Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Deras uppgifter är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt och att avkunna dom inom rimlig tid. Regeringens målsättning är att skapa större domkretsar, men Kristdemokraterna motsätter sig att de små tingsrätterna läggs ned. Om nedläggningarna fortskrider i enlighet med regeringens inriktning är risken stor att rättssäkerheten äventyras.
Kristdemokraterna föreslog med anledning av regeringens skrivelse om reformeringen av domstolsväsendet att en utvärdering av förändringarna av tingsrättsorganisationerna skulle göras omgående, och i avvaktan på denna utvärdering skulle inga nya beslut fattas. Regeringen har nu beslutat att en sådan utvärdering ska genomföras. Vi anser dock inte att Domstolsverket ska genomföra utvärderingen. I stället bör en oberoende utredning se över frågan.
För att erhålla erforderligt underlag för tillräckligt antal aktörer bör man kunna ändra domkretsarna och överföra vissa förvaltningsmål till tingsrätterna. Kristdemokraterna har under flera år föreslagit att de allmänna domstolarna läggs samman med förvaltningsdomstolarna. En sådan process bör nu inledas.
Nämndemännens situation måste ses över anser Kristdemokraterna. Att rekrytera nämndemän är idag ett svårt arbete. Det kan bero på den låga ersättning som utgår. Kristdemokraterna vill höja nämndemännens arvoden och förändra rekryteringssättet.
Kristdemokraterna anser därför att Domstolsverkets roll bör utredas. Domstolsverket är idag ett centralt ämbetsverk och lyder under regeringen. Kristdemokraterna förespråkar i stället en modell liknande den som finns i Danmark. Den danska lagen om Domstolsstyrelsens syfte är att värna om domstolarnas oavhängighet. Domstolsorganisationen i Sverige borde konstrueras om i enlighet med den danska modellen. Domstolsverket skulle genom denna förändring ligga direkt under riksdagen. På detta sätt skulle konflikten mellan den administrativa styrningen och domstolarnas självständighet undvikas.
En rapport från Domstolsverket visar att antalet komplicerade mål blir allt fler och att förhandlingstiderna i domstolarna ökar drastiskt. Det är därför angeläget att regeringen skyndsamt ser över arbetsbelastningen och tillför resurser för kompetensutveckling anser Kristdemokraterna.
I mål där en person döms till böter kan man inte, som lagstiftningen ser ut idag, överklaga till högre instans. Detta tycker Kristdemokraterna är fel. Människors rätt att överklaga en dom när brott förnekas måste alltid finnas, och därför anser Kristdemokraterna att lagen bör ses över så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar.
1 Sammanfattning 22
2 Innehållsförteckning 24
3 Förslag till riksdagsbeslut 24
4 En deformerad domstolsorganisation 25
5 Historik 26
6 Lokal förankring 26
7 Domstolarnas organisation 29
8 Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar 30
9 Nämndemän 31
10 Målsägande och vittnen vid domstolarna 31
11 Utred Domstolsverkets ställning 32
12 Miljöjuridik 33
13 Allt svårare mål i domstolarna 34
14 Prövningstillstånd 35
Riksdagen begär att regeringen inleder en process i syfte att lägga samman de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att riksdagens delegation till regeringen att fastställa domstolsorganisationen återkallas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en oberoende utvärdering av förändringarna i tingsrättsordningen skall ske omgående, och i avvaktan på denna utvärdering skall inga beslut om nedläggning fattas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nämndemännens situation.
Riksdagen begär att regeringen utreder Domstolsverkets ställning och funktion i förhållande till domstolarna med den danska modellen som förebild.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten vid domstol som dömer i mål som rör miljöbrott bör ges adekvat utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja kompetensen hos dem som handlägger ärenden som berör barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagen om prövningstillstånd bör ses över så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar.
Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt och avkunna dom inom rimlig tid.
Regeringen genomför just nu ett reformarbete vad gäller rättsväsendet runt om i vårt land. Men man kan fråga sig om regeringen och dess stödpartier verkligen förstått innebörden av ordet reform.
Enligt Norstedts ordbok betyder ordet reform följande: ”(Samhällelig) förändring som är avsedd att leda till förbättring...” Hur man än försöker så är det svårt att få den fortsatta nedläggningen av domstolar i Sverige att kallas en förbättring. Om regeringens ”reformarbete” får fortsätta innebär det att ytterligare 10 tingsrätter kommer att upphöra under 2001 och 2002 och fem ska omorganiseras.
Enligt Kristdemokraternas uppfattning är regeringens politik på området snarare en deformeringspolitik. Deformering betyder ”ofördelaktig utveckling”, vilket är ett ganska milt uttryck för den slakt på mindre tingsrätter som pågår.
Tiderna – och de officiella skälen – har förändrats, men regeringens ”reformeringssträvanden” och nedläggningspolitik består. Tidigare motiverade regeringen nedläggningarna ekonomiskt, men numera åberopas kvalitetsmässiga skäl. Ingen har emellertid kunnat påvisa att de mindre domstolarnas verksamhet håller sämre kvalitet än de större. Det är en villfarelse att den marginella ökning av antalet domare vid en sammanslagning medför att man uppnår en högre grad av specialisering i den allmänna tingsrätten. Vad som däremot står absolut klart är att det lokala rättslivet i stor utsträckning försvinner med dessa nedläggningar.
När regeringen talar om förändringsarbetet talar man om att skapa en flexibel och mindre sårbar organisation. Arbetsuppgifterna ska renodlas så att enbart den dömande funktionen blir kvar. Därför försvinner flera mindre tingsrätter helt eller kvarstår endast som kansliorter. Kristdemokraterna anser att ”reformeringen” av domstolsväsendet äventyrar tingsrätternas fortbestånd. Om nedläggningarna fortskrider i enlighet med den inriktning regeringen hittills antagit är risken stor att rättssäkerheten hotas. Det är förvånande att regeringen med hjälp av stödpartierna så lättvindigt, ogenomtänkt och hänsynslöst drivit på en enligt Kristdemokraternas tycke förhastad ”reform” som kommer att få konsekvenser vars kostnader förmodligen ingen har möjlighet att beräkna i dagsläget.
Kristdemokraterna utesluter inte en förändring av tingsrättsorganisationen. Vi är beredda att möta de krav som samhällsutvecklingen medför, men en förändring kan inte göras utan att hänsyn tas till helhetsperspektivet. De kristdemokratiska målen vad gäller en ny domstolsorganisation är ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsväsende. Om någonsin regionala aspekter har betydelse gäller detta rättsväsendet.
Mot bakgrund av den inriktning som ”reformarbetet” antagit är risken stor att vi så småningom endast har en tingsrätt i varje län. Detta var Domstolskommitténs målsättning. Det blev dock omöjligt att förankra nedläggningsplanerna politiskt, och kommitténs arbete stoppades. Härefter har regeringen med Domstolsverket som verktyg strypt de mindre tingsrätterna verksamhet genom att ta ifrån dem resurser.
Den nuvarande tingsrättsorganisationen som inrättades 1971 har fungerat väl. De mindre tingsrätterna har inte haft större målbalanser än de större, och det finns inget stöd för påståendet att handläggningen vid de mindre tingsrätterna håller en lägre standard än vid större. Genom att lägga ner vissa tingsrätter uppnås inte en bättre kvalitet i dömandet.
Domstolskommittén, som hade i uppgift att minska landets 97 tingsrätter till 43, mötte så starkt motstånd ute i landet att regeringen fick dra tillbaka kommitténs direktiv. Istället påbörjade regeringen besparingsaktioner mot tingsrätterna. I synnerhet de mindre tingsrätterna har varit utsatta för stora besparingsbeting. Till detta beslutade regeringen att inskrivningsmyndigheterna skulle koncentreras till ett fåtal tingsrätter. Detta fick budget- och personalnedskärningar som följd och en utveckling som har lett till att främst de mindre tingsrätterna med en minskad personalstyrka har blivit alltmer sårbara.
Regeringen anger olika skäl för behovet av en förändring av domstolarnas antal. Bland annat anges som skäl att utvecklingen i samhället går allt snabbare, nya krav ställs på domstolarna med alltmer avancerade mål, en internationalisering med inslag av EG-rätt samt avancerade ekobrottsmål. Detta är en ohållbar argumentation för att lägga ned de mindre tingsrätterna eller, som man hellre kallar det i sin skrivelse, göra en sammanslagning. Det är uppenbart att det handlar om politisk ovilja att behålla de mindre och medelstora tingsrätterna.
Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för en tingsrätt i förordning. På detta sätt har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna vidhåller att dessa frågor borde ha reglerats i lag.
Medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal förankring värderas relativt lågt i regeringens ”domstolsreform”. Vår uppfattning är att regeringens nya modell inte skulle innebära någon förbättring av den nuvarande organisationen eller leda till de besparingar som man förmodar. Vi anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ner de mindre tingsrätterna är just att man vid nedläggningen förlorar den lokala förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens deltagande och insyn i rättsskipningen genom nämndemannauppdraget.
Avstånden kommer att ha stor betydelse. Restiden riskerar leda till att människors vilja att inställa sig i tingsrätten kommer att minska. Det är olyckligt om viljan att vittna påverkas av avstånden. Att vara borta från arbetet hela dagar med förlorad arbetsinkomst innebär ökade kostnader, vilket även talar mot besparingsargumenten.
I Dalarna ska tingsrättsverksamheten framöver bedrivas i Falun och Mora. Från den 1 september 2001 ska förändringen vara genomförd, och tingsrätterna i Hedemora, Ludvika och Leksand upphör. Invånarantalet i Dalarna är cirka 278 000. Från Leksand, Hedemora och Ludvika får man hädanefter resa till Falun eller Mora, en enkel resa på cirka 6 mil. De som bor längst bort från de kvarvarande tingsrätterna får ett resavstånd på drygt 15 mil enkel resa.
I Norrbotten bor 255 834 invånare, och dessa ska få sina behov tillgodosedda av tingsrätten i Luleå med tingsställen i Arvidsjaur och Arjeplog och tingsrätterna i Haparanda och Gällivare. Avstånden kommer att variera från ett par mil till drygt 20 mil enkel resa för dem som bor längst bort vid länsgränsen.
Ett exempel på ogenomtänkt glesbygdspolitik är sammanslagningen av Ljusdal och Hudiksvall och förslag till beslut om nedläggning av Bollnäs tingsrätt. Detta innebär att man i Gävleborgs län har koncentrerat tingsrätterna till kustområdet och Gävleborgs läns inland blir helt utan tingsrätter. Det är utan tvekan så att en centralistisk vind har blåst genom svenskt rättsväsende de senaste åren. Modellen har varit central administration med lokal verksamhet. Denna ideologi har i omgångar drabbat kronofogdemyndigheterna, åklagarna och polis. Vi anser att en övergripande målsättning istället borde vara ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsväsende. Om enskilda tingsrätter är för små bör detta kunna lösas genom ändrad domkretsindelning, ändrad fördelning av mål mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.
I Jämtland med cirka 130 000 invånare ska det finnas endast en tingsrätt med ett tingsställe i Sveg. De som bor längst bort vid fjällgränsen kommer att ha 30 mil enkel resa. Domstolsverkets utredning föreslår för Värmlands räkning att de fyra tingsrätterna i Arvika, Kristinehamn och Sunne läggs ned och att endast Karlstads tingsrätt blir kvar. Värmland har cirka 275 000 invånare. Från Karlstad till Värmlands nordligaste del är det cirka 21 mil enkel resa.
En av utgångspunkterna vid den s.k. reformeringen av tingsrättsorganisationen har enligt regeringen varit att de allra flesta medborgarna ska ha ett rimligt avstånd till en tingsrätt. De ovan angivna reseavstånden kan knappast anses vara rimliga. Sammanslagningarna är definitivt inte någon genomtänkt glesbygdspolitik. Avstånden till närmaste domstol i glesbygdsområdena blir oerhört långa, och än en gång ska glesbygdsbefolkningen drabbas. När man läser Domstolsverkets budgetunderlag för 2002–2004 kan man undra hur stor insikten är. Vet de som sitter och beslutar om nedläggningar hur det ser ut i de norra delarna av Sverige och i glesbygdsområdena? I Domstolsverkets budgetunderlag står det t.o.m. att sammanslagningen av tingsrätter möjliggör minskade kostnader för resandet.
I det betänkande som behandlade regeringens skrivelse om ”reformeringsarbetet” kan man läsa: ”Avståndet till domstolen och domstolens lokala förankring måste enligt utskottet väga tungt. Inte i något fall har lösningen blivit vad som skulle kunna kallas en länstingsrätt. Det finns inte heller något som tyder på att de kommande förändringarna skulle leda till en så stark koncentration av den dömande verksamheten.” Skrivningen i betänkandet rimmar dåligt med den verklighet vi idag ställs inför.
