Motion till riksdagen
2001/02:Ju324
av Margareta Viklund och Ulla-Britt Hagström (kd)

Våld mot kvinnor


Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tillsätta en utredning med uppdrag att upprätta en handlingsplan med konkreta åtgärder för att minska kvinnomisshandeln och då ta till vara kvinnojourernas samlade erfarenheter.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polis och rättssystem måste få ökade kunskaper om vilka faktorer som ligger bakom kvinnomisshandel.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av utlänningslagen.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsoffer måste ges minst samma prioriteringsgrad som gärningsmän vid samhällets behandling av våldsbrott.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samhällets resurser samordnas för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att påföljden för överträdelse av besöksförbud skall ses över.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kriscentrum för brottsoffer inrättas i kommunerna där de drabbade erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer, läkare med flera.

1 Yrkandena 1 och 5 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 3 hänvisat till SfU.

Våld

Med våld menas enligt ordlistan (otillbörlig) användning av fysisk styrka som påtrycknings- eller bestraffningsmedel mot någon. Det talas också om psykiskt våld.

Denna motion behandlar våld mot kvinnor i ett större perspektiv, således inte enbart det fysiska våldet utan också det osynliga men kränkande våldet som dagligen används mot kvinnor.

Brott mot kvinnor

Kvinnomisshandel, liksom all annan form av misshandel, är i grunden ett brott mot alla människors lika värde. Varje år utsätts tiotusentals kvinnor i Sverige för misshandel och sexualbrott. Dessa brott har ökat kraftigt. Frågan om kvinnomisshandel har varit aktuell under en lång följd av år.

År 2000 polisanmäldes 1 147 fall av grova kränkningar av kvinnofrid. Polisen hanterade 428 fall varav 310 ledde till åtal. 70 personer dömdes till fängelse och 3 personer till skyddstillsyn för grov kvinnofridskränkning.

År 2000 polisanmäldes 20 517 fall av kvinnomisshandel. Polisen hanterade 9 345 fall varav 4 825 ledde till åtal. Antalet domar för kvinnomisshandel går inte att urskilja ur BRÅ:s statistik för misshandel.

De flesta kvinnor anmäler inte att de blivit misshandlade då de är rädda för fortsatt våld. Det är tufft att göra en polisanmälan. Ofta får kvinnan som misshandlats gå ifrån allt hon äger, hålla sig gömd och skaffa ny identitet. Kvinnojourerna har uttalat att de anser att rätt bemötande hos polisen när en kvinna gör anmälan är minst lika viktigt som att det blir fler poliser. Poliserna behöver mer kunskap för att kunna ta de misshandlade kvinnorna på allvar.

Om det finns för få poliser i ett område påverkar det också antalet anmälningar om våld. Mörkertalet är stort i län som har få anmälningar. Av exempelvis 7 000 misshandlade kvinnor som fått stöd av ett läns kvinnojourer anmäldes bara 375 fall till polisen. Kvinnorna har inte fullt förtroende för polisen. De känner sig ofta ifrågasatta och blir inte trodda.

Att polisen är okunnig i bemötandet av misshandlade kvinnor som gör en anmälan bekräftas av kvinnojourerna. Gamla attityder lever kvar, t.ex. att ”man måste vara två som bråkar” eller också försöker polisen jämka. Men våldet mot kvinnorna är en del i en mer eller mindre lång process. När kvinnan väl blivit slagen har det föregåtts av psykisk misshandel som syftar till att bryta ned hennes självkänsla. Kunskap hos polisen är därför i många fall bättre än ett ökat antal poliser. Men ökade resurser av väl utbildade poliser skulle kunna minska mörkertalet.

Kvinnojoursrörelsen i Sverige har utfört ett pionjärarbete för att hjälpa utsatta kvinnor och deras barn. De har lyft upp frågan om kvinnomisshandel i den allmänna debatten. För att ge de utsatta kvinnorna stöd har de nätverk, kvinnocentrum och kvinnojourer över hela landet. De ordnar seminarier, konferenser och kurser för att bland annat höja det allmänna medvetandet om kvinnornas och barnens i många sammanhang utsatta situation då våld förekommer. De informerar även i skolor och andra sammanhang. Kvinnojourerna har under årens lopp fått en stor kunskap om den misshandlade kvinnan och den misshandlande mannen.

