Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om styrningen av myndigheternas arbete för en effektiv samverkan och optimal prioritering av utredningsresurser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag enligt vad i motionen anförs som leder till att utredarnas tillgång till aktuella uppgifter i centrala skatteregister underlättas.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag enligt vad i motionen anförs som underlättar för skattebrottsutredarna när det gäller nyttjandet av tvångsmedel.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som underlättar för Ekobrottsmyndighetens underrättelseverksamhet.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag enligt vad i motionen anförs om rätt till legitimationskontroll vid revisioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening enligt vad i motionen anförs om en översyn av polisens arbete när det gäller miljöutredningar.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
Den ekonomiska brottsligheten är ett stort samhällsproblem. Värdet av den rent ekonomiska brottsligheten i Sverige beräknas uppgå till 100–150 miljarder kronor om året. Av detta beräknas 75–85 % vara skatter och andra avgifter som undanhålls staten och det allmänna. Återstående hänför sig till borgenärsbrott av olika slag.
Men det är inte bara de synbara ekonomiska effekterna som är skadliga för samhället. En minst lika allvarlig konsekvens är den snedvridning av konkurrensen som den ekonomiska brottsligheten medför. Seriösa näringsidkare drabbas och kan tvingas i konkurs på grund av den illojala konkurrens som den ekonomiska brottsligheten leder till.
Antalet anmälda ekobrottsärenden ökade under 1997 och 1998, men minskade under 1999 och 2000. Från den högsta noteringen 1998 till 2000 har antalet anmälda ärenden minskat med drygt 30 %. Framför allt är det anmälningarna från konkursförvaltarna som har minskat samtidigt som antalet konkurser har minskat med 40 % under perioden 1996 till 1999.
Anmälningarna om ekonomisk brottslighet kommer främst från skatteförvaltningen och konkursförvaltare. Dessa anmälningar avser med få undantag brott mot borgenärer och skattebrott. Anmälningar från andra, t.ex. privatpersoner, eller anmälningar om andra brott utgör en liten del. Det kan i och för sig diskuteras om antalet anmälningar ensamt ska utgöra bedömningsgrund för utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten. Regeringen omnämner i skrivelsen om den ekonomiska brottsligheten (skr. 2000/01:25) ett antal huvudpunkter i brottsutvecklingen som rör behovet av kunskap om den ekonomiska brottsligheten, momsfusket, svart arbete och oredovisade inkomster samt att en stor del av den ekonomiska brottsligheten aldrig anmäls.
Ekobrottsligheten har under de senast 30 åren utvecklats mot olika former av svårutredd och farlig kriminalitet riktad såväl mot staten som mot enskilda. Det brottsutredande arbetet har successivt blivit allt mer komplext. Utvecklingen kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Under 1970-talet begicks det typiska ekobrottet i näringsverksamhet av en person som i grunden var verksam i en mer eller mindre seriös näringsverksamhet. Under 1980-talet tillkom ytterligare en grupp, nämligen personer som egentligen inte var företagare men som hade lärt sig inom vilka områden såväl stat som enskild kunde bedras med stora ekonomiska fördelar/skadeverkningar som följd. Typexempel på sådan verksamhet är uppköp av skalbolag och momsbedrägerier. Under 1990-talet har ytterligare en persongrupp tillkommit, nämligen en grupp med bakgrund i den organiserade brottsligheten. Denna grupp tillsammans med en grupp som tidigare endast sysslat med ekonomisk brottslighet av traditionellt slag utgör vad som kan kallas den organiserade ekonomiska brottsligheten.
Genom vårt medlemskap i EU har kapitalflödet och kapitalets rörlighet ökat. Detta skapar även ökade möjligheter till ekobrott. Antalet utredningar med internationell anknytning ökar väsentligt. Som exempel kan nämnas de EU-relaterade momsbedrägerierna, med utnyttjande av mellanbolag vilka enbart utgör kulisser för den brottsliga verksamheten. Dessa ställer krav på skattemässig genomsyn och en omfattande och konsekvent genomförd utredningsmetodik.
Även utredningar avseende s.k. svart arbetskraft har försvårats. Numera betalas ofta pengar ut avseende påstådda arbetsprestationer av underentreprenörer (vars bolag egentligen utgör skenbolag). Detta sker via post- eller bankgiro så att bevis erhålls om utbetalningen. Genom spaning måste därför numera visas att pengarna återgår till uppdragsgivarna (de egentliga arbetsgivarna), där de används för utbetalning av de svarta lönerna, varvid skatter och arbetsgivaravgifter självklart inte betalas. Numera ställs därför krav på att utredningen inleds när verksamheten fortfarande pågår.
