Innehållsförteckning 24
Förslag till riksdagsbeslut 25
Inledning 26
Strukturellt problem 26
Påverkar alla 27
Internationell fråga 28
Samhällsproblem med stora kostnader 28
Slagen dam – smärtande kunskap 29
Myndighetssamverkan och utbildning 30
Sexualbrottskommittén 31
Lag mot köp av sexuella tjänster 31
Kvinnojourerna och kommunerna 32
Rikskvinnocentrum 34
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att fortsatt arbete hos myndigheter, organisationer och samverkansgrupper införlivar ett feministiskt perspektiv i sin verksamhet enligt vad som i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att inventera det arbete som bedrivits inom ramen för kvinnofridsreformen enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om ett nationellt resurscentrum mot prostitution enligt vad som i motionen anförs.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunernas ansvar för att tillgodose hjälp till våldsutsatta kvinnor genom ökad finansiering till samt stöttning av uppbyggnad av lokala kvinnojourer.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skärpta krav på kommunernas arbete med konkreta handlingsplaner för hjälp och stöd till de kvinnor som utsätts för våld.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kommunernas ansvar gällande de lokala jourernas basfinansiering.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnojourernas arbete med kvinnor med annan etnisk bakgrund samt vikten av att dessa grupper speciellt beaktas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tryggad långsiktig basfinansiering av Rikskvinnocentrums verksamhet.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om upprättande av regionala kvinnocentrum enligt vad i motionen anförs.1
1 Yrkandena 3–9 hänvisade till SoU.
Man äger bara det man kan försvara och kan man inte försvara det, så äger man det inte. Bella kan inte försvara sig, alltså äger hon inte sig själv. Bella ägs av alla och ingen. Hon är var mans egendom. Hon är det ursprungliga kollektivet. till var och en efter hans behov. Låt dem alla dricka ur hennes källa.
Källa: Dirty Weekend av Helen Zahavi
det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung och finner näring ur föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning
Källa: Kvinnofrid, proposition 1997/98:55
Vi lever idag i ett samhälle där kön är den mest genomgripande kategoriseringen som existerar. Vilket kön du har påverkar hur mycket makt du har och vilket utrymme du kan få inom i stort sett samtliga sfärer i livet. Denna könsmaktsordning innebär att kvinnor systematiskt underordnas män. Kvinnor och män behandlas olika i samhälleliga och vardagliga sammanhang. Detta tar sig uttryck bland annat i att kvinnors arbete betalas lägre än mäns, att män är överrepresenterade i samtliga maktbärande organisationer och att kvinnor utsätts för våld och övergrepp.
Vänsterpartiets feministiska politik tar som sin uppgift att bekämpa denna maktordning och försöker skapa ett samhälle där kön saknar betydelse för hur man bemöts och vilka möjligheter man har i livet. En central del av denna politik handlar om att eliminera all form av könsrelaterat eller sexualiserat våld, dvs. ett våld som är det yttersta uttrycket för den ojämlika maktfördelningen mellan kvinnor och män och ett våld som återspeglar och upprätthåller den manliga maktstrukturen och är ett tydligt bevis på att det i Sverige fortfarande råder djupt ojämlika maktrelationer mellan könen.
Sexualiserat våld har ojämlikheten mellