Riksdagen beslutar att upphäva 18 kap. 2 § brottsbalken.
Termen högmålsbrott har använts sedan medeltiden för att beteckna brott vilka innebär angrepp på statsöverhuvudet eller på statens bestånd och aktualiserades när en 16-årig pojke kastade en tårta i ansiktet på kungen. Pojken själv var inte medveten om att han skulle kunna komma att åtalas för ett högmålsbrott och därmed riskera fängelse upp till fyra år.
I dag är principen att det bedöms som allvarligare att kasta en tårta i ansiktet på statschefen än vad det är att kasta den i ansiktet på statsministern eller någon annan person. Med tanke på att statschefen numera har en representativ, symbolisk och ceremoniell funktion är denna åtskillnad ologisk. Både talmannen och statsministern har ju reell maktställning baserad på demokratiska val. Det borde därmed vara ett allvarligare angrepp mot statens bestånd att ge sig på statsministern och talmannen än kungafamiljen. Lagstiftningen var logisk på medeltiden när den först stiftades. Då var kungen närmast allsmäktig, och folkets företrädare hade begränsad makt och företrädde bara den välbärgade manliga delen av folket. Det var då naturligt att samma brott fick högre straffsats om det riktades mot kungen än mot någon annan.
Att göra en sådan åtskillnad i dag är dock inte rättvisande, och då lagstiftningen är föråldrad finns ingen anledning att ha den kvar. Det är vår mening att riksdagen skall upphäva 18 kap. 2 § brottsbalken.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Alice Åström (v) |