Närpolisen

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närpolisen.

Motivering

Närpolisen är av avgörande betydelse för medborgarnas trygghet. Genom sin närhet till människorna och sin fysiska tillgänglighet var den ursprungliga tanken att närpolisen skulle leda det brottsförebyggande arbetet. Men reformen fick aldrig tillräckligt med resurser för att kunna genomföras fullt ut. När regeringen nu gör den största enskilda satsningen på rättsväsendet någonsin, måste detta misstag repareras genom att närpolisreformen säkras.

Sedan en tid tillbaka är de svenska medborgarnas trygghet på gator och torg satt på undantag. Rättssamhället har successivt försvagats samtidigt som brottsutvecklingen har skenat i väg. Handläggningstiderna ökar, högarna av ouppklarade brott växer, och i många kommuner runt om i Sverige är det inte längre polisen som ingriper vid problem utan enskilda medborgare eller väktare som styrs av kommersiella intressen. Rättssäkerhet och rättstrygghet är inte längre en självklarhet för alla.

I ett demokratiskt samhälle är det avgörande att medborgarna känner tilltro till och förtroende för rättsväsendet. Respekten för rättsväsendet och hur väl det fungerar är i den meningen beroende av medborgarnas förtroende. En viktig kugge i rättsväsendet är polisen. I Sverige har vi ett demokratiskt styrt polisväsende, och polisens huvudsakliga uppgift är att värna om folkets, dvs. om alla medborgares, trygghet.

Polisens roll som trygghetsbärare i en demokrati uttrycktes på följande sätt av justitieminister Thomas Bodström vid invigning av Polishögskolan i Umeå: ”Polisen är till för medborgarna. I det demokratiska samhällets arbete att främja rättvisa och trygghet har polisen en avgörande roll. Polisens arbete är så viktigt att den får använda våld för att kunna fullgöra det.” Under den senaste tioårsperioden har det sparats hårt inom den offentliga sektorn. Rättsväsendet har inte haft någon särställning i förhållande till andra utsatta verksamheter. Det som har förvärrat situationen är att samtidigt som det sparades kraftigt genomfördes en av de största förändringarna i svensk polishistoria; närpolisreformen som introducerades 1994.

Att förutsättningarna inte var de bästa för ett omfattande reformarbete åskådliggörs tydligt av statistiken över antalet poliser och anmälningar om brott i Sverige. Året innan reformen genomfördes fanns det drygt 18 000 poliser i Sverige. I dag har vi något över 16 000, vilket är ungefär lika många som 1977. Till detta ska läggas att det under 1970-talet anmäldes nästan sju och en halv miljon brott, vilket kan jämföras med en bra bit över elva miljoner tjugo år senare. Samtidigt som antalet anmälda brott har ökat med mer än fyra miljoner har poliskåren minskat. Närpolisreformen var ett försök att komma till rätta med denna utveckling.

Rikspolisstyrelsen har i planerings- och budgetföreskrifter för budgetåret 1994–1995 definierat närpolisverksamheten. För att betraktas som närpolisverksamhet skall följande kriterier vara uppfyllda:

Man skall arbeta problemorienterat och i huvudsak brottsförebyggande nära och tillsammans med allmänheten.
Arbetet skall bedrivas med eget ansvar inom ett geografiskt begränsat område, dvs. del av polisdistrikt.
Området – geografiskt och befolkningsmässigt – får inte vara större än att det finns reella möjligheter att bli känd inom området.
Inom ramen för det problemorienterade arbetssättet skall man utifrån en noggrann analys av behoven i stor utsträckning själv planera sin arbetstid.
Man skall arbeta mot vardagsbrottslighet inom närpolisområdet.
Man skall ha ett begränsat ansvar för utryckningsverksamhet.

Sammanfattningsvis kan närpolisreformen enklast beskrivas som att polisen på gatan skall arbeta problemorienterat och brottsförebyggande i nära samarbete med andra aktörer i samhället. De lokala behoven ska sättas i centrum, polisens generalistkompetens skall tas till vara och arbetet skall präglas av synlighet och tillgänglighet. Närpolisen skall vara en polis som syns och aktivt deltar i samhället. Av namnet framgår att närpolisen skall finnas nära människorna. Brottslighetens orsaker måste angripas lokalt, och det är på lokalnivå, dvs. hos polisen på gatan, som kunskapen om brottsligheten finns. Det är polisen som finns nära människorna som bäst kan avgöra vilka åtgärder som skall vidtas för att förebygga brott. Närpolisens specifika kompetens är just en generell kunskap om det civila samhälle som han eller hon verkar i. Genom sin synlighet och tillgänglighet bidrar de till att tryggheten på gator och torg i Sveriges kommuner ökar.

Närpolisreformen är ett led i modern kriminalpolitik som utgår från en samhällelig helhetssyn och som sätter strategiska brottsförebyggande åtgärder i centrum. Grundtanken är att de faktorer som präglar samhället i stort är samma faktorer som påverkar brottsutvecklingen. Idén bakom närpolisreformen harmoniserar väl med detta synsätt, och vikten av en välfungerande närpolis poängteras i regeringens brottsförebyggande program från 1996 – Allas vårt ansvar. Tyvärr kan man i dag konstatera att närpolisen har förblivit en idé. År 1999 slog Riksrevisionsverket i rapporten ”Närpolisen och polisens arbetstider” fast att reformen kan sägas vara organisatoriskt genomförd men att det finns stora brister i reformens innehållsmässiga genomslag i polisverksamheten. Även Rikspolisstyrelsen har nått slutsatsen att insatserna har varit otillräckliga för att säkerställa närpolisverksamheten. Det finns en stor uppslutning inom polisen kring idén bakom närpolisen och det problemorienterade arbetssättet.

Att närpolisen spelar en avgörande roll i arbetet med att öka medborgarnas trygghet framgår tydligt av budgetpropositionen för 2001. Där skriver regeringen bl.a. om vikten av att fullfölja närpolisreformen som ett led i reformeringen av rättsväsendet. I budgetpropositionen framgår även att det nu görs den största enskilda satsningen på rättsväsendet någonsin. 22,6 miljarder kronor skall fördelas över polis, domstol och kriminalvård. Regeringen föreslår att polisens anslag höjs med 575 miljoner kronor till år 2001 och att anslagen till polisen totalt ökar med en och en kvarts miljard kronor under den närmaste treårsperioden. Detta innebär att det finns möjlighet att fullfölja det påbörjade arbetet. Därför måste tillräckliga medel öronmärkas för närpolisreformens genomförande. I arbetet med att utveckla och reformera rättsväsendet bör närpolisen ha en central plats.

Stockholm den 2 oktober 2001
Agneta Lundberg (s)	Kerstin Kristiansson Karlstedt (s)