Motion till riksdagen
2001/02:Ju396
av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

Våld mot kvinnor


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottslingens frihet skall inskränkas, inte den misshandlade kvinnans.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärder måste vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte läcker ut.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stödperson till den misshandlade kvinnan.2

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att invandrarkvinnornas situation särskilt skall beaktas.2

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stödperson till barn i familjer där kvinnomisshandel förekommer.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Rikskvinnocentrum.2

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fortbildning och handledning för polisen och det övriga rättsväsendet.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skärpa straffen vid överträdelser av besöksförbud.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård och behandling för män som misshandlar kvinnor.2

1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

2 Yrkandena 3–­6 och 10 hänvisade till SoU.

Våld mot kvinnor?

Våld mot kvinnor är ett allvarligt problem i Sverige såväl som i resten av världen. När kvinnor från olika länder kommer samman och levnadsvillkor, jämställdhet och möjligheter att påverka diskuteras, finns det många olikheter men en likhet, nämligen att våldet mot kvinnor finns där och inte tenderar att minska. När vi nu lägger fram olika förslag för att minska brottsligheten på detta område är det i ödmjuk vetskap om att man inte genom kriminalpoliti­ska åtgärder kan åstadkomma underverk. Det är genom ihärdigt arbete på det brottsförebyggande området som de stora vinsterna kan inhöstas.

Det överlägset bästa sättet att motverka våld mot kvinnor i framtiden är att små pojkar tidigt får lära sig att av egen vilja ta avstånd från våld. Ett stort ansvar vilar därför på familjerna, som måste fungera som goda normöverför­are, vårdare och förvaltare av det man byggt upp tillsammans.

Åtgärder som minskar segregation och utanförskap är därför viktiga inslag i arbetet med att minska brottsligheten. Alla familjer måste få en rimlig chans att bygga upp en ekonomisk och social grundtrygghet för framtiden.

Efter familjen är det skolan som har den viktiga uppgiften att förebygga brott. Skolans personal och ledning måste ta ansvar för att grundläggande normer om rätt och fel förmedlas till eleverna förutom att se till att skolarbetet verkligen fungerar.

Om brottsligheten skall bemästras och brottsoffren bli färre måste kriminalpolitiken samordnas med andra områden i vårt samhälle och bygga på en helhetssyn, i vilken lagstiftningen utgör en del. Regeringens kvinnofridspaket är i många delar bra, men i vissa avseenden finns skäl att gå vidare.

Vi har i dag en absurd situation för kvinnan som behöver skyddas mot hot och våld. Kvinnan och eventuella barn får ofta lämna sin bostad hals över huvud med alla konsekvenser som detta innebär. Många gånger tvingas hon till ett skyddat boende och ibland också till byte av identitet, vilket förutsätter att kvinnan bryter med hela sitt förflutna, med sin familj, vänner och arbetsplats. Kvinnans frihet begränsas. Kvinnan tvingas leva som en brottsling fast hon är brottsoffret. Vad har hon sedan kvar av livskvalitet? Dessa åtgärder kan vara nödvändiga i enstaka ytterlighetsfall men de innebär egentligen att samhället kapitulerar inför kvinnovåldet. Vi menar att det är brottslingens frihet som skall inskränkas och att det är han som skall lämna bostaden och effektivt förhindras att begå nya brott.

I vissa fall måste misshandlade kvinnor får skyddad identitet för att kunna leva sitt liv utan hot om våld från sina tidigare män. Dessvärre förekommer det alltför ofta att olika myndigheter av okunskap röjer adressen för männen, vilket leder till ökad otrygghet och annat lidande samt stora kostnader för ännu en flytt för dessa kvinnor. Åtgärder måste vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte läcker ut från berörda myndigheter. Syftet med skyddad identitet får inte förfuskas. Dessutom bör utrymmet för sekretessmarkering för hotade personer vidgas.

Varje drabbad kvinna skall ha rätt till en stödperson, någon som är speciellt insatt i problemen runt kvinnovåldet och som kan hjälpa kvinnan i kontakterna med myndigheter och förmedla hjälp. En stödperson skulle genom samverkan bättre kunna informera myndigheterna om bl.a. hotbilden och skyddsbehovet för den drabbade kvinnan.

Invandrarkvinnor

Invandrarkvinnors situation måste särskilt beaktas. Det är en grupp kvinnor som är särskilt utsatta. Problembilden är likartad, men genom att många invandrarkvinnor ofta lever i ett socialt utanförskap är mörkertalet mycket stort. Det finns idag liten eller nästan ingen forskning alls inom detta område i Sverige. Erfarenhet hos polis och kvinnojourer visar dock att anmälningarna om misshandel från invandrarkvinnor ökat. För invandrarkvinnorna har kvinnojourerna en speciellt stor betydelse eftersom deras erfarenheter av myndigheter inklusive polisväsendet ofta är negativt.

Våld inom familjen är för dessa kvinnor stundtals en fråga fylld av större skuld och skam än i svensk kultur. Inom vissa invandrargrupper har mannen ”rätt” att slå kvinnan om hon inte lyder eller om hon ”skämmer ut” familjen på något sätt. I vissa fall står kvinnorna i den egna gruppen bakom dessa kulturmönster. Av tradition vet kvinnan att hon har liten eller ingen möjlighet att få hjälp. Familjen är dessutom för många invandrarkvinnnor den enda trygghet de har i det nya landet. De har ofta inga vänner eller nätverk utanför den privata sfären och kan därför inte diskutera sin situation och vågar inte be om hjälp. Rädslan för att bli ”förskjuten”, att förlora barnen och därmed ett troligt utanförskap gör att många kvinnor trots allt står ut i omöjliga livssituationer.

Barn som brottsoffer

Barn som blir vittne till våld i familjen är att betrakta som brottsoffer. Många gånger är barn inte bara vittne till våldet – de är själva utsatta för våld. Barn­ets perspektiv måste finnas i centrum så att barnet får hjälp att bearbeta sina känslor inför vad som hänt i familjen. De måste få tillgång till en stödperson som kan hjälpa dem att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Det är vanligt att barn i misshandlarfamiljer blir nästa generations förövare. Att hjälpa dessa barn att bearbeta sina upplevelser är därmed en viktig brottsförebyggande insats.

Barn glöms ofta bort i familjer där det förekommer misshandel. De flesta kvinnor som lever i en familjevåldssituation har barn. Barnen sover inte när en misshandel pågår! Barnen hör att mamman misshandlas även om miss­handeln försiggår bakom stängda dörrar. Dessutom avslutas misshandel alltför ofta med en våldtäkt av mamman. Det finns ingen tillgänglig statistik på hur många barn som är vittnen till misshandel av mamman eller själva utsätts för våld. Hemmet som skall vara en trygg plats blir i stället kaotiskt. Barnen utsätts indirekt eller direkt för psykisk eller fysisk misshandel.

Enligt FN:s barnkonvention artikel 19 har barnet rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare. Grundprincipen i konventionen är att barnets bästa måste sättas i centrum. Barn som bevittnar våld i sina familjer har rätt att få hjälp. Trots detta brister uppmärksamheten när det gäller barn. Det har visat sig att varken polisen eller hälso- och sjukvården rutinmässigt frågar om det finns minderåriga barn i hemmet när en kvinna misshandlats.

Barnen måste få hjälp att bearbeta det som hänt. Det är viktigt för barnen att få bekräftat att det som hänt har hänt och att det inte är rätt. Det gäller också att lyfta ansvaret från barnet till de vuxna. Barn som växer upp i familjer där våld förekommer flyr ofta in i en fantasivärld för att stå ut och överleva. Ofta tror barn att det är deras fel när föräldrarna ”bråkar”.

Kvinnojourer och brottsofferjourer

Under mer än 20 år har kvinnojourerna kunnat ge en fristad åt kvinnor som har varit utsatta för misshandel. Hos Sveriges kvinnojourer finns en bred samlad kunskap om hur man kan hjälpa dessa kvinnor. Kvinnojourerna arbetar ideellt och är fristående från alla myndigheter. Kvinnor som känner sig ifrågasatta eller misstrodda av myndigheter eller kvinnor som inte vill blanda in myndigheter kan vända sig till jourerna för hjälp och stöd. Hjälpsökande kvinnor måste kunna nå kvinnojourerna via deras telefonlinjer dygnet runt. Därför bör kvinnojourerna få ökad andel vid fördelningen av medlen till frivilliga kvinnoorganisationer, så att de på ett bättre sätt kan möta kvinnors och barns behov än vad som sker i dag.

Kvinnojourerna har i dag en särställning när det gäller att nå ut med information till gruppen invandrarkvinnor. Många kvinnojourer har tagit fram informationsmaterial på en mängd språk och placerat dessa på strategiska platser som barnavårdscentral, mödravårds- och sjukhusmottagningar. Det faktum att kvinnojourerna inte är myndigheter är också ofta en fördel eftersom åtskilliga invandrare har negativa erfarenheter av myndigheter.

Medlemmarna i kvinnojourerna konfronteras dagligen med kvinnor som behöver deras stöd och hjälp. De kan vara en kontaktlänk för kvinnan med de berörda myndigheterna och samarbetar bl.a. med polisen och socialtjänsten. På vissa orter erbjuder de ett skyddat boende för de kvinnor som så behöver.

Brottsofferjouren är en annan ideell organisation som finns på mer än 100 orter i landet. Den erbjuder kostnadsfri hjälp till brottsoffer. Brottsoffer behöv­er hjälp på många olika sätt, inte bara någon som lyssnar och ger tröst utan också någon som informerar om rättsprocessen och olika myndigheters sätt att arbeta. Den hjälpen kan brottsofferjouren ge.

Brottsofferjouren är ett komplement till samhällets övriga insatser. Allt fler människor som utsatts för brott vänder sig till brottsofferjouren för att få råd, hjälp och stöd.

Sjukvården

Läkarundersökning, prover

det skall gås till botten med

doktorn känner, klämmer

vad kan nu svimningarna bero på...

...

allt är bra

utom min ena axel

som är grön och gul och blå och brun

men det syns inte

under den kortärmande t-shirten

som jag aldrig tar av mig.

Karolina Kraft, ”Det är Förbjudet”

Det är viktigt att kvinnan får ett respektfullt bemötande vid kontakten med hälso- och sjukvården.

I Sverige inrättades år 1994 Rikskvinnocentrum. RKC har ett nationellt och mycket viktigt uppdrag att vara ett resurs- och kunskapscentrum i frågor som rör våld mot kvinnor. Centret är förlagt till kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Centret har en öppen mottagning med tillgänglighet dygnet runt för kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt och/eller kontinuerlig misshandel. Till mottagningen finns knutet två vårdplatser på en gynekologisk vårdavdelning där kvinnor för en kortare tid kan vårdas för sina skador och få en fristad för sig och sina barn. Rikskvinnocentrum arbetar utifrån ett kvinnoperspektiv. Det innebär att den utsatta kvinnan sätts i centrum och att medicinsk och psykosocial expertis – med kunskap om vad sexualiserat våld innebär – tar sig an henne efter hennes behov.

De kunskaper och erfarenheter om våld mot kvinnor som RKC erhållit bör på olika sätt spridas till sjukvården i hela landet.

Polis och rättsväsendet

Av redovisning från Rikspolisstyrelsen framgår det att de olika polismyndigheterna på olika sätt aktivt arbetar med att förändra attityden till våld mot kvinnor och att utveckla rutiner för att tidigt uppmärksamma och förebygga våld mot kvinnor. Det är viktigt att man inom polisen ser till att målsättningarna också förverkligas.

Behovet av fortbildning och handledning inom polisen och övrigt rättsväsende är stort, inte enbart inom lagstiftningen om kvinnofridsbrott och grovt kvinnofridsbrott, utan även om bakomliggande orsaker till våldet.

Med dagens kamera- eller videoteknik är det lätt att ge en bilddokumentation av skador en kvinna erhållit. Detta innebär att fotografier eller videoband kan användas som bevis i rätten. Vi anser att samtliga polisbilar och jourbilar måste utrustas med lämplig kamera- och videoutrustning.

När det gäller en man som dömts till besöksförbud är det viktigt att det kombineras med elektronisk övervakning. Härigenom tydliggör man också att det är mannens frihet som skall begränsas, inte kvinnans. Om mannen skulle avlägsna fotbojan skall kvinnan få veta detta omedelbart genom att det då också larmas hos kvinnan. Denna information är av stort värde för både kvinnan och polisen. Dessutom kan vetskapen om ett sådant avlägsnande utgöra ett viktigt moment i bevisningen mot den man som brutit mot besöksförbudet.

Skärp straffen

En lagman från Göteborg letar fram en HD-dom bland sina papper på skrivbordet och läser brottsbeskrivningen:

”Han har misshandlat sin sambo genom att knuffa ner henne i en soffa så hon slagit huvudet i en vägg, tagit struptag runt hennes hals, tilldelat henne flera knytnävslag i ansiktet samt dunkat hennes huvud i golvet flera gånger.”

– Och han dömdes till samhällstjänst, tillägger lagmannen, när han lägger ifrån sig domen. Det är direkt stötande.

Tidningen Apropå 3/2000

Vi vill ha ett rättssystem som koncentrerar sig på brottsoffrets behov i stället för gärningsmannens. Kvinnomisshandel är ingen olyckshändelse. Misshand­eln inträffar på grund av en människas medvetna beslut att kränka en annan människa. Varje individs ansvar för sina gärningar utgör den moraliska grund­en för statens rätt att utdöma straff.

Straffen för brott mot kvinnor behöver ses över. Samhället måste ge en tydlig signal att våld, framförallt mot kvinnor, inte accepteras. Skärpta straff bör kunna bidra till ökad trygghet för de kvinnor som lever under ständiga hot.

Fängelsestraff borde vara det lägsta straffet för grov misshandel. Denna typ av brott är en mycket grov handling och därför skall förövaren inte dömas till samhällstjänst. Vi anser att det måste vara en försvårande omständighet när en kvinna misshandlas i barnens åsyn. Minimistraffsatsen för grov kvinnofridskränkning måste höjas. Straffsatsen för detta brott är lägst sex månader och högst sex år. Den genomsnittliga fängelsetiden är drygt 14 månader. Stundtals kan det förefalla som om de straff som utdöms är allt för lindriga.

Forskning

Utbildning, fortbildning och handledning är en förutsättning för ett korrekt omhändertagande av en misshandlad kvinna. En tidigare inte uppmärksammad grupp är invandrarkvinnorna. De olika myndigheterna måste se till att utarbeta rutiner och handlingsplaner som inkluderar kvinnor inklusive invandrarkvinnor och deras behov. Om detta förhållande råder i dag bristande kunskap hos polisen, åklagare, domstolarna, socialtjänsten och sjukvården.

Forskning har gett oss kunskap om hur skadligt det är för barn att se när en förälder förnedrar den andra. Sådana upplevelser kan skapa nya förövare och vi får en våldsspiral utan slut.

Män som misshandlar kvinnor är i stor omfattning i behov av vård och behandling. De måste motiveras till att bearbeta sitt aggressiva beteende gent­emot kvinnor. Det har visat sig att mönstret kan överföras från far till son. Dessa män måste lära sig ta ansvar för sina handlingar. De måste komma till insikt om sina problem och förstå att ingen kan äga en annan människa. Det finns i dag metoder för behandling – men dessa behöver utvecklas. Forskning behövs inom detta område.

Slutord

Kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för kvinnoförakt. Arbetet för ökad jämställdhet mellan könen torde vara den viktigaste insatsen för att minska det sexualiserade våldet i kombination med en medveten påverkan på människors attityd mot våld som metod för konfliktlösning.

Misshandel mot kvinnor synes inte klinga av. Därför är det väsentligt att frågan om våld mot kvinnor hålls ständigt aktuell och på ett självklart, naturligt sätt inlemmas i brottsbekämpningen i stort. Det är lätt att en fråga som misshandel mot kvinnor växer och är aktuell vid en viss tidpunkt, och sedan minskar intresse och insatser.

Kvinnor och barn måste ges ett bättre skydd av rättssamhället än vad de har i dag. Låt inte våldet få sista ordet. Allt våld måste bekämpas.

Stockholm den 2 oktober 2001

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Berit Adolfsson (m)

Inger René (m)

Anita Sidén (m)

Christel Anderberg (m)

Beatrice Ask (m)

Inga Berggren (m)

Margareta Cederfelt (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Anne-Katrine Dunker (m)

Maud Ekendahl (m)

Karin Enström (m)

Karin Falkmer (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Catharina Hagen (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Anna Kinberg (m)

Cecilia Magnusson (m)

Elizabeth Nyström (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Birgitta Wistrand (m)

Anna Åkerhielm (m)