Innehållsförteckning 36
1 Förslag till riksdagsbeslut 37
2 Inledning 37
3 Prioritera basuppgifterna 39
3.1 Närpolisen 39
3.2 Ordningspolistjänst 40
3.3 Utredningsverksamhet 40
4 En central polis mot organiserad brottslighet och terrorism 41
5 En reformerad polisutbildning 42
6 Kortat ansökningsförfarande 43
7 Kvalitetssäkra ledarskapet 43
8 Nya vägar in i polisyrket 44
9 Polisbristen 45
9.1 Stoppad utbildning ledde till 1 000 färre poliser 45
9.1.1 Antal anställda 46
10 Ökad antagning 46
11 Sverige behöver 20 000 poliser 47
11.1 500 extra civila utredare 2002 och 2003 49
12 Inga arbetslösa poliser 49
13 Ökad samverkan och minskat revritänkande 51
14 Attitydförändring 52
15 En säker teknikutveckling 53
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bemanna basuppgifterna inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra polisutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att korta ansökningsförfarandet till polisyrket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett vidareutbildningssystem inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Rikspolisstyrelsen bör fastställa vilka uppgifter som kräver polismans befogenhet.
Riksdagen beslutar att en kortare utbildning för sökande med specialistkompetens utformas inkluderande polismans befogenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka antagningen till polishögskolorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärda brister i samverkan inom polisväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra polisen tillräckliga resurser för ett nytt radiokommunikationssystem.
Brottsligheten i samhället skapar oro, och många medborgare utlämnas till effekterna av brottsliga handlingar. Det allvarligaste reella hotet mot enskildas frihet i dag är den anpassning till brottsligheten som framtvingas i Sverige. Brottsligheten utvecklas dessutom på en rad områden i en negativ riktning. Bland de yngsta förbrytarna märks en stor hänsynslöshet och tilltagande våldsupptrappning i alltmer gängliknande uppgörelser.
Kriminella nätverk får allt starkare fäste i Sverige, nätverk som är internationellt förgrenade och där nyrekrytering sker hos ungdomar i början av sin brottsliga bana.
Nya företeelser bidrar till att öppna upp världen och ger nya möjligheter för många människor men erbjuder i sin tur nya arenor för kriminella. Internet och datamiljöerna, ökade möjligheter till fri mänsklig rörlighet och utifrån kommande mer tillåtande attityder till narkotikaanvändning bidrar till detta.
Parallellt med denna utveckling har Socialdemokraterna genomfört en bred och omfattande nedrustning av samhällets rättsvårdande instanser. Poliserna är färre, resurserna mindre, fängelserna och häktena överfulla utan fullgoda möjligheter till fungerande rehabiliterande åtgärder. De drogförebyggande insatserna har dragits ner till ett minimum. Merparten av de brott som begås i Sverige i dag, från snatterier till grövre misshandel, åtgärdas inte. Utredningar blir liggande, poliser finns inte tillgängliga, åklagare och domstolar låter omfattande brottslighet passera utan riktiga påföljder. Medborgarna anser att det inte är någon idé att anmäla brott som ändå inte leder till rättsliga påföljder för brottslingarna.
Allt detta ställer hela rättsväsendet inför helt nya utmaningar och uppgifter. Allra tydligast blir det vad gäller den svenska polisen.
Från att ha varit en praktiskt yrkesinriktad organisation har polisen utvecklats alltmer mot en kunskaps- och informationsbaserad verksamhet. Organisationen och dess medarbetare har under det senaste decenniet upplevt ett antal omorganisationer och fått känna av ekonomiska nedskärningar. Detta har starkt påverkat arbetsbelastningen och arbetsmiljön för de enskilda poliserna. Trots regeringens nedrustning har polisen fortsatt effektivisera och utveckla verksamheten för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Händelser som polismorden i Malexander och kravallerna i Göteborg är dock tydliga tecken på att både organisation och personal inte förberetts tillräckligt inför uppdraget.
Polisbristen är skriande i hela landet, personalen är utarbetad, sjukskrivningarna ökar och brottsoffren blir allt fler. Antalet anmälda misshandelsbrott har ökat från 40 000 till nära 60 000 mellan 1990 och 2000 (BRÅ augusti 2000).
Grunden för det lokala polisarbetet, närpolisverksamheten, har havererat. I dag arbetar i realiteten knappt 20 % av poliskåren som närpoliser, och verksamheten fungerar mer som resurs för utryckningsverksamhet och kommenderingar. Organisatoriskt är svensk polis decentraliserad, där tyngdpunkten i verksamheten ligger på lokal nivå med stöd av centrala enheter vid behov.
För att denna modell skall vara effektiv krävs god samverkan och tillit emellan de olika nivåerna. I dag kännetecknas i stället samarbetet av revirtänkande, hierarkier och storebrorskomplex. Allt djupt rotat i poliskåren. Alltför många chefsnivåer och politiskt hänsynstagande präglar verksamheten. Detta leder till ineffektivitet i polisarbetet, som i förlängningen drabbar allmänhet och brottsoffer. Vi moderater menar att dessa brister nu måste åtgärdas och föreslår att modeller och strukturer för ökad samverkan inom organisationen arbetas fram.
Polisyrket är ett exempel på ett tidigare statligt livsvalsyrke som nu måste anpassas till en ny tids och en ny generations syn på livet. Vi kan inte förutsätta och inte heller uppmuntra att den som en gång sökt sig till polisyrket i unga år skall förbli yrket trogen fram till pensioneringen. Vi vill att polisyrket öppnas upp. Det görs via utökade möjligheter att snedda över till polisbanan från andra verksamheter och via upprättandet av en ny utbildnings- och vidareutbildningsstruktur för polisyrket.
Vi vill att svensk polis skall bli effektivare. Det krävs fler poliser dels för att närpolisverksamheten skall fungera, dels för att det skall finnas utrymme för en ny utbildningsstruktur och till sist för att möta krav på ökad internationell närvaro. Men det är inte bara en fråga om att poliserna behöver bli fler. En ökad rotation, förändrad chefstillsättning och en ny utbildnings- och vidareutbildningsmodell är en förutsättning för en modernare verksamhet.
Polisens verksamhet spänner över en mängd olika fält, skiftande miljöer och uppdrag, vilket ställer stora krav på anpassning och specialisering. Att bekämpa och förebygga brott kan skilja mycket i arbetsmiljö och metodik mellan glesbygd och storstad, norra och södra Sverige. En polis skall lika väl kunna söka efter försvunna personer på fjället som stävja supporterbråk i tunnelbanan, finnas på plats vid snökaos på E18 eller utreda IT-brottslighet. Detta bygger på att den enskilde polisen är flexibel och har daglig kontakt med människor. Denna kontakt är grunden i allt polisarbete och bygger på ett medborgarperspektiv. Polisen måste ha tid att möta människor.
Grunden för det lokala polisarbetet är närpolisverksamheten. Polisen arbetar och verkar nära medborgarna i deras vardag. Närpolisen och övrigt polisarbete skall genomsyras av ett problemorienterat synsätt, dvs. att söka orsaken till att brott begås och åtgärda själva problemet.
Närpolisreformen välkomnades av allmänheten eftersom man litade på att vardagsbrottsligheten, dvs inbrott och tillgreppsbrott, som står för de flesta brotten i det egna bostadsområdet, skulle åtgärdas.
Anställda utlokaliserades i nya polisstationer runt om i landet, och polispersonal utbildades i målstyrning, statistik, personaladministration m.m. samtidigt som den ordinarie verksamheten, utryckningstjänst och kvalificerat utredningsarbete skulle fungera som tidigare. Utrednings-, spanings- och narkotikarotlar dränerades på personal till förmån för närpolisverksamheten.
Mycket snart tvingades dock närpoliser att övergå till utryckningstjänst och närpolisstationer att stänga p.g.a. resursbrist. Uppsatta mål fick överges och många poliser upplevde djup frustration över att inte få kontinuitet i sitt arbete. Det är svårt att få en exakt uppskattning av hur många närpoliser som finns i verksamheten i dag. Ibland nämns siffror på en mycket låg nivå, runt 20 procent. Kodning och statistikuppföljning överensstämmer inte alltid med vad den enskilde polisen har utfört för faktiskt arbete.
De förväntade resultaten i form av effektivare och bättre verksamhet uppnåddes inte, och närpolisreformen stannade upp av sig själv. Även allmänhetens förtroende för polisens förmåga urholkades och en allmän uppgivenhet inför brottsligheten breder nu ut sig i stora delar av landet.
I stället för en tryggare tillvaro har socialdemokratisk omorganisationsiver i kombination med ekonomisk kortsynthet skapat miljöer där våldet och kriminaliteten härskar och polisen står maktlös. Det finns alltför ofta inga poliser att skicka då människor behöver hjälp.
Konsekvensen blir att människor inte längre litar till rättsstatens förmåga att värna dem mot brott. Det i sin tur öppnar för medborgargarden och antidemokratiska krafter.
Ett sätt att åtgärda problemet är att koncentrera de arbetsuppgifter som svensk polis skall ansvara för. En del uppgifter bör då ifrågasättas. Inom kort kommer en utredning att presenteras med förslag på att renodla polisverksamheten. Vi anser att parkeringsanmärkningar, tillståndsgivning, passhantering och viss typ av trafikövervakning bör till exempel kunna överlåtas på andra aktörer.
Polisens samhällsuppdrag kräver en minimibemanning när det gäller övervaknings- och ordningstjänst. Akut utryckningstjänst i form av radiobilar, arrestantavdelning, jourutredningspersonal, ledningscentraler och receptioner måste bemannas dygnet runt. Mot bakgrund av den polisbrist som råder skapar detta orimliga prioriteringsfrågor för de som är satta att ansvara för verksamheten.
Polisen kan varken använda sig av privata bemanningsföretag eller vikarier. Personalen måste ställa upp, kompromisslöst. Entusiastiska, engagerade och lojala poliser hotas på detta vis att malas ner i en verksamhet som för dåligt tar tillvara sina anställda.
Fler poliser krävs i ordnings- och övervakningstjänst med tjänstgöring anpassad till när brotten inträffar. Många misshandelsbrott begås av ungdomar under inflytande av alkohol och/eller droger. Ökade insatser måste därför till mot ungdomskriminalitet och alkolhol- och narkotikarelaterade brott. Alla poliser kan inte vara ”allpoliser”, lika lite som alla läkare är allmänpraktiserande. Till exempel behövs särskilda verksamheter för narkotikabekämpning över hela landet.
Våldsbrottsligheten är den huvuduppgift svenska folket vill att polisen skall prioritera. Nya uppåtgående brottskurvor visar att den typen av brott måste angripas effektivare och med större kraft. Kända gärningsmän kan i dag gå fria för att polisen inte hinner utreda i takt med att våldet breder ut sig.
Erfarna utredare på väl fungerande enheter/rotlar utkommenderades till närpolisverksamhet när närpolisreformen genomfördes. Det har menligt påverkat polisens möjligheter att utreda och lagföra brott. Kompetens och kunskap har gått förlorad som nu måste byggas upp på nytt.
Vi vill bemanna utredningsverksamheten med fler civila utredare och poliser för att öka effektiviteten och säkra återväxten av kvalificerad utredningspersonal.
Den grova organiserade brottsligheten smyger sig in i den svenska vardagen med mord, misshandel och ökad vapenanvändning som följd. Inom en snar framtid kommer Sveriges undre värld att domineras av ett antal maffialiknande gäng. Etablerade nätverk kommer att utmanas av utländska kriminella organisationer som vill ta över marknaden för narkotika-, sprit- och cigarrettsmuggling.
Polisen har i dag på central och regional nivå upprättat enheter för att kartlägga och störa denna utveckling. Verksamheten bygger på informationsinhämtning och spaningsarbete i riskfyllda miljöer. Denna kompetens, som framför allt finns i Stockholm, Göteborg och Malmö, måste bibehållas och förstärkas med personal och nödvändig utrustning och vid behov fungera som stöd för övriga landet.
På regeringens bord ligger förslag om sammanförande i någon form av nuvarande Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen, bl.a. i SÄPO/Rikskrim-kommitténs förslag (SOU 2000:25). Skall en dylik förändring genomföras måste den bygga på en ny och breddad syn på de säkerhetshot som finns även mot Sverige. Internationell polisiär och åklagarbaserad samverkan byggd på kraftfulla nationella centralt uppbyggda säkerhetsinriktade polisenheter bör utgöra grunden i kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen.
Samordnings- och synergieffekter är att förvänta då båda verksamheternas underrättelse och spaningsverksamhet kan nyttjas parallellt. Förhoppningsvis leder det även till att den specifika kompetens som respektive enhets personal besitter bättre utnyttjas och samordnas.
Rikspolisstyrelsen har uttalat en önskan om att svensk polis omorganiseras till en samlad enda myndighet. Det kan finnas många fördelar med en sådan förändring. Mot bakgrund av den omorganisationströtthet som i dag personalen känner är de effektivitetsvinster som är att förvänta dock svåra att överblicka. Troligen går eventuella samordningsvinster att hämta hem redan nu vad gäller de ekonomiska och administrativa systemen.
En fördel med en samlad myndighet vore att märkliga budgeteffekter som i dag kan drabba en enskild myndighet som lidit hårt av tyngre kriminalitet, kan undvikas. En följd av denna förändring bör bli att Nationella insatsstyrkan överförs operativt såväl som administrativt till central nivå.
En omorganisation från det antal myndigheter som finns i dag till en central myndighet kräver noggrann utredning av det administrativa, operativa och ekonomiska ledarskapet i den nya myndigheten.
En polis skall vara utbildad för att i vissa situationer klara av stress och provokationer utan att reagera enligt de naturlagar som oftast styr oss människor i dylika situationer. För att uppnå detta krävs rätt profil på sökande från början samt en kontinuerlig vidare- utbildning och fortbildning.
Att utbilda en polis tar i dag två och ett halvt år. Utbildningen består av två års studier på högskolenivå och därefter sex månaders aspiranttjänstgöring på olika polismyndigheter. Endast en vecka per termin praktiserar poliseleverna ute på myndigheterna och konfronteras med den kommande yrkesroll de valt. Därefter följer sex månaders praktiktjänstgöring ute i landet. Efter avslutade studier får godkända elever ett studiebevis som dock inte garanterar anställning eller polisexamen. Examen erhålls efter godkänd och lämplighetsprövad praktik.
Vi moderater tycker att dagens utbildningsstruktur leder fel och vill i stället korta ner första delen av utbildningen till ett års studier och därefter en längre och sammanhållen praktiktjänstgöring under 12 månader. Under en tre till fem-årsperiod skall sedan alla genomgå en grundläggande vidareutbildning med möjlighet att välja olika inriktning. Genom detta kommer fler poliser tidigare in i verksamhet och polisbristen minskar fortare.
Med dagens utbildningssystem får poliseleverna en koncentrerad och teoretiskt inriktad utbildning vid ett tillfälle och ingen vidareutbildning. Många poliser som är verksamma i dag har en ettårig grundutbildning och ett eller två års praktik som grund. De hade möjlighet till vidareutbildning genom den s.k. assistentkursen som numera är borttagen. För dagens polisaspiranter finns ingen motsvarighet.
Fortbildning, ledarskapsutbildning och kompetensutveckling avskaffades i stort sett i samband med de ekonomiska nedskärningarna i mitten på 90-talet. Att skicka personal på utbildning tog för stora resurser i anspråk, luckorna i verksamheten gick inte att fylla vare sig med poliser eller pengar. Det finns i dag poliser som efter polishögskolan inte genomgått någon kontinuerlig vidareutbildning. Det kan inte vara i överensstämmelse med de kompetenskrav som präglar organisationen.
Polisyrket bygger på samspel och relationer mellan människor. Det måste läras in och då är personliga erfarenheter enda sättet att pröva lämplighet och kompetens. Polisutbildningen av i dag bör därför utvärderas mot de krav som ställs i det polisiära arbetet i vardagen.
Vi moderater föreslår en kortare teoretisk högskoleutbildning med en längre sammanhållen praktikperiod med därpå följande garanterad intern fort- och vidareutbildning.
Utbildningen skall som i dag ge kunskaper i svensk och europeisk rättsordning, poliskunskap i form av straffrätt och kriminologi, ordningsverksamhet och utredningsverksamhet. Beteendevetenskap, psykologi relevant för polisiär verksamhet samt etik och mental träning skall ingå under högskoleutbildningen. Innehållet i utbildningen bör fortsättningsvis genomsyras av ett problemorienterat arbetssätt.
Särskild vikt skall läggas vid personlig färdighetsträning i självskydd, vapenhantering och bilkörning. Dessa kunskaper skall efter avslutad utbildning, särskilt vapenhantering, upprätthållas genom årliga utvärderingar och kompetensprov.
När man utbildar sig till polis växer man in i en yrkesroll som ställer stora krav på den enskilde polisens agerande gentemot andra människor. En polis är ständigt föremål för andras uppmärksamhet både i sin yrkesroll och privat. Detta gäller inte minst medier.
För att klara kraven krävs rätt profil på sökande från början och ett kvalitetssäkert antagningssystem som tar hänsyn inte bara till ämneskunskaper utan även personlighet.
Standarden på rekryteringen av poliser är hög. Antagningsprocessen omfattar såväl behörighetskrav som samtal med lokala polismyndigheten, fysiska tester och djupintervjuer.
Detta är ett bra och säkert system för att finna rätt sökande till utbildningen. Teoretiska ämneskunskaper kan enkelt kontrolleras, men en sökandes personliga egenskaper, värderingar, stresstålighet och sociala kompetens kräver en noggrann och omfattande bedömning.
I dag tar det nästan ett år för en ansökan från det att den skickats in till Rikspolisstyrelsen till att den sökande har antagits till polisutbildningen. Våren 2001 inkom 3 280 ansökningar vilka behandlades manuellt för behörighetsgranskning och sortering. Det är inte rationellt och kräver stora personalresurser. Hanteringen tar i dag över en och en halv månad.
Systemet bör kunna effektiviseras om polisen använder sig av samma system för behörighetsgranskning som Verket för högskoleservice (VHS) samt möjliggör att ansökan distribueras via Internet. Genom denna rationalisering kan ansökningsförfarandet kortas till sex månader och öka genomströmmingen i systemet. Planer på ett samarbete finns redan i dag, och RPS bör få i uppdrag att slutföra detta snarast.
Den nya generationen poliser kommer att ställa stora krav på en förändringsbenägen och flexibel organisation med tydligt ledarskap. Utmaningen för polisen i dag ligger i att knyta till sig rätt kompetens och sedan kunna behålla den. För detta krävs en organisation som tillhandahåller en attraktiv vidareutbildning och fortbildning samt goda ledarstrukturer.
Ledarskap och chefsrekrytering är prekära frågor internt inom organisationen och något som inte kan förbises för att uppnå en effektiv verksamhet. Polisen har i dag satsat på egen kompetensutveckling internt och även startat ett ledarskapscentrum. Resultaten av denna satsning kan dock inte utvärderas förrän efter ett par år, och en genomlysning av nuvarande befintlig ledarstruktur och ledarskap är viktig inom hela organisationen.
Neddragningar och omorganisationer skylls oftast på ledningsfunktioner på regional och central nivå. Däremot får tillkortakommanden för den egna enheten eller den enskilda polisen oftast förekomma utan kommentarer. Då är det oftast fel på närmaste chef, dvs yttre befäl, vakthavande befäl, gruppchef eller rotelchef. Alla dessa ”dåliga” chefer får oftast förnyat förtroende eller går vidare i karriären. Vi vill se en utveckling mot en större rotation av chefstjänster även på lägre nivå.
För att nå en högre befattning har inom svensk polis inte krävts mer än tillräckligt antal tjänsteår, gott kamratskap med de närmaste kollegorna och normal kompetens och arbetsvilja.
Polisen har inte heller använt sig av kompetensväxling i någon större utsträckning förrän under de senaste åren, och många stannar lojalt kvar tiotals år på sin enhet. Detta skapar naturligtvis hög kompetens inom just det specifika arbetsområdet och trygghet för den enskilde men kan vara hämmande för flexibilitet, samverkan och personlig utveckling.
Vi moderater vill ändra på detta och införa ett vidareutbildningssystem där försvarets utbildningar kan tjäna som förebild. Försvaret har tidigt tagit fasta på vikten av ett gott ledarskap och har numera ett högt anseende även i näringslivet i dessa frågor.
Varje medarbetare skall garanteras utbildning för att kunna möta ökade krav på nya arbetsuppgifter och chefsbefattningar. Vi vill införa chefsutbildningar på olika nivåer, för inspektörer, vakthavande befäl, yttre befäl, rotelchefer och kommissarier.
Alla skall ha möjlighet att delta efter erlagt kunskapsprov och därefter provas under utbildningen. Efter detta är man behörig att söka högre tjänst. Därigenom garanteras kvalitet på ledarskapet inom olika nivåer och kompetensutveckling.
I framtiden måste myndigheterna kunna öppnas upp för ett flertal olika befattningar som inte kräver polisiär bakgrund eller behörighet. Poliser och civil personal bör kunna ”gå in och ut” ur yrket för att utvecklas och öka kompetensen. Med dagens teknik och informationssystem bör vissa funktioner som i dag kräver polisbehörighet kunna ersättas med civil personal.
Polis har under lång tid setts som ett livstidsyrke och många poliser har slutat sitt yrkesverksamma liv inom kåren. I dag har situationen förändrats och dagens unga generation ser oftast inte ett yrke som något man väljer för livet. I stället föredrar man ett stimulerande arbete med goda individuella utvecklingsmöjligheter.
Ekonomer, analytiker, beteendevetare och IT-personal kan genom en förkortad utbildning ges polismans befogenhet. Som underrättelseoperatör med ansvar för Internetbaserad brottslighet är det inte nödvändigt att vara utbildad trafikpolis, till exempel. Polisen behöver snabbt tillföras ny kompetens och flexiblare anställningsformer grundade på behov och inte behörighet.
Vi anser att Rikspolisstyrelsen skall fastställa vilka uppgifter som kräver polismans befogenhet och ta fram underlag för skapandet av en särskild utbildning för att erhålla denna befogenhet.
Polisbristen är ingen nyhet och vi har vid upprepade tillfällen varnat för effekterna av regeringens nedskärningar. Inte minst när regeringen stoppade intaget till polishögskolan och tillförseln av unga nyutbildade poliser avstannade helt. Detta är en av huvudorsakerna till dagens polisbrist.
Sedan mitten av 1990-talet har antalet anställda inom polisen minskat med 4 000 personer. I den nuvarande polisorganisationen finns i dag lite drygt 16 000 poliser. RPS hävdar att minst 19 000 poliser krävs för att fullgöra polisens uppdrag.
Vi moderater anser att behovet är 20 000 poliser, för att skapa utrymme för flexibilitet. Det behövs en viss överdimensionering för att tillgodose de utbildningsbehov och den kompetensutveckling som följer av våra förslag till ny utbildnings- och ledarskapsstruktur. Hänsyn måste också tagas till fortsatta tillfälliga avgångar till följd av barnledigheter, tjänstledigheter, internationella åtaganden och sjukfrånvaro.
Regeringen beslöt att stoppa intaget till polishögskolan hösten 1995. Det var en felaktig åtgärd som vi kraftigt invände emot. I dag har regeringens brist på framsynthet orsakat den oacceptabla personalsituation som råder inom polisen.
Intaget vid polishögskolan var 1995 400 elever per år, och under två och ett halvt år utbildades inga nya poliser. Detta har resulterat i ett bortfall av 1 000 nyutbildade poliser vilka kunde ha tillfört organisationen ny kompetens och stärkt upp de områden som lider av en skev åldersfördelning.
Totalt 22 294
Varav kvinnor 7 342 33 %
Antal poliser 16 089
Varav kvinnor 2 790 17 %
Antal civila 6 205
Varav kvinnor 4 552 73 %
Personalomsättning ca 1 % (RPS statistik per den 31 december 2000)
Numerären 16 089 poliser bygger på antalet anställda poliser och innefattar icke tjänstgörande poliser frånvarande p g a sjukskrivningar, barnledighet, tjänstledighet och internationella uppdrag.
Frånvarofrekvensen är mellan 800 och 1 200 poliser, dvs 7–8 % finns bara på papperet och i RPS statistik. I verkligheten finns det knappt 15 000 verksamma poliser i Sverige i dag.
Enligt en undersökning gjord av Polisförbundets avdelning i Stockholms län (september 2001) är endast 3 900 poliser tillgängliga för tjänst i stället för de 4 500 som finns i anställningsstatistiken. Drygt 15 % av polispersonalen fattas!
Detta faktum beskriver ännu tydligare att polisbristen är betydligt allvarligare än vad regeringen vill medge.
Genomsnittsåldern inom polisen är mycket hög och detta berör framför allt på utryckningsverksamhet och skifttjänstgöring. Ett stort antal äldre poliser är i dag befriade från skifttjänst vilket ökar arbetsbelastningen för dem som kan arbeta även nätter och helger, speciellt på små orter.
En viktig fråga är hur länen i glesbygden skall kunna rekrytera personal. Att aktivt söka upp poliser som flyttat från bygden och som vid familjebildning kanske önskar återvända kan vara ett sätt. För att det skall bli intressant måste incitament finnas i form av attraktiva och utvecklande arbetsuppgifter, karriärplanering m.m.
Dessutom räknar RPS med att svensk polis deltagande i internationellt utvecklingssamarbete inom rättsområdet växer. Regeringen ger det svenska utvecklingssamarbetet hög prioritet, och ca 1,5 % av den svenska polisen kommer att medverka i internationellt utvecklingsarbete inom några år.
Regeringen beräknar att under 2002 utbilda 450 poliser, 600 poliser år 2003 och därefter 900 poliser per år fr.o.m. 2004 på polisprogrammet i Umeå, Växjö och Stockholm. Siffran 900 elever per år är inte möjlig att uppnå i dag utan förutsätter att skolorna har utvidgad utbildningskapacitet och att lokaler för färdighetsträning hunnit byggas i tillräcklig omfattning. Med nuvarande utbildningskapacitet landar maxtalet på 720 elever per år.
För att uppnå uppställda mål anser RPS att antalet poliser måste öka med 3 000 till en numerär på 19 000.
Polisbristen i landet är nu så allvarlig att även Socialdemokraterna bytt politik och nu förespråkar en ökning av antalet poliser i landet. Regeringen har vid flera tillfällen använt siffran 900 nya poliser per år för att marknadsföra sin politik. Siffran 900 kan i dag inte nås utan att räkna in aspiranter i praktiktjänstgöring. 900 poliselever under utbildning betyder alltså inte 900 nya poliser per år. Hänsyn måste också tagas till stora pensionsavgångar, vilket gör att nettoökningen per år blir knappt hälften och i vissa fall ännu mindre. Fr.o.m 2008 är avgångarna så pass stora att om inte andra åtgärder vidtas kommer poliskåren åter att börja minska.
Som vi tidigare slagit fast innebär dagens ofta refererade siffra om 16 089 poliser att endast ca 15 000 finns att tillgå. Redan från 2003 vill vi öka utbildningskapaciteten och från 2004 anta 360 poliser utöver regeringens nivå på 720 per år. Fram till 2010 skulle denna utbildningsvolym förse verksamheten med över 20 000 poliser.
Vår uppfattning grundar sig på att utöver RPS bedömning om behovet av 19 000 poliser måste hänsyn tas till troligt ökat antal avgångar och olika former av ledigheter samtidigt som vi vill möjliggöra mer vidareutbildning och fortbildning. I diagrammet nedan återges hur skillnaderna mellan våra förslag och Socialdemokraternas ser ut för åren fram till 2010.
|
s |
m |
extra m |
Avgångar |
Poliskår |
Poliskår |
Åtgärder |
|
|
s |
m |
2002–2003 |
|||||
|
16 089* |
16 089** |
||||||
|
2001 |
528 |
528 |
266 |
16 351 |
16 351 |
||
|
2002 |
696 |
696 |
297 |
16 750 |
16 750 |
250*** |
|
|
2003 |
720 |
720 |
144 |
331 |
17 139 |
17 283 |
250 |
|
2004 |
720 |
720 |
360 |
480 |
17 379 |
17 883 |
|
|
2005 |
720 |
720 |
360 |
545 |
17 554 |
18 418 |
|
|
2006 |
720 |
720 |
360 |
594 |
17 680 |
18 904 |
|
|
2007 |
720 |
720 |
360 |
703 |
17 697 |
19 281 |
|
|
2008 |
720 |
720 |
360 |
774 |
17 643 |
19 587 |
|
|
2009 |
720 |
720 |
360 |
788 |
17 575 |
19 879 |
|
|
2010 |
720 |
720 |
360 |
761 |
17 534 |
20 198 |
* antal den 1 januari 2001
** hade kunnat vara 1 000 fler om inte intaget till polishögskolan stoppats under fem terminer
*** ökat civilt intag lösgör 500 poliser
Vi har i vår siffertabell använt oss av det sätt att räkna poliser som regeringen använder. Det medför ett räknefel som vi är medvetna om. För att skapa en rättvis jämförbarhet har vi ändock valt regeringens sätt att räkna poliser. I den totala numerären vi och även regeringen redovisar ingår de elever som befolkar utbildningssystemet, dvs. studerande på högskolorna och polisaspiranter ute på myndigheterna. För medborgarna är det viktigaste att få reda på hur många poliser som finns att tillgå för brottsbekämpning. Då måste 800–1 500 poliser dras ifrån samtliga slutsummor.
Vi moderater anser att det är möjligt att öka utbildningskapaciteten på samtliga utbildningsorter. Växjö har genom avtal förbundit sig att utbilda upp till 144 elever per termin. Polishögskolan i Stockholm, Solna, har möjlighet att utöka till 250 elever per termin, i dag är siffran 200. Umeå anser själva att de har möjlighet till en större utbildningsvolym under förutsättning att lokaler för färdighetsträning och utrustning utökas i samma utsträckning.
I våra beräkningar för att öka antalet poliser måste ytterligare en utbildningsinstans öppnas. En fjärde polishögskola skulle innebära en möjlighet att undvika en alltför stor belastning på de nuvarande utbildningsinstanserna. Det medför en investeringskostnad på ca 35 miljoner.
Denna ökning tillsammans med vår föreslagna tvåstegsutbildning gör att med vår politik kommer fler poliser ut i verksamhet betydligt snabbare än med nuvarande utbildningssystem.
Ny kompetens och flexiblare vägar in i polisyrket för specialister av olika slag leder förhoppningsvis till en mycket effektivare polisorganisation. Det är då viktigt att man i framtiden inte får en överkapacitet i utbildningssystemet som inte kan utnyttjas. Justitieminister Thomas Bodströms löfte om en fjärde polishögskola utan att samtidigt precisera ett slutmål för vilken polisiär bemanning vi skall ha i Sverige eller en samtidig signal om en omlagd politik för återkommande vidareutbildning riskerar att leda till överkapacitet inom några år.
Enligt bugetpropositionen kommer det att finnas 17 200 poliser 2004. Däremot finns ingen exakt siffra för hur många poliser regeringen anser att det krävs för att nå målen och regeringens ambitioner för polisväsendet. Enligt Justitiedepartementet väljer man att inte utrycka verksamhetsbehovet i en exakt siffra utan anger bara siffror för nytillskott och antal i utbildning.
Regeringen saknar alltså en målformulering för hur många poliser som behövs i Sverige. Dimensioneringen överlåts på RPS, heter det i budgeten. Samtidigt dimensioneras antalet poliser indirekt via budgetanslagen. Regeringen talar med dubbla tungor. Tidigare har man varit mycket mån om att utrycka siffran 1 polis per 1 000 invånare vid närpolisreformens genomförande. Denna tanke har man nu övergivit.
För att regeringens polispolitik skall kunna genomföras i verkligheten de kommande åren måste polismyndigheterna kunna anställa de nya poliser som utbildas. Redan i dag saknas resurser för övertidsuttag och nyanställningar, även om det skulle finnas poliser tillgängliga.
Bristen på poliser är så allvarlig att det inte går att vänta på att tillskottet av nyutbildade poliser skall räta upp verksamheten. Andra åtgärder måste snabbt till för komma tillrätta med den växande brottsligheten. Staten kan inte längre skjuta ifrån sig ansvaret för att skydda allmänheten mot brott.
Vi menar att det i dag går att tillföra organisationen fler poliser i yttre tjänst. Redan i dag finns det en sexmånaders utbildning i utredningsarbete för civil personal. Utbildningen har visat sig vara mycket bra, och de civila utredare som anställts har hög och ibland bättre kompetens än de polisiära utredarna.
Genom att anställa 500 civila utredare under 2002–2003 skulle polisorganisationen kunna frigöra 500 poliser som kan tillföras närpolisorganisationen och därmed öka synligheten.
Det finns även andra åtgärder för att öka den polisiära verksamheten. Vid större kända händelser bör den s.k. beredskapspolisen kunna användas, t.ex. vid kommenderingar och trafikövervakning. Detta gör att den ordinarie personalen inte rycks bort från sin huvudsyssla. Det är upp till varje polismästare att göra en framställan till länsstyrelsen om nyttjande av beredskapspolisen; denna möjlighet utnyttjades bl.a. under Gulfkriget. Denna resurs kan dock endast användas under en kortare period och kan således inte stärka upp ordinarie verksamhet.
Vissa omprioriteringar i resurser bör även gå att göra ute på polismyndigheterna. Olika former av bevakningsuppdrag, t.ex. det ökade säkerhetskravet på landets flygplatser, bör kunna stärkas upp av annan aktör, bevakningsföretag och väktare. Denna syssla sköts i dag av redan hårt belastade poliser och till stor del på övertid.
Ca 22 % av landets poliser är över 55 år eller äldre. Att vid denna ålder kombinera nattarbete och utryckningstjänst är inte hälsosamt vare sig för den enskilde eller för verksamheten. Det är angeläget att antalet yngre poliser snabbt ökar för att bryta den nuvarande åldersstrukturen som i vissa distrikt förlamar verksamheten på utryckningssidan. En kortare utbildning med god kvalitativ handledning under praktikperioden kan åstadkomma detta.
Citat från RPS budgetunderlag för 2002–2004:
... att det saknas ekonomiskt utrymme för att anställa de studerande som nu är under utbildning på Polishögskolan. Minskningen av antalet poliser kan således inte mötas med nyanställningar. Följden blir inte bara att antalet poliser fortsätter att minska, utan också att medelåldern är hög och att ingen föryngring kan ske, vilket hämmar möjligheterna att utföra ett bra arbete.
Det innebär att nyutbildade poliser riskerar att bli arbetslösa. Många myndigheter uttalar att de inte kommer att ha ekonomiska resurser att anställa fler poliser om inte anslagen höjs.
Trots de ökningar Socialdemokraterna gör i budgeten finns inte full kompensation för kommande löneökningar för poliser och övrig personal. Denna ökning kommer att ligga på 220–230 mkr årligen, och med det underskott som redan finns på ca 150 mkr kommer de 600 mkr som regeringen tillfört snabbt att ätas upp. Även om det finns utrymme att anställa nyutbildade poliser kommer detta att leda till att myndigheternas ekonomiska situation fortfarande är mycket instabil. Redan i år har polismyndigheten i Jämtland haft svårt att ta emot nya poliser p.g.a. budgetskäl. Polismyndigheten i Stockholms län anställer redan poliser på kredit.
Vi menar att det inte finns tillräckligt med utrymme i regeringens budget för att driva effektivt polisarbete.
Inte heller finns det medel för den fjärde polisskola som Thomas Bodström lovar att starta. Däremot stjäl regeringen miljontals kronor från polisanslaget för att finansiera kostnaderna för studiemedel. Detta är en anmärkningsvärd åtgärd då inga andra utbildningsinstanser själva får bidra till att finansiera elevernas studiemedel.
Dessutom finns ett inbyggt budgettekniskt fel när det gäller anslagsfördelningen, vilket framgår av RPS påpekande.
Citat från RPS budgetunderlag 2002–2004:
Det är viktigt att påpeka att polisaspiranterna fr.o.m. när de börjar sin sex månaders aspirantutbildning medför lönekostnader för polismyndigheterna men att det är först efter godkänd aspirantutbildning som de utgör en reell polisiär resurs. Med en utbildningsnivå på 900 poliser varje år innebär det att 450 polisaspiranter finns konstant på polismyndigheterna. Under aspirantutbildningen som genomförs med särskilda handledare genererar polisaspiranterna med andra ord lönekostnader och kräver handledarresurser utan att utgöra motsvarande resurstillskott.
Detta är ett problem ur många aspekter. I praktiken blir poliseleverna en resurs samma dag de fysiskt finns att tillgå inom distriktet. Detta av gammal hävd och tradition men också ett nödvändigt ont med dagens polisbrist. Dessutom måste distriktet avsätta en erfaren polis som handledare vilket gör att hon eller han får överge sin ordinarie tjänst i vissa fall. Därutöver måste polismyndigheterna ha råd att betala ut lön till polisaspiranterna.
Den ekonomiska styrningen måste förändras så att polisutbildning och
aspiranttid belastar RPS budget centralt och inte myndigheternas. Medel skall kunna öronmärkas inom respektive myndighet för handledararvoden och aspirantkostnader.
Rörligheten inom organisationen är mycket liten och de rationaliseringar som görs går inte att ta ut i form av personalomsättning. Äldre poliser skall inte behöva slita ut sig med radiobilspatrullering i skifttjänstgöring där yngre har bättre uthållighet och motivation. Lösningen blir att hitta uppgifter av administrativ karaktär och utredningsarbete i befintliga strukturer. Behovet av dessa arbetsuppgifter motiverar inte alltid de tjänster som upprättas.
Internationellt är det vanligt att poliser efter ett visst antal tjänsteår eller efter en viss ålder har möjlighet till frivillig delpension. I Sverige finns inte den möjligheten. Ett förslag är under utarbetande men ännu inte genomfört. Problemet med nuvarande budgetramar är att det inte finns pengar att genomföra den typen av förslag. I polisbristens Sverige riskerar nyutbildade poliser att stå utan arbete medan äldre kollegor vill sluta. En absurd situation har uppstått som regeringen talar tyst om.
Med Socialdemokraterna vid makten kommer polisbristen fortsatt att vara på en oacceptabelt hög nivå. Vi anslår drygt en miljard kronor mer till polisen än Socialdemokraterna, vilket borgar för att bland annat utbildning och rekrytering inte äventyras av en budget i obalans.
Samverkan mellan myndigheterna på lokal och central nivå har brister som är starkt hämmande för den enskilde polis som skall utföra brottsbekämpningen, dvs. arbetet ute på fältet.
Inom polisväsendet finns ett revirtänkande som är djupt rotat inom varje enhet, mellan ordningspolis och kriminalpolis, utredningsverksamhet, spaningsverksamhet, mellan öppna polisen och säkerhetspolisen.
Våren 2000 kom SÄPO/Rikskrim-kommitténs betänkande om den centrala polisen där man påtalar en mängd brister i framför allt samverkan och informationsutbyte på lokal och central nivå.
Utredningen säger bl.a.:
... efter vad kommittén erfarit i kontakter både inom och utom polisen belastas polisens verksamhet av revirtänkande. Detta revirtänkande synes genomsyra stora delar av polisväsendet, vilket självklart påverkar kvaliteten på brottsbekämpningen. (s 12 SOU 2000:25)
På lokal nivå väntar man ibland med begäran om förstärkning centralt vid komplicerade utredningar eller allvarligare händelser. All polisverksamhet är beroende av kvaliteten på de förstahandsåtgärder som påbörjas vid en utredning och i efterhand kan det vara mycket svårt att rätta till misstag.
Om man då lokalt dragit sig för att begära hjälp från t.ex. riksmordskommissionen vid ett komplicerat spaningsmord har polisen i förlängningen förbättrat gärningsmannens chanser att undkomma straff samt åsidosatt brottsoffret rätt till upprättelse. Detta är en konflikt som ligger på ledningsnivå och skall lösas av ansvarig chef på respektive enhet till verksamhetens bästa.
Förutom detta finns en ömsesidig misstro mellan centrala och lokala enheter när det gäller den andra partens kompetens. Detta är ytterligare en fråga som bör adresseras till polisledningen att komma tillrätta med.
En förklaring är att de kostnader som uppstår i samband med förstärkningar belastar den lokala myndigheten. Vi anser att när centrala enheter tas i anspråk skall centrala medel tillföras så att budgetskäl inte hindrar en effektiv samverkan.
Ett annat sätt att främja samverkan och minska revirtänkandet är att ha gemensamma utbildningsinsatser för personal på central och lokal nivå. Då ökar förståelsen mellan de olika verksamheterna och personliga kontaktytor skapas.
Revirtänkandet har av tradition funnits inom poliskåren, och i viss mån förstärktes situationen med införandet av närpolisreformen. Här vilar ansvaret tungt på varje arbetsledare från gruppchef upp till högsta polisledning att få till stånd en attitydförändring.
Vi moderater tror att detta är ett allvarligt problem inom polisen, men det är inte unikt, det finns inom alla hierarkiska organisationer. Problemet är djupgående och svårt att angripa men lika hämmande för en effektiv verksamhet som polisbrist och dålig ekonomi.
Varje anställd har ett ansvar för sitt eget handlande och i det ligger att reagera på brister i professionalitet och agerande men även att ifrågasätta den egna kulturen. De allra flesta poliser har i dag kraft och mod att vid behov anmäla kollegor och reagera på felbeteenden.
Alla polismyndigheter har krav på sig att genomföra etikutbildning för all personal. Insikten om och värdet av dessa kunskaper är stort inom polisen men det har också ställt många frågor på sin spets. Finns modet att ta upp dessa frågor på den egna arbetsplatsen och kan man lita på stöd från den egna gruppen och ledningen?
Tyvärr återstår en del att göra när det gäller det allra innersta i polisens väsen, den egna självbilden. En del yngre aktivister har till exempel hävdat att de vid olika former av polisingripanden fått utstå grova förolämpningar och verbala kränkningar. För en organisation som har sin legitimitet i att värna om medborgarnas rätt till skydd och säkerhet är en sådan kultur oacceptabel. Vi kräver tydliga initiativ från polisledning och politiskt ansvariga att ta ansvar för en förändring.
Att påpeka det är inte ett stöd för de grupper som styr det kommunistiska våldet. De använder polisens agerande i olika situationer, ibland så räcker blotta närvaron av en polis för att ursäkta våldsanvändning. Vi tar starkt avstånd från den myckna mytbildning av polisen som förekommer för att tillfredsställa ideologiska syften. Det inskärper bara ytterligare behovet av en polismakt som inte uppträder på ett sätt som underbygger mytbildningen.
Frågan om ett nytt radiokommunikationssystem har länge varit angelägen för polisen. De radiossystem som finns i dag inom offentlig och privat sektor bygger på att i stort sett varje myndighet eller organisation har ett eget system. Systemen kan inte samordnas och försvårar ett effektivt arbete vid komplexa situationer där polis, räddningsverk m.fl. måste kunna kommunicera. Ett exempel är polismorden i Malexander där de olika radiosystemen polisen använde inte kunde kommunicera med varandra.
Inom flera europeiska länder finns en standard för mobil radio, TETRA. Mona Sahlin har i ett anförande i riksdagen (snabbprotokoll 1999/2000:109) lovat att ta initiativ för ett gemensamt TETRA-system. Sedan dess har ingenting hänt.
Licenserna för polisens nuvarande kommunikationssystem går ut den 1 januari 2003 och ännu så länge finns ingen gemensam finansiering klar. TETRA kommer att avsevärt förbättra tekniken och effektivisera verksamheten. Det handlar dock om en betydande investeringskostnad. Denna kostnad är ännu så länge inte finansierad och saknas i nuvarande budget.
Under tiden måste polisen arbeta i ett ålderstiget system som det inte går att få reservdelar till. Vi anser detta allvarligt ur säkerhetssynpunkt, arbetsmiljösynpunkt och inte förenligt med en effektiv poliskår. Regeringen måste fatta beslut i frågan omgående.
Resultatet av socialdemokratisk politik har för polisen inneburit minskad personal, ständiga omorganisationer och minskad effektivitet. Allt detta har skapat osäkerhet och frustration hos personalen vad gäller förmågan att lösa den egna uppgiften.
Vi vill förändra detta och stärka polisen genom ökade resurser, en mer anpassad och flexibel utbildning och ett utvecklat ledarskapstänkande.
Med moderat politik finns det närpoliser igen, fungerande utryckningsverksamhet och utredningsenheter som minskar balanserna. Fler gärningsmän spåras upp och lagförs.
Med moderat politik kommer den misstro medborgarna känner inför rättsstatens förmåga att skydda dem att bytas ut mot förväntan och tilltro.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Anders G Högmark (m) |
Maud Ekendahl (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |
Anita Sidén (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |