Motion till riksdagen
2001/02:Ju370
av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

Ekobrottsmyndigheten och bekämpning av grövre brottslighet


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot grövre brottslighet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ekobrottsmyndighetens likställning med polismyndighet i vissa avseenden.

Motivering

Enligt en färsk rapport av chefsåklagare Mats Mattson vid Ekobrottsmyndigheten (EBM) hindrar juridiskt krångel, dubbelarbete och dåliga spaningsregister arbetet mot mc-gängens och ekonomiska brottslingars organiserade brottslighet.

Stridigheterna mellan olika kriminella mc-gäng har i synnerhet under åren 1994–1997 lett till ett mycket stort antal begångna våldsbrott. Under denna tid mördades 11 personer, och 96 blev mer eller mindre allvarligt skadade. Två mordoffer och 21 av de skadade var utomstående. Vid inte mindre än tio tillfällen avfyrades pansarvärnsvapen, fem gånger användes handgranater och vid fem tillfällen apterades bilar med bilbomber.

Analyser visar att våldsbrotten är organiserade. Den revolverstrid som utbröt i Helsingborg den 5 mars 1996 är som hämtad från en actionfilm. Liknande scener utspelade sig när Hells Angels tillhåll på Titangade i Köpenhamn förvandlades till en krigsskådeplats. En s.k. fredsuppgörelse slöts under högtidliga former i ett direktsänt TV-program den 25 september 1997. ”Fredsavtalet”, som innehöll en mängd bestämmelser, utformades av organisationernas advokater.

Den omständigheten att parterna slutit ”fred” innebär emellertid inte att organisationerna har upphört att begå eller understödja brottslig verksamhet. Det är väl att märka att man inte bara begår brott i organisationernas namn utan också genom sina organisationer aktivt stödjer annan brottslig verksamhet. De kriminella mc-gängen är mycket handfast organiserade med ett eget system för rättskipning. De förfogar över olika fonder som ger bistånd till medlemmar som råkat illa ut eller som blivit fängslade. Enligt EBM:s rapport kan man säga att organisationerna i denna mening fungerar som en understödsförening eller ett socialförsäkringsbolag.

Polis och åklagares möjligheter att bekämpa denna typ av organiserad brottslighet har i praktiken visat sig vara ytterst begränsade. Länskriminalen i Skåne har utrett de allvarligaste våldsbrotten, och det operativa arbetet har skett i nära samarbete med åklagarmyndigheten i Malmö. Även om det vad gäller lagföringarna i Sverige kan noteras att åklagarna fått gehör för en mer extensiv tolkning av de s.k. medverkansreglerna (flera gärningsmän kan inneha vapen tillsammans – sådana brott har ett högt straffvärde) ligger svensk polis långt efter sina danska kolleger när det gäller hjälpmedel och utredningsmetoder. De svenska spanings- och underrättelseregistren är t.ex. jämfört med de danska motsvarigheterna undermåliga. I Sverige är buggning otillåten, och reglerna om telefonavlyssning kan inte tillämpas för att utreda organiserad brottslighet. Ett stort hinder uppges av EBM också vara att Riksåklagaren uttalat kraftig kritik mot en åklagare som använt sig av s.k. bevisprovokation.

Ekobrottsmyndighetens rapport, liksom många andra utsagor från allmänhet och rättsvårdande myndigheter, ger ett otvetydigt belägg för att grövre brottslighet av här berört slag inte kan bekämpas med de metoder och medel som i dag står till polisens och åklagarmyndigheternas förfogande. Endast i undantagsfall har man med dessa metoder lyckats få fällande domar.

Det framstår därför som uppenbart att nya och mera effektiva metoder, t.ex. av den typ som med framgång prövats i Danmark, nu måste få komma till användning även i Sverige.

Samtidigt kan konstateras att poliserna vid Ekobrottsmyndigheten i vissa avseenden har sämre förutsättningar att utreda ekonomiska brott än vanliga poliser. Ekobrottsmyndigheten är formellt en åklagarmyndighet och inte en polismyndighet. Det får följder när det gäller myndighetens tillgång till de polisiära spaningsregistren, eftersom polisdatalagen inte utvidgats till att gälla den nya myndigheten.

Varje gång en polis vid Ekobrottsmyndigheten vill ha en uppgift om en misstänkt brottsling ur det allmänna spaningsregistret, måste han lämna in en formell begäran om information till polismyndigheten, något som orsakar merarbete och tar tid. Dessutom fylls inte polisens register på med de kun-­ skaper som Ekobrottsmyndigheten har om kriminellt belastade personer.

Vi föreslår en lagändring som innebär att Ekobrottsmyndigheten i berörda avseenden skall jämställas med en polismyndighet.

Riksdagens revisorer har under hösten 2001 granskat de myndigheter som bekämpar ekonomisk brottslighet och konstaterar att samarbetet mellan dessa myndigheter brister på flera punkter. Bl. a. föreligger svårigheter att styra och prioritera utredningsresurser mellan fyra myndigheter. Det finns uppenbara risker för skillnader i kompetensutveckling mellan åklagare och poliser på de olika myndigheterna. Uppenbara problem råder vad gäller myndigheternas tillgång till varandras register. Revisorerna konstaterar också att flera myndigheter bedriver underrättelseverksamhet eller är beroende av underrättelseverksamhet på andra myndigheter.

Vid behandling av motioner om åtgärder mot ekonomisk brottslighet vid förra årets riksmöte hänvisade justitieutskottet i betänkande 2000/01:JuU32 vad avser straffprocessuella tvångsmedel som t ex hemlig avlyssning till pågående utredningsarbete. Det bör i sammanhanget påpekas att Lagrådet gjort bedömningen att hemlig avlyssning bör kunna godtas som nytt straff­processuellt tvångsmedel med väsentligen det föreslagna tillämpningsområdet, om behovet är reellt och starkt.

Utskottet hänvisar (bet. 2000/01:JuU6) vad gäller frågan om Eko­brotts­myndighetens likställighet med polismyndighet i vissa avseenden till pågående beredningsarbete i Justitiedepartementet.

Mot bakgrund av de synnerligen alarmerande rapporter som flera rätts­vård­ande myndigheter under senare tid redovisat beträffande såväl en ökning som en förgrovning av den ekonomiska brottsligheten torde skyndsamma åtgärder i flera avseenden vara nödvändiga för att motverka denna brottslighet.

Stockholm den 1 oktober 2001

Bengt Silfverstrand (s)

Claes-Göran Brandin (s)

Lars U Granberg (s)