Ett grundläggande problem i brottsofferutredningar är polisens arbetssituation och resursbrist. Kristdemokraterna anser att det behövs radikala förändringar och större insatser för att hjälpa brottsoffren och då måste också polisens resurser på området stärkas. Vi anser att man bör påskynda frågan om hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot. Frågan om vistelseförbud har diskuterats. Det är enligt Kristdemokraternas mening oacceptabelt att det är kvinnan som hotas och misshandlas som ska behöva flytta från hem och kommun. Det rimliga är att det är förövaren som flyttar.
Lagen om kvinnofrid kom 1998 men det visade sig tidigt att lagstiftningen inte var tillräckligt tydlig. Många anmälningar avskrevs, ofta med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Åklagarna hävdar att bevisläget ofta är problematiskt vilket försvårar rättsprocessen. Kristdemokraterna anser att kvinnofridslagen måste utvärderas och eventuellt omprövas.
Till Sverige kommer varje år 5 000–7 000 kvinnor för att leva med en man som bor här. Runt 300 av dessa hamnar efter misshandel varje år på en kvinnojour. Tidigare kunde kvinnan utvisas ur Sverige om den svenske mannen tröttnat på henne innan två år har gått efter det att kvinnan kommit till Sverige. Kristdemokraterna har motionerat ett antal år om att tvåårsregeln måste ändras för att skydda kvinnan, och år 2000 ändrades den.
Kristdemokraterna anser att lagstiftningen måste förstärkas för att skydda kvinnor som flyttar till Sverige för att gifta sig. Migrationsverket borde ha en skyldighet att dels kontrollera hur många kvinnor den aktuella mannen tidigare fört in i Sverige, dels kontrollera med polisregistret om mannen tidigare misshandlat någon av sina kvinnor.
Att utsättas för brott är en skrämmande upplevelse som ofta lämnar bestående men. Det är därför oerhört viktigt att barn som utsatts för brott bemöts av personal som är vana att uppfatta barns språk, signaler och behov. Handläggningen av ett fall av barnmisshandel tar i genomsnitt 151 dagar. Detta är för länge tycker Kristdemokraterna som vill införa en tidsfrist på tre månader för handläggning av barnmisshandelsfall.
Brottsofferfonden ska ha en central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottskadeärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning och behov av trygghet och stöd.
Kristdemokraterna menar att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret.
Av de pengar som avsätts till stöd till brottsofferjourer anser Kristdemokraterna att det inte bör uppkomma en snedfördelning av resurserna mellan forskning och verksamheter som har direktkontakt med brottsoffren.
Kristdemokraterna anser att domstolarnas lokaler ska vara så anpassade att vittnen och brottsoffer inte ska behöva konfronteras med gärningsmannen. Det är inte tillfredsställande att gärningsman, brottsoffer och vittnen hamnar i samma väntrum.
Kristdemokraterna anser det viktigt att utveckla arbetet med vittnesstödsverksamheten. Uppbyggnaden av verksamheten bör ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda organisationer. All kunskap måste tas tillvara.
Det är bra att kommunerna utformar sina brottsförebyggande program och trygghetsplaner. Ambitionen har varit hög men enligt regeringens sammanställning våren 2001 visade det sig att det är ”få råd som utvecklat färdiga program eller planer. Det är därför inte möjligt att med säkerhet kunna bedöma hur dessa används och vilken roll de spelar. Det finns tecken på att handlingarna ibland är så allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta styrdokument.” För många kommuner är resursfrågan ett problem. Med ansträngd ekonomi riskeras det brottsförebyggande arbetet att prioriteras bort.
De personer som fått nya identitetsuppgifter ska kunna erhålla en skälig ersättning för kostnader som kan uppkomma i samband med de nya personuppgifterna.
1 Sammanfattning 29
2 Innehållsförteckning 31
3 Förslag till riksdagsbeslut 32
4 Kvinnofrid – skapa frid för brottsoffer 33
5 Fridskränkningslagen 36
6 Kvinnor som offer för ”import” 36
7 Barn som brottsoffer 38
8 Stöd till brottsoffer 39
9 Stöd till brottsofferjourer 41
10 Brottsförebyggande miljöer 41
11 Anpassade lokaler och vittnesstöd 42
12 Polisens informationsskyldighet 43
13 Socialnämndens ansvar för brottsoffer 44
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skyndsamma åtgärder beträffande hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vistelseförbud för den förövande mannen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utvärdering av kvinnofridslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Migrationsverket rätt att i polisregistret kontrollera män som ”importerar” kvinnor till Sverige.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om specialkompetens hos personal som skall handlägga utvisningsärenden av ”importerade” kvinnor, vilka trots anmälan om misshandel utsätts för utvisningshot.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handläggningstid vid barnmisshandel inte får överskrida tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningar om sexuella övergrepp på barn skall ha högsta prioritet och att handläggare av dessa ärenden måste ha hög kompetens.
Riksdagen begär av regeringen att en utredning tillsätts för att se över möjligheten att staten förskotterar skadestånd till brottsoffret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till brottsoffren i förhållande till forskningsverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsskadeärendena skall handläggas inom tre månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att informationsinsatserna till brottsoffret måste förbättras under polisutredning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om obligatorisk utbildning av dem som dagligen kommer i kontakt med brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tingsrättslokalernas väntrum skall vara så utformade att vittnen, vittnesstöd och brottsoffer inte behöver sitta i samma väntrum som gärningsman.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vittnesstöd skall finnas vid alla tingsrätter och hovrätter före 2004.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildningsinsatser bör vidtas för dem som går in i vittnesstödsverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skälig ekonomisk ersättning bör utbetalas till den som fått ny identitet och ådragit sig omkostnader i samband med identitetsbytet.2
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SfU.
2 Yrkande 16 hänvisat till SkU.
År 2000 anmäldes 58 846 fall av misshandel och grov misshandel varav 27 614 klarades upp. Varje enskilt fall innebär smärta och förnedring för den utsatta. Utsikterna att brottet skall bli utrett varierar dock kraftigt beroende på var i landet anmälan görs. Definitionen på ett uppklarat brott är antingen att åtal har väckts eller att åklagaren har beslutat om åtalsunderlåtelse eller straffföreläggande, böter i de flesta fall, eller att det inte kan konstateras om något brott begåtts. Detta skall beaktas då en del storstäder uppvisar god statistik i fråga om antalet uppklarade brott. Ett exempel är de lovande siffrorna i Stockholms län, där polisen skriver ”brott kan ej styrkas” på många utredningar, som sedan läggs ned.
Under första halvåret 2001 anmäldes 22 815 brott mot kvinnor i Sverige. De vanligaste brotten är olaga hot med 7 200 anmälningar, ofredande med 5 616 anmälningar och misshandel i hemmet av någon kvinnan känner med 5 400 anmälningar. Det beräknas att i genomsnitt 125 kvinnor misshandlas och hotas varje dag i Sverige. Mörkertalet är emellertid stort och hur många det egentligen handlar om är omöjligt att veta.
Lagen om att hustruaga är ett brott har funnits i över 130 år. Fortfarande har våldet inte upphört. Att män fortfarande misshandlar kvinnor i dagens demokratiska samhälle är inget annat än en skam för vårt land. Kvinnan är sällan det enda offret. Barn i en familj där mannen misshandlar är också offer. Alla barn har rätt att växa upp i en trygg miljö. Att se mamma bli misshandlad innebär allt annat än en önskvärd uppväxt. Alla som befinner sig i ett barns omgivning måste därför på ett särskilt sätt uppmärksamma tecken på om barnet mår dåligt och vad det kan bero på. Ett barn i misshandelsmiljö kan lätt komma att växa upp i tron att våld är enda sättet att lösa konflikter och ta efter mammas rädsla – eller pappas knytnävar.
I ordet människovärde läser vi kristdemokrater in människolivets okränkbarhet, alla människors lika värde och varje människas unika värde. Det våld som många kvinnor utsätts för dagligen i vårt land står i skarp kontrast till en värdig människosyn. Vi menar att samhället och alla dess medborgare har en skyldighet att med kraft reagera mot våldet. Ingen människa har rätt att förtrycka en annan människa och därmed förneka henne hennes grundläggande mänskliga rättigheter. Så länge våld mot kvinnor fortgår har vi lång väg kvar till en god samhällsgemenskap.
Många kvinnor vågar eller vill inte göra en anmälan mot den man som slår. Med bristande resurser är det dessutom långt ifrån självklart att de kvinnor som väljer att anmäla brottet får den hjälp de behöver. Att barnen också är brottsoffer gör inte saken mindre allvarlig. Idag räknar man med att cirka hälften av alla barn som växer upp med våld i hemmet själva utsätts för våld, men att vara vittne till våld är också en form av barnmisshandel. Både kvinnor och barn som misshandlas skuldbelägger sig själva. Dessutom brottas barnen med dubbla lojaliteter.
I det våldsamma förhållandet har mannen ofta ett överdrivet kontrollbehov över kvinnan. För att få förhållandet att fungera och vara till lags anpassar sig kvinnan till de krav som ställs på henne, vilket leder till att hennes livsrum successivt inskränks. Kvinnan i en sådan situation blir också alltmer isolerad och beroende av mannen eftersom hon hindras från att röra sig fritt och träffa vänner och släktingar. Samtidigt får kvinnan höra hur dålig och värdelös hon är. Därmed har en process börjat där hennes självförtroende och självkänsla bryts ned. När hon till sist blir slagen, har hon inga krafter att sätta emot. Normaliseringsprocessen gör att kvinnan förlorar sin normala verklighetsuppfattning och i stället börjar uppleva våldet som det normala. Eftersom den misshandlade kvinnan endast har mannen att relatera till börjar hon att se förhållandet ur mannens synvinkel, vilket innebär att hon tar på sig skulden för att mannen slår.
Våldet mot kvinnor har blivit allt grövre. Nästan allt fysiskt våld innehåller i dag någon typ av sexuellt tvång, en företeelse som tilltagit under den senaste femårsperioden, enligt Kriscentrum Stockholm. Det som ofta blir avgörande för att kvinnor skall söka hjälp är att de misshandlas så allvarligt att de hamnar på sjukhus.
Brottsofferutredningen anser att de åtgärder som polisen idag kan använda sig av för att skydda hotade målsägande och vittnen är tillräckliga i de flesta fall. Men frågan är hur dessa redskap kommer till användning. Rikspolisstyrelsen har utarbetat en brottsofferhandbok som kan tjäna som teoretisk och praktisk handledning. Det är bra, men det räcker inte. Ett av de grundläggande problemen är polisens arbetssituation och resursbrist. Det behövs radikala förändringar och större insatser för att hjälpa brottsoffren och då måste polisens resurser på området stärkas. Detta gäller både utbildningsinsatser och utredningsresurser. Men det gäller också hjälpmedel som kan underlätta för den hotade kvinnan om hon råkar ut för ett överfall. Många kvinnor som vill ha överfallslarm har inte fått det. Frågan om pepparspray och andra hjälpmedel diskuteras. Vi anser att man snarast bör komma till beslut när det gäller hjälpmedel för kvinnor som lever med överfallshot och tillföra resurser för att tillgodose dessa behov. Frågan om vistelseförbud har diskuterats. Det är enligt vår mening oacceptabelt att det är kvinnor som hotats och misshandlats som skall behöva flytta från hem och kommun. Det rimliga är att det är förövaren som måste flytta.
Angående polisens utbildning för att kunna bedriva arbetet på ett effektivt sätt står det i regleringsbrevet att utredningsarbetet skall vara rättssäkert, effektivt och ändamålsenligt. Andelen uppklarade brott skall öka. I verkligheten är det inte lika enkelt. Resursbrist och bristande utbildning inom polisväsendet leder ofta till att ärenden och åtal läggs ned. Åklagare hävdar att de inte får tillräckligt väl utförda utredningar och dokumentation från polisen och att de därmed inte kan lägga fram bevis. Utbildningsinsatser har satts in för att ge poliser specialkunskap då det gäller kvinnovåld men insatsen har ännu inte lett till några större resultat.
När lagen om kvinnofrid kom 1 juli 1998 visade det sig ganska snart att lagstiftningen inte var tillräckligt tydlig. Våren 1999 beslutade riksdagen att göra ändringar i lagen. Det nya förslaget skulle bli ett mer heltäckande och tydligare lagförslag. Vi kristdemokrater reserverade oss emot den så kallade förstärkningen och ansåg att regeringen borde ha gjort en grundligare analys av bestämmelsen om fridskränkningsbrott innan man presenterade sitt förslag till ändring. Vi framhöll vår oro över att den i hast framtagna ändringen som föreslogs skulle leda till nya tillämpningsproblem, en risk som påtalades även av Lagrådet.
Bakgrunden till att ett nytt förslag presenterades var en dom i Högsta domstolen den 19 mars 1999. Där konstaterade Högsta domstolen att den gällande lagstiftningen om grov frids- och kvinnofridskränkning skulle tolkas så att det för en fällande dom krävdes att det förelåg ett tidigare konstaterat brott, utöver vad som omfattades av åtalet. Detta ansågs vara en klar inskränkning i förhållande till vad som var avsikten med den nya lagen från juli 1998. Det konstaterades att lagstiftningen från 1998 inte höll måttet och att många kvinnor på grund av otydligheten i lagen inte hade fått det skydd som de hade rätt till. Regeringen ville i all hast ta fram ett nytt förslag som skulle förstärka lagen men misslyckades på nytt. Tanken med lagstiftningen mot frids- och kvinnofridskränkning var att betona allvaret i den systematiska kränkningen.
Under perioden 1 oktober 1998–31 december 1999 anmäldes 1 000 kvinnofridsbrott. Endast tio procent av de anmälda brotten ledde till åtal. I ytterligare tio procent av fallen väcktes åtal för ett annat brott än grov kvinnofridskränkning, vanligtvis misshandel. Cirka 40 procent av anmälningarna avskrevs, oftast med motiveringen att brott inte kunde styrkas, och resterande 40 procent av brotten är fortfarande under utredning. Åklagarna hävdar att bevisläget ofta är problematiskt, vilket försvårar rättsprocessen. Ingen utvärdering har gjorts efter den så kallade förstärkningen av lagen. Vi anser att kvinnofridslagen måste utvärderas och omprövas på nytt.
Till Sverige kommer varje år 5 000–7 000 kvinnor för att leva med en man som bor här. Bland dessa finns tyvärr de som kan betecknas som offer för en cynisk form av ”import”, eller förmedlingsverksamhet som det kallas med ett finare ord. ”Kvinnoimport” har förekommit under många år. Många kvinnor ser i erbjudandet en möjlighet till ett nytt liv. Runt 300 av dessa hamnar varje år på en kvinnojour på grund av misshandel.
Ofta kan dessa kvinnor inte språket och de har ingen kunskap om kulturen i det nya landet. Många har lockats hit med drömmen om ett fint hus, pengar och en dräglig tillvaro. Denna illusion grusas snart av en bister verklighet där kvinnan blir ett offer för en man som utnyttjar henne både fysiskt, psykiskt och sexuellt.
Tidigare kunde kvinnan utvisas ur Sverige om den svenske mannen tröttnat på henne innan två år gått efter det att kvinnan kommit till Sverige. Kristdemokraterna har motionerat ett antal år om att tvåårsregeln måste ändras för att skydda kvinnan. Den så kallade tvåårsregeln ändrades år 2000.
Enligt den nya lagen skall kvinnan ha möjlighet att stanna om hon brutit förhållandet på grund av misshandel. Enligt Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige har den nya lagen inte inneburit någon förbättring i verkligheten. Kvinnor som borde fått stanna har inte fått det. Dessutom kan lagen indirekt anses etniskt diskriminerande. Det står uttryckligen i lagen att om våldet inte varit grovt kan kvinnan utvisas, vilket tydligen innebär att utländska kvinnor får utsättas för ett visst mått av våld, vilket ingen svensk kvinna förväntas göra. I de två fall som Utlänningsnämnden valt som vägledande praxisfall i tolkningen av den nya lagen, handlar det inte om lite våld. I det ena fallet har en kvinna blivit misshandlad, hotad och våldtagen av sin man upprepade gånger. Trots att mannen dömts för våldtäkt sex gånger och olaga hot två gånger bedömde inte Utlänningsnämnden dessa övergrepp som tillräckligt allvarliga för att bevilja uppehållstillstånd. Även i det andra fallet var våldet så grovt att skälen för att stanna borde ha räckt. Ändå utvisades kvinnan. I annan kristdemokratisk motion framförs yrkanden på ändringar av här nämnd lag.
De kriterier som därutöver ligger till grund för bedömningen är hur etablerad kvinnan blivit i det svenska samhället. I verkligheten är det så att det är näst intill omöjligt för dessa kvinnor att etablera sig i samhället eftersom de ofta hålls isolerade från alla andra av sina män.
Det finns exempel på män som ”importerat” inte mindre än tolv utländska kvinnor. En man har varit gift med åtta av dem och sambo med fyra. Han har suttit i fängelse för kvinnomisshandel och anmälts för misshandel ett flertal gånger av olika kvinnor, men utan att dömas. En annan man har tagit hit en kvinna ungefär vartannat år. Tre av dem har bott hos kvinnojourer sedan de misshandlats och hotats av mannen.
När en man ansöker om att få ta in en kvinna till Sverige som skall bli hans hustru har Invandrarverket ingen befogenhet att granska mannens förflutna för att se om han är dömd för sexualbrott eller liknande. Har Migrationsverket fått kunskap om att något inte står rätt till i mannens liv kan man ändå inte gå in och förhindra tillståndet, möjligtvis fördröja det.
Lagstiftningen måste förstärkas för att skydda kvinnor som flyttar till Sverige för att gifta sig. Migrationsverket borde ha en skyldighet att dels kontrollera hur många kvinnor den aktuella mannen tidigare fört in i Sverige, dels kontrollera i polisregistret om mannen tidigare misshandlat någon av dessa.
Trots att regeringen antagit en strategi för hur man skall förverkliga barnkonventionen återstår fortfarande en rad åtgärder för att förbättra barnens situation. Det är angeläget att kontinuerligt se över hur vi kan hjälpa barn som utsätts för brott. Står dessutom barnet i beroendeställning till brottslingen krävs extra insatser. Barn kan inte värja sig på det sätt som vuxna kan. Barn kan inte välja sin värld.
Att utsättas för brott är en skrämmande upplevelse som ofta ger bestående men. Det är därför oerhört viktigt att det barn som utsatts för brott bemöts av personal som är van att uppfatta barns språk, signaler och behov. Socialtjänsten, polisen och åklagaren måste få adekvat utbildning och stöd i sitt arbete. I expertrapporten Den rättsliga hanteringen av doktorand Helena Sutorius och docent Christian Diesen, juridiska institutionen vid Stockholms universitet, sägs följande: ”Dagens rättssystem tar inte tillräcklig hänsyn till barns intressen och den kunskap som finns om barn.” Barn har ibland svårt att uttrycka i ord vad de varit med om. Det händer att en fullständig bild av händelseförloppet kommer fram först efter åtskilliga samtal. Ett fåordigt och motvilligt svar får därför inte sätta barnets trovärdighet på spel. Alla som i sitt arbete eller uppdrag kommer i kontakt med barn som utsatts för brott behöver ha förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller. Förverkligandet av barnkonventionen är en ständigt pågående process. Barn som brottsoffer har rätt till en högkvalitativ och rättsligt säker behandling.
I Barnmisshandel. Polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU 2000:42) presenteras en BRÅ-studie om handläggningstider vid polisanmäld barnmisshandel. Där kan man avläsa att det i genomsnitt för hela riket tog 151 dagar att handlägga ett fall av barnmisshandel 1996/97, en ökning med 33 dagar sedan 1990/91. I Stockholm tog det 186 dagar per fall. Barn är brottsoffer som måste få stöd, och 186 dagar kan avgöra ett helt liv. I nämnda betänkande föreslår man att en tidsfrist införs när det gäller förundersökning som avser brott enligt kapitel 3,4 eller 6 i Brottsbalken, där målsäganden vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år. Förundersökningen skall, enligt kommitténs förslag, avslutas och beslut i åtalsfrågan skall fattas så snart det kan ske och senast inom tre månader efter det att anmälan har upprättats. Kristdemokraterna menar att tre månaders handläggningstid inte får överskridas. Under år 2000 anmäldes 938 fall av misshandel av barn i åldern 0-6 år och 5 625 fall av misshandel av barn i åldern 7–14 år. 55 procent av dessa fall uppklarades.
Antalet anmälda sexualbrott mot barn har ökat sedan 1987. Sexuellt utnyttjade barn är kränkta och utnyttjade brottsoffer. Precis som i fallet med barnmisshandel finns ett stort mörkertal i fråga om sexualbrott. Brott som begås i det privata anmäls generellt sett i lägre utsträckning än brott som begås på allmän plats. Dessutom anmäls brott där förövaren och offret är bekanta med varandra i lägre utsträckning än om de är obekanta. Mörkertalet är också större om offret är ett barn eller en ung person och speciellt om brotten begås inom familjen. Således kan man anta att en stor andel av de sexualbrott som begås aldrig polisanmäls. Det innebär alltså att man utifrån kriminalstatistiken inte kan dra några säkra slutsatser om den faktiska brottslighetens omfattning.
Andelen uppklarade sexualbrott mot barn 1998 var 34 procent för våldtäkt mot person under 15 år och 40 procent för sexuellt utnyttjande av person under 15 år. Av 300 våldtäkter år 2000 mot barn under 15 år uppklarades 55 procent. 20 procent ledde till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse.
Förutom de barn som själva utsätts för misshandel eller andra övergrepp är även de barn som inte får växa upp under trygga förhållanden i realiteten brottsoffer. På flera håll i landet har man upprättat verksamhet där man tar emot barn som växer upp med missbrukande föräldrar och föräldrar som har psykiska besvär. I Gävle tar man också emot barn som vuxit upp i hem där misshandel varit en del av vardagen. Det är angeläget att verksamhet som riktar sig till barn med svåra uppväxtförhållanden får ekonomiskt stöd i våra kommuner. Rehabiliterande insatser är av stor vikt för att dessa barn skall kunna växa upp till trygga vuxna människor.
I regeringsförklaringen skriver regeringen: ”Alla barn ska ha rätt till en bra start i livet. FN:s barnkonvention ska efterlevas.” Det är nu över 20 år sedan Internationella Barnåret 1979, och över 10 år sedan FN:s barnkonvention antogs. Trots att så många år har gått sedan konventionen antogs är det fortfarande svårt att få kommuner, landsting och stat att efterleva densamma. FN:s granskning av hur Sverige följer barnkonventionen samt ett flertal undersökningar visar att besparingar i samhället har gjort barns och särskilt utsatta barns situation svårare. Fallskärmarna i barnens liv har blivit allt bräckligare och barn faller lätt rakt igenom samhällets skyddsnät.
I FN:s deklaration om brottsoffers rättigheter från 1995 anges vissa grundläggande principer som skall gälla för brottsoffer. Det handlar bland annat om rätt till skadestånd från gärningsmannen och från staten samt rätt till erforderlig medicinsk, psykologisk och social hjälp. I deklarationen anges bland annat att brottsoffren skall behandlas med respekt och medkänsla samt skyddas av rättsordningen. Vidare står att system skall skapas så att brottsoffren snabbt och enkelt får gottgörelse.
Verkligheten ser helt annorlunda ut. Vart tredje brottsoffer saknar, när polisutredningen är färdig och rättegången avslutad, förtroende för rättsväsendet. Brottsforskaren och doktoranden i psykiatri Magnus Lindgren har på uppdrag av Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket undersökt frågan. Bristande information ansågs vara det allvarligaste problemet. 60 procent av de tillfrågade fick ingen information om brottsofferjourernas verksamhet. Detta är oacceptabelt. 42 procent fick aldrig information av polisen om att de hade rätt att få veta vad som hänt i ärendet. På frågan om man skulle anmäla en liknande händelse i framtiden svarade var femte att han/hon var osäker. Sex procent visste inte och hela 14 procent svarade nej. Behovet av stöd och hjälp till brottsoffer är stort. Ett kriminellt övergrepp drabbar inte heller enbart de direkt berörda. Barn och övriga anförvanter, arbetskamrater och vänner kan också påverkas.
Nämnda utredning (Lindgren 1999) visade också att 68 % av de tillfrågade kom i kontakt med åklagare först på rättegångsdagen. Majoriteten av brottsoffren var missnöjda med detta och hade önskat att få tala med åklagaren tidigare. Efter beslut om att åklagarna har skyldighet att informera målsäganden om beslut att väcka åtal fattas, förutsätter Kristdemokraterna att en tidigare kontakt mellan åklagare och målsäganden blir en positiv konsekvens.
Brottsofferfonden skall ha en central funktion när det gäller stöd till dem som drabbas av brott. Effektivitet, snabbhet och hög kvalitet vid handläggningen av brottsskadeärendena är nödvändigt för att garantera det enskilda brottsoffrets rätt till ersättning, trygghet och stöd. I regleringsbrevet för såväl 1997 som 1998 anges att minst 70 procent av brottsskadeärendena skall handläggas inom tre månader med bibehållen kvalitet. Det målet har inte nåtts på flera år. Det är ytterst angeläget att Brottsoffermyndigheten kan leva upp till sina mål när det gäller handläggningstiderna. Brottsoffret har kanske bearbetat händelsen under en längre tid. Det kan upplevas som väldigt jobbigt att behöva vänta på besked om skadestånd. Att sedan efter avslutad rättegång än en gång behöva riva upp händelsen för att gå igenom en ny process är helt orimligt.
Ett exempel från verkligheten är Roger som blir rånad i sin affär och kan ge ett gott signalement på rånarna trots att han hållits under pistolhot i 12 minuter. Två män binds till rånet och rånarna döms till fängelse. Roger blir tilldömd skadestånd, men får vänta på pengarna. Först skall domen träda i laga kraft. I detta fall överklagade gärningsmännen och proceduren drog ut på tiden. Därefter gick handlingarna till kronofogden och där blev de liggande. Gärningsmännen hade inga pengar.
Målet för vår politik måste vara att människor som drabbats av brott skall erhålla all den kvalitativa och kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är naturligtvis den ekonomiska. Det är principiellt viktigt att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för det lidande och den förlust som åsamkats. Det är dock inte rimligt att brottsoffret skall löpa risk att på nytt skymfas av brottslingen genom utebliven betalning.
Det är därför Kristdemokraternas mening att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret.
Metoder att möta och stödja människor som utsatts för brott behöver utvecklas. Här återstår ännu mycket arbete. Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att skydda brottsoffren innebär förbättringar i praktiken, inte enbart teoretiska målsättningar. Handlingsplaner som upprättas måste följas upp och få genomslag i brottsoffrens vardag. Resursförstärkningar är helt nödvändiga för att klara av att utveckla stödet till brottsoffren. Det är viktigt att stimulera verksamheten med vittnesstöd, lokal brottsoffersamverkan och utbildningsinsatser för personal vid rättsväsendets myndigheter. Kristdemokraterna menar att ytterligare resurser måste tillföras verksamhet nära brottsoffret.
Några av de åtgärder som måste vidtas i arbetet med att förbättra brottsoffrens situation är utbildning och fortbildning för de grupper som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer. Dessa måste erhålla relevant kunskap om brottsoffers situation och behov. Kristdemokraterna menar att brottsofferkunskap skall vara en naturlig och viktig del av polisens utbildning och fortbildning. Andra åtgärder är förbättrade rutiner vid ärenden om besöksförbud samt nödvändig utrustning så att utsatta och hotade kvinnor får hjälp att kunna skydda sig mot förövaren.
Det behövs en resursförstärkning till det fantastiska arbete brottsofferjourerna bedriver i hela landet. När man studerar vart pengarna från Brottsofferfonden går blir det uppenbart att mycket kan förbättras.
Till brottsofferjourernas löpande verksamhet gav Brottsoffermyndigheten under 1997 1,5 miljoner kronor. Av de 12,2 miljoner kronor som delades ut under 1998 avsåg 40 procent bidrag till ideella organisationer. Det är mycket viktigt med forskningsprojekt etc. men vi motsätter oss en snedfördelning av resurserna mellan forskning och verksamheter som har direktkontakt med brottsoffren.
I BRÅ:s rapport 1999:3 kan vi läsa att Sverige är det land där invånarna kände sig tryggast när det gäller att vistas ute på kvällar och nätter. Det hade varit positivt om det också varit svenska folkets uppfattning. I Storstadskommitténs betänkande Tre Städer (SOU 1998:25) beskrivs ett annat scenario. Där uppges att man i storstädernas socialt och ekonomiskt utsatta stadsdelar avstår från att gå ut på grund av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. I synnerhet kvinnor upplever bostadsområdena som otrygga. Drygt 40 % av ungdomarna upplever sitt bostadsområde som otryggt och stökigt. Att två utredningar kan vara så motsägelsefulla visar på problemets komplexitet.
Av de 193 våldtäkter som anmäldes i Stockholm mellan 1994 och 1997 skedde 68 av överfallen i parker eller på gångstigar som går genom grönområden. Det typiska offret är på väg hem från buss eller tunnelbana och passerar en mörk park eller ett grönområde. Det är oacceptabelt att människor inte skall våga röra sig fritt på offentliga platser av rädsla för att bli våldtagna eller misshandlade. Mycket kan göras för att bygga bort denna brottslighet och skapa tryggare miljöer. Vi ger här några exempel på brottsförebyggande stads- och bostadsplanering. Polis, försäkringsbolag och brottsofferjourer skall tillfrågas när bostadsområden planeras och renoveras. Belysningen i parker och bostadsområden måste förbättras. Man kan skapa färre och lägre buskage på offentliga platser, ha överskådliga ytor och bygga gångbroar i stället för gångtunnlar. Befolkade, offentliga och gemensamma områden som stimulerar till socialt liv skall främjas. Bilgarage med särskilda ”tjejparkeringar” på upplysta platser nära utgångarna kan skapas. Säkerheten i bostadsområden kan förbättras genom att insyn förhindras, att entrédörrar och fönster på bottenvåningar förses med brytbleck och genom att man undviker att bygga tvättstugor i källarplanet. Det bör också finnas nattliga bussar med flexibla stopp. Inget förslag är generellt. Det viktiga är att ta vara på kunskap och erfarenhet om vilka brott som begås var, samt göra det möjligt för människor att se och synas och på så sätt skapa trygga miljöer.
Det är bra att kommunerna utformar sina brottsförebyggande program och trygghetsplaner. Ambitionen har varit hög men enligt regeringens sammanställning våren 2001 visade det sig att det är ”få råd som utvecklat färdiga program eller planer. Det är därför inte möjligt att med säkerhet kunna bedöma hur dessa används och vilken roll de spelar. Det finns tecken på att handlingarna ibland är så allmänt hållna att de inte kan fungera som konkreta styrdokument.” För många kommuner är resursfrågan ett problem. Med ansträngd ekonomi riskerar det brottsförebyggande arbetet att prioriteras bort.
Kristdemokraterna vill att Boverket skall få i uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott samt möjliggöra ett arbete utifrån standardiseringsdokumentet ute i kommunerna. Vi anser att det brottsförebyggande arbetet är oerhört viktigt och därför bör ytterligare resurser tillföras detta område. Om brott förhindras undviker man mycket lidande, och det innebär också ett samhällsekonomiskt sparande. Därför skall konkreta brottsförebyggande åtgärder prioriteras, arbetet intensifieras och en helhetssyn tillämpas, vilket framgår av annan kristdemokratisk motion.
I en kristdemokratisk motion om domstolarnas framtid lyfter vi fram behovet av att domstolarnas lokaler skall vara så anpassade att vittnen och brottsoffer inte skall behöva konfronteras med gärningsmannen. Det är inte tillfredsställande att gärningsman, brottsoffer och vittnen hamnar i samma väntrum. Alltför många tingsrätter saknar anpassade lokaler för målsägande och vittnen. Kristdemokraterna har tidigare krävt att lokalerna i domstolarna skall vara så utformade att de brottsdrabbade, under ett förhandlingsuppehåll, erbjuds möjlighet att vistas i rum som är avskilda från den misstänkte och dennes släktingar och vänner. Detta bör även omfatta de vittnen som har kallats för att styrka målsägandens berättelse. Vi anser också att förhandlingarna bör anpassas och föras under sådana former som inte kan anses kränkande för brottsoffret. Tingshusvärdar bör finnas för att underlätta ett sådant förfarande.
Domstolsverket rekommenderar domstolarna att vid utnyttjandet av sina lokaler beakta målsägandens och vittnenas behov. Detta sker dock inte i tillräckligt stor utsträckning. Rekommendationer räcker inte då domstolarna dagligen kämpar med resursbrist. Problemen kommer dessutom att öka då man lägger ned flera av de mindre tingsrätterna och håller rättegång vid så kallade tingsställen. Vi befarar också att säkerheten kommer att minska vid dessa.
Brottsofferjourerna m.fl. gör en fantastisk insats vad gäller vittnesstöd. Målsättningen är att det på varje tingsrätt skall finnas frivilliga stödpersoner. Uppgiften för dessa personer är att ge brottsoffer och vittnen ett humant mottagande i domstolen, vara ett moraliskt stöd före och efter rättegången samt kunna svara på frågor och hänvisa vidare.
Vittnesstöd skall finnas vid samtliga tingsrätter och hovrätter inom en treårsperiod. Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket har till uppgift att presentera en plan för hur detta mål skall uppnås. Myndigheterna skall också medverka till att vittnesstödsverksamhet anordnas vid de orter där sådan verksamhet ännu inte bedrivs.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att utveckla arbetet med vittnesstödsverksamheten. Rättsväsendet är beroende av att människor vågar vittna om vad de varit med om. Verksamheten kan bidra till att minska obehaget och rädslan att berätta om det som hänt. Erfarenheter visar att vittnesstödet fungerat bra och uppskattas av de rättsvårdande myndigheter som berörs. Uppbyggnaden av verksamheten bör ske i samråd med Brottsofferjourernas Riksförbund och andra berörda ideella organisationer. All kunskap och erfarenhet måste tas tillvara. Ett exempel där man arbetar aktivt med rekrytering av personer för vittnesstödsverksamhet och utbildning av dessa är Vänersborgs och Trollhättans brottsofferjourer. Domstolarna i Vänersborg och Trollhättan har dock uttryckt en oro för den utökade kostnad som vittnesstödsverksamheten medför. Om domstolen bifogar informationsblad om vittnesstödsverksamheten med kallelsen till vittnet uppstår frågan om detta innebär dubbla portokostnader. Detta belyser domstolarnas svåra ekonomiska situation. Domstolarna måste ha tillräckliga resurser för att kunna bedriva vittnesstödsverksamhet.
Kristdemokraterna vill påpeka att det är angeläget att vittnesstödsverksamheten får en lämplig finansiell lösning. Det räcker inte med ekonomiskt stöd för att komma i gång. Även frågan om kontinuerligt ekonomiskt stöd till vittnesstödsverksamheten måste ses över. Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket bör få i uppdrag att se över hur ett sådant ekonomiskt stöd skall vara utformat för att förbättra vittnesstödsverksamheten. Verksamheten får inte haverera på grund av bristande resurser.
De rättsvårdande myndigheternas skyldighet att ge information och stöd till dem som utsatts för brott har skärpts ett antal gånger under de senaste decennierna. Trots detta återstår mycket arbete vad gäller myndigheternas information till brottsoffer och vittnen. Inom rättsväsendet finns en insikt om behovet av förbättringar på det här området.
Riksdagen beslutade i våras om att 13 a § i förundersökningskungörelsen skulle ändras så att information om stöd lämnas i större utsträckning än vad som sker idag. Polisen skall enligt förslaget, när det är möjligt och lämpligt, fråga brottsoffret om denne vill att man skall kontakta en stödorganisation. Kristdemokraterna hade en reservation till förslaget då vi anser att polisen alltid, såvida det inte är omöjligt eller olämpligt, skall fråga brottsoffret om stödinsatser behövs. Brottsoffret som befinner sig i ett chocktillstånd behöver allt stöd för att klara den svåra situationen.
I ett beslut om komplettering av socialtjänstlagen får socialnämnden ansvar att verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga skall få stöd och hjälp. Enligt ändringen skall socialnämnden särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Förändringen innebär att det klart framgår att socialnämndens ansvar utökas till att omfatta alla brottsoffer.
Socialstyrelsen skall disponera sammanlagt 1,5 miljoner kronor för att kunna bedriva ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess arbete med brottsofferfrågor. Trots de 1,5 miljonerna kommer arbetet lokalt att leda till ett ökat resursbehov för kommunerna. Det är inte rätt av regeringen att gång på gång besluta om förändringar, hur goda dessa än är, om de samtidigt kräver resursförstärkningar som kommunerna inte har. Förslagen blir då bara ett slag i luften. Vi anser att det inte är acceptabelt att en god intention skall stupa på att det saknas resurser i kommunerna. Utvecklingsarbetet med inriktning på stöd till alla brottsoffer måste genomföras.
Rikspolisstyrelsen m.fl. har lämnat ett förslag till nationell handlingsplan för skydd av de personer som hörs i domstol. Förslaget innebär att de personer som medges använda nya identitetsuppgifter skall kunna erhålla en skälig ersättning för kostnader som kan uppkomma i samband med identitetsbytet.
Rikspolisstyrelsen har uttryckt farhågor om att den aktuella ersättningen skall komma att belasta polisväsendets anslag och att inga medel skulle avsättas till styrelsen för själva förvaltningsuppgiften. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att den ekonomiska frågan löses omgående. Vi anser att skälig ekonomisk ersättning skall utgå till enskild som fått nya identitetsuppgifter.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Amanda Agestav (kd) |