Kristdemokraterna föreslår en nyordning i förhållandet mellan rättspsykiatrin och det juridiska systemet. Enligt expertis är endast en mindre del av dem som döms till rättspsykiatrisk vård i ett sådant psykiskt tillstånd att de inte kan skilja på rätt och fel. Övriga vet att de brott de begår är felaktiga handlingar. De som befinns vara skyldiga till ett brott bör därför dömas till påföljd inom kriminalvården. Om de bedöms ha ett psykiatriskt vårdbehov ska de kunna sändas till en rättspsykiatrisk klinik, men grundinställningen ska vara att de alltjämt avtjänar straffet inom kriminalvårdens ram. Det måste vidare bli lättare att få psykiatrisk hjälp i de fall där det finns tydliga indikationer på att brott kan komma att begås. Undersökningar visar att det finns ett antal fall där gärningsmannen har sökt hjälp någon gång de senaste sex månaderna före brottet. Insatser på ett tidigare stadium fungerar preventivt och måste prioriteras.
1 Sammanfattning 3
2 Innehållsförteckning 4
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Kristdemokratisk ideologi 5
5 Bakgrund 6
6 Rättspsykiatrisk undersökning 6
7 Dom till vård eller fängelse? 6
8 Vad är ett sjukt respektive friskt beteende? 7
9 Politikens inriktning 9
10 Hjälp innan situationen blivit akut 11
11 Påföljder 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av en ny inriktning av förhållandet mellan rättspsykiatrin och rättssystemet enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening behovet av tidiga åtgärder för psykiatrisk vård för att förebygga brott enligt vad som anförs i motionen.
Människan lever i en ofullkomlig värld. Hon existerar i spänningsfältet mellan det goda och det onda. Ofullkomlighet är därför något typiskt mänskligt, men människan har också möjlighet att utveckla sina personliga resurser och sin personlighet. Därmed är det också möjligt att förändra människors villkor i positiv riktning bort från fattigdom, sjukdom, okunnighet och kränkande behandling. Människans tidigare livsförhållanden eliminerar emellertid inte det personliga ansvaret, ett ansvar som omfattar respekten för andra människors liv och egendom.
Lagar och rättstillämpning måste vila på en etisk grund. Människors rättsmedvetande bygger på en effektiv rättsordning som ger klara och snabba signaler om vad samhället bedömer som rätt och fel. Rättsordningen uttrycks genom lagstiftning, polis-, åklagar- och domstolsväsende, övriga juridiska företrädare samt kriminalvården. Det måste finnas en samsyn mellan människors uppfattning om rätt och fel och rättsordningens. Det straffrättsliga systemet är, i ett allmänpreventivt perspektiv, nödvändigt för upprätthållandet av den enskildes rättssäkerhet och ett demokratiskt samhälle. Det offentliga har en skyldighet att skapa regler och förutsättningar som bygger på respekten för varje individs värde och personliga värdighet.
Kriminalpolitiken ska präglas av kristen människosyn och västerländsk humanitet där den enskilda individen ses som en del i ett större sammanhang. Vid valet av påföljd ska en helhetssyn eftersträvas där hänsyn tas till såväl brottsoffrets som gärningsmannens situation. Påföljden ska vara meningsfull. Det är samhällets uppgift att förhindra en fortsatt brottslig bana samt att hjälpa den dömde att skapa en normal livssituation genom behandling och vård. Personer som döms för sexualbrott ska erbjudas behandling inom straffets ram. Rehabilitering inom kriminalvården ska utgå från den dömdes rätt till personlig värdighet och så långt som möjligt tillgodose behovet av små vårdgemenskaper. När det gäller människor med psykiska störningar som begått brottsliga handlingar är det extra viktigt att kriminalvården tillgodoser den enskilda människans behov samtidigt som hänsyn tas till det allmänna rättsmedvetandet.
Av de 1,2 miljoner brott som begås årligen klaras omkring 300 000 upp. Omkring 120 000 personer lagförs för dessa brott, varav cirka 2 000 genomgår någon form av rättspsykiatrisk undersökning, RPU. Knappt 400 av dessa överförs efter dom till rättspsykiatrisk vård. Omkring 14 000 personer döms till fängelse.
Andelen personer som genomgått RPU och som anses lida av en allvarlig psykisk störning har procentuellt sett hållit sig relativt konstant sedan 1970. I genomsnitt handlar det om ungefär 54 procent. Av det totala antalet personer som dödat någon döms 20 procent till rättspsykiatrisk vård. Innan lagen om att den misstänkte måste lida av en allvarlig psykisk störning för att kunna dömas till rättspsykiatrisk vård (1991:1129) infördes var andelen betydligt högre.
Den rättspsykiatriska undersökningsverksamhetens uppgift är att på uppdrag av domstol undersöka om en person som är åtalad för brott har begått detta under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte samt att klarlägga om det finns förutsättningar för att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård. För närvarande utförs RPU på Rättsmedicinalverkets avdelningar i Huddinge och Göteborg samt på entreprenad vid psykiatriska kliniker i Umeå och Malmö. Antalet avdelningar där RPU utförs har under de senaste två åren minskat från sex till fyra. Mindre psykiatriska undersökningar, så kallade § 7-utredningar, genomförs, förutom vid undersökningsenheterna, av drygt 30 läkare med specialistkompetens i psykiatri.
På en av landets rättspsykiatriska kliniker sitter en man som mördat sin fru. Han har genomgått två rättspsykiatriska undersökningar. Den förste läkaren som undersökte honom ansåg honom inte vara tillräckligt sjuk för att behandlas. Den andre läkaren menade dock att han led av en allvarlig psykisk störning, varför han dömdes till rättspsykiatrisk vård. Hans läkare på den rättspsykiatriska kliniken är dock samme läkare som aldrig ansett mannen vara tillräckligt sjuk för att vistas där. Länsrätten å sin sida håller honom kvar eftersom den anser att det finns risk för återfall, men samtidigt har mannen permissioner varje helg. Det medicinska vårdbehovet har enligt läkaren upphört, men den psykiska störningen kvarstår i juridisk mening.
Den psykiatriska världsorganisationens Hawaiideklaration från 1977 förbjuder kvarhållning av patienter i tvångsmässig vård efter det att de medicinska förutsättningarna för vård inte längre uppfylls. Med den konstruktion nuvarande brottsbalken har slås emellertid vård och internering ihop till en påföljd. Den som i juridisk mening anses vara allvarligt psykiskt störd får inte dömas till fängelse, men samma person kan i medicinsk mening anses vara färdigbehandlad om han ur läkarens synvinkel inte anses vara i behov av vård eller om det inte finns någon vård att ge för den störning gärningsmannen lider av.
I mitten av 1990-talet öppnade en person eld mot en grupp människor. Sju dog och tre skadades. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen led han av en allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället, men Högsta domstolen dömde honom ändå till fängelse på livstid. HD upphävde med andra ord den medicinska bedömningen. Denna dom är egentligen ett underkännande av den konstruktion som nu gäller förhållandet mellan rättspsykiatrin och det juridiska systemet.
Det finns alltså en tydlig diskrepans mellan vad som är en allvarlig psykisk störning i medicinsk respektive juridisk mening. Det allmänna rättsvetandet upprörs när gärningsmän som bedömts vara allvarligt psykiskt störda vid brottstillfället släpps fria eller tillåts frikostiga permissioner kort tid efter det att de begått ett allvarligt brott. Samtidigt sitter människor inlåsta på kriminalvårdsanstalter runt om i landet utan tillgång till adekvat psykiatrisk vård, eftersom de inte ansetts vara tillräckligt psykiskt störda för att dömas till vård. Dessa människor kommer efter avtjänat straff tillbaka till samhället utan att ha fått den hjälp som psykiatrin kan erbjuda för att de inte ska återfalla i kriminalitet.
Suzanne Wennberg, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, har konstaterat att det inom psykiatrin ofta görs gällande att en person är psykiskt sjuk eller störd på den enda grunden att vederbörande har uppvisat ett farligt eller egendomligt beteende. Problemet med ett sjukdomsbegrepp som innebär att sjukdomen eller störningen helt och hållet definieras utifrån det asociala eller kriminella beteendet är att sjukdomen eller störningen inte kan åberopas som förklaring till brottsligheten. Inte heller kan sjukdomen användas som grund för att ursäkta gärningsmannen för hans beteende. Faran med användningen av ett sjukdomsbegrepp som en samlingsbeteckning för vissa karaktärsdrag och ett visst beteende, parallellt med ett helt annat sjukdomsbegrepp som är kopplat till en funktionsinriktad diagnos, är att man beträffande alla kategorier av sjuka omedvetet kan komma att styras av uppfattningen att de inte rår för sitt beteende eftersom de är sjuka.
Andra kriminella beteendemönster som inte belagts med någon sjukdomsetikett förutsätts däremot föranleda fullt ansvar från gärningsmannens sida. Det säger sig självt att lagstiftaren inte utan vidare kan knyta en regel om särbehandling till olika typer av sjukdomsbegrepp på detta sätt. Bedömningen av vem som är psykiskt sjuk eller störd måste i hög grad styras av syftet, det vill säga av vad som ska ske med brottslingen i fråga.
Vad menar man med ”vård” när man talar om brottslingens eller patientens rätt att få vård? Inom straffrätten är man inte betjänt av en begreppsbildning som innebär att i princip alla hänsynslösa brottslingar per definition är att beteckna som sjuka eller störda. De rättspsykiatriska undersökningarnas syfte är att urskilja vilka av de grova brottslingarna som är att betrakta som sjuka eller störda och därför ska komma i åtnjutande av en undantagsposition. Inom rättspsykiatrin är perspektivet ett annat, eftersom man som medicinare utgår från att alla behövande patienter ska få vård helt oberoende av egen skuld.
Wennberg tar upp tre typer av tänkbar särbehandling av psykiskt sjuka eller störda brottslingar. Dels kan gärningsmannen ursäktas för att han inte anses rå för gärningen och därför straffriförklaras som varande otillräknelig. Dels kan brottslingen erbjudas vård istället för straff. Dels kan han interneras på grund av att han betraktas som farlig. Inget hindrar att dessa tre modeller tillämpas samtidigt, förutsatt att de inte omfattar samma kategori av psykiskt störda brottslingar. Straffriförklaring kan användas när en person på grund av psykisk sjukdom eller avsaknad av förstånd saknar förmåga att inse gärningens rättsstridighet eller saknar förmåga att handla efter en sådan insikt genom att företa ett rationellt val. Han betraktas då som otillräknelig och kan inte dömas för det brott han begått. Däremot kan han omhändertas för psykiatrisk tvångsvård. Framför allt handlar det här om de psykotiskt sjuka, tillfälligt sinnesförvirrade samt de med allvarligare förståndshandikapp.
Vård som straffrättslig påföljd innebär att den psykiskt sjuke eller störde gärningsmannen hålls ansvarig för sitt handlande men ådöms den påföljd som är bäst lämpad att främja hans rehabilitering. För att ådömas en vårdande påföljd krävs inte att gärningsmannen begick brottet under inflytande av störningen. Eftersom vårdtiden bestäms efter vårdbehovet, ska gärningsmannen inte påtvingas vård som han inte längre behöver, även om vårdtiden kan synas oproportionerligt kort i jämförelse med den fängelsetid som skulle ha ådömts för motsvarande brott. Problemet med vårdmodellen är att det inte alltid finns någon vård att tillhandahålla för vissa psykiska sjukdomar eller störningar, vilket gör att ”vården” i praktiken handlar om inlåsning. Då uppstår frågan om en psykiater får medverka till tvångsvård efter det att de medicinska förutsättningarna för vård inte längre uppfylls.
För en del psykiskt sjuka skulle internering som straffrättslig påföljd vara ett straff eller en behandlingsform där man kunde skapa en human tillvaro för den psykiskt sjuke trots frihetsberövandet. Detta berör de cirka 50 personer som årligen bedöms vara så sjuka att de inte vet vad de gör. En sådan påföljd måste i så fall verkställas utanför rättspsykiatrin och genom kriminalvårdens försorg utan att vara ett regelrätt fängelsestraff. Det skulle möjliggöra en tillvaro med human karaktär där den sjuke kan leva ett människovärdigt liv utan att man riskerar att andra människor kommer till skada.
Den psykiskt sjuke eller störde gärningsmannen, som besitter full ansvarsförmåga, kan hållas ansvarig för sitt handlande och ådömas internering på obestämd tid om risken bedöms som påtaglig att återfall i allvarliga brott kommer att äga rum. Eftersom påföljden inte är primärt vårdande kan interneringen fortgå även efter det att vårdande inslag har avslutats. Eftersom ansvar förutsätts kan personer som bedöms som otillräkneliga ej dömas till internering. Därför måste lagen förändras om man ska kunna döma dem som vi menar är verkligt störda till en form av internering med human karaktär.
Otillräknelighetsmodellen omfattar en betydligt snävare krets av psykiskt sjuka eller störda gärningsmän än vårdmodellen. Tanken bakom modellen är att det inte är rimligt att ställa någon till svars för dennes handlande om han inte rår för vad han gjort. Enligt vårdmodellen, däremot, fungerar den psykiska störningen inte som ursäkt utan snarare som symtom på ett vårdbehov. Frågan är inte om personen rår för sitt handlande utan om vederbörande behöver och kan erbjudas vård. Interneringsmodellen liknar vårdmodellen i det att båda kännetecknas av att gärningsmannen anses besitta full ansvarsförmåga, men interneringsmodellen handlar primärt om inlåsning eller förvaring, inte rehabilitering, även om vårdande inslag kan förekomma.
Konstruktionen som valdes i brottsbalken är varken en renodlad vårdmodell eller en renodlad otillräknelighetsmodell.
I Sverige döms både sjuka och friska brottslingar, men den som lider av en allvarlig psykisk störning kan inte få fängelse utan döms till rättspsykiatrisk vård. Det fängelseförbud som råder idag har dock inte att göra med brottslingens framtida vårdbehov, utan hänger samman med graden av störning när brottet begicks och då undersökningen utfördes. Vi menar att den som dömts till rättspsykiatrisk vård ska kunna flyttas till fängelse när den dömde inte längre är i behov av vård. Människor med psykossjukdomar bör inte sitta i fängelse utan ska kunna erbjudas psykiatrisk vård.
Det finns idag en stor misstro mot rättspsykiatrin. Människor som begått grova brott som mord har dömts till rättspsykiatrisk vård men efter en kortare vistelse inom vården friskförklarats och blivit frigivna. Detta är ett förfaringssätt som skapat oro hos brottsoffren och deras anhöriga. Vi anser att tiden är mogen att se över rättspsykiatrins och kriminalvårdens ansvar för vilket slags verkställighet de som begått allvarliga brott får. Lagen måste förändras.
Kristdemokraterna anser att det behövs en ny reformerad lagstiftning vad gäller de psykiskt störda brottslingarna såväl som en reformerad kriminalvård. Det bör övervägas huruvida otillräknelighetsbegreppet ska återinföras liksom möjligheten till tvångsvård av dem som anses vara otillräkneliga. Fler ska kunna dömas till fängelse, men med möjlighet till psykiatrisk vård.
Då en person utfört ett brott ska han först dömas till ett tidsbestämt straff av domstolen. Därefter ska hans hälsotillstånd bedömas. Har han psykiska störningar ska han överföras till vård inom rättspsykiatrin och återföras till fängelse vid eventuellt tillfrisknande för att där avtjäna återstoden av strafftiden.
Kriminalvården måste få möjlighet att fungera som namnet bjuder, alltså som vård av kriminella. Tillgång till psykiatrisk vård ska vara lika självklar som fysisk vård liksom möjlighet att under viss tid behandlas på kliniker avsedda därför. Men liksom fallet är vid fysisk sjukhusvård ska den dömde återföras till anstalten vid avslutad behandling.
Det har under en längre tid pågått en rättspsykiatrisk utredning i Sverige som troligen också kommer att mynna ut i förslag om förändringar. Domstolar i Sverige kommer att kunna fria människor som är så sjuka att de räknas som otillräkneliga. Det kommer emellertid fortfarande att finnas möjlighet till psykiatrisk vård, fast detta beslut troligen kommer att fattas under andra former än idag. Förmodligen kommer ett femtiotal personer varje år att bedömas som otillräkneliga. Idag döms ungefär 400 personer per år till rättspsykiatrisk vård. De som inte har tillräckligt allvarliga störningar döms som skyldiga till brott med ett tidsbestämt straff. Dit hör många av dem som idag får rättspsykiatrisk vård. Vi anser att de i framtiden ska vårdas först och då det psykiska hälsotillståndet stabiliserats flyttas över till fängelse.
Enligt expertis är endast en mindre andel av dem som döms till rättspsykiatrisk vård i ett sådant psykiskt tillstånd att de inte kan skilja på rätt och fel. Övriga vet att de brott de begår är felaktiga handlingar. De som befinns vara skyldiga till ett brott bör därför dömas till påföljd inom kriminalvården. Om de bedöms ha ett psykiatriskt vårdbehov ska de kunna sändas till en rättspsykiatrisk klinik, men grundinställningen ska vara att de alltjämt avtjänar straffet inom kriminalvårdens ram.
På detta sätt uppnås följande:
Inte bara de som bedöms ha en allvarlig psykisk störning, utan även dömda med mindre allvarliga personlighetsstörningar etcetera, kan komma i åtnjutande av vård. Därmed har fler människor möjlighet att få en sådan vård att de kan komma ur sitt kriminella beteende. Idag betalar landstingen för vården, men om ansvaret för dem med en allvarlig psykisk störning läggs under kriminalvården blir staten kostnadsansvarig.
Detta skulle ge möjligheter för landstingen att satsa mer på psykvården på hemmaplan.
Modellen skulle garantera rättspsykiatrisk vård för dem som dömts därtill. Dessutom skulle det markera skillnaden mellan rättspsykiatrisk vård och behovet av psykisk vård för dem som ej bedöms vara tillräckligt sjuka vid brottstillfället för att dömas till rättspsykiatrisk vård.
De som döms till rättspsykiatrisk vård för att de bedöms ha varit allvarligt psykiskt störda vid dådet men som friskförklaras av läkare inom en relativt kort tid, skulle inte skrivas ut efter endast en kort tid på rättspsykiatrisk klinik utan återsändas till anstalten för att fortsätta avtjäna sitt tidsbestämda straff.
De rättspsykiatriska klinikerna skulle inte tvingas agera fängelse, utan den dömde skulle stanna där så länge vårdbehov förelåg och sedan återföras till kriminalvårdsanstalt. Den psykiatriska vården jämställs därmed med den fysiologiska vården. Läkarna tvingas inte sia om huruvida den misstänkte var allvarligt psykiskt störd vid brottstillfället, vilket ett flertal läkare själva menar sig sakna kompetens för. Detta är särskilt viktigt eftersom det föreligger en diskrepans mellan den medicinska och den juridiska bedömningen av vad en allvarlig psykisk störning innebär.
Om fortsatt behov av psykiatrisk vård föreligger vid strafftidens slut, ska patienten kunna fortsätta vårdas enligt lagen om psykiatriskt tvång (LPT).
När det gäller ansvarsfrågan kommer det sannolikt inte att vara avgörande vad som har orsakat patientens tillstånd utan om patienten då han begick brottet hade möjlighet att kontrollera sina handlingar och rätt uppfatta omvärlden. För att bli befriad från ansvar måste man lida av en mycket allvarlig psykos.
Det finns ett antal fall där anhöriga bett om hjälp för att de sett att deras barn eller anhörige har haft allvarliga psykiska problem. Det har visat sig vara mycket svårt att få hjälp innan situationen blivit akut. Två flickor överfölls sommaren 2000 i Mellansverige. Den ena högs ihjäl och dränktes av en psykiskt sjuk 22-åring. Föräldrarna till pojken vittnade om att pojken mått dåligt under en längre tid och hur de utan framgång sökt hjälp vid psykiatrisk klinik. Vi menar att det måste bli lättare att få psykiatrisk hjälp innan ett brott begås. Undersökningar visar att ett antal personer som begår brott har sökt hjälp under de senaste sex månaderna före brottet. Insatser på ett tidigare stadium fungerar preventivt och måste prioriteras. Anhöriga till den dödade flickan sade efter rättegången: ”Vem som helst kan se att pojken är sjuk. Hade han fått psykiatrisk hjälp i tid skulle det här aldrig ha hänt!”
Rättsmedicinalverket skrev i sitt rättspsykiatriska utlåtande att 22-åringen led av en allvarlig psykiatrisk störning och var i behov av psykiatrisk vård. Därmed kunde Bollnäs tingsrätt inte döma honom till fängelse. Istället beslutades om sluten psykiatrisk vård. Det här sker gång på gång i den dömande verksamheten. Därför är det viktigt att vi har rätt vård att ge den unge. Det är också viktigt för rättssäkerheten på sikt att den dömde inte skrivs ut efter en kortare tid då han bedöms som färdigbehandlad och frisk. Här måste lagstiftningen förändras för att skapa trovärdighet för rättssäkerheten.
Vid valet av påföljd ska en helhetssyn eftersträvas där hänsyn tas till såväl brottsoffrets som gärningsmannens situation. Påföljden ska vara meningsfull. Det är samhällets uppgift att förhindra en fortsatt brottslig bana samt hjälpa den dömde att skapa en normal livssituation genom behandling och vård.
Det är önskvärt med fler anstalter som erbjuder psykiatrisk vård med olika inriktningar, som t.ex. Skogomeanstalten gör redan idag för män dömda till sexualbrott. Alla anstalter ska självklart vara drogfria om påverkansprogram, psykiatrisk vård och behandlingsmetoder ska få önskad effekt. För att minska antalet återfall i missbruk och brott ska påföljden fängelse kombineras med lämplig vård utanför anstalten. Olika former av kontraktsvård för drogmissbrukare ska tillämpas.
Rehabilitering inom kriminalvården ska utgå från den dömdes rätt till personlig värdighet och så långt som möjligt tillgodose behovet av små vårdgemenskaper.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Amanda Agestav (kd) |