Motion till riksdagen
2001/02:Ju334
av Matz Hammarström m.fl. (mp)

Brottsförebyggande insatser på individnivå


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en nationell strategi för tidiga brottsförebyggande insatser på individnivå för barn och ungdomar i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motivering

Miljöpartiets grundsyn är att människan är aktiv och skapande, vill och kan ta ansvar samt att varje människa har positiva utvecklingsmöjligheter.

Barn som genom sitt beteende visar att de behöver hjälp och stöd eller uppvisar det som man vet är riskbeteenden får oftast inte adekvata hjälpinsatser från samhällets sida. Det finns ett antal riskfaktorer som kan urskiljas tidigt och som kan bidra till att barnen hamnar utanför den sociala gemenskap­en om de inte får rätt hjälp. Så startar ofta en kriminell ”bana”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppger att det är ca 5% av befolkningen som begår hälften av brotten och att allvarlig psykosocial problematik uppvisats redan före brottsdebuten. Alla barn med riskbeteenden blir inte kriminella. Det går naturligtvis inte att förutsäga, men risken ökar.

Tidiga riskfaktorer är:

Att det sedan är mest pojkar som hamnar i kriminalitet får härledas till ett samspel mellan sociala, kulturella och biologiska faktorer.

Föräldrarollen är central. Föräldrar till barn med beteendestörningar måste erbjudas tidigt stöd och föräldrautbildning där kunskap och aktiv träning ingår. Det finns numer olika tekniker och metoder för att se beteenden, mönster och förhållningssätt i samspelet förälder–barn, t.ex. Martemeo-metoden. En föräldrautbildning kan ske under en intensiv period med uppföljande stöd eller vid 15–40 tillfällen under flera månader eller i vissa fall under flera år. Återkommande uppföljning är viktigt.

Riskfaktorer för antisocial utveckling och därmed en utökad risk för kriminalitet när det gäller ungdomar.

Robert Hare (Vancover, världens ledande psykopatforskare) visar att det är 15–20 procent inom kriminalvårdens klienter som kan definieras som psykopater. Sten Levander (forskare vid riksmottagningen i Kumla) anser att 15–20 procent av våldsbrottslingarna som ska placeras borde ha dömts till psykiatrisk tvångsvård. Peter Johanssons (psykolog vid riskmottagningen i Kumla) inventering visar att 60–70 procent av dem som dömts för våldsbrott kan bedömas vara personlighetsstörda. Många har också en ADHD-diagnos från barndomen.

Vad görs i Sverige?

Enligt Barn och Ungdomspsykiatrin (BUP) är barn med tidig psykosocial problematik en eftersatt grupp. Tidigt uppvisat riskbeteende uppmärksammas inom barnomsorg och skola, men leder allt för sällan till adekvata åtgärder. Mål och styrdokument saknas. Vetenskapligt grundade och systematiskt tillämpade metoder saknas. Dokumentation och utvärdering saknas. Ungdomar med en kombination av allvarliga psykiska och sociala problem får ej adekvat behandling inom BUP. Socialstyrelsen har konstaterat att allmänt hållna rutiner för arbetet med barn i riskzonen inom socialtjänsten finns men inte följs, mål- och styrdokument saknas och att socialtjänsten inte känner till vad som görs eftersom det ej finns dokumentationsplikt. Även de fall som socialtjänsten känner till prioriteras alltför sällan på ett tidigt stadium. I många kommuner är ekonomin ansträngd vilket har lett till att socialtjänsten tenderar att ingripa först när situationen blir akut. En påbörjad negativ utveckling är svårare att bryta ju senare insatserna sätts in.

Det finns en studie av 80 grova ungdomskriminella från hela landet som placerats på Lövsta skolhem. De har följts från då de var 16 år tills de var 30 år. Endast två eller tre har klarat sig. Tio av dem är döda, ingen av naturliga orsaker. Åtta är schizofrena, samtliga av den grupp som bedömdes som extremt aggressiva. Totalt har gruppen dömts för 12 000 brott. I genomsnitt 10 våldsbrott och hundra andra brott per person. Oanmälda och ouppklarade brott finns inte medräknade, vilket betyder att antalet brott per person troligtvis är ännu fler.

Slutsatser

Kunskap finns om riskbeteenden och riskgrupper. Den verksamhet som bedrivs i praktiken står i dålig samklang med kunskap och vår politiska vilja.

Miljöpartiet de gröna vill lyfta problematiken till nationell nivå och ge regeringen i uppdrag att se till att följande punkter effektueras:

Eftersom tidiga brottsförebyggande insatser på individnivå berör flera departement och myndigheter måste detta arbete föras i samma anda som regeringens brottsförebyggande program ”Allas vårt ansvar” och en nationell strategi måste utformas.

Stockholm den 2 oktober 2001

Matz Hammarström (mp)

Lotta Nilsson-Hedström (mp)

Kia Andreasson (mp)

Per Lager (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Gunnar Goude (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Mikael Johansson (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Birger Schlaug (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Lars Ångström (mp)