Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett bättre omhändertagande av personer enligt LOB.
Den svenska polisen utför många olika arbetsuppgifter. Polisen har inte lyckats med att renodla verksamheten, utan lägger tid och resurser på uppgifter som egentligen skulle utföras av andra i samhället. En polisiär uppgift är att ingripa mot berusade personer, under förutsättning att det finns anledning att tro, att någon kan komma till skada. Lagstödet för polisen att ingripa mot en berusad finns i lagen om berusad person (LOB).
För att ett omhändertagande ska kunna ske måste den berusade vara så berusad att han inte kan ta hand om sig själv. Ytterligare ett skäl kan vara att han är våldsam och att han därigenom kan skada andra. Kriterierna för ett omhändertagande enligt LOB är omfattande. Enkelt uttryckt ska en person vara näst intill redlöst berusad för att ett omhändertagande ska komma ifråga.
I förarbeten betraktas LOB som en vårdlag. Lagstiftaren har haft för avsikt att den omhändertagne ska komma under någon form av vård. Det som sker idag i många polishus runt om i Sverige, utom i en del större städer, är att den omhändertagne läggs i en s k fyllecell. Innan personen kan läggas in i arrest måste ett befäl göra en bedömning av graden av berusning. Detta gjordes tidigare av vakthavande befäl. På grund av centraliseringen av polismyndigheten görs den bedömningen idag via telefon till ett befäl i centralorten. Visar det sig att den berusade är sjuk eller så berusad att fara för liv och hälsa föreligger ska personen föras till vårdinrättning.
Behandlingen av de berusade ter sig i många avseenden upprörande. Ofta är det unga människor som omhändertas, trots att ingen under 18 år ska sättas i arrest. Det är ett primitivt sätt att vårda människor som ofta är beroende av alkohol. Någon vård kan givetvis inte ges hos polisen. I vårdhänseende föreskriver lagen att polisen endast är ålagd att tillse den omhändertagne var 15:e minut.
Om möjligheten finns att föra alla omhändertagna till en tillnyktringsenhet där utbildad sjukvårdspersonal är närvarande, skulle chanserna öka att lyckas med en rehabilitering. Större ansvar borde läggas på sjukvården och de sociala myndigheterna. Ett samarbete mellan dessa skulle innebära att åtgärder kunde sättas in betydligt tidigare än idag. Givetvis finns det berusade som är så våldsamma att enda utvägen är arrest, men de utgör en liten andel av antalet omhändertagna.
Utsatta människor ska omhändertas med bibehållen värdighet, så långt det är möjligt. Den kränkande behandling många omhändertagna personer tvingas utstå i de s.k. fyllecellerna bör upphöra. Genom att inrätta tillnyktringsenheter kan man dels mer effektivt vårda de omhändertagna, dels undvika att utsätta dem för ovärdiga förhållanden som kränker den enskilde.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |