Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att höja arvodet och ge tillräcklig kostnadsersättning vid tjänstgöring som nämndeman vid domstolsförhandlingar och andra förrättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra nämndemännens arvode pensions- och semestergrundande.
Nämndemans medverkan i svenska domstolar är viktig. De utsedda nämndemännen har dock ett mycket lågt grundarvode, nämligen 300 kronor. Detta belopp har inte ändrats sedan 1989. Vid riksdagens senaste behandling av nämndemännens arvode avslogs ett förslag att utreda nämndemännens villkor och ersättning.
Emellertid är frågan fortfarande aktuell och tillströmningen till uppdrag som nämndemän är i avtagande. Ungdomar och yrkesarbetande anser inte att de har råd attförlora pengar på uppdrag som nämndemän. Detta trots att många anser att uppdraget är intressant och viktigt.
En anledning till tveksamhet att ta sådant uppdrag kan också vara att ersättningen inte ligger till grund för pension eller semester. Vid kontakt med Domstolsverket uppmärksammas att man underlåtit att betalat in något för att ”det rör sig om så små belopp att det är försumbart”.
Under den tid då uppdraget fullföljs vid domstolsförhandlingarna, undandras emellertid underlaget för pension från det belopp som betalas in av arbetsgivaren. Detta är inte försumbart för den enskilde nämndemannen.
En ytterligare svårighet uppstår när förhandlingar ställs in eller då förhandlingens planerade tidsåtgång plötsligt förändras. Planering på den ordinarie arbetsplatsen kan ha förändrats så att vikarie har inkallats och att nämndemannen svårligen kan ändra detta. Vid sådant förhållande går nämndemannen miste om arbetsinkomst som inte ersätts.
Enligt rättegångsbalkens 4 kap. 7 § stadgas att Domstolsverket vid inställt sammanträde skall betala ut ersättning om det föreligger särskilda skäl för det. Denna regel tolkas ofta snävt och många nämndemän gör en ekonomisk förlust genom detta.
Enligt 4 § rättegångsbalken föreskrivs att reseersättning utbetalas enligt de bestämmelser om reseförmåner som gäller för statstjänstemän. Detta betyder oftast att bil och parkeringsavgift inte ersätts. Många nämndemän som yrkesarbetar har dock valt att förkorta restiden genom bilkörning för att minska tiden för bortovaro från arbetsplatsen. Mellanskillnaden mellan kostnaden för allmänna kommunikationer och bilkostnaden stannar då hos den enskilde nämndemannen.
Nämndemän med svårighet att gå och stå länge kan också för sin hälsas skull behöva köra bil till tingsrättens förhandlingar. Därför borde en lättnad i ersättningsreglementet ändras så att även bilkörning och parkeringskostnader ersätts. Det är även vanligare att statstjänstemän vid resor använder egen bil än att de använder kollektiva färdmedel, mest med tanke på tidsåtgången.
Med hänsyn till ovanstående borde Domstolsverkets tolkning av rättegångsbalkens regler utredas och ersättningen höjas, så att nämndemännen inte förlorar på sin viktiga samhällsinsats.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Berit Adolfsson (m) |