Tidigare har justitieutskottet vid ett flertal tillfällen gett uttryck för vad lokal förankring är. I Ds 1982:2 Domstolarna i framtiden, en idéskiss omnämns ”ortens självkänsla” som ett tungt argument. Det är uppenbarligen så att tingsrätten utgör en viktig del i ortens självbild och identitet och är synnerligen viktig för att bevara förtroendet för rättsväsendet. Vid nedläggning av tingsrätter riskerar orterna att utarmas på kompetens och utvecklingskraft. Exempelvis är advokater mer benägna att ha verksamhet vid en ort där det finns en tingsrätt.
Justitieministern fick frågan i en interpellationsdebatt om regeringen hade beräknat de ökade kostnader som inträder då tingsrättsorganisationen inskränks till en eller ett par tingsrätter i länen. Svaret var att inga sådana beräkningar fanns. Frågan om hur resor för den tilltalade, vittnen, vittnesstöd, advokater, åklagare, domare och nämndemän ska bekostas fanns inga beräkningar på. Det gäller också övernattningar på hotell och traktamenten, förlorad arbetsinkomst etc. Hur ska man över huvud taget kunna motivera exempelvis vittnen och nämndemän att tjänstgöra med risk för långa resor och även risk för övernattningar? Inget av detta har regeringen tagit hänsyn till i förändringsarbetet eller gjort några beräkningar på.
Media uttrycker också sin oro över att inte kunna bevaka olika brottmål. Ingen tidning har råd eller tid att skicka iväg en journalist över dagen för att bevaka rättegångar flera timmars resväg bort. Detta riskerar att omintetgöra dagens system där de lokala tidningarna förmedlar vad som händer i tingsrätten och hur domstolen tolkar lagstiftningen, vilket har betydelse för den lokala debatten och för det brottsförebyggande arbetet.
Regeringens målsättning är alltså att större domkretsar ska skapas. I utskottstexten säger majoriteten att man arbetar utifrån ett antal olika modeller, bland annat att domstolen har så kallat tingsställe vid en eller flera orter.
En fråga som då måste ställas är hur säkerheten ska fastställas vid dessa så kallade tingsställen. Riksåklagaren uttalade sig i en artikel i Expressen den 24 april och sade följande: ”Säkerheten vid många domstolar är dålig, särskilt på orter där det inte finns någon egentlig tingsrätt utan bara lokaler som används av domsagans tingsrätt.” Hur går den s.k. modellen med tingsställen ihop med övriga reformer om säkerhet i domstolarna som riksdagen beslutat om? Är inte denna säkerhet lika angelägen för glesbygdsbor utan tingsrätt?
I en debatt med justitieministern om domstolarnas framtid sade justitieministern att tanken bakom sammanslagningarna av tingsrätterna är att det ska bli bättre och effektivare för medborgarna. På frågan om varför det då måste gå så fort, varför man inte kan ta det lite långsammare och låta utvärderingen få säga sitt innan man fortsätter nedläggningarna, uttryckte justitieministern att det värsta för dem som har en negativ inställning är ovissheten. Därför bör nedläggningsprocessen inte vara en för utdragen process. Ministern sade också i nämnda interpellationsdebatt ”att vi alla måste vara ödmjuka inför nedläggningarna och inte vara tvärsäkra på att det blir bättre eller att det blir sämre”. Vi menar att man inte bör göra så snabba förändringar med så påtagliga konsekvenser om man inte är säker på att förändringen leder till något bättre. Vi menar att den lokala förankringen är viktig.
Regeringens och Domstolsverkets omorganisering av domstolsväsendet har nu pågått i över ett år. I stort följer man den handlingsplan som presenterats för riksdagen. Regeringen anger några begrepp som grundläggande för det pågående ”reformarbetet”. Bland annat lyfter regeringen fram aspekter som tillgänglighet, fungerande beredningsorganisation, möjlighet till specialisering och kompetensutveckling samt en geografisk samordning med andra myndigheter.
För att uppnå detta avser regeringen ”reformera” domstolsorganisationen genom att lägga samman tingsrätter och bedriva verksamhet i större domkretsar med permanent verksamhet på flera orter eller tingsställen. Förändringsarbetet har kommit igång men befinner sig på fyra olika stadier:
Genomförda förändringar.
Beslutade förändringar.
Planerade förändringar.
Det fortsatta reformarbetet.
Även de principer som regeringen angivit som styrande för ”reformeringen” av domstolsväsendet i dess helhet bör vägas in. Dessa är bland annat:
Medborgarperspektivet och kraven på snabbhet, kvalitet och tillgänglighet.
Renodling av domarnas arbete och domstolarnas verksamhet.
Tyngdpunkten skall ligga i första instans.
Dömande verksamhet i hela landet och nära medborgarna.
Domstolar skall vara attraktiva arbetsplatser och utformas för hög kompetens i allt dömande.
Det är av stor betydelse att ovan nämnda principer för ”reformarbetet” vad gäller tingsrätternas domkretsar också blir styrande i utvärderingsarbetet.
Kristdemokraterna föreslog med anledning av regeringens skrivelse om ”reformeringen” av domstolsväsendet att en utvärdering av förändringarna av tingsrättsorganisationen skulle ske omgående, och i avvaktan på denna utvärdering skulle inga nya beslut fattas. Det är positivt att regeringen beslutat att en sådan ska genomföras. Men enligt vår mening bör en sådan utvärdering inte genomföras av Domstolsverket som ju är den myndighet som varit delaktig i utformandet av förändringarna. Utvärderingsuppdraget borde enligt vår mening gå till en oberoende utredning eller kommitté. Vi utgår från att regeringen kommer att inse det kloka i att ge utredningsuppdraget till en oberoende utredning. När denna revision och utvärdering är genomförd kan regeringen återkomma med de förslag på förändringar som är planerade. Enligt vår mening skall regeringen därför, i avvaktan på en utvärdering av redan genomförda och beslutade förändringar, inte fatta några nya beslut vad gäller domstolarnas organisation och tingsrätternas domkretsar. Domstolsverkets ”reformarbete” avseende dessa frågor bör anstå i avvaktan på resultatet av en sådan utvärdering.
Vi vill betona ett helhetsperspektiv där den enskilde medborgaren sätts i centrum. Vi anser att framtiden kommer att ställa nya krav på närhet och lokal förankring för att garantera rättssäkerhet. Mot bakgrund av den uppfattningen anser vi att ”reformarbetet” genast måste avslutas och ej upptas på nytt förrän en utvärdering med konsekvensanalys har gjorts.
För att erhålla erforderligt underlag för tillräckligt antal aktörer bör man kunna ändra domkretsarna och överföra vissa förvaltningsmål till tingsrätterna. Kristdemokraterna har under flera år föreslagit att de allmänna domstolarna ska läggas samman med förvaltningsdomstolarna. Bakgrunden till vårt ställningstagande har varit ambitionen att skapa möjligheter för de mindre tingsrätterna att överleva. Vi delar inte regeringens uppfattning att de genomförda och pågående förändringarna av tingsrätternas domkretsar innebär att domstolsväsendet står bättre rustat för de krav framtiden ställer. Vi menar att i förlängningen hotas rättssäkerheten om regeringens ”domstolsreform” får genomslag fullt ut.
Det är ett oavvisligt krav att en domstol har en egen identitet, detta utifrån domstolens självständiga ställning i det demokratiska rättssamhället. Det är tänkbart att domstolen kan ha förhandlingar på andra ställen än huvudorten, vilket har varit fallet i Sverige i alla tider då man haft tingsställen utanför domstolens stationeringsort. Däremot är det inte lämpligt att ha kanslier på olika ställen eller att på annat sätt dela upp domstolen, t.ex. så att flera domstolar har en gemensam chef. Att domstolen har förrättningar utanför huvudorten är inte argument för att en mindre tingsrätt kan läggas ner. Det är även ett oavvisligt krav att säkerheten i domstolen måste tryggas.
De principer som måste vara vägledande är att säkerställa kvaliteten i den dömande verksamheten, att domstolarnas och domarnas arbete kan garantera hög kompetens i allt dömande.
Kristdemokraterna föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att inleda en process med syfte att allmänna domstolarna slås samman med förvaltningsdomstolarna.
Kompetensen inom domstolarna ska säkerställa rättvisa domar. Lagfarna domare samt nämndemän ska därför få möjlighet till fortbildning. Nämndemännens närvaro i rättegången har stor betydelse. Antalet nämndemän ska inte reduceras. Att rekrytera nämndemän är idag svårt. Därför vill vi höja nämndemännens arvoden och förändra rekryteringssättet. Den pågående parlamentariska nämndemannautredningen har en grannlaga uppgift att se över och komma med förslag på förändringar i den delen. Det är angeläget att nämndemännen representerar hela befolkningen. Så är det inte idag. Det bör också vara en självklarhet att nämndemän av båda könen finns med i rätten när mål som rör våldtäkter, sexuella övergrepp och vårdnadstvister ska avgöras.
En grupp i samhället som helt har förbisetts är hemarbetande föräldrar, oftast mammor. En hemarbetande förälder som får ett nämndemannauppdrag kan inte få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom hon inte har någon inkomst av tjänst. För att föräldern skall kunna utföra sitt nämndemannauppdrag måste barnomsorg ordnas. Idag täcker inte det låga arvodet kostnaderna för barnomsorgen. Vi kommer att arbeta för att ersättningen ses över så att en generell ersättning för barnomsorgskostnader till hemarbetande föräldrar kan införas.
Vid resa med egen bil får nämndemän och vittnen idag 12 kronor per mil i ersättning. Detta ska jämföras med domare och advokater som har rätt till 27 kronor exklusive mervärdesskatt. Det är därför angeläget att också reseersättningen höjs om nämndemännen ska kunna motiveras att ställa upp med de långa resvägar som nedläggningarna innebär.
Under de senaste åren har diskussionen förts angående bemötandet av målsägande och vittnen vid domstolarna. Kristdemokraterna lyfter fram denna fråga mer ingående i en motion om brottsoffrens situation. Det är av stor vikt att förändringsarbetet inte försämrar möjligheterna att anordna enskildhet åt målsägande och vittnen. Arbetet med att ta hand om berörda då de kommer till tingsrätten och hänvisa till vittnesrum etc. måste ha hög prioritet.
Det svenska domstolsverket inrättades den 1 juli 1975. Syftet med reformen var att föra domstolsorganisationen från ett arbetstyngt justitiedepartement till en förvaltningsmyndighet. Det fanns redan då de som var kritiska och såg reformen som ett uttryck för regeringens vilja att utöka sitt inflytande över domstolarna.
Den 1 juli 1999 genomförde Danmark samma process. Domstolsorganisationen flyttades från justitiedepartementet. I Danmark inrättades Domsstolsstyrelsen, som kan ses som en motsvarighet till Domstolsverket. Bakgrunden till den danska reformen skilde sig dock avsevärt från de skäl som låg bakom inrättandet av det svenska Domstolsverket.
I förarbetena till den nya danska lagen om Domsstolsstyrelsen står: ”Ändamålet med lagförslaget är att etablera en självständig domsstolstyrelse, som ska ha till uppgift att handha de anslagsmässiga och administrativa frågor, som är knutna till domstolarnas verksamhet. Ändamålet med att inrätta Domstolsstyrelsen är att i synnerhet markera domstolarnas självständiga och oavhängiga ställning.” De danska domstolarna var redan tidigare självständiga och oavhängiga då det gällde deras dömande verksamhet. Nu skulle de få samma självständighet i administrativa frågor.
Den tydligaste skiljelinjen i de båda ländernas olika utgångspunkt är i det sätt på vilket administrationen författningsreglerats i de olika länderna. För Domstolsverket är den författningsmässiga grundvalen förordningar. Det är förordningar som lätt kan ändras av regeringen utan att riksdagen blandas in. I Danmark är Domstolsstyrelsen inrättad genom lag som antagits av Folketinget. Domstolsverket i Sverige är ett centralt ämbetsverk och lyder under regeringen. Med de begränsningar som följer av 11 kap. 7 § regeringsformen har regeringen således rätt att styra Domstolsverkets verksamhet.
I Danmark har man i lag slagit fast att Domstolsstyrelsen är en självständig statsinstitution med tillägget att justitieministern inte har instruktionsbefogenhet gentemot Domstolsstyrelsen. Därmed har man garanterat Domstolsstyrelsen utökad självständighet. I den danska modellen har justitieministern självklart rätt att få all information om verksamheten och möjlighet att lämna synpunkter om vad som behöver vidtas. Domstolsstyrelsen har dock ingen skyldighet att efterkomma dessa tillkännagivanden.
Med ovanstående beskrivning vill Kristdemokraterna visa att det finns konstitutionella skillnader mellan de båda ländernas synsätt då det gäller att administrera Domstolsverket i respektive land. Vi menar att denna skillnad blottar grundläggande skillnader hur man ideologiskt ser på Domstolsverket i de båda länderna.
I cirka 25 år har vi i Sverige haft ett centralstyrt domsstolsverk. De senaste åren har man sett ett alltmer växande missnöje från domstolarnas sida mot Domstolsverkets fördelning av resurserna till domstolarna. Domstolsverkets uppgift är att sörja för en ändamålsenlig drift av domstolarna och ta de initiativ som behövs för detta. Domstolarna har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar vilka inneburit att 15–20 procent av anslaget har försvunnit. Relationen mellan domstolarna och Domstolsverket har blivit alltmer spänd, och budgetprocessen har upplevts som en utsvältningsmanöver som ska kamouflera den egentliga målsättningen att lägga ned fler tingsrätter. Den verksamhet som Domstolsverket bedriver tycks inte heller ha någon större förankring i den svenska domarkåren. Under våren 2001 publicerades en medarbetarenkät från domstolsväsendet där man kunde utläsa att förtroendet för Domstolsverkets ledning var så lågt som 4,3 på en tiogradig skala.
Regeringen har uttalat sig gång på gång om att Domstolsverkets verksamhet inte i något hänseende får inkräkta på domstolarnas självständighet. Man säger följande: ”Visserligen bör Domstolsverket eftersträva att domstolsorganisationen är effektiv men att strävan efter effektivitet inte får gå ut över rättssäkerheten.” Kristdemokraterna känner dock stor oro över utvecklingen av domstolsorganisationen. Det pågående reformarbetet med nedläggningar av tingsrätter är ett exempel på Domstolsverkets underordnade ställning till regeringen. Regeringens benägenhet att behandla domstolarna som enbart en länk i en rättskedja är olycklig. Domstolarna har en annan funktion att fylla jämfört med polisväsendet, åklagarväsendet och kriminalvården. Regeringens ambitioner med långtgående samverkan mellan rättsväsendets myndigheter måste ske med stor försiktighet, särskilt då det gäller mellan domstolar och andra myndigheter. Rättskedjetänkandet får inte drivas för långt så att domstolarnas självständiga ställning riskeras.
Domstolarnas oberoende och starka ställning framgår av 11 kap. 2 § regeringsformen. Domstolarnas oavhängighet är av stor betydelse för en rimlig maktfördelning i en demokrati. Därför vore det logiskt att det förvaltande organet över domstolarna låg direkt under riksdagen, i likhet med till exempel den nyligen beslutade förändringen av den statliga revisionen. Det finns alltså konstitutionella skäl till att utreda den danska modellen.
Om och när domstolarna får styra sig själva får de också axla det fulla ansvaret för verksamheten. Detta skulle leda till att administrativa beslut, även om de är obekväma, skulle få en annan acceptans inom domstolarna. Vi anser att en domstolsorganisation uppbyggd enligt den danska modellen därmed också skulle bli mer effektiv än den svenska modellen. Det skulle bli betydligt lättare att genomföra rationaliseringar och effektiviseringar när verksamheten själv får ta ansvar för reformerna. Mot bakgrund av ovanstående anser vi att Domstolsverkets roll genast bör utredas.
Kristdemokraterna har i en motion till riksdagen om åklagarväsendet och Ekobrottsmyndigheten redogjort för vilka åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa åklagarorganisationen och Ekobrottsmyndighetens arbete med att utreda miljöbrott.
När miljödomstolarna infördes trodde regeringen att de skulle kosta 10 miljoner kronor plus en årlig extra kostnad för Domstolsverket på 49 miljoner kronor.
Detta visade sig vara helt felaktigt. Övergångskostnaderna blev i själva verket 12 miljoner kronor, och de årliga kostnaderna beräknas öka från nästan 74 miljoner kronor år 2000 till 84 miljoner kronor år 2001. Miljödomstolarnas arbete går trögt, och domstolarnas arbetssätt får kritik.
Det är angeläget att miljöfrågorna behandlas på ett korrekt sätt av domstolarna och att domstolens ledamöter får adekvat miljöutbildning. Om intentionen med miljöorganisationen ska få genomslag räcker det inte med att åklagarna eller polisen tillförs kunskap och resurser för att klara miljöbrottsbekämpningen. Kristdemokraterna anser att rätten vid domstol som dömer i mål som rör miljöbrott måste ges adekvat utbildning för att klara miljöbrottsfrågorna.
En rapport från Domstolsverket visar att antalet komplicerade mål blir fler och att förhandlingstiderna i domstolarna ökar dramatiskt. Trots att antalet mål minskat under senare år har förhandlingstiderna i tingsrätterna ökat. Det gäller såväl brottmål som tvistemål. Det finns inga tydliga skillnader mellan stora och små tingsrätter, och utvecklingen gäller också för hovrätterna. Orsaken är att målens juridiska svårighetsgrad och problemen med bevisföringen ökat. Den genomsnittsliga förhandlingstiden har ökat med 30 procent. Andelen stora och svårare mål har blivit fler medan andelen lättare minskat. Det tar numera längre tid att handlägga målen, säger lagman Bengt-Åke Engström, ansvarig för den arbetsgrupp som står bakom rapporten.
Regeringen har gett Domstolsverket i uppdrag att se över arbetsbelastningen vid landets domstolar. Domare vid tingsrätter och hovrätter har bland annat fått rangordna vilka brottmål de tycker är mest komplicerade att utreda. Högst upp på listan hamnar sexualbrott, skattebrott och förmögenhetsbrott. När det gäller sexualbrotten handlar det främst om svårigheter med bevisvärderingen, och för skattebrotten är lagregleringen mer problematisk.
Det är därför angeläget att regeringen skyndsamt ser över arbetsbelastningen och tillför resurser för kompetensutveckling. Detta är inte minst viktigt för de personer som arbetar med sexualbrott och då särskilt brott mot barn. Brott mot barn är en kategori brott där uppklaringsfrekvensen och antalet fällande domar är mycket låg. Kristdemokraterna har i en motion om brottsoffer redogjort för vårt förslag för att skydda barn som brottsoffer. Vi menar att utredningar om sexuella övergrepp på barn ska ha högsta prioritet och att alla som handlägger dessa ärenden måste ha god kompetens så att de har förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller.
Regeringen har poängterat att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska läggas i första instans. Detta har varit en vägledande princip vid reformeringen av domstolsväsendet. Kristdemokraterna vill uttrycka oro över att detta förhållningssätt kan bana vägen för införandet av allt fler prövningstillstånd för överklagande från tingsrätt till hovrätt. Detta innebär att rättssäkerheten åsidosätts. Vi har därför tidigare motionerat i riksdagen för att utvidga rätten att överklaga en dom.
Om en person döms för ett brott där påföljden blir böter kan man inte som lagstiftningen ser ut idag överklaga till högre instans. 1999 dömdes i tingsrätten drygt 1 000 personer till böter – ett straff som inte gick att överklaga trots att den dömde nekat till brott. I de brottmål i vilka särskilt prövningstillstånd begärdes fick endast en fjärdedel detta. Även då det ovanliga inträffat att tingsrättens dom var en s.k. nämndemannadom, dvs. där nämndemännen var i majoritet mot rättens ordförande i själva skuldfrågan, har prövningstillstånd nekats. Docent Christian Diesen vid Stockholms universitet har studerat nämndemannadomar under mitten av 1990-talet, hur nämndemän dömer och hur de skiljer sig från jurister i sin bedömning. Av de fall Diesen studerat var det bara i ett fall av tusen som nämndemännen gått emot rättens ordförande i själva skuldfrågan. I tre fall av tusen gick nämndemännen emot ordföranden i frågan om vilket straff som skulle utdömas. Enligt Diesen borde det vara rimligt att prövningstillstånd beviljas även i bagatellartade mål med böter som straff om det finns skiljaktiga meningar mellan rättens ordförande och nämndemännen. För flera av dem som nekats prövningstillstånd hade det varit bättre med en strängare dom i tingsrätten för att på så sätt få möjlighet att överklaga och därmed få saken prövad igen i hovrätten. Människors rätt att överklaga en dom när brott förnekas måste alltid finnas. Idag är så inte fallet, vilket omgående bör ses över. Människor drabbats mycket hårt av att de nekats prövningstillstånd. I vissa fall har deras liv slagits i spillror, de har förlorat anseende hos närstående och vänner, de har blivit uppsagda från jobbet och utstått ett långvarigt lidande som aldrig kan mätas i pengar. Det är i högsta grad otillfredsställande att bara en enda instans fällt domen i ett ärende som kan få så vittgående konsekvenser. Mot bakgrund av ovanstående bör lagen ses över så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |
|
Kjell Eldensjö (kd) |
Magda Ayoub (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Amanda Agestav (kd) |