Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett stödprogram för offren för trafficking.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en gemensam EU-politik för att stödja offren för trafficking.
Förekomsten av s k trafficking har ökat lavinartat de senaste åren. Framför allt är problemet vanligt förekommande i Centraleuropa men även Sverige har råkat ut för den människoexploatering som framförallt sexhandeln innebär.
Det finns all anledning att göra allt för att bryta denna utveckling. Sexhandeln är så nära man kan komma modernt slaveri. Mängder av unga kvinnor lockas till väst med löften om bättre materiella levnadsvillkor. Väl i väst berövas de sina pass och sina rättigheter, utsätts för hot och misshandel och tvingas in i prostitution.
Det finns ingen anledning att vara tolerant mot detta. De som tjänar pengar på trafficking, oavsett om de befinner sig i det led som smugglar människor eller de som fungerar som hallickar, förtjänar hårda och tydliga straff. Glädjande nog pågår det nu ett arbete inom EU för att samordna och skärpa straffen för denna typ av brottslighet.
Samtidigt finns det inom många av EU-länderna en alltför tolerant syn på prostitution. Det ses av många som en självvald sysselsättning, vald av den prostituerade som vilket arbete som helst. En indikation på denna alltmer toleranta syn är att flera länder funderar på att låta prostitution vara en erkänd bransch och låta de ”anställda” få rättigheter. Med denna typ av diskussion har i vissa länder rent av följt en diskussion om att reglera ”konsumenternas” rättigheter. Detta visar på hur absurd diskussionen på sina håll blivit.
Den svenska regeringen har här varit ett föredöme i kampen mot denna liberalisering. Man har hävdat att i princip ingen prostitution är fritt vald. Prostitution uppstår i princip alltid på grund av en ekonomisk, social eller psykologisk misär och underordning och därav följande tvång. Om det dessutom visat sig att man lurats in i verksamheten, framstår det ju som än mer tydligt att det är en tvingande situation så långt bort ifrån det fria valet som man överhuvudtaget kan tänka sig.
Den svenska regeringen bör därför fortsätta sin kamp på EU-nivå för att bekämpa liberaliseringssträvanden.
En sådan välkommen insats vore att försöka sprida den svenska lagstiftning som kriminaliserar köp av sexuella tjänster. Detta är ett verksamt medel för att också minska efterfrågan på köpta sexuella tjänster.
Inom andra områden är man på EU-nivå mer ense. Det handlar främst om insikten att fattigdomsbekämpning är en viktig insats i kampen mot trafficking. Genom de förslag regeringen presenterar i budgeten för att öka biståndet skapas en viktig förutsättning för att fler ska kunna få en dräglig tillvaro i sitt hemland. Det är en i allt positiv satsning och det är angeläget att regeringen verkar för att insikten om vikten av fattigdomsbekämpning också i andra EU-länder omsätts till praktisk politik vad gäller biståndsnivå.
Men även med sådana åtgärder finns problemet med de i dubbel bemärkelse våldtagna kvinnor som kommit och kommer att komma till väst och till Sverige.
De har utsatts för den värsta av kränkningar och när de vittnar om dessa kränkningar är den respons de får alltför ofta inget skydd alls mot våld och hot.
Detta sätter naturligtvis kvinnorna i en hopplös situation av underläge. Deras enda möjlighet att avslöja sina slavdrivare är ofta att själva bli förflyttade tillbaka till den fattigdom de försökt lämna bakom sig och nu dessutom med både vanäran av att ha blivit sexuellt utnyttjad och risken för att bli utsatt för våld av smugglarnas kumpaner på hemmaplan.
Det innebär att västvärlden, fullt förståeligt, har svårt att mobilisera vittnen mot profitörerna som handlar med människor. Varför ska man vittna om man hotas av att ersätta ett liv i social och ekonomisk misär med ett annat liv i social och ekonomisk misär – dessutom kompletterat med hot om våld?
Detta i sin tur ger människosmugglarna relativt fria händer att fortsätta sin handel med människor.
Att inte erbjuda åtgärder för att skydda och stödja offer för trafficking är dessutom ett dåligt ansvarstagande för den kränkning som dessa individer blivit utsatta för. Ett samhälle har i grunden ett ansvar för de kränkningar som man alltför lättvindigt låtit passera förbi utan kraftiga insatser.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag på förstärkta och konkreta åtgärder för att skydda och stödja offren för trafficking. Ett sådant program bör kunna innehålla allt från stöd av sociala myndigheter, skydd och stöd i hemlandet till överväganden kring kriterier för skyddsbehov i Sverige.
Det är i grunden en fråga om moralisk anständighet gentemot dessa utnyttjade individer. En sådan reform skulle också underlätta det framtida bekämpandet av människosmuggling.
På samma sätt som Sverige bör genomföra denna reform bör regeringen verka gentemot övriga EU-länder för ett genomförande av ett EU-direktiv i syfte att stärka offren för trafficking. Inte minst gäller detta frågor som handlar om behovet av skydd i asylrätten. Det är uppenbart att detta är ett gemensamt problem för Västeuropa, och då måste den första insatsen handla om gemensamma insatser för ett stärkt skydd.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Martin Nilsson (s) |