Utredningen i ovan beskrivna typer av utredningar kräver betydande kunskaper inte bara i svensk skatterätt och ekonomi utan också kunskaper om internationella förhållanden. De internationella kontakterna har ökat i omfattning. Bristen på möjlighet att inom rimlig tid erhålla information i internationella ärenden försvårar ofta och förhindrar ibland utredningsarbetet.
En mängd myndigheter deltar i bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Centrala myndigheter som har uppdrag inom området är Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Tullverket, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Statens jordbruksverk, Verket för näringslivsutveckling, Patent- och registreringsverket och Statens naturvårdverk. De regionala myndigheterna är framför allt åklagarmyndigheterna, polismyndigheterna, tullverkets regionmyndigheter, skattemyndigheterna, kronofogdemyndigheterna och länsstyrelserna.
Justitieutskottet uttalade i samband med att skattebrottsenheterna bildades en önskan att granska samverkan mellan ett antal myndigheter. Utskottet konstaterade i sitt yttrande att den nya organisationen medförde vissa nackdelar. Det gällde främst att utredandet av kvalificerad ekobrottslighet i och med bildandet kom att delas på flera myndigheter, nämligen polisen, skattebrottsenheterna, åklagarmyndigheterna och Ekobrottsmyndigheten, beroende på brottslighetens omfattning och svårighet och var i landet den begåtts. Utskottet förutsatte att de berörda myndigheterna skulle upprätta gemensamma rutiner för t.ex. samråd och informationsutbyte. Utskottet menade att det var en absolut förutsättning att vattentäta skott mellan de olika verksamhetsgrenarna inte uppstod.
Riksdagens revisorer har i en granskningsrapport redovisat en granskning av samarbetet mellan Ekobrottsmyndigheten, åklagarorganisationen, polismyndigheterna och skattemyndigheternas skattebrottsenheter. Revisorerna pekar på ett antal områden som såväl de centrala myndigheterna som Justitiedepartementet har ansvar för. Några av dessa är:
Svårigheter att styra och prioritera utredningsresurser med fyra myndigheter inblandade.
Samordningsproblem med polisinsatser vid bistånd till Ekobrottsmyndigheten respektive skattebrottsenheterna.
Risk för skillnader i kompetensutveckling mellan åklagare och poliser på de olika myndigheterna.
Myndigheternas tillgång till varandras register.
Flera myndigheter bedriver underrättelseverksamhet eller har behov av att få tillgång till underrättelseverksamhet som en annan myndighet bedriver.
Frågan om användningen av tvångsmedel som utredarnas rätt att använda beslag och husrannsakan.
När det gäller styrningen och prioriteringen av utredningsresurser så är det Justitiedepartementet som har det slutliga ansvaret för att den nya myndighetsstrukturen fungerar genom styrningen av myndigheterna. Justitiedepartementet bör verka för att via styrningen av myndigheterna arbeta för en effektiv samverkan och optimal prioritering av utredningsresurser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Skattechefer och skattebrottsutredare nämner två hinder för en effektiv handläggning av skattebrott inom skattebrottsenheterna. Det ena är tillgången till det centrala skatteregistret. Utredarna vill genom att ha direkt tillgång till registret själva kunna ta fram uppgifter om den eller de personer som ingår i en förundersökning. Fördröjningen försenar handläggningen till men både för utredningen i sig och för den enskilde. Utredarna menar också att de tappar kompetens genom att inte själva ha direkt tillgång till registret. Det finns dock viktiga invändningar mot deras önskemål. Med hänvisning till artikel 6 i den europeiska konventionen, angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, har riksdagen vid två tillfällen avvisat tanken på att skattebrottsutredarna ska få tillgång till det centrala skatteregistret.
Det är dock av största vikt att en lösning där utredarnas tillgång till de uppgifter som finns i registret och som är relevanta för förundersökningen förbättras. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag som leder till att utredarnas tillgång till aktuella uppgifter i centrala skatteregistret underlättas.
Det andra hindret är att utredarna inte har rätt att använda tvångsmedel; framför allt är utredarna kritiska till att de inte kan ta handlingar i beslag.
När det gäller handläggningen av skattebrott föreligger en viktig skillnad mellan skattebrottsenheterna och polisen vad gäller användningen av tvångsmedel. Utredarna på skattebrottsenheterna har inte samma möjligheter som polisen att ta handlingar i beslag. Skattebrottsutredarna kan inte, till skillnad från polisen, ta emot en handling från en misstänkt under ett förhör. I praktiken tar dock ofta utredaren emot handlingen och meddelar sedan omgående åklagaren. När det gäller övriga tvångsmedel, t.ex. husrannsakan, måste utredarna begära bistånd av en annan myndighet, polismyndigheten, för att få en sådan utförd. Revisorerna konstaterar att polisen på vissa orter fördröjer verkställigheten av en sådan begäran. Det är inte acceptabelt att utredare tvingas kringgå gällande lagstiftning vad gäller användningen av tvångsmedel vid skattebrottsutredningar.
Det råder delade meningar bland de poliser och åklagare som intervjuats i granskningen, om utredarna bör få använda sig av beslag och husrannsakan. Vissa menar att det skulle vara oproblematiskt att låta dem få göra framför allt beslag. Andra understryker faran att råka ut för våldsamma situationer och menar att det endast ska vara polisutbildad personal som får använda sig av tvångsmedel. Många misstänkta är farliga och brottsligheten blir allt mer blandad.
De som är för att skattebrottsenheterna ska kunna använda sig av beslag menar att det är konstigt att en myndighet sköter det administrativa arbetet åt en annan myndighet. Man menar också att det är bristande effektivitet att en myndighet måste be en annan myndighet om hjälp.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att kampen mot den ekonomiska brottsligheten är effektiv. Vänsterpartiet menar därför att regeringen bör återkomma med förslag som garanterar skattebrottsutredarna sådan effektivitet när det gäller nyttjandet av tvångsmedel.
Redan när ekobrottsmyndigheten bildades diskuterades om underrättelseverksamhet avseende ekonomisk brottslighet skulle bedrivas inom Ekobrottsmyndigheten eller Rikspolisstyrelsen. Representanter för Ekobrottsmyndigheten hävdar att ingen underrättelseverksamhet bedrivs vad gäller ekonomisk brottslighet. De menar att myndigheten får svårare att bekämpa ekonomisk brottslighet bl.a. genom att den inte kan upptäcka ny ekonomisk brottslighet och tidigt utarbeta en strategi att bekämpa den. De menar också att myndigheten har svårigheter att uppfylla sitt uppdrag att följa och analysera den pågående brottsligheten utan en egen underrättelseverksamhet.
Rikspolisstyrelsen menar att underrättelseverksamhet för närvarande visst bedrivs inom polisen och att det vore olämpligt att dela underrättelseverksamheten mellan flera myndigheter. Myndigheten skulle då förlora överblicken över den samlade brottsligheten. Det är inte heller alltid möjligt att separera ekobrott från annan brottslig verksamhet.
Skattebrottsenheterna startar under hösten 2001 underrättelseverksamhet. Det är viktigt att Ekobrottsmyndigheten får tillgång till underrättelseuppgifter, och frågan borde tre år efter myndighetens bildande vara löst.
Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen måste etablera kontakter för att garantera Ekobrottsmyndighetens tillgång till det underrättelseregister som handhas av Rikspolisstyrelsen. Sådana kontakter bör tas trots pågående utredningsarbete och försöksverksamhet på området. Regeringen bör därför återkomma med förslag som underlättar för Ekobrottsmyndighetens underrättelseverksamhet.
Vad gäller mer traditionella internationella kontakter i operativ verksamhet och i övergripande administrativa frågor, ligger ansvaret hos respektive central förvaltningsmyndighet. Den operativa brottsbekämpande verksamheten sker i allt större utsträckning i ett internationellt perspektiv.
Inom underrättelseområdet finns en omfattande internationell kontaktverksamhet. Detta gäller såväl kontakter genom olika fasta samarbetsorgan som kontakter i enskilda ärenden. Genom olika internationella arbetsgrupper där Finanspolisen deltar har det utvecklats ett internationellt samarbete och ett nätverk som underlättar utväxling av information.
Inom organisationer som FATF (Financial Action Task Force) och EGMONT Group deltar Sverige i ett arbete för att främja internationellt samarbete och lämna hjälp i olika penningtvättfrågor.
Tullverket har av naturliga skäl ett mycket omfattande internationellt samarbete. Tullverket är också representerat i många olika organ där tullfrågor diskuteras. Införandet av det nya tullinformationssystemet samt Europol- och Schengensamarbetet ger Tullverket snabbt tillgång till information från andra EU-länder med IT-stöd.
Ett mer övergripande arbete för att komma till rätta med det växande problem som skatteparadisen utgör pågår inom OECD och EU. Tillkomsten av Code Of Conduct inom EU har redan resulterat i att flera fall av illojal skattekonkurrens mellan EU-länder undanröjts.
För att komma till rätta med de vanligaste formerna av skatteundandragande och ekonomisk brottslighet såsom svartarbete, bokföringsbrott och andra skattebrott torde generella regelförändringar vara det mest effektiva. En åtgärd kan vara att införa en schablonskattemodell som gör bokföring och skatteregler onödiga, då det inte finns lagar att bryta mot. Schablonskattemodeller har med framgång införts i andra länder och Riksskatteverket utreder huruvida det är möjligt att införa ett liknande system i Sverige. Regeringen skriver i budgetpropositionen för 2001 att man inte avvisar tanken, men inväntar Riksskatteverkets utredning.
I väntan på en sådan regelförändring menar Vänsterpartiet att det redan nu måste vidtas åtgärder inom de branscher som är överrepresenterade vad gäller utnyttjande av svart arbetskraft, såsom taxinäringen, restaurangbranschen och byggbranschen. En åtgärd som diskuterats är att införa rättighet för skatterevisorer att genomföra legitimationskontroller vid revisioner för att kunna stämma av dem som vid revisionstillfället arbetar på exempelvis en restaurang mot arbetsgivarregistret.
Vad beträffar restaurangbranschen torde det vara enkelt att exempelvis dra in eventuella tillstånd om det vid kontrollen visar sig att det finns svart arbetskraft på arbetsplatsen. Vi tror att en sådan lagstiftning skulle vara ytterst effektiv i kampen mot ekonomisk brottslighet och annat skatteundandragande och begär därför att regeringen återkommer med förslag om rätt till legitimationskontroll vid revisioner.
Sverige har i dag en radikal och framåtsyftande miljöpolitik. Detta har under de senaste åren manifesterats i en heltäckande miljöbalk och nya nationella miljömål. Den övergripande målsättningen är att alla allvarliga miljöproblem ska lösas inom en generation. En del i detta miljöarbete är att samhällets strukturer fungerar när det sker brott mot miljölagarna. Liksom inom andra områden ska berörda aktörer veta och känna till att rättspraxis, sanktioner och allmänna juridiska regler tillämpas även inom miljöområdet. Ingen ska ostraffat få fördelar av att man begår miljöbrott.
Det är svårt att beskriva miljöbrott – det är ingen enkel, väldefinierad verksamhet såsom ett bankrån. Det finns alla typer – från att man fäller träd på allmän mark för att få bättre utsikt från den egna fastigheten till omfattande grova, miljöbrott i storskalig industriell verksamhet, t.ex. mångåriga utsläpp av föroreningar till luft och mark utöver gällande tillstånd. Att begå miljöbrott kan också vara ekonomiskt lönsamt – på senare tid har bland annat fall uppmärksammats där markägare utan tillstånd tar emot avfall för nedgrävning eller deponering. Man undviker då avfallsskatten och kostnader för omhändertagandet av farligt avfall.
Landets miljöinspektörer och andra yrkesutövare som ska utöva tillsyn utifrån miljöbalk och andra relevanta lagar upplever det i dag som ett stort problem att miljöbrott inte får adekvat behandling av polis och åklagarsidan. En alltför stor andel av de miljöbrott som rapporteras och anmäls till polisen avskrivs. Signalen till brottslingarna blir då att miljöbrott inte är så allvarliga och kan fortgå. För miljöinspektörerna och andra miljöengagerade kan svårigheterna med att få fällande domar för miljöbrott kännas tungt och leda till sämre miljö och minskade möjligheter att nå miljömålen.
När det gäller resursfördelningen och prioriteringen inom polisen har arbetet emellertid varit mindre framgångsrikt när det gäller miljöbrottssidan. Genom miljöbalken, Ekobrottsmyndigheten och åklagarmyndighetens satsning på s.k. miljöåklagare har vi kommit en bit på väg. Aktiva inom området anser dock att den så kallade flaskhalsen för att komma till rätta med den låga lagföringsprocenten är bristen på utredningskompetens. För polisen är det en fråga om hur man har möjlighet att prioritera. Om utredningsverksamheten när det gäller miljöbrott är en del av den dagliga polisutredningsverksamheten kommer miljöbrotten även fortsättningsvis att prioriteras lågt. Således bör, för att de satsningar som redan gjorts skall ge resultat, även polisens arbete när det gäller miljöutredningar ses över. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Per Rosengren (v) |