartementet visar att antalet redovisade ärenden till åklagare minskat från 385 000 år 1995 till 185 000 år 1998. Endast 14 % av polisens ärenden överlämnas till åklagare mot 26 % vid mitten av 1990-talet. Polisens uppklaringsprocent har sjunkit under 1990-talet och var nere i 25 % 1997.
Polisbristen förvärras av det faktum att poliser på många håll i landet fått ta över rena kontorsuppgifter som tidigare sköttes av administrativ personal. Polisbristen är både ett storstads- och glesbygdsproblem. I områdena kring storstädernas mest socialt och kriminellt belastade områden är polisens frånvaro ett huvudskäl till att brottsligheten kan etablera sig allt djupare och tränga allt längre ner i åldrarna. I många glesbygdskommuner saknas bemanning på polisstationen under kvällar, nätter och helger vilket leder till att utryckningstiderna blir oacceptabelt långa. Följden blir att många brott aldrig klaras upp. Polisen kan inte sköta sina uppgifter på dessa villkor.
Polisens främsta uppgift måste vara att förhindra brott och stävja brottsligheten. Inspiration kan hämtas från det framgångsrika arbetet i New York, där brottsligheten minskade drastiskt efter att polisen ändrade strategi. Tanken var att det offentliga skulle ta ett helhetsgrepp mot förfall, nedskräpning, klotter, kriminalitet och droger. Polisen tog också steget fullt ut på gatan, och genom att ingripa mot de mindre brotten lyckades den även få bukt med den grövre kriminaliteten.
Närvarande, synlig polis skapar trygghet och förebygger brott. För att öka antalet poliser på gator och torg krävs en kombination av ökade resurser, omorganisation och prioriteringar inom polisen. Det krävs att den årliga antagningen till polishögskolan ökar, att antalet civilanställda inom polisen ökar, att det sker en upprensning bland polisens arbetsuppgifter och att antalet anställda inom polisen med olika specialkompetenser ökar. En försvagad polis som inte kan upprätthålla respekten för lagar och regler bidrar till att individer vill ta lagen i egna händer och på sikt till uppkomsten av s.k. medborgargarden.
Närpolisreformen var rätt tänkt. Men den har genomförts på ett mycket osmidigt sätt. De stora förändringarna i arbetssätt skedde samtidigt som omfattande neddragningar på såväl poliser som civilanställda. Detta har bidragit till att näporeformen inte fått det genomslag man hade hoppats på. Det faktum att många polismyndigheter idag läggs samman i närpolisområdet talar för att det aldrig blev som det riktigt var tänkt. Det krävs kraftfulla insatser från Rikspolisstyrelsen för att rädda själva grundtanken bakom det moderna sättet att arbeta på. Annars riskerar allt fler polisområden att sakta men säkert, i praktiken lämna närpolisreformen.
Folkpartiet föreslår i sin ekonomiska motion en förstärkning av polisen under den kommande treårsperioden. Dessa medel bör till en början satsas på att rekrytera administrativ personal som kan frigöra polis för renodlade polisuppgifter. Det behovet understryks av att det för närvarande inte finns tillräckligt med utbildade poliser att rekrytera till verksamheten. Av detta skäl välkomnar Folkpartiet också att en tredje polisskola inrättas i södra Sverige, vilket partiet länge varit pådrivande för i riksdagen.
Det är väsentligt att hela polisorganisationen koncentrerar sig på de rent polisiära uppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära uppgifter bör ske. Exempel på arbetsuppgifter som kan överföras till andra är: Tillståndsärenden (t.ex. vapenlicenser), parkeringsfrågor, kontroll av dörrvakter, utbildning av ordningsvakter, hittegodshantering och passfrågor. Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora polisinsatser åläggas att stå för en del av kostnaderna och en del av bevakningen vid statsbesök kan övertas av militärpolis. Införandet av fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en betydande del av mer rutinartade förfrågningar.
Idag är det vanligt att poliser skaffar sig specialkompetens genom vidareutbildning. Det är bra och viktigt att det finns karriär- och utvecklingsmöjligheter inom hela polisväsendet. Samtidigt borde polisen i långt högre grad skaffa sig olika former av specialkompetens utifrån. Polisen måste söka sig bra krafter där man kan få tag i dem. Möjligheten att utnyttja olika former av specialkompetenser – oavsett polisiär bakgrund – för kortare och längre perioder ska öka. Detta skulle underlätta att frigöra polisresurser för tjänstgöring på gator och torg. Den i sig positiva närpolisreformen får inte innebära att specialkompetenser inom polisen splittras eller försvagas. Dessa måste leva sida vid sida.
Polisens speciella insatsstyrka mot terroraktioner ska också omfatta annat än terroristbekämpning, t.ex. annan organiserad brottslighet, samt organisatoriskt överföras till Rikspolisstyrelsen som därigenom ansvarar för finansiering av insatserna.
För att komma till rätta med brottsligheten krävs ett utökat och bättre samarbete mellan åklagare och polis. Detta innebär att också kraven på åklagare måste skärpas och ändras. Vardagsbrottslighet får inte hela tiden nedprioriteras. Den brottslighet som den vanlige medborgaren möter är stölder av cyklar, mopeder och mobiltelefoner, inbrott på vindar och i sommarstugor, småstölder i omklädningsrum och på restauranger. Om åklagarna alltid prioriterar bort detta känner sig medborgaren rättslös. För att öka effektiviteten i åklagarnas arbete kan det vara värt att undersöka ett närmare samarbete med poliserna tidigt i brottsutredningarna. Detta möjliggör en sorts filterfunktion för att på ett så tidigt stadium som möjligt göra korrekta straffrättsliga bedömningar.
Vid lättutredda och erkända gärningar bör åklagaren ha möjlighet att erbjuda strafföreläggande med fängelse som påföljd. Det kan gälla exempelvis rattfylleri, narkotikabrott och grov olovlig körning. Det kan antas att även gärningsmannen i många sådana fall skulle uppskatta att slippa rättegång. Det obehag och pedagogiska värde som rättegången i sig själv kan innebära för gärningsmannen måste beaktas, men bör inte hindra att möjligheten till strafföreläggande byggs ut. Även medgivna skadestånd och förverkandekrav bör kunna bli föremål för föreläggande.
Åtalsplikten för en åklagare är i princip absolut när en fällande dom kan förutses. Många utredningar läggs emellertid ned på grund av sin omfattning, svårighetsgrad eller resursbrist hos polis och åklagare så att de drivs så pass långsamt att de misstänkta brotten preskriberas. Av dessa skäl blir det ofta en tillfällighet vilka brott som utreds och åtalas samt vilka utredningar som läggs ned.
Ett instrument för mer systematisk renodling och prioritering av åklagarnas arbete vore att öppna en möjlighet för dem att under vissa förutsättningar träffa uppgörelser med misstänkta personer. Det kan till exempel handla om att åklagaren i en narkotikahärva begränsar förundersökningen till en del av brotten mot att den tilltalade medverkar i utredningen, alltså en ”åtalsförhandling”, det som på engelska kallas ”plea bargaining”. En följd av detta synsätt är att Sverige kommer att få ett system med s.k. kronvittnen, dvs. att den som berättar sanningen och därmed medverkar till att andra gärningsmän blir fällda, själv kan få lindrigare påföljd eller gå fri från straff. Sådana uppgörelser bör kunna ske inom vissa strikt angivna ramar och under förutsättning av att de misstänkta som berörs biträds av försvarare. Varje sådan uppgörelse bör också underställas domstol för godkännande. Domstolen bör därvid bedöma om uppgörelsen är rimlig med hänsyn till olika förhållanden såsom de brott som misstankarna rör, vad som framkommit under utredningen, vilken tid och vilka resurser som skulle krävas för att slutföra utredningen och det allmänna intresse som kan finnas i saken samt tänkbara påföljder vid fällande dom. Därmed skulle även en vägledande praxis för sådana uppgörelser kunna växa fram. Frågan om ett system med kronvittnen bör utredas.
Det är naturligtvis viktigt att åklagare skaffar sig speciell kompetens för att bättre kunna driva vissa måltyper, t.ex. miljömål och ekomål, men det saknas anledning att ha särskilda åklagarmyndigheter för viss typ av brottslighet. Den särskilda ekobrottsmyndigheten bör därför avskaffas. Vad som är ekonomisk brottslighet är knappt alls definierat. Dessutom är oftast ekobrott begångna samtidigt som annan brottslighet och det finns effektivitetsskäl som talar för att alla brottstyper bör utredas samtidigt. Det finns heller ingen grund för uppfattningen att just sådan brottslighet skulle ha ökat särskilt i förhållande till andra brottstyper. Det förhållandet att en åklagare kan behöva sakkunnigt biträde vid utredningen är inte unikt för ekonomisk brottslighet utan gäller också för många andra brottstyper, särskilt inom specialstraffrätten.
Parallellt med vårt konkreta brottsförebyggande arbete här och nu måste det långsiktiga arbetet prioriteras. Det handlar till stor del om att skapa goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Otrygga uppväxtförhållanden – otrygga vuxna ger otrygga barn, dålig normbildning från vuxenvärlden, dåliga skolor och dåliga resurser till barn med problem. Att det under de senaste åren till exempel har försvunnit speciallärare och andra specialresurser från skolan – samtidigt som antalet barn i grundskolan ökat – är att bädda för framtida samhällsproblem. Mobbning och våld hör inte hemma i skolan. Därför ska normbildningen när det gäller ordning, hänsyn och förbud mot våld i skolan bli striktare, lärares och övrig personals befogenheter vad beträffa att upprätthålla normerna ökas, och allvarligare former av våld och kriminalitet polisanmälas.
Många barn som senare i livet kan komma att få problem kan upptäckas redan på barnavårdscentralen. Det är därför en viktig uppgift för samhället att tillsammans med föräldrar vidta förebyggande insatser för att minska risken att barn hamnar snett i framtiden. Sökandet efter kriminalitetens förklaringar får dock inte innebära att vi tvekar att sätta in åtgärder mot själva brottsligheten. Brottslighet kan även mötas genom olika åtgärder som minskar möjligheterna att berika sig genom brottsligt beteende. Ett exempel kan hämtas från reglerna för hur polisen hanterar stulet gods som uppges ha förvärvats i god tro. Vi menar att brottsoffrens, i detta fall alltså de ursprungliga ägarna av det gods som stulits, ställning bör stärkas. Det bör innebära att polisen inte återlämnar gods som tagits i beslag till någon annan än den ursprungliga ägaren utan att hon eller han fått möjligheter att ta sin rätt tillvara genom att lösa godset (dvs. köpa tillbaka det) eller väcka talan om s.k. bättre rätt.
Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig kränkning av den personliga integriteten. När en individ utsätts för brott rubbas förtroendet för samhället. Denna känsla förstärks om personen bemöts negativt eller med ointresse av de rättsvårdande myndigheterna. Bemöts man å andra sidan med respekt, erkännande och intresse förstärks känslan av tillit och samhörighet i samhället. Skydd mot att samhället genom sitt agerande mot brottsoffret gör detta till ett offer även i förhållandet till samhället, är lika viktigt som skydd mot det ursprungliga brottet. Brottsoffer ska ha samhällets reservationslösa uppmärksamhet och stöd. Samhällets åtgärder och insatser för att erkänna och stärka brottsoffrens rättigheter är grundläggande för upplevelsen av rättvisa och trygghet i samhället. Den viktigaste samhällsinsatsen för brottsoffer är naturligtvis att se till att brott inte begås. När brott har begåtts ska två grundläggande principer gälla i brottmålsprocessen: Brottsoffrets rättigheter ska ges samma prioritet som den misstänktes. Processen får inte medföra att brottsoffrets problem på något sätt ökar, s.k. sekundär viktimisering.
Brottsoffren ska ha rätt till:
Respekt och erkännande på alla nivåer i brottsmålsprocessen.
Att få information om och förklaring till hur deras fall utvecklar sig.
