Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en fri och obunden forskningsfinansiering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ett tvärvetenskapligt akademiskt förhållningssätt till forskning om orsakerna till brottsutvecklingen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en förändrad organisation vid Brottsförebyggande rådet i syfte att främja en friare forskning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsförebyggande insatser skall utvärderas efter vilken effekt de haft.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) inrättades 1974. Tanken med BRÅ har varit att det skall fungera som ett kunskapscentrum i kampen mot brottsligheten. BRÅ:s viktigaste uppgifter har sedan starten varit att kartlägga orsakerna till brottsutvecklingen och bidra med kunskaper om verkningsfulla åtgärder mot brott. Åsikterna på det här området är många och den vetenskapliga forskningen spretar märkbart, både vad gäller resultat och metod.
Enligt sitt uppdrag skall BRÅ bland annat:
analysera orsaker till förändringar i brottsutvecklingen,
utvärdera effekter av politiska reformer inom rättsväsendet,
studera orsakerna till brottsligt beteende och utvärdera insatser för att minska individers brottsbenägenhet,
öka kunskaperna om effektiva brottsförebyggande strategier,
stimulera lokalt brottsförebyggande arbete.
Till BRÅ är knutet två rådgivande organ – en vetenskaplig nämnd och en referensgrupp för rättsväsendet. Den vetenskapliga nämnden innehåller personer från en rad olika akademiska discipliner och skall se över den vetenskapliga kvaliteten i BRÅ:s publikationer.
Genom regleringsbrev ger regeringen ytterligare direktiv för verksamhetsinriktningen och utifrån det initierar BRÅ en rad projekt. BRÅ är ett stabsorgan till regeringen, och det är därmed naturligt att myndighetens verksamhet är starkt styrd av regeringen.
Mot bakgrund av den starka opionionsbildande och normerande roll BRÅ fått inom det kriminalpolitiska verksamhetsområdet finns det enligt vår uppfattning anledning att på nytt se över myndighetens funktion. Den ursprungliga roll som var tänkt för BRÅ har utvecklats och expanderat. BRÅ:s uppdrag är brett och otydligt formulerat, vilket riskerar leda till att myndighetens verksamhet ständigt expanderar och därmed hotar att tränga undan andra aktörer inom såväl forskning som opinionsbildning. Regeringen ges därmed indirekt olämpligt stor möjlighet styra över såväl resurstilldelning, resultatuppföljning och analys.
Vi anser att BRÅ har en viktig roll att spela i det brottsförebyggande arbetet, men att det nu är viktigt att koncentrera insatserna på några klart definierade kärnområden.
Brottsförebyggande forskning och utvärdering måste ta sin utgångspunkt i en klart avgränsad definition av vad som skall betraktas som brottsförebyggande. Vilka företeelser och insatser från samhälle och stat skall betraktas som brottsförebyggande. En brottsförebyggande myndighets verksamhet riskerar att antingen bli för bred eller för smal, beroende på denna grundläggande definition.
En viktig utgångspunkt för vår syn på brottsförebyggande arbete är att brottsförebyggande inte står i motsatsförhållande till en stark rättsstat, kännbara påföljder och en väl bemannad poliskår. Brottsförebyggande är i första hand en effekt, inte ett medel. Proportionella straff, fungerande påverkansprogram, en fungerande narkotikaupplysning och andra insatser skall ses som medel för att uppnå den önskade effekten att brotten skall minska och tryggheten därigenom öka.
Brottsförebyggande insatser skall helt enkelt bedömas efter resultat, inte efter politiskt goda avsikter eller vällovliga intentioner.
Debatten i Sverige – liksom i andra länder – har hamnat i en olycklig låsning mellan dem som pläderar för mjuka åtgärder – ofta inom ramen för de skattefinansierade stora offentliga välfärdssystemen – och dem som tenderar att ropa på ”hårdare tag mot brottsligheten”.
För ett gott beslutsunderlag när det gäller brottsförebyggande är det viktigt att se på samhällsfaktorer i stort. Väl kända riskfaktorer på individnivå – som exempelvis ofullbordade grundskolestudier eller tidig drogdebut – går att avläsa i nationell statistik och har stor betydelse för brottsnivån i stort. Men resultaten av de olika insatserna mot de här riskfaktorerna är betydligt svårare att avläsa, mycket beroende på svårigheterna med att avgränsa de olika faktorernas betydelse.
Men om brottsförebyggande skall bedömas efter resultat, snarare än innehåll eller förhoppningar, måste verksamheten vara fokuserad på några få frågeställningar.
Rätt utgångspunkter och tydliga frågeställningar har avgörande betydelse för att kunskaperna om brott och kriminalitet skall öka. Enligt vår uppfattning bör BRÅ:s verksamhet, utöver det rent statistiska arbetet, vara inriktat på att besvara tre frågor.
Vilken effekt kan härledas ur varje enskild brottsförebyggande insats eller program från det offentligas sida?
Är insatsen eller programmet kostnadseffektivt jämfört med alternativa åtgärder? Kan man få samma resultat genom en annan åtgärd till en lägre kostnad?
Under vilka förhållanden är en specifik insats effektiv och under vilka förhållanden är den inte det och vilka förändringar påverkar utfallet?
Många av BRÅ:s publikationer tar i och för sig sin ansats i närheten av den första frågeställningen, men lika ofta missar man den eller så lyckas man inte få fram ett entydigt svar. En stor del av forskningsrapporterna mynnar ut i att det helt enkelt inte går att vinna någon kunskap om huruvida insatserna är effektiva eller inte.
De övriga två frågorna är än mer sällsynta i BRÅ:s rapporter. I jämförelse med andra områden är just kostnadsaspekterna förbisedda när det gäller insatser mot brott. Fängelse och andra frihetsberövande straff är dyra lösningar, men sällan sätts de i relation till det antal brott som förhindras av att återfallsförbrytare under fängelsetiden rent fysiskt inte kan begå fler brott.
Som stabsorgan till regeringen har BRÅ till uppgift att producera rapporter som kan tjäna som beslutsunderlag till politiska ställningstaganden. Ett sådant beslutsunderlag bör tydligt vara inriktat på att besvara frågor om effekt av beslut samt vilka kostnader som är förenade med olika alternativa beslut.
Efter politiska värderingar skall sedan regering och riksdag fatta beslut om vilka åtgärder som skall sättas in. BRÅ skall inte dra politiska slutsatser av sina rapporter eller göra värderingar av resultaten.
BRÅ har utvecklats till en dominerande auktoritativ källa i den opinionsbildande debatten. De publikationer som presenteras av BRÅ får ofta stort genomslag i medier och påverkar påtagligt det politiska samtalet inom det kriminalpolitiska området.
All offentlig opinionsbildning från statliga myndigheter bör ske med försiktighet då det riskerar att strypa det politiska samtalet, snarare än att främja det. Genom sin ställning som en auktoritativ avsändare kan en statlig myndighet genom sin inriktning i opinionsbildning förskjuta debatten åt ett eller annat håll.
BRÅ har vid upprepade tillfällen yttrat uppfattningar och hävdat sanningar som gått över gränsen som alltid måste finnas mellan offentliga myndigheter och politiska opinionsbildare.
Med hänsyn till att BRÅ:s verksamhet till så stor del består dels av utvärdering av beslut och reformer beslutade av regeringen, dels av ren forskning, så finns det ett värde i sig att låta verksamheten i största möjliga mån stå fri från allt för mycket politisk styrning.
Utvärdering och utredning av beslut fattade av regering och riksdag bedrivs bäst i den självständigare form som sker inom ramen för statens ordinarie utredningsverksamhet. Men vi anser att BRÅ har en uppgift att inom klart avgränsade frågeställningar utvärdera vissa av regering och riksdag beslutade åtgärder.
Vilka orsakerna är bakom de höga brottsnivåerna är fortfarande en omtvistad fråga, även inom forskningsvärlden. En rad parallella utvecklingslinjer i samhället har prövats som förklaringsmodeller – urbanisering, arbetslöshet, antalet poliser eller strafftiderna – men fortfarande har vetenskapen inte lyckats ena sig om vad som skall tillmätas störst betydelse.
Enligt vår uppfattning har BRÅ en viktig roll att fylla i att sortera upp i forskningsresultat och göra dem tillgängliga för beslutsfattare och allmänheten. Mot bakgrund av den tydliga politiska styrningen av verksamheten ställer vi oss tveksamma till den dominerande roll BRÅ fått inom opinionsbildningen på det kriminalpolitiska området. Men dess styrande inverkan på forskningsområdet är olycklig då det hämmat ett mer tvärvetenskapligt angreppssätt. De många gånger rent politiska slutsatser som dras av forskningsresultaten förutsätter att denna forskning bedrivs så självständigt som möjligt.
Forskningsområdet vad gäller brott och brottsförebyggande är omfattande och kan inte rymmas i en myndighet. I stället bör kraften i den fria forskningen få verka fullt ut, även inom brottsforskningen. BRÅ bör som stabsorgan fungera som tillhandahållare och sammanställare av aktuell kunskap om aktuella forskningsresultat, men inte som utförare och initiativtagare till sådan forskning.
Inom den högre utbildningen sker fördelning av forskarmedel ofta genom ett ansökningsförfarande, i stället för att initieras från en enskild myndighet. Det kan finnas anledning för BRÅ att i högre grad utvecklas till ett vetenskapligt råd som på initiativ utifrån kan fördela medel mellan olika projekt.
Vi anser att det nu finns skäl att utreda om inte behovet av en från regeringen fri forskning bäst uppnås genom att förändra formerna för hur BRÅ-finansierade projekt initieras. Exempelvis skulle de rådgivande organen kunna omvandlas till ett slags beslutande vetenskapliga nämnder, där forskningsprojekt på initiativ från forskarvärlden, inte regeringen eller BRÅ självt, kan beviljas stöd.
Syftet med en sådan ordning är bland annat att få till stånd att en tydligare akademisk frihet uppnås och att fler perspektiv öppnas. Genom att förändra och renodla BRÅ:s roll vill vi utöver redan de i dag angivna målen uppnå följande:
främja ett tvärvetenskapligt angreppssätt,
mobilisera fler akademiska discipliner inom brottsforskningen,
separera den opinionsbildande verksamheten från den forskande och utvärderande,
skapa bättre förutsättningar till kritisk granskning av vilka effekter fattade beslut har fått på brottsutvecklingen.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Anders G Högmark (m) |
Maud Ekendahl (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |
Anita Sidén (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |