Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av haverikommission vid mord på barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykisk misshandel av barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnkompetens i polisutredningar där barn är inblandade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt straff vid barnmisshandel.
I skyddsnätet runt barn är maskorna glesa. En gång i månaden dödas ett barn i Sverige. Med andra ord är det tolv barn per år som förloras på grund av dödligt våld. Hundratusentals barn lever i våldsmiljöer som riskerar att märka dem för livet. Många barn tvingas att fortsätta leva tillsammans med och påverkas av de gärningsmän som brutalt slagit sönder den trygghet de har haft. Barn betraktas inte ens som offer trots att de utsatts för grov psykisk misshandel. Det är sannerligen dags att bygga upp ett skyddsnät värt namnet.
Vi har mycket att göra för att leva upp till FN:s konvention om barnens rättigheter. Många föräldrar har inte kunskap om alternativa uppfostringsmetoder och upplever en allt större vanmakt för sin familjs livssituation. Med ökad frustration hos föräldrar ökar risken för barn att bli utsatta för misshandel. En annan sida av problemet är att människor som i sitt yrke träffar barn och ser tecken på att barn misshandlas inte handlar tillräckligt för att skydda barnen. Dessa yrkesmän riskerar inte heller något för egen del för sin passivitet. Allt detta är mycket illavarslande faktum för de barn som är utsatta.
Först och främst måste föräldraansvaret betonas i lagstiftningen. Varje förälder har ansvar för de barn man väljer att sätta till världen. Barn är ingen rättighet. Föräldraskapet måste förtjänas, men i dag lever gamla uppfattningar kvar om att barn är föräldrars egendom. Alltför många barn far illa i dagens samhälle. Därför måste barnens rättssäkerhet förbättras. Vi kommer aldrig att helt kunna förhindra att barn dör på grund av sjukdom och olycksfall, men ett civiliserat samhälle kan inte svika barnen så som vi gör i dag. Vi måste bygga upp ett bättre skyddsnät för våra minsta små.
Vi kräver att Sverige skall inrätta en ”haverikommission vid barnamord”. Detta drastiska namn beskriver vad ett barnamord är för både anhöriga och samhället. När flygplan eller fartyg havererar, tillsätts en haverikommission, bland annat för att utreda vad som hänt, och därav dra eventuella lärdomar. Allt görs för att sådana händelser skall kunna undvikas i framtiden. Ett liknande förfarande bör tillämpas när barn utsatts för våld med dödlig utgång.
Vid varje inträffat dödsfall borde en dödsorsaksutredning göras. Ett tvärprofessionellt lag borde utifrån olika utgångspunkter gå igenom vad som ligger bakom dödsfallet. Teamet kompletterar polisens utredningar och rättsmedicinska undersökningar. Det är viktigt att utredningen är fristående och objektiv och inte har någon koppling till existerande tillsynsmyndigheter. Alla instansers arbete måste granskas. De svåra avvägningarna gentemot sekretesslagstiftningen underlättas av en fristående myndighet.
Mord på barn är synnerligen allvarliga brott eftersom det oftast riktar sig mot små barn. Förövarna är nästan alltid föräldrarna, vilket gör att offren är extremt skyddslösa. För små barn är hemmet och föräldrarna barnets enda trygghet i livet. Föräldrar, i första hand, och samhället därefter har en absolut skyldighet att skydda varje litet barn. För varje barn som bragts om livet har dessutom samhället ett moraliskt ansvar att ta reda på om man hade kunnat göra något för att förhindra det ”haveri” som skett. Inte för att fastställa skuldfrågan, för det är en uppgift för polis och domstol, utan för att försöka förklara och förstå vad som har hänt innan mordet var ett faktum. De vunna erfarenheterna kan sedan kanaliseras genom seminarier, utbildningar med mera. Målet för dödsorsaksutredningar måste vara att kunna förhindra så många barnamord som möjligt i framtiden.
Anhöriga till barnet kan också ha stor hjälp i sitt sorgearbete om de får reda på samtliga omständigheter kring dödsfallet.
Det finns inte mycket kunskap om barnamord i Sverige. Dödligt våld mot barn är den minst utforskade brottstypen. Den kunskap som finns är i princip endast hur många barn i olika åldersklasser som dödas varje år, men mörkertalet kan vara stort!
Dödsorsaksutredningar finns redan i många länder med anglosaxisk rättstradition. I flera av USA:s delstater är det sedan många år en inarbetad verksamhet.
Föräldrar är skyldiga att väl sörja för sina barn. Att låta barn uppleva misshandel av ena föräldern är inte att väl sörja för sina barn. Det är att utsätta barnet för psykisk misshandel.
Barnet har mycket starka känslomässiga bindningar till sina föräldrar. Att tvingas uppleva att den ena föräldern slår den andre ger psykiska men och rubbar barnets hela värld. Dessutom har barnet inget fysiskt alternativ till att vara kvar och tvingas uppleva denna kränkning. Det är ju i deras hem, den enda trygga plats de vet, som dessa oerhörda övergrepp begås. Barnet kan många gånger skadas betydligt värre än den som får de fysiska slagen. Trots detta är inte barnet, i juridisk mening, offer för något brott. Hela rättsmaskineriet är fullt medvetet om att barn vid misshandelstillfället varit närvarande eller i närheten, men lagen säger att barn som bevittnar misshandel inte är brottsoffer. Barnet är helt rättslöst i dessa situationer. Så får det inte fortsätta att vara. Lagen måste förändras på så sätt att i de misshandelsfall där barn varit närvarande eller i närheten skall förövaren även åtalas för psykisk misshandel av barn.
Kommittén mot barnmisshandel har föreslagit att följande definition på barnmisshandel skall gälla: ”Barnmisshandel är när en vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Med barn avses varje människa under 18 år.”
Att utreda brott där barn är inblandade, antingen som offer eller förövare, är mycket svårt och kräver en särskild kompetens och lämplighet hos den enskilde utredaren. I dag är poliser och åklagare som innehar denna kompetens en bristvara. Endast drygt tio procent av polisutredningarna av anmäld barnmisshandel går vidare till åtal. Alla polisområden har brist på utredare som kan handha barnärenden, och samtliga har behov av att utöka antalet utredare som är lämpade för utredningar där barn är inblandade. Vi anser att ett krav bör införas för dem som handhar brottsutredningar där barn är inblandade. De skall ha dokumenterad barnkompetens.
Alla som är föräldrar eller som har med barn att göra vet vilka svårigheter som kan vara förenade med att förmå barn att börja tala om svåra saker som de har upplevt. Det behövs en stort portion trygghet och mycket gott om tid för att barnet skall våga öppna sig. För de poliser som har till uppgift att förhöra barn uppstår inte sällan motsättningar mellan barns behov av tid och lagstiftningens regler. Men, oavsett om barnet är offer eller förövare, är det naturligtvis nödvändigt att barnet får den tid och de tillfällen som behövs för att få berätta om sina upplevelser. Barnet måste få möjlighet att känna tillit till utredaren. Hur än situationen har varit i hemmet känner det lilla barnet lojalitet till sina föräldrar. Barn kan inte heller i tid och rum redogöra för händelseförlopp.
I domstolar är barnkompetensen mycket låg bland både domare och ledamöter. Man har inte heller för vana att kalla in sådan kompetens som sakkunniga. Vi anser att det införs ett krav på att domare som dömer i sådana mål ska ha barnkompetens.
En konsekvens av att det saknas barnkompetens i svenska domstolar är att det utdöms alltför låga straff. Ett annat problem är att straffskalorna för misshandel är alldeles för låga. Enligt vår uppfattning bör straffskalorna för misshandel av barn höjas. Dagens låga straffnivåer fungerar inte avskräckande.
De som döms för barnmisshandel får på grund av den korta strafftiden ingen meningsfull rehabilitering. Rehabiliteringsinsatser är nödvändiga för att förövaren skall komma till insikt om sitt brott och minska antalet återfall.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Cecilia Magnusson (m) |
Anita Sidén (m) |