Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en oberoende utvärdering av behovet och effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns i dag skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en kraftig förstärkning av den statistik som ligger till grund för den parlamentariska kontrollen skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regler måste införas som innebär att den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall underrättas om det efter avslutad förundersökning och ges möjlighet att överklaga felaktiga beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla hemliga tvångsmedel som används skall vara reglerade i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att användandet av så kallad överskottsinformation skall regleras i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ett oberoende kontrollorgan skall inrättas som har till enda uppgift att tillgodose rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av tvångsåtgärden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att alla anställda inom offentlig verksamhet skall få grundläggande information om meddelarfriheten som tillkommer dem enligt yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att anställda i offentligfinansierad verksamhet som överförts till privat regi skall jämställas med offentligt anställda vad beträffar meddelarfrihet och efterforskningsförbud i enlighet med det i motionen anförda.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en utredning skall tillsättas för att utreda möjligheterna att tillförsäkra alla arbetstagare rätt till meddelarfrihet och att alla arbetsgivare skall omfattas av efterforskningsförbudet, oavsett arbetsgivare och anställningsform.2
Riksdagen beslutar att en översyn av frågan om registerutdrag vid anställningsförfarande skall genomföras i enlighet med det i motionen anförda.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att samtal skall initieras med USA:s och Englands regeringar om avlyssningen av svenska företag, organisationer och privatpersoner.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att frågan om Echelon och möjligheten till beivrande av intrång skall tas upp i EU:s ministerråd.3
Riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att genomföra en översyn av den svenska lagstiftningen som tar sikte på dataintrång i syfte att uppdatera och komplettera densamma.4
1 Yrkande 7 hänvisat till KU.
2 Yrkandena 8–10 hänvisade till AU.
3 Yrkandena 11 och 12 hänvisade till UU.
4 Yrkande 13 hänvisat till TU.
I ett öppet samhälle måste det finnas en gräns för de tvångsåtgärder som samhället är berett att vidta gentemot de enskilda medborgarna. Stora värden äventyras om samhället av olika skäl ständigt flyttar fram sin toleransgräns vad gäller tvångsmedel (Narkotikakommissionen, PM nr 5).
Samma sak kan sägas också om andra områden så som att registreringar av olika slag ständigt ökar, rätten till meddelarfrihet inskränks, laglig övervakning bland annat med hjälp av kameror på de mest skiftande ställen blir allt vanligare och få är medvetna om, eller har tillgång till, det skydd som krävs för att datortrafik och liknande inte skall kunna avlyssnas.
För varje dag som går blir vi i vårt privatliv mer och mer övervakade samtidigt som reglerna för att skydda integriteten inte utvecklas i samma omfattning. Inte heller satsas i samma omfattning på att stärka rättssäkerheten för den enskilde. ”Den som inte har något att dölja behöver inte oroa sig” – sägs det ofta. Men när det visar sig att varje steg av vårt privatliv kan rekonstrueras och när vi inte längre har kontroll över vem som har tillgång till informationen i fråga är det inte ett lika självklart påstående längre. Bristerna kan handla om till synes triviala saker som att företag skickar obeställd reklam via sms till din mobil till mer allvarliga saker, t.ex. kriminella gängs kartläggning av ditt liv.
Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i andra länder litat på myndigheternas goda avsikter. Det har lett till att vi redan nu har ovanligt suddiga gränslinjer kring statens rätt att tillgripa tvång. Sverige saknar inom området rättssäkerhetsgarantier värda namnet. Vissa av tvångsåtgärderna är inte ens reglerade i lag och strider därigenom mot Europakonventionen, som är svensk lag sedan 1995. En av samhällets främsta rättssäkerhetsgarantier, den parlamentariska kontrollen, innebär i detta fall att riksdagen tar del av ett dokument som till stor del består av intetsägande statistik och missledande uppgifter. Den domstolsprövning som sker vid ansökan om tillstånd till tvångsmedelsanvändning har karaktären av en skenprocess med nästan total brist på insyn och kontroll. Den som utsatts för ett hemligt tvångsmedel har med nuvarande lagstiftning inte någon reell möjlighet att överklaga ett felaktigt beslut, vilket även det är en kränkning av de fri- och rättigheter som föreskrivs i Europakonventionen. Avsaknad av effektiv insyn och kontroll bidrar till att gränsen för de tvångsåtgärder staten är beredd att vidta gentemot sina medborgare förblir oklar och kan flyttas fram eftersom medborgarna förblir ovetande om vad de kan utsättas för. Samtidigt skapas en positiv bild av effekten och nyttan av tvångsåtgärderna, som sedan ligger till grund för en utökad användning av dem utan att metoderna blir föremål för en objektiv och offentlig kvalitetsvärdering.
Användningen av hemliga tvångsmedel har från första början betraktats och behandlats som ett tekniskt problem snarare än ett principiellt problem. Den tekniska utvecklingen har fått avgöra vilka metoder som i hemlighet ska få tillgripas medan rättssäkerheten hamnat i skymundan. Det finns ett visst behov av att polis under särskilda omständigheter kan tillgripa hemliga åtgärder. Men vi har nu kommit till ett vägskäl. Ska vi fortsätta på den väg som innebär att rättssäkerheten inskränks genom den tekniska utvecklingen eller ska vi, en gång för alla, välja en väg som innebär att rättssäkerheten återupprättas som kriterium för vilka hemliga tvångsmedel som blir tillåtna?
Sedan 1993 har nyttan av hemlig teleavlyssning – en av de mest ingripande tvångsåtgärder polisen i hemlighet kan använda sig av – minskat konstant. Det beror huvudsakligen på att de kriminella använder sig av nya kommunikationsvägar och att erfarna brottslingar vet att skydda sig. Ungefär 80 % av avlyssningarna under 1998 avsåg grovt narkotikabrott. Minst 55 % av alla hemliga teleavlyssningar det året hade enligt statistiken ingen betydelse för brottsutredningen. Den egentliga andelen är dock sannolikt betydligt högre, men det är omöjligt att få reda på med hjälp av nuvarande statistiska uppgifter. Under 1998 avlyssnade polisen 265 telefonabonnemang som tillhörde någon annan än den brottsmisstänkte, och den genomsnittliga avlyssningstiden var drygt 37 dagar. Detta till trots har det framförts förslag om en utvidgning av det antal brott för vilka hemlig teleavlyssning kan användas. Därutöver har föreslagits att hemlig teleavlyssning inte enbart skall få användas på abonnemang som den misstänkte kan antas ringa från, utan även på de abonnemang som den misstänkte kan antas ringa till. Denna utvidgning skulle dramatiskt öka antalet oskyldiga människor som riskerar att bli avlyssnade.
Med hjälp av hemlig teleövervakning (dvs. i huvudsak registrering av telefonnummer vid in- och utgående samtal, längden på samtalet och vid vilken tid det äger rum) kan polis och åklagare kartlägga en människas sociala liv. En ansökan om tillstånd till hemlig teleavlyssning kombineras numera alltid med en ansökan om hemlig teleövervakning. Ungefär 80 % av teleövervakningarna under 1998 gällde grov narkotikabrottslighet. Statistiken visar att 52 % av det totala antalet övervakningar var betydelselösa för brottsutredningen, men den exakta andelen, som troligen är avsevärt högre, är omöjlig att få fram. Av de övervakade abonnemangen under 1998 var det 289 stycken som innehades av någon annan än den brottsmisstänkte. Även på detta område har framkommit förslag att utvidga antalet brott för vilka tvångsmedlet skall få användas. Förslag har också presenterats att det ska bli tillåtet för polisen att med hjälp av hemlig teleövervakning lokalisera var en viss mobiltelefon finns geografiskt. Man vill även att hemlig teleövervakning ska få användas på abonnemang som den brottsmisstänkte kan antas ringa till. Förslagsställarna tror att antalet fall av hemlig teleövervakning skulle öka till ca 1 100 per år, dvs. en ökning med över 300 % jämfört med 1998.
Hemlig kameraövervakning framhålls ofta som en personalbesparande spaningsmetod, men den är också mycket integritetskränkande. Metoden används huvudsakligen vid utredningar gällande grova narkotikabrott. Lag (1995:1506) om hemlig kameraövervakning är tidsbegränsad och gäller t.o.m. år 2001. Lagen avser enbart fjärrstyrda kameror. Det finns inte något förbud mot att använda hemlig kameraövervakning mot barn under 15 år, till skillnad mot vad som gäller för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning – 35 § lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Kameraövervakning får ske på plats där den brottsmisstänkte kan antas befinna sig. Det finns inget lagligt hinder för att kameran riktas in i t.ex. ett fönster till en bostad. Minst 49 % av det totala antalet fall av hemlig kameraövervakning under 1998 var enligt statistiken inte till nytta för den aktuella förundersökningen. I praktiken lär dock den procentsatsen vara betydligt högre eftersom statistiken i den parlamentariska kontrollen är oerhört vag på bl.a. denna punkt. Den genomsnittliga övervakningstiden samma år var 38,3 dagar. Även här har framkommit förslag på att utöka antalet brott för vilka hemlig kameraövervakning kan användas. Man vill även att tvångsmedlet ska kunna användas utan att det finns någon brottsmisstänkt. Detta skulle, enligt förslagsställarna, innebära att användningen av hemlig kameraövervakning kommer att mer än fördubblas.
Utöver de tre hemliga tvångsmedel som nämns ovan (hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning), använder sig svensk polis av något som kallas för ”annan teknisk avlyssning”. Detta begrepp innefattar polisens användning av dolda kroppsmikrofoner och inspelning av telefonsamtal i situationer där den, eller någon polisen anlitat, själv deltar i samtalet. Metoden är inte reglerad i svensk lag, och en del debattörer vill att det så ska förbli. Emellertid strider förfarandet mot Europakonventionen eftersom det sker utan uttryckligt lagstöd. Svensk polis använder sig även av en annan metod som inte är reglerad i lag. Åtgärden kallas pejling och innebär att en radiosändare i hemlighet fästes på t.ex. en bil för att man på avstånd ska kunna följa vart fordonet tar vägen. Under vissa omständigheter skulle även denna metod kunna strida mot bestämmelserna i Europakonventionen.
Det finns även en särskild lagstiftning som möjliggör användning av hemliga tvångsmedel i vissa speciella fall. Denna särskilda lagstiftning utgörs av lag (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll, lag (1998:150) om allmän kameraövervakning samt lag (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. Det gemensamma för denna lagstiftning är att den i vissa delar ger utökade befogenheter för polis och åklagare att använda sig av hemliga tvångsmedel.
Under 1998 ansökte åklagare om totalt 691 tillstånd gällande hemliga tvångsmedel. Domstol biföll samtliga ansökningar utom en (1). Året innan ansöktes det om 549 tillstånd, och domstolen beviljade samtliga (två av tillstånden bifölls efter att ha överklagats till högre instans). Av totalt 1 240 tillståndsansökningar under två år är det således bara en (1) som lämnats utan bifall. Denna ansökan överklagades för övrigt inte till högre instans. Detta reser frågan hur effektiv domstolsprövningen är, särskilt om man beaktar att i genomsnitt ungefär hälften av de åtgärder som följde på tillstånden inte gav något resultat. Det hemliga förfarandet förblir så hemligt att enbart ett fåtal privilegierade får insyn i vad som sker, medan de som utsätts för metoderna förblir ovetande. Inte ens lagstiftarna, riksdagsledamöterna, får tillräcklig information utan hänvisas till att fatta beslut på grundval av för dem hemligstämplat material. Det sistnämnda kan exemplifieras genom de otal beslut riksdagen fattat genom åren om att förlänga lag (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
För att förstärka rättssäkerheten skall den som utsatts för hemlig övervakning meddelas detta efter avslutad förundersökning. Den avlyssnade ges därmed möjlighet att överklaga ett beslut som han eller hon anser felaktigt. Att övervakningen inte lett till avgörande bevis betyder dock inte automatiskt att beslutet fattats på felaktiga grunder. Förutom att rättssäkerheten ökar för den övervakade kommer denna reglering att leda till att kontrollen av tillståndsgivningen ökar.
Mot denna bakgrund menar vi att det omgående krävs grundläggande åtgärder för att stärka rättssäkerheten vid användningen av hemliga tvångsmedel. Det gäller även nuvarande praxis. Sådana åtgärder måste därför vidtas innan man ens diskuterar en utvidgning av metoderna för övervakningen. Det krävs för det första en oberoende utvärdering av behovet och effektiviteten av de hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder som används i dag. För det andra krävs en kraftig förstärkning av tillförlitligheten i den statistik som ligger till grund för den parlamentariska kontrollen. För det tredje måste det införas regler om att den som utsatts för hemliga tvångsmedel ska underrättas om det i efterhand och få möjlighet att överklaga ett felaktigt beslut. För det fjärde bör alla hemliga tvångsmedel som i dag används, exempelvis s k annan teknisk avlyssning och pejling, regleras i lag. För det femte är det nödvändigt att införa bestämmelser om användning av överskottsinformation, dvs. information om annat än det brott som föranlett tvångsmedelsanvändningen, som polisen fått som en följd av den hemliga övervakningen. För det sjätte måste det inrättas ett oberoende kontrollorgan som har till uppgift har att tillgodose rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen, dels vid själva genomförandet av tvångsåtgärden.
Den moderna tekniken har givit arbetsgivaren ökad möjlighet att övervaka sina arbetstagare på olika sätt. Med teknikens hjälp är det i dag inte bara möjligt för en arbetsgivare att kontrollera de anställdas närvaro och prestation, det är också möjligt att läsa arbetstagarens e-post och lagra vissa uppgifter om den anställda. Dessutom är kameraövervakning tillåten, liksom olika former av kontroller för att undersöka förekomsten av droger. De anställdas integritet måste därför stärkas på flera punkter. En utredning har tillsatts för att utreda integritetsfrågor för anställda. Denna utredning skall avslutas före utgången av 2001. Frågan är mycket angelägen, och det är viktigt att så snart utredningen presenterats skall arbetet med att ta fram relevant lagstiftning på området påbörjas. Dock finns det några frågor som redan nu måste beröras.
Samtidigt som antalet register med uppgifter om vårt privatliv växer i snabb takt, växer antalet användningsområden för desamma. I dag är det möjligt att genom olika register ta reda på i princip varje liten detalj om människor och deras privatliv.
Dessa register är dock oftast inte offentliga, och även i de offentliga registren är uppgifter som rör frågor av känslig eller privat natur inte möjliga för exempelvis arbetsgivare att få tag på. Det är bra och nödvändigt att sådana restriktioner finns. Dock är det fullt möjligt att kringå dessa restriktioner.
Många arbetgivare har i dag en policy att begära olika typer av registerutdrag från den arbetssökande för att han eller hon skall få möjlighet att få arbetet i fråga. Det kan gälla utdrag ur brottsregister men också kreditupplysning och information från exempelvis kronofogden. Förra året infördes en lag som kräver utdrag från brottsregistret för att komma i fråga för anställning inom förskoleverksamhet och skolan.
När det gäller personer som begått brott är problemen givna. De olika sätten att kontrollera arbetssökande försämrar möjligheterna att återanpassas till samhället. Att en person som exempelvis dömts till sluten ungdomsvård vid 16 års ålder skall vara exluderad från vissa anställningar många år senare är inte acceptabelt. För andra kan en betalningsanmärkning innebära att det blir hart när omöjligt att söka och få ett jobb. Detta är givetvis inte tillfredsställande.
I givna situationer kan det vara befogat för en blivande arbetsgivare att ta del av vissa typer av känsliga uppgifter, men användandet i dag visar på en tendens som inte är tillfredsställande. En översyn av all lagstiftning på området och en inventering av behov av ny lagstiftning skall göras snarast.
Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad rättighet som innebär att det står var och en fritt att meddela information i syfte att publicera densamma antingen i tryckt form, i TV eller radio. Som ett komplement till denna rättighet finns också ett förbud mot att myndighet eller allmänt organ efterforskar källor om sådan information sprids. Detta till trots är många arbetstagare rädda för att berätta om missförhållanden på sin arbetsplats eftersom de är rädda för att arbetsgivaren ska ta reda på eller få reda på hur informationen spridits.
Vi tror att många arbetstagare är omedvetna om sin grundlagsskyddade rättighet och att många offentliga arbetsgivare i sin tur inte alltid är medvetna om förbudet som gäller dem. Detta visar sig inte minst eftersom ärenden fortfarande prövas av JK och där till och med offentliga arbetsgivare visat sig göra grova övertramp mot dessa grundlagsregler. Den senaste larmrapporten kom från Uppsala kommun, och JK var mycket skarp i sin kritik. Bakgrunden till ärendet är en anonym anmälan om att avdelningar vid tekniska kontoret har infört en rutin som innebär att de anställda omgående ska informera i första hand sin chef om sina kontakter med massmedier. Ur yttrandet till JK från Uppsala kommun framgår det att rutinen har tillkommit för att de anställda ska vara informerade om den debatt som pågår kring arbetsuppgifter eller arbetsplats – ett nog så vällovligt syfte men inte desto mindre ett allvarligt brott mot grundlagen.
Justitiekanslern säger i sin bedömning bland annat att meddelarfriheten innebär att alla har rätt att ge uppgifter och upplysningar till massmedier och rätt att uppträda anonymt. Den uppmaning som de vid de aktuella avdelningarna på tekniska kontoret har fått är enligt JK inte förenlig med meddelarfriheten. JK anser också bland annat att sådana här uppmaningar och föreskrifter kan verka hämmande på de anställdas intresse av att ta vara på meddelarfrihetens möjligheter. JK förutsätter att den här rutinen på de aktuella avdelningarna i Uppsala ändras.
Ärendet visar med tydlighet den brist på kunskap som finns hos arbetsgivare om arbetstagarnas grundläggande rättigheter. De offentliga arbetsgivarna måste här föregå med gott exempel, och vi anser därför att det måste åligga varje offentlig arbetsgivare att informera sina arbetstagare om deras grundlagsskyddade rätt till meddelarfrihet och om förbudet mot att arbetsgivaren efterforskar vem ett sådant meddelande härrör från.
Ett särskilt problem uppstår när verksamhet som tidigare bedrivits i offentlig regi privatiseras. Den generella grundlagsfästa meddelarfriheten ersätts då med en långtgående tystnadsplikt. Detta innebär bland annat att privat verksamhet får konkurrensfördelar på bekostnad av arbetstagarens möjlighet att meddela sig när det gäller exempelvis missförhållanden på arbetsplatsen. Dessa frågor har nyligen berörts i en utredning, Ds 2001:19. De lagförslag som presenteras i denna utredning är enligt vår mening inte tillräckligt långtgående. En lag om skydd för meddelarfrihet i offentligfinansierad verksamhet i privat regi skall bygga på principen att denna så långt som möjligt skall vara densamma som för offentliganställda. Om så erfordras kan lagstiftningen kompletteras med regler som skyddar verkliga företagshemligheter. Avgränsningen vad som skall anses som företagshemlighet överlåts därmed inte till den privata arbetsgivarens godtycke.
Vi behöver ett lagligt skydd för meddelarfrihet på privata arbetsplatser i allmänhet, inte bara verksamhet som är offentligfinansierad. En utredning bör därför ges i uppdrag att även utreda förutsättningarna för anställda i helt privat regi att få utöva sina grundlagsskyddade rättigheter. Även här torde lagstiftningen kunna kompletteras med regler för vad som skall anses som verkliga företagshemligheter.
För att sätta upp en övervakningskamera krävs oftast ett tillstånd från länsstyrelsen. Detta tillstånd föregås ofta av ett utlåtande från berörd kommun. Dock har tillståndsreglerna luckrats upp, och sedan 1998 krävs inte längre tillstånd för vissa branscher. Exempel på sådana branscher är banker och postkontor. Här räcker det med en anmälan till länsstyrelsen för att övervakningen skall vara laglig. Antalet övervakningskameror har ökat dramatiskt. 1995 fanns till exempel i Stockholm 1 209 tillstånd, vilket omfattade 3 783 kameror. I dag är antalet tillstånd uppe i cirka 3 000 och antalet kameror är minst 9 000. Dessa siffror redovisar då endast de kameror som har tillstånd. Anmälda övervakningskameror och kameror som placerats ut utan tillstånd tillkommer.
Länsstyrelsen har, förutom tillståndsgivningen, att kontrollera att de begränsningar och föreskrifter som givits följs. Vid en mindre undersökning som gjordes av Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter i centrala Stockholm visade det sig att hälften av de kontrollerade kamerorna antingen var illegala eller inte följde reglerna. Den vanligaste bristen var att man inte på föreskrivet sätt informerade om övervakningen eller att övervakningen bedrevs på sådant sätt att den överskred tillståndets ramar.
Många av övervakningskamerorna finns i dag i butiker och kiosker med mycket sena öppettider. Då syftet med övervakningskamerorna i många fall sägs vara brottsförebyggande kan nyttan av denna åtgärd ifrågasättas eftersom antalet rån mot denna typ av inrättningar ökat markant. Samtidigt som antalet kameror ökat har också frekvensen av ensamarbete ökat, och därmed kan man anta att det snarare finns ett samband här. I en butik eller bensinmack där det förekommer sena öppettider och ensamarbete ger kameraövervakning ingen förebyggande effekt. Detta biläggs också genom att man ofta inte anslår att butiken i fråga är övervakad. Det torde således vara en bättre brottsförebyggande åtgärd att undvika ensamarbete än att sätta upp ytterligare övervakningskameror.
Ytterligare ett problem med övervakningskameror är den stora mängd överskottsinformation som produceras. Det finns i dag ingen kontroll av hur inspelat material används. Oftast förstörs säkert materialet, men det faktum att det inte finns någon kontroll är oroväckande. Detta gäller det material som spelas in på olika inrättningar, men inte minst sådant som spelas in på offentliga platser.
Slutsatsen måste bli att även om övervakningskameror många gånger är både berättigade och nödvändiga har tillståndsgivningen eskalerat i sådan omfattning att en översyn av tillståndsgivning och uppföljning av givna tillstånd bör göras.
I mer än 50 år har Echelon, det världsomfattande spionsystemet, bevakat telefonsamtal, fax, e-post och radiokommunikation. Från att ha varit ett strikt militärt system riktas det i dag mot såväl privatpersoner som företag. Vi vet aldrig när systemet slår till eller när vi kan gå fria. Informationen tankas ner och bearbetas i kraftfulla datorer. Med hjälp av särskilda sökprogram letar man efter utvalda nyckelord. Det kan vara namn på personer, företag eller organisationer liksom adresser eller olika ämnesområden.
Eftersom Echelon varit en del av det strikt militära underättelsearbetet har avlyssningssystemet inte varit allmänt känt. Det avslöjades visserligen i en tidningsartikel redan 1980, men inte förrän det nämndes i en EU-rapport 1998 spreds kunskapen till en vidare krets. Efter utredning har också Europaparlamentet tagit fram en rapport som leder i bevis det som tidigare ansetts som konspirationsteorier, nämligen att Echelon verkligen existerar. Efter det att denna rapport presenterats har också den svenska regeringen äntligen bekräftat att man är medveten om systemet. I rapporten slås fast att systemet – genom att det även avlyssnar privatpersoner, företag och organisationer – bryter mot de mänskliga rättigheterna. Syftet med att avlyssna företag är att ge konkurrensfördelar till de egna företagen exempelvis vid anbudsförfarande, men även andra typer av företagsspionage kan bedrivas. Vi anser att den svenska regeringen måste ta upp frågan om spionage mot svenska företag, organisationer och privatpersoner med de länder som står bakom Echelonsystemet, det vill säga USA och England, och kräva att dessa länder avbryter sina intrång. Sverige bör också väcka frågan i EU:s ministerråd för att få till stånd internationella regler mot denna typ av intrång.
Sverige är ett av världens mest ”uppkopplade” länder. När det gäller säkerhetstänkande har vi däremot inte kommit särskilt långt. De flesta dataprogram som används i dag är fullt avlyssningsbara och inte minst möjliga att manipulera utifrån. Bristen på kunskap och kostnaden för att vidta åtgärder i skyddssyfte är ett allvarligt problem. De möjligheter som i dag finns är att skaffa så kallade brandväggar och krypteringsprogram. De möjligheter som finns att beivra brott som begås via intrång är mycket små. Lagstiftningen är snårig och ofullständig. Med anledning av detta anser vi att en översyn av lagstiftningen på området måste komma till stånd snarast och att kompletteringar med anpassning till den nya tekniken måste genomföras.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Alice Åström (v) |