Hos frivilligorganisationerna finns mycket av det ovärderliga engagemang som samhället bör ta till vara och stödja på olika sätt. Detta gäller i sammanhanget framförallt kvinnojourerna. De har i sin cirka 20-åriga verksamhet ett stort erfarenhets- och kunskapsmaterial som samhället i sitt nya intresse för kvinnomisshandel måste ta tillvara.

Med anledning av ökningen av kvinnomisshandel och den kunskap som idag finns om förnedring av människor på grund av sin könstillhörighet anser Kristdemokraterna att det skall upprättas en handlingsplan med konkreta åtgärder för att bland annat minska kvinnomisshandeln. I arbetet för en sådan handlingsplan måste kvinnojourernas samlade erfarenheter tas tillvara.

Kvinnlig slavhandel

Många kvinnor som kommit till Sverige genom kontaktförmedling eller genom kontakt med en svensk man på semester i hennes hemland blir ofta utsatta för misshandel. Om de har minderåriga barn med sig har det förekommit att även barnen utsatts för misshandel och övergrepp. Detta kan bland annat kvinnojourerna tillstyrka.

I början ser oftast allt ut att fungera bra för paren. I många fall tröttnar dock mannen ganska snart på kvinnan, kanske irriterad över att hon inte tillräckligt snabbt assimileras i det svenska samhället eller att hon inte uppfyllt de förväntningar som kontaktförmedlingen utlovat. Kvinnan skickas tillbaka till sitt land.

Om äktenskapet inte varat mer än två år blev kvinnan tidigare enligt den så kallade tvåårsregeln i utlänningslagen utvisad. Det innebar att om ett äktenskap eller samboende, där den ena partnern var utländsk och den andra svensk, upphörde inom två år fick inte den utländska partnern stanna i Sve­rige. Regeln kom till för att förhindra s k skenäktenskap. Under tvåårsperioden skulle den utländska partnern anmäla sig hos polisen två gånger om året. Polisens uppgift var bland annat att kontrollera om förhållandet bestod.

En lagändring trädde i kraft den 1 juli 2000. Utlänningslagen (1989:529) ändrades (SFS 2000:292) bl.a. genom att andra kapitlet utökades med §§ 4e och 4f. Lagen fick då följande lydelse:

4 d § En utlänning som med stöd av 4 § andra stycket beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning skall vid första beslutstillfället ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detsamma gäller när uppehållstillstånd beviljas utlänningens barn under 18 år med stöd av 4 § första stycket. (SFS 2000:292)

4 e § En utlänning som med stöd av 4 d § har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning får ges ett nytt tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd endast om förhållandet består.

En utlänning med familjeanknytning enligt 4 § andra stycket som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl, får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens slut. Har ett förhållande upphört, får uppehållstillstånd ändå ges, om utlänningen har särskild anknytning till Sve­rige, förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänningen, eller utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, eller andra starka skäl talar för att utlänningen skall ges fortsatt uppehållstillstånd. (SFS 2000:292)

I socialförsäkringsutskottets betänkande (1999/2000:SfU09) som behandlade utlänningslagen anges bland annat att följande:

Den nuvarande ordningen med uppskjuten invandringsprövning för s.k. snabba anknytningar skall behållas och framgå direkt av utlännings­lagen. I normalfallet innebär det att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges två gånger under en tvåårsperiod.

Om ett förhållande upphört under den nämnda perioden skall fortsatt uppehållstillstånd trots detta kunna beviljas, om sökanden eller sökandens barn utsatts för våld eller för handlingar som innefattar allvarlig kränkning av sökandens eller barnets frihet eller frid. Regleringen skall framgå av utlänningslagen. I de fall det görs sannolikt att sökanden eller dennes barn utsatts för övergrepp av allvarlig art under sammanboendet och förhållandet upphört främst på grund av detta skall uppehållstillstånd i regel beviljas. Detta förutsätter dock dels att sammanboendet inte varit helt kortvarigt, dels att det från början varit fråga om ett seriöst förhållande. Regeringens uppfattning är att när de nämnda principerna får ett tydligt stöd i utlänningslagen kommer de att få en helt annan tyngd än tidigare och att de kommer att leda till en ändring i praxis.

Regeln om att uppehållstillstånd skall ha beviljats före inresa här i landet skall behållas. Undantag skall dock kunna göras om utlänningen har stark anknytning till en i Sverige bosatt person och det skäligen inte kan krävas att utlänningen återvänder till ett annat land för att ge in ansökan där.

Kristdemokraterna, framförallt dess kvinnoförbund, har genom olika aktioner och aktiviteter varit en drivande förespråkare för att en ändring av den så kallade tvåårsregeln skulle komma till stånd. Men den utformning lagen kom att få har förvärrat situationen för många utländska kvinnor som sammanbor med svenska män.

Exempel visar att kvinnan och hennes eventuella barn måste vara nästan ihjälslagna innan de kan komma i åtnjutande av de för dem ”goda paragraferna” i utlänningslagen, nämligen att slippa bli utvisade.

Cirka 300 utvisningshotade och misshandlade kvinnor har under det senaste året hamnat på någon av landets kvinnojourer. Hur många av dem som skall få stanna i Sverige är oklart.

Kristdemokraterna anser att då ovanstående beskrivna ändring av lagen inte fått den effekt för den utsatta kvinnan och hennes eventuella barn som från början avsågs, måste lagen ses över igen för att ge de utsatta kvinnorna och barnen det skydd de behöver och har rätt till.

Besöksförbud m.m.

Med anledning av många kvinnors utsatthet för våld förs en debatt om samhällets oförmåga att skydda utsatta kvinnor trots att det finns lagar och andra skyddsmekanismer.

Polisväsendet utgör endast en mindre del av de samlade resurser som finns i samhället för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor. Socialtjänst, åklagarväsende och kriminalvård utgör idag ett relativt väl fungerande nätverk för att behandla och omhänderta gärningsmän. Motsvarande organisation saknas dock för brottsoffer. De nämnda institutionerna behöver genomgå en grundläggande förändring som innebär att brottsoffer minst borde ägnas lika stor uppmärksamhet som gärningsmännen.

Nya lagar kan stiftas på relativt kort tid. Men det är betydligt svårare att komma till rätta med de attityder och den okunskap som fortfarande finns inom rättsväsende, socialtjänst och andra samhällets institutioner. Ett sätt att inledningsvis hjälpa och stödja brottsoffer vore att landets kommuner upprättade särskilda kriscentrum för brottsoffer där de drabbade erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer, läkare med flera.

Påföljden för överträdelser av besöksförbudet behöver också ses över. Idag är maxstraffet för brott mot besöksförbudet ett års fängelse. Enligt uppgift är det alltför få av de gärningsmän som bryter mot besöksförbudet som åtalas. Många män bryr sig inte alls om förbudet.

Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet män som har besöksförbud ökat tio gånger sedan lagen om besöksförbud trädde i kraft år 1988. Sedan år 1998 har antalet brott mot lagen om besöksförbud ökat med drygt 20 procent. År 1999 polisanmäldes 3 200 brott mot den lagen. Antalet brott mot besöksförbudslagen har ökat under hela 1990-talet. Samtidigt har antalet utfärdade besöksförbud ökat. Men det är idag inte fler brott per utfärdat besöksförbud än i slutet av 1980-talet. Ett fåtal personer kan ibland stå för ett större antal brott. Under 1999 fanns det exempelvis sex anmälningar som innehöll över 50 brott.

Även om lagen om besöksförbud hjälpt och skyddat många kvinnor och barn är det ändå en stor grupp som den lagen inte har någon effekt för. Lagen får inte heller verka tandlös för de misshandlade kvinnor som idag inte vågar anmäla en förövare. Samhällets resurser måste samordnas.

Uppklaringsprocenten för brott mot besöksförbudslagen har, liksom för de flesta andra typer av brott, minskat under 1990-talet. Andelen brott som ledde till lagföring, åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse var enligt den officiella brottsstatistiken 48 procent 1997 jämfört med 72 procent 1990. Att inte fler brott leder till åtal har bland annat satts i samband med att ord står mot ord i många av de anmälda fallen, dvs. kvinnan hävdar att mannen brutit mot förbudet under det att mannen förnekar brott samtidigt som det saknas övrig bevisning som skulle kunna bidra till att brottet klarades upp. Detta förhållande förekommer också ofta när det är fråga om våldsbrott som begåtts av en för offret känd person.

Kristdemokraterna anser att brottsoffer och gärningsmän måste ha minst samma prioriteringsgrad vid samhällets behandling av våldsbrott, att samhällets resurser måste samordnas för att hjälpa och stödja utsatta kvinnor, att påföljden för överträdelse av besöksförbud ses över och att kriscentrum för brottsoffer inrättas i kommunerna där de drabbade erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer, läkare med flera.

Stockholm den 18 september 2001

Margareta Viklund (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)