Skydd både för sin personliga integritet och den rent fysiska tryggheten.
Tillgång till rättshjälp.
Ekonomisk kompensation från både brottslingen och samhället.
Rätt att ge och inhämta information från de personer som fattar beslut beträffande brottslingen.
Medling mellan brottsoffer och gärningsman bör införas i hela landet och användas när brottsoffret så önskar. Medling ger offret möjlighet att ställa direkta frågor till gärningsmannen, och förklara vilka konsekvenser och känslor brottet har medfört. Syftet är att någon form av uppgörelse ska nås – t.ex. i form av skadestånd eller ursäkt. Speciellt viktigt är det att unga lagöverträdare konfronteras med sina offer på detta sätt. Medling via tredje man är också en bra möjligthet. Offret slipper då möta gärningsmannen och kan istället utse eller acceptera en person som fullgör medlingen i offrets ställe. Familjerådslag är viktigt som en del av åtgärderna för alla omyndiga lagöverträdare. Familjerådslaget innebär att förövare och deras familjer träffar offret tillsamman med polis och representanter för skola och sociala myndigheter. Rådslaget syftar till att för gärningsmannen tydliggöra konsekvenserna av gärningen, att en ursäkt framförs till offret samt att en handlingsplan för återanpassningen av gärningsmannen till ett laglydigt liv utarbetas.
De svenska skadeståndsreglerna bör kompletteras med en rätt till ersättning för sorg och saknad. Ersättningen kan utgå med ett schablonmässigt belopp utan någon mera tidsödande och omfattande utredning. Personer som får fingerade personuppgifter, får sekretessmarkering i folkbokföringen eller kvarskrivning, ska ha rätt till ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer.
En grundläggande rättighet är att alla, oavsett ekonomisk situation, ska kunna ta tillvara sin rätt. Den nya rättshjälpslagstiftningen innebär i korthet att den som har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte ska få rättshjälp.
Inte heller den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt, sina ekonomiska eller personliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsförsäkring ska kunna få rättshjälp. Detta kan stå i strid med den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, eftersom det där slås fast att staten ska ha det finansiella ansvaret för medborgarnas rättshjälp. Inskränkningen av rättshjälpen drabbar framförallt lågavlönade kvinnor. Rättshjälpen bör därför restaureras.
Det får aldrig vara en ekonomisk fråga om man ska ha möjlighet att hävda sin rätt i domstol. Särskilt i de s.k. familjemålen har effekterna av den försämrade eller uteblivna rättshjälpen påverkat utvecklingen negativt. Föräldrar kan i dag inte få rättshjälp utan att föra en tvist till domstol. Härigenom uppmuntras parter att driva vårdnadsprocesser i domstol i stället för att hitta samförståndslösningar! Visserligen har våra familjerättssekreterare getts utökade möjligheter att erbjuda föräldrar samarbetssamtal och upprätta avtal om vårdnad, barnens boende och umgänget med barnen, men ofta hindras de i sitt arbete av att föräldrarna uppehåller sig vid sina ekonomiska mellanhavanden i stället för vid sina barn. De ekonomiska frågorna vet inte familjerättssekreteraren svaren på. Föräldrarna har inte råd att anlita juridiskt ombud eftersom de inte får rättshjälp och möjligheterna till samförståndslösning uteblir. Resultatet blir ofta en vårdnadstvist i domstolen för att föräldrarna skall få rättshjälp och med barnen som stora förlorare. Folkpartiet liberalerna anser att riksdagen bör upphäva beslutet om en ny rättshjälpslag och anslår därför ytterligare medel till rättshjälpen.
Hot, förföljelse och våld mot kvinnor är tyvärr ett utbrett problem i Sverige. Det civila samhället spelar en viktig roll för att bidra till att uppmärksamma och reagera mot kvinnomisshandeln. Det är allas vårt ansvar att fråga när vi ser blåmärken, som uppenbarligen inte tillkommit för att kvinnan har gått in i en dörr eller ramlat ner för en trappa. De psykiska följderna av misshandeln är många gånger oändligt svårare att läka än de fysiska. Många misshandlade kvinnor undrar om det de blivit utsatta för är normalt och något de själva provocerat fram. Vi menar att alla – män liksom kvinnor – ska vara fullt medvetna om att det aldrig är deras fel att de blivit utsatta för våld.
Enligt siffror från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, anmäldes år 2000 20 517 misshandelsbrott mot kvinnor. Mörkertalet kan vara stort då anmälningsgraden ofta är lägre om kvinnan är bekant med gärningsmannen. Många av de brott kvinnor utsätts för syns därför inte i statistiken. Statistik visar också att det är vanligare att kvinnor utsätts för våld i inomhusmiljöer jämfört med män som i högre utsträckning utsätts för våld i utomhusmiljöer. Nästan 8 av 10 kvinnor har utsatts för av våld av en gärningsman som tidigare är känd för kvinnan. Inte sällan hänger familjevåldet ihop med missbruksproblem och alkoholförtäring. Därför är det förebyggande arbetet, med syfte att minska alkoholkonsumtionen genom priskontroll och försäljningsmonopol, avgörande för brottsutvecklingen inom detta område.
Kvinnor som utsätts för trakasserier och hot om våld, lever i en ständig otrygghet och måste därför ges största möjliga stöd av polis, rättsväsende och vårdpersonal.
Folkpartiet menar att lagstiftningen måste utformas med kvinnan, brottsoffret, i centrum. Den som lever under hot eller förföljs måste få tillbaka sin frihet med hjälp av det offentliga. Det är gärningsmännens rörelsefrihet som skall inskränkas, inte kvinnans.
Vi är inte främmande för att utvidga det område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av besöksförbudet. En sådan utvidgning kunde exempelvis ske genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så sätt att orden ”närheten av” ersätts med lydelsen ”del av kommun som innefattar”.
En man kan idag i princip överträda besöksförbudet samma dag som han sitter i rätten och försäkrar att han aldrig ska kontakta kvinnan mer. Många gånger kan de hot mannen i fråga utsätter kvinnan för vara så subtila att de är svåra att förstå för en utomstående och därmed svåra att bevisa. Dessa hot kan till exempel vara brev, telefonsamtal till arbetsplatsen, SMS eller meddelande i snön. Vi menar att detta problem snabbt måste åtgärdas. Den som bryter mot besöksförbudet bör kunna anhållas. Frågan om besöksförbud bör dessutom automatiskt prövas då tingsrätten tar ställning i brottmålet.
Utöver geografisk begränsning kan system för förvarning införas. Män som inte har respekterat ett besöksförbud när de är på fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om huruvida den teknik som för närvarande finns är tillförlitlig och om övervakningen är praktiskt genomförbar. 1999 presenterade BRÅ rapporten ”Elektronisk övervakning vid besöksförbud. Teknikens möjligheter och begränsningar”. Enligt vår uppfattning är den förstudien i det närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med besöksförbud som varnar om de närmar sig kvinnornas hem används redan i en del delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos regeringen begära lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja. För den som återkommande överträder ett besöksförbud kan ytterligare inskränkningar i rörelsefriheten eller indraget körkort bli aktuellt.
Hotade kvinnor måste få fullgott skydd som är anpassat efter kvinnans önskemål och behov. Det kan tillgodoses av livvakt eller en stödperson som bor tillsammans med kvinnan. För en del kvinnor kan en hund ge den trygghet hon behöver. Kvinnor ska ha rätt till vapenlicens för tårgasspray.
Misshandel slutar ofta med separation eller att makarna tar ut skilsmässa. När äktenskapet upplöses skall bodelning göras. För att inte ett eventuellt skadestånd som kvinnan erhållit från mannen som misshandlat henne skall ingå i bodelningen och således gynna mannens ekonomiska situation, bör äktenskapsbalkens regler utformas så att en jämkning blir möjlig.
Bodelningen bör genomföras skyndsamt, så att mannen inte förbrukar de gemensamma tillgångarna.
I ett mångkulturellt samhälle respekterar vi varandras tro och traditioner. Fördomar får inte hindra människor från att utöva sin religion eller utestänga människor från vår samhällsgemenskap. För de allra flesta människor med invandrarbakgrund är det naturligt att se sig själv som en person med två språk och två tillhörigheter. Men det finns också exempel på invandrargrupper där kvinnor behandlas på ett sätt som strider mot såväl svensk lagstiftning som internationell rätt. Det som ligger närmast att nämna är kvinnors begränsade rörelsefrihet och förföljelse av den egna familjen i fall en ung kvinna inte följer familjens förväntningar i frågan om val av livspartner och umgängesformer. En annan allvarlig fråga är den kvinnliga könsstympningen som trots att denna handling är kriminaliserad i Sverige genomförs till och med på flickor som är svenska medborgare.
Under sommaren 2001 kom den första fällande domen angående s.k. hedersmord på en flicka som var svensk medborgare med utländsk bakgrund. Enligt advokater och kvinnojourer finns det uppgifter om att flera flickor lever i ständig rädsla för att dödas av någon närstående p.g.a. hennes val av livsstil. Det får inte råda någon som helst tvekan om att polisen måste stå till dessa kvinnors förfogande och alla former av skyddsåtgärder måste vidtas på största allvar. Det kan handla om livvaktsskydd, kvarskrivning m.m.
I kollisionen mellan dessa s.k. traditioner och svensk lagstiftning får det inte råda någon tvekan om att det är svensk lag som gäller. Övergrepp mot enskilda får aldrig ursäktas eller bagatelliseras bara för att de sker i någon speciell religions eller traditions tecken.
Myndigheter, rättsväsendet, hälso- och sjukvården och skolan måste stå på kvinnans sida. När det gäller invandrarkvinnor är det extra angeläget att försöka sprida information via myndigheter och inte minst via invandrarorganisationerna, om kvinnors rättigheter och möjligheterna att få hjälp i det svenska samhället. Ett viktigt krav som vi anför är att det måste finnas information på kvinnornas hemspråk, till exempel på sfi (svenska för invandrare) och MVC (Mödravårdscentralen) om vilken hjälp det finns för kvinnor som utsatts för våld.
Handeln med kvinnor är ett växande problem. Denna verksamhet, där fattiga kvinnor och mycket unga flickor är offer, väcker stark avsky. Kvinnorna kommer ofta från fattiga förhållanden i öst. De lockas med löften om välbetalda jobb i Västeuropa men fråntas ofta sina pass, drogas, säljs som slavar och tvingas till prostitution. Många gånger vet inte kvinnorna var de befinner sig. De kan säljas i ett land för att därefter fraktas till ett annat land.
Kvinnohandeln eller ”trafficking”, som är den internationella termen, är vår tids slavhandel. Kvinnohandel beräknas omsätta mer pengar än narkotikahandel. De som handlar med människor tjänar stora summor pengar och riskerar mycket låga, om några straffpåföljder alls.
Kvinnorna måste ges ökat stöd och skydd. Vi liberaler vill att det ska bli lättare för de berörda kvinnorna att få tillfälliga uppehållstillstånd så att de ska kunna vittna mot en eller flera inblandade i det land de illegalt befinner sig. Likaså måste kvinnorna ges ett starkare vittnesskydd så att kvinnor vågar vittna i en rättegång. De länder kvinnorna kommer ifrån har ofta ett bristfälligt socialt skyddsnät. Därför måste insatser sättas in även här så att kvinnorna får stöd och hjälp när de återvänder till sina hemländer. En rad olika organisationer, såsom Kvinna till Kvinna, Organisation för Migration, IOM, arbetar idag aktivt för att bekämpa sexhandeln. För att kunna motverka sexhandeln måste även insatser mot prostitution sättas in. Kan vi få kvinnor att ta sig ur prostitution riskerar färre flickor och kvinnor att dras in i sexhandeln. De försök som görs inom EU för att gemensamt bekämpa sexhandeln måste intensifieras och lagstiftningen i de olika medlemsländerna skärpas.
Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72) som i början av hösten 2001 kom med sitt slutbetänkande definierar barnmisshandel som när en vuxen person utsätter ett barn (under 18 år) för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnens grundläggande behov.
Flera av kommitténs förslag framstår överlag som genomtänkta. Det handlar bland annat om att nya paragrafer om samverkan förs in i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och skollagen, för att minska risken att misshandlade faller mellan stolarna. Vidare framstår förslagen om särskilda tidsgränser för polisen och åklagarna när det gäller utredningar som nödvändiga. Det samma gäller behovet av särskild barnkompetens hos polis och åklagare som sköter utredningen.
Samhället skall skydda medborgarna mot brott och myndighetsövergrepp. För polis, myndigheter och domstolar måste den enskildes rättssäkerhet och allas likhet inför lagen vara ledstjärnor i det dagliga praktiska arbetet.
De senaste åren har det förts en diskussion om en strömlinjeformning av det svenska domstolssystemet. Bland de tankar som då kommit fram återfinns bland annat en idé om att slå samman de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna och att inskränka antalet domstolar i första instans kraftigt. Ett enhetligt allmänt domstolssystem har onekligen vissa fördelar. En sådan omfattande förändring medför emellertid också ofrånkomligen betydande kostnader och konvulsioner som i vart fall under en övergångsperiod innebär minskad effektivitet i rättsvården. De fördelar som en enhetlig domstolsorganisation skulle medföra är inte så stora att de motiverar de kostnader och svårigheter som hänger samman med en så omfattande förändring. Däremot bör det endast finnas en högsta domstolsinstans i landet. Det förhållandet att det idag finns två – Högsta domstolen och Regeringsrätten – har lett och kan leda till kompetenskonflikter. En enda högsta domstolsinstans leder till större stringens och säkerhet i utformandet av praxis.
All den rättsvård som ankommer på domstolar bör handläggas inom ramen för de allmänna domstolssystemen, vilket inte hindrar att olika kategorier av mål och ärenden inom den behöriga domstolen kan lottas till särskilda enheter. Folkpartiet har länge krävt att Utlänningsnämnden, som är en specialdomstol för utlänningsärenden, skall läggas ner. Alla specialdomstolar bör dock avskaffas. I första hand bör de så kallade partssammansatta domstolarna avvecklas.
Systemet med specialdomstolar är ytterst tveksamt med hänsyn till kravet enligt artikel 6 i Europakonventionen på att alla domstolar skall vara fria och obundna. Många upplever också att de inte får en rättvis rättegång när de skall dömas av domare som utses av intresseorganisationer som ofta har gemensamma intressen att försvara. Sverige har också blivit fällt av Europadomstolen för systemet med intresseledamöter. Det är inte rimligt att Sverige som rättsstat ständigt skall balansera på gränsen till vad som är godtagbart enligt Europakonventionen. En dömande instans i Sverige går under benämningen Utlänningsnämnden. Hela asylprocessen måste snarast överföras till det ordinarie domstolsssytemet.
Det är nödvändigt med en samordning mellan tingsrätternas, åklagarmyndigheternas och polisens geografiska ansvarsområden. En sådan samordning hindrar inte att en åklagarmyndighets eller polismyndighets geografiska kompetens kan omfatta flera tingsrätters domsagor.
Regeringen och Domstolsverket har i flera omgångar sett över organisationen för de svenska tingsrätterna. Tanken har varit att effektivisera verksamheten genom att antingen lägga ner de minsta domstolarna alternativt slå samman dem med en större tingsrätt. I skrivande stund kommer besked om att regeringen backar från tidigare förslag och väljer att tills vidare inte ändra i domstolsorganisationen. Justitiedepartementet tillskriver 20 tingsrätter om att de tills vidare får fortsätta som självständiga enheter.
Medborgarnas närhet till domstolen är viktigt inte minst med tanke på att lekmannasystemet med nämndemän delvis bygger på att det skall finns en stark medborgerlig förankring i själva dömandet. Vidare måste påstådda effektivitetsvinster reduceras av effektivitetsförluster som ökade transporter för försvarare, vittnen, målsägande och andra som kan tänkas medverka vid en rättegång.
Rättssamhället är beroende av att det finns människor som kan, vill och vågar vittna vid en rättegång. Många vittnen och målsägande är dock rädda att fullfölja skyldigheten att vittna. Ett vittnesbiträde ska stötta vittnet inför framträdandet i rättegången. Alltför många som vittnat säger att de aldrig mer sätter sin fot i en domstol eftersom de känner sig kränkta eller blivit skrämda av förhöret och brottsmålsprocessens uppläggning. Behovet av ett förbättrat bemötande av såväl vittnen som målsägande är stort. Systemet med vittnesbiträden måste därför utvecklas över hela landet.
Alla har i Sverige i princip rätt till prövning av sin sak i två instanser. Under en följd av år har dock denna rätt successivt kommit att inskränkas. Detta har skett dels genom att allt fler avgöranden inte kan överklagas, dels genom att prövningstillstånd för prövning i andra instans har tillförts i allt fler situationer. Samtidigt med denna utveckling har förenklingar i underrättsförfarandet införts. Delgivningsförfarandet har förenklats och blivit mer summariskt. Möjligheten att avgöra mål med ensamdomare eller utan förhandling har ökat. Sammantaget kan om detta sägas att rättssäkerheten inte främjas av att prövningen i första instans blir enklare och mer summarisk samtidigt som möjligheten att få till stånd en andra prövning minskar.
Vid rationaliseringar i domstolsförfarandet kan en av dessa vägar väljas men inte båda. De förenklingar i underrättsförfarandet som skett är trots allt godtagbara, förutsatt att några ytterligare hinder mot prövning i andra instans inte införts och att de hinder som idag finns ses över i syfte att utöka möjligheten till en överprövning.
En grundläggande princip i ett demokratiskt rättssamhälle är rättsväsendets och domstolarnas oberoende ställning gentemot politiska organ och myndigheter. Det finns skäl att på flera punkter ifrågasätta om så är fallet i Sverige. Drygt etthundra av de högsta domartjänsterna i Sverige utses av regeringen. Det är betecknande att domarna i Högsta domstolen och Regeringsrätten besitter en mycket större samlad erfarenhet av arbete i Regeringskansliet än som domare eller praktiserande jurister.
Domarkarriären ska göras öppnare. Den ensidiga rekryteringen av domare till Högsta domstolen och Regeringsrätten från Regeringskansliet måste brytas. Även dessa domare bör tillsättas efter ett öppet ansökningsförfarande genom att en tjänsteförslagsnämnd bereder och regeringen tillsätter.
Det svenska systemet med nämndemän som utses av de politiska partierna måste anses som världsunikt. De svenska nämndemännen är lekmannadomare. De har alltså att ta ställning till allt som ska prövas av domstolen, och inte som i t.ex. det anglosaxiska jurysystemet enbart skuldfrågan. Att låta dessa domare utses av de politiska partierna är inte förenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska systemet.
Samtidigt är det viktigt att behålla det folkliga inflytande nämndemän utgör för att balansera den juridiska expertisen. Folkpartiet anser att det är angeläget att nämndemännen representerar hela befolkningen, därför är det önskvärt med fler nämndemän, t.ex. yngre personer och personer med invandrarbakgrund. Ett system kan vara att nämndemän i princip utses slumpmässigt bland den myndiga befolkningen, ett annat sätt är att låta människor som vill ställa upp frivilligt anmäla sig till domstolarna. Frågan utreds för närvarande och det finns anledning att återkomma till den.
1995 blev Sverige medlem i EU. EG-rätten blev då en integrerad del av svensk lagstiftning. Samtidigt gjordes den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter till svensk lag. Detta har kommit och kommer att påverka den svenska rättsordningen och det svenska juridiska tänkandet i grunden. Genom EG-rättens införlivande med den svenska rättsordningen har den svenska rätten europeiserats.
EG-rättens införlivande i svensk rättsordning innebär att domstolarnas ställning och oberoende förstärks i förhållande till den politiska makten. Vidare förstärks den enskildes rättsskydd med utökade möjligheter att tillvarata sin rätt gentemot myndigheter och politiker.
I Sverige har historiskt sett grundlagarna en svag ställning. Att lagar kan överprövas, dvs. att domstolar har en rättighet och skyldighet att pröva om lag eller annan författning strider mot lagar av högre valör, är en självklarhet i ett flertal europeiska länder, men torde inte ha inträffat i Sverige. Att riksdagen ska ha rätt att i princip lagstifta om vad som helst är självklart, men det ska ske med respekt för de regler som riksdagen själv stiftat i form av t.ex. grundlagar. Inom EG-rätten och i Europakonventionen är detta grundläggande. Detta säkerställs bland annat genom en effektiv lagprövningskontroll, befriad från begränsande uppenbarhetsrekvisit (se nedan).
Det finns starka skäl till att se EG-rättens inflytande på den svenska rättsordningen som positiva förändringar till gagn för de enskilda medborgarna på myndigheternas och de politiska organens bekostnad. Utformningen av förarbeten har en unikt stark ställning i svensk rättstillämpning. Vad en politisk tjänsteman i Regeringskansliet skrivit i förarbetena kan lite tillspetsat sägas väga tyngre än ett samlat domarkollegiums uppfattning i högsta instans. Med den svenska synen på förarbeten är risken också stor att noggrannheten och eftertänksamheten med själva lagtexten minskar. Rättsbildningen inom EU får till följd att en eventuell lagstifningsprocess på motsvarande områden framstår som ogörlig. Detta har bland annat exemplifierats när det gäller frågan om det s.k. transportöransvaret. Samtidigt som regeringen förhandlade för svensk räkning med de andra medlemsstaterna om innehållet i ett direktiv pågick i Sverige en statlig utredning om frågan. Innan utredningen var färdig med sitt betänkande hade regeringen redan bundit Sverige vid ett slutligt direktivinnehåll. På detta sätt blir utredningens innehåll världelöst. Den kan inte ens utgöra det traditionella förarbetet för senare lagtolkning som vi enligt den svenska rättstraditionen är vana vid.
Lagarnas förenlighet med grundlagen prövas i Sverige på två sätt. För föreslagna lagar kan regeringen inhämta Lagrådets råd och synpunkter. Lagrådet kan inte bestämma en lags utformning eller bestämma att en lag inte får antas eller tillämpas. Dessutom kan en domstol som vid prövning av ett mål eller ärende finner att en lag uppenbart strider mot grundlag vägra att tillämpa den lagen. Det förhållandet att Lagrådets synpunkter varken behöver inhämtas eller beaktas i kombination med att en lags grundlagsstridighet måste vara uppenbar för att en domstol ska kunna åsidosätta densamma, medför att den rättssäkerhet som grundlagen ska trygga inte är så säker som den borde vara. Folkpartiet kräver mot denna bakgrund att en författningsdomstol inrättas. Detta krav utvecklas i Folkpartiets partimotion Förnyelsen av den svenska demokratin.
När Sverige genom 1889 års författning fick sin första Justitieombudsman, var detta en världsnyhet. JO skulle vara den valda folkförsamlingens ombud för att tillse att vad riksdagen hade beslutat genom lagar och författningar verkligen efterlevdes av domare och ämbetsmän. JO kompletterades 1915, efter motioner av Karl Staaff, med en Militieombudsman som fick samma uppgifter inom det militära. Under senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän: Jämställdhetsombudsmannen 1980, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 1986, Barnombudsmannen 1993, Handikappombudsmannen 1994 och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning 1999.
Varje år inkommer cirka femtusen klagomål till JO. JO konstaterar varje år i cirka 500 fall att fel och försummelser har begåtts men åtal är numera sällsynta.
Den ursprunglige JO, med ämbetsansvaret som vapen, var ett av de valda ombudens redskap för att tillse att statens ämbetsmän följde folkrepresentationens intentioner och behandlade medborgarna med tillbörlig respekt. Med ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s makt och med införandet av en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén har försvagats och tunnats ut. I många fall har det dessutom blivit en effektfull åtgärd för politiker att peka på, när egentligen svårare och mera kostnadskrävande insatser varit av nöden.
Ombudsmannainstitutionen bör nu tydliggöras och förenklas. Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör samordnas under JO-ämbetet.
Övriga ombudsmän bör slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet bör dock iakttas när det gäller att införa sådana. Med sådana åtgärder skulle de enskilda medborgarnas möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få större kraft.
Det bör övervägas att utöka talerätten för organisationer som särskilt tillvaratar svaga och utsatta gruppers intressen, till exempel handikapporganisationer, BRIS, olika antirasistiska föreningar med flera.
På senare år har en grov, organiserad och i Sverige tidigare okänd brottslighet fått fäste. Det rör sig om sådant som kriminella MC-gäng, narkotikaligor och våldsverkare med nazistiska sympatier. Sådan kriminalitet kan om den får utvecklas vidare undergräva förtroendet och grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle.
Efter att regeringens förslag om buggning drogs tillbaka p.g.a. stark kritik från Lagrådet förefaller det vara svårt att utforma en lagstiftning på detta område som inte strider mot grundlagen.
Säkerheten när det gäller utlämnande av foto och personuppgifter ur polisens passregister måste förbättras. Idag kan vem som helst beställa uppgifter ur passregistret utan att den uppgifterna gäller får vetskap om detta. Minimikravet ska vara att när foto eller personuppgift utlämnas skall den som uppgifterna berör meddelas omgående. Reglerna kring så kallad kvarskrivning av hotade personer måste skärpas för att på alla sätt skydda den hotade. Till exempel måste utbildningen av de personer som handhar kvarskrivningsärenden hos lokala skattemyndigheten förbättras. Möjligheten för en chef för ett skattekontor att delegera handläggningen av kvarskrivningsärenden bör avskaffas.
Människor som lever under hot och fått sin identitet och adress skyddad måste garanteras att uppgifterna inte röjs. Sker så i alla fall ska den hotade erbjudas ny adress och flyttning på statens bekostnad. Hotade personer som erhållit ett s.k. trygghetspaket ska på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag få samhällets stöd. Till exempel ska polisen regelbundet följa upp utvecklingen av ett ärende där ett trygghetspaket utdelats.
I den politiska debatten upprepas ofta den slitna retoriken från Moderaterna om hårdare tag för att råda bot på brottsligheten, medan partierna på vänsterkanten stannar vid att spekulera kring kriminalitetens orsaker. Faktum är att den allra hårdaste kriminalpolitiken varken avskräcker eller förhindrar människor från att begå och återfalla i kriminalitet. Att enbart nöja sig med att finna kriminalitetens orsaker är ett svek mot både förövare och brottsoffer.
Vi menar att det handlar om en helomvändning i samhällets attityd. Det allmänna måste reagerar snabbt, sätta gränser och tydligt markera när dessa gränser passeras. Målet måste vara att bekämpa brottsligheten lika hårt som dess orsaker.
Kampen mot brottsligheten börjar därför i skolan. Folkpartiet föreslår i sina skolmotioner en rad åtgärder för att komma till rätta med mobbning, skolk och andra beteenden som på sikt kan utvecklas till kriminalitet.
Kriminalvården måste präglas av fasthet, snabbhet och humanitet. Alla är lika inför lagen, men i påföljdsfrågan gör sig även andra intressen gällande. Påföljden skall både vara avskräckande och verka återanpassande. Alla påföljder bör därför innefatta både ett avskräckande och ett rehabiliterande moment, även om avvägningen mellan inslagen kan variera.
På mer än hälften av kriminalvårdens anstalter finns medlemmar i kriminella gäng. Tendensen, enligt Kriminalvårdsstyrelsen, är att högerextrema gäng ökar men s.k. mc-gäng minskar. Möjligheten att splittra gängbildningar och övervaka kommunikationer måste vara omfattande för att motverka att fängelserna blir ett laglöst land, präglat av hot, våld och mord mot både interner och personal.
Straffsystemet skall bygga på klarhet och förutsägbarhet. När straffvärden av en gärning inte utesluter annan påföljd än fängelse, är det viktigt att domstolen har ett brett spektrum av alternativa påföljder att välja bland. På det sättet får domstolen möjlighet att döma ut en påföljd som i det enskilda fallet bedöms kunna bli effektiv.
Samhällstjänst, elektronisk övervakning, och kontraktsvård bör utformas som självständiga straff. Genom att satsa mer på frivård kan antalet fängelsestraff minskas. En skyddstillsyn eller annan frivårdande straffpåföljd bör normalt förenas med böter. Det bör också kunna förenas med krav på vård eller arbete.
Narkotikasituationen på landets fängelser betecknas av många inom kriminalvården som krisartad. Antalet grava missbrukare på fängelserna har ökat kraftigt bland dem som dömts till kortare straff. Narkotikakontrollen på anstalterna måste skärpas, t.ex. genom narkotikahundar på varje anstalt.
Återfall i kriminalitet är ett misslyckande för kriminalvården, men tyvärr alltför vanligt. Om vi skall lyckas med målet att minska brottsligheten är det därför helt nödvändigt att lägga stor kraft på återfallsförbrytarna. Vid straffets början ska en detaljerad behandlingsplan med tydliga målsättningar fastställas. Efter avslutat straff bör en minst lika lång period av professionell handledning och utbildning vidta utanför anstalten. Frivilliga organisationer som t.ex. Kriminellas rätt i samhället, KRIS, har visat hur viktigt det är att ”mucken” från anstalten förbereds. De har bl.a. arbetat med att slussa ut frigivna till ett normalt liv utan droger och kriminell verksamhet. Om den enda kontakten utanför murarna varit kriminella personer, är risken överhängande att frigivningen leder till att nya brott begås. Därför är samarbetet med socialtjänsten, arbetsförmedlingen och andra berörda myndigheter avgörande för den frisläpptes framtid.
Brottslingar som upprepade tillfällen återfaller i brottslighet ska successivt och systematiskt avtjäna allt längre straff. Möjligheten till bötesomvandling skall utökas. Personer som saknar möjlighet att betala utdömda böter ska i ökad omfattning få böterna omvandlade till fängelse.
Myndigheterna måste reagera snabbt och bestämt då ungdomar begår brott. För unga lagöverträdare kan fängelse bli inkörsporten till livslång kriminalitet. Därför skall de endast i undantagsfall dömas till fängelse. De bör som regel tas om hand inom socialtjänsten. Mål som berör unga måste prioriteras och handläggas mycket snabbt, därför finns det skäl att ha jourdomstolar som handlägger ungdomsmål. För svåra fall skall särskilda ungdomshem inrättas, som både innebär effektivt frihetsberövande och behandling. Förhållandena för de psykiskt störda intagna bör förbättras.
Alla fängelsestraff skall vara tidsbestämda av domstol.
Det är inte humant och försvårar återanpassningen till samhället att låsa in individer på obestämd tid. Livstidsstraffet bör därför omvandlas till ett tidsbestämt straff – exempelvis 21 år som i Norge.
I avvaktan på att livstidsstraffet avskaffas bör nådeinstitutet överföras från regeringen till Högsta domstolen. Varje möjlig misstanke om att nådeärenden påverkas av politiska hänsyn måste undvikas.
Endast fem procent av dem som verkställer straff i fängelse är kvinnor. Huvudparten av de dömda avtjänar straff för rattfylleri, tillgrepps-, narkotika- och förmögenhetsbrott. Kvinnor inom kriminalvården är speciellt utsatta. Alla kvinnliga interner skall ha möjlighet att avtjäna sitt straff på speciella kvinnoanstalter. Merparten av de kvinnliga intagna är arbetslösa när strafftiden påbörjas. Det är därför angeläget att fängelsetiden används till en meningsfull och yrkesinriktad utbildning.
Många intagna på fängelser är också föräldrar. På svenska fängelser finns också små barn med sina mödrar. Barnets kontakt med modern och fadern under fängelsetiden är viktig för barnets utveckling och föräldrarnas möjlighet till rehabilitering. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla ett gott förhållande till föräldrarna under anstaltsvistelsen måste på alla sätt underlättas. Besöksrum och besökslägenheter måste anpassas till barns behov.
Dödsstraffet är numera avskaffat i alla EU:s medlemsländer och även i ansökarländerna. Men Sverige bör aktivt arbeta för att dödsstraffet avskaffas i alla stater över hela världen. Dödsstraffet strider mot de mänskliga fri- och rättigheterna och kan inte accepteras i en rättsstat. Sverige bör uppmärksamma frågan i såväl bilaterala kontakter som inom internationella forum.
Demokratin bygger på samtalets metod. De människor som istället försöker ändra samhället med våld och hot utgör ett hot mot både enskilda individer och samhället i stort. Vi liberaler är mycket bekymrade över de senaste årens utveckling när det gäller brott med rasistiska, nazistiska och antisemitiska förtecken, som skördat flera människoliv i vårt land. Vi kan heller aldrig acceptera att människor skräms till tystnad.
Händelserna under EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001 visar att det politiska våldet har sina rötter både i den extrema högern och den yttersta vänstern. När demonstranter missbrukar demonstrations- och yttrandefriheten på det sätt som skedde i Göteborg är det inte bara ett angrepp mot dem som drabbades av vandaliseringen, utan det är också en attack mot demokratin.
Många demonstranter hade täckt sina ansikten så att de i efterhand inte kunde identifieras. Frågan om förbud mot att maskera sig i samband med deltagande i demonstrationer har rests. Det finns argument både för och emot. Å ena sidan riskerar en sådan lagstiftning inkräkta på den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten, vilket vore olyckligt. Å andra sidan är det uppenbart att möjligheten att demonstrera med mask har många negativa sidor. Det är värdefullt att regeringen tillsatt en utredning som bl.a. ska se över frågan om maskeringsförbud. Samtidigt är det viktigt att påpeka att arrangörer av demonstration har ett ansvar för att deltagarna uppträder öppet.
Folkpartiet liberalerna har kraftfullt fördömt dessa gatans terrorister. En av liberalismens främsta historiska förtjänster är att dess anhängare konsekvent och orädda alltid tagit avstånd från politiskt våld, oavsett om det burit en vänster- eller högeretikett. Vi menar att det är alla demokraters uppgift att reagera kraftfullt när den extrema högern och den yttersta vänstern gör gemensam sak.
Terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 skakade världen. De genomfördes med en precision och råhet som hittills saknar motstycke i historien. Konsekvenserna är inte möjliga att överblicka men det måste vara viktigt för Sverige att i detta läge söka samarbete inom EU och FN och sluta upp i den globala kampen mot terrorism. Folkpartiet ställer upp bakom regeringens hittills förda linje i denna fråga. Redan några timmar efter katastrofens fullbordande inleddes debatten kring terrordådens orsaker och hur världen kommer att förändras. Vi måste anpassa vårt försvar, vår underrättelsetjänst och utveckla vår civila beredskap, tillsammans med övriga EU-länder för att kunna möta nya hot. Mot bakgrund av det som hänt finns också anledning att se över de svenska lagar som berör terrorism. Lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. behöver därför ses över.
Kampen för den öppna, fria, demokratiska värld vi liberaler eftersträvar når vi genom att outtröttligt försvara demokratin i ord och handling.
Händelserna i Göteborg sommaren 2001 innebar att en mängd principer när det gäller rätten att demonstrera och att delta i opinionsyttringar ställdes mot andra principer om effektivitet i brottsbekämpningen. Omfattande kritik har framkommit mot framför allt polisens insatser vid Schillerska gymnasiet och vid demonstrationen på Järntorget. För att gå till botten med eventuella fel som kan ha begåtts av polisen som myndighet finns behov av en samlad utredning av polisens insatser i Göteborg. Den bör inte ske inom ramen för den utredning regeringen redan tillsatt under förre statsministern Ingvar Carlssons ledning. En sådan utredning tjänar mest syftet att garantera ett fortsatt förtroende för polisen.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |