Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att prioritera arbetet med att förebygga våldet mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mer resurser måste tilldelas myndigheterna för att möta kvinnors behov av hjälp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta till vara Rikskvinnocentrums samlade kunskaper.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mer fokus sätts på gärningsmannen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bättre ta till vara kvinnojourernas erfarenheter och kunskaper i samarbete med myndigheterna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnor som utsatts för våldtäkt skall ges ett bättre bemötande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av alla anmälda våldtäkter som ej lett till åtal.
1 Yrkandena 3 och 5 hänvisade till SoU.
Otryggheten i samhället har ökat för alla, men speciellt för kvinnorna. För en grupp kvinnor är hemmet den farligaste platsen, det är de kvinnor som misshandlas av sina män/sambor eller en person de tidigare haft en relation till. Varje år anmäler ca 20 000 kvinnor att de blivit misshandlade, därutöver finns ett stort mörkertal. Ett slag mot en kvinna är ett brott mot alla kvinnor, därför är det en angelägenhet för oss alla att hjälpa och stötta de kvinnor som blivit misshandlade av någon man. Våldet mot kvinnorna måste bli en prioriterad fråga. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Alla de kvinnor som blivit misshandlade och begär hjälp eller ger signaler om att något är fel måste omgivning och myndigheter ta på största allvar. Tyvärr brister det fortfarande i rutinerna inom socialtjänsten, hos polis, åklagare och hälso- och sjukvården. Medvetande och vilja finns hos många att förbättra mottagandet av kvinnor som blivit misshandlade, men metoderna behöver förfinas och ekonomiska resurser skjutas till.
Den forskning och de program som tagits fram innan Rikskvinnocentrum avvecklades för något år sedan måste få en bättre spridning ut till dem som arbetar med kvinnor som blivit utsatta för våld. De kunskaper som där byggts upp under flera år för att ge misshandlade och våldtagna kvinnor bättre bemötande måste tas tillvara.
Med steget in i ett nytt årtusende måste vi på allvar börja sätta fokus på gärningsmannen och hans problem. Den som utövar övergrepp och våld, den som har behov av att trakassera, kränka och utöva makt och begår våldsgärningar, den människan har problem och behöver hjälp. Det traditionella sättet att uppmana kvinnor att tänka på hur de klär sig eller vad de inte bör säga hör inte hemma i ett någorlunda jämställt samhälle. Fokus måste sättas på gärningsmannen och hindra honom från att begå nya brott. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Det är också viktigt att skilja på våld som utövas av okända och det våld som sker av närstående. Misshandeln på gatan har ofta sin bakgrund i alkohol, drogpåverkan och plötslig affekt, men är inte mindre allvarlig för det. Våldet innanför hemmets väggar ser annorlunda ut, de männen tillskansar sig makt och kontroll över kvinnorna genom att systematiskt utöva våld. De kan vara vem som helst, både alkoholpåverkade män och män med fast arbete och utan alkoholproblem. Det är viktigt att klargöra att män som slår inte är sjuka – utan begår ett brott. Män som tar sig rätten att ”uppfostra sin kvinna” begår enligt svensk lag en brottslig handling och skall dömas enligt svensk lag. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Även barnen i familjer där våldet finns måste uppmärksammas. Argumentet att en man som slår kvinnor inte behöver vara en dålig far håller inte. Barn som ser sin mamma bli slagen mår psykiskt dåligt och kan få skador för livet. De barnen behöver kvalificerad hjälp inom sjukvården men de behöver framför allt få trygghet i sin vardag och slippa utsättas för nya våldshandlingar. Inget barn som upplevt våldet ska behöva vänta på kvalificerad hjälp. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Kvinnojourerna runt hela landet gör ett fantastiskt arbete. Bara vetskapen om att de finns är en stor trygghet för många utsatta kvinnor. Kvinnojourerna består av ideellt arbetande eldsjälar som med små resurser förmår göra stora insatser. Det systerskap och den fristad som tusentals kvinnor erbjuds inom kvinnojourerna gör livet något lättare för de misshandlade kvinnorna att återhämta sig. Kvinnojourernas kunskaper och erfarenheter bör tas tillvara bättre i samarbete med myndigheterna. Detta bör ges regeringen tillkänna.
För kvinnor som utsatts för våldtäkt blir livet aldrig riktigt detsamma. De mister sin trygghetskänsla, många sover sämre vilket påverkar deras vakna tid. Tilliten till andra människor minskar. Chocktillståndet gör att flera kvinnor inte har förmåga att göra en anmälan omgående. De kvinnor som sedan anmäler våldtäkt och genomgår undersökningar och utredningar berättar att attityderna som polis och åklagare förmedlar är att kvinnorna mer eller mindre får skylla sig själva. Den statistik som finns visar också att mycket få våldtäkter leder till åtal. Det framgår att det idag finns mycket stora brister vid utredningar angående våldtagna kvinnor. Rutinerna behöver ses över hos polis och åklagare. Kvinnors möjligheter att bli respekterade som individer i samband med våldsgärningar måste förbättras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Fler män som är goda föredömen behöver engagera sig och aktivt delta i kampen mot våldet mot kvinnor. Attityderna ute i samhället är avgörande för att vi gemensamt ska kunna stoppa våldet.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |