Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny strategi för hur stödet till brottsoffer skall utformas.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) om att brottsoffrens delaktighet i rättsprocessen bör öka i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att andra meningen i 8 a § i socialtjänstlagen (1980:
620) skall lyda: ”Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor, barn och ungdomar som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.”1
Riksdagen beslutar om införande av en ny bestämmelse 1 a § av följande lydelse i lagen (1988:609) om målsägandebiträde: ”Har efterlevande make, sambo, bröstarvinge, fader, moder eller syskon till någon som dödats genom brott med hänsyn till sina personliga förhållanden eller andra omständigheter behov av ett målsägandebiträde skall ett sådant biträde förordnas när förundersökningen har inletts. För ett förordnande enligt denna paragraf gäller i övrigt samma bestämmelser som för ett målsägandebiträde åt en målsägande.”
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
En viktig del av förtroendet för hur ett rättssamhälle ser ut och hur det utvecklas är hur samhället ser på och behandlar brottsoffer. Den absolut viktigaste grunden för brottsoffrens ställning är hur brott beivras och brottslingar lagförs och döms. Självfallet behövs också stöd och skydd för brottsoffret, en attitydförändring, ökad kunskap och ett utvecklat samarbete. En överslätande och förstående attityd gentemot brottsoffret kan aldrig helt ersätta det samhälleliga stöd som faktiskt uttrycks genom att rimliga straff skall följa på begångna brott. För ett bra arbete med att stärka och stödja brottsoffer behövs ett kraftfullt, rättvist, förutsägbart och pålitligt rättsväsende.
På denna avgörande punkt har den socialdemokratiska politiken under framför allt 1970- och 1980-talen varit förödande. Brottsoffren har inte bara känt sig kränkta av brottet, utan även – och kanske ännu mer – av samhällets tydliga ointresse för offret och förstående fokus på brottslingen och dennes behov och önskningar. Det är därför viktigt att dagens åtgärder blir konkreta och påtagliga och att de inte bara handlar om prat och en klapp på axeln. Vi måste i det svenska rättssamhället nu göra upp med det förflutna och ge brottsoffren och deras anhöriga ett rejält och ärligt stöd.
I en strategi för att arbeta med brottsofferfrågorna måste därför ett mycket tydligt samhälleligt ställningstagande för brottsoffret och mot brottslingens gärning finnas med. I strategin måste också ett helt nytt och bejakande synsätt på ersättningar och skadestånd till brottsoffer anläggas, utan att vi för den skull behöver få en amerikaniserad skadeståndsrätt. Dessutom måste lagstiftningen utformas så att brottsoffer i större utsträckning kan påräkna andra människors stöd vid och efter brott. Jag har till exempel i en annan motion föreslagit att underlåtenhet att bistå nödställd skall kriminaliseras.
Det är viktigt att på alla sätt öka brottsoffrens känsla av trygghet, samtidigt som det är angeläget att se till att de känner sig delaktiga i den aktuella rättsprocessen. I dag är det mycket vanligt att åklagare varken träffar eller talar med målsäganden innan huvudförhandlingen äger rum. Det borde ankomma på åklagaren att ta initiativ till ett informationssamtal med målsäganden. I detta samtal borde bland annat ingå att förklara rättsprocessen och de olika aktörernas roller. Mot den bakgrunden föreslår jag att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ytterligare förändringar i förundersökningskungörelsen (1947:948) i syfte att öka brottsoffrens delaktighet i rättsprocessen.
När det gäller barn som brottsoffer är det angeläget att också uppmärksamma det faktum att barn många gånger är indirekta brottsoffer, till exempel som åskådare och åhörare utan möjlighet och förmåga att ingripa när mamma misshandlas. I barnfamiljer där kriminella gärningar och beteenden är ett ständigt inslag är barnen alltid en form av brottsoffer.
I många sammanhang påpekas att barns utsatta situation när det förekommer våld i familjen ska uppmärksammas. Dessutom har barnperspektivet givits en framträdande plats i allt samhälleligt arbete, inte minst inom socialtjänsten.
Mot denna bakgrund föreslår jag att riksdagen beslutar att andra meningen i 8 a § i socialtjänstlagen (1980:620) skall lyda: ”Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor, barn och ungdomar som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.”
Rätten till målsägandebiträde bör utvidgas till att avse även vissa efterlevande som inte direkt intar målsägandeställning. En utveckling mot fler målsägandebiträden för efterlevande, till exempel i den s.k. Stureplansrättegången, i rättegången efter morden i Malexander och i brandrättegången i Göteborg, är rimlig. Utvecklingen går också hand i hand med den utveckling som skett i rättspraxis vad gäller närståendes rätt till ersättning för psykiska besvär som utgör personskada. Det är rimligt med en utveckling mot att även de närstående till ett brottsoffer är att betrakta som indirekta brottsoffer och att de därmed också har rätt till stöd och hjälp.
Jag föreslår mot denna bakgrund att riksdagen beslutar att 1 a § i lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall lyda: ”Har efterlevande make, sambo, bröstarvinge, fader, moder eller syskon till någon som dödats genom brott med hänsyn till sina personliga förhållanden eller andra omständigheter behov av ett målsägandebiträde skall ett sådant biträde förordnas när förundersökningen har inletts. För ett förordnande enligt denna paragraf gäller i övrigt samma bestämmelser som för ett målsägandebiträde åt en målsägande.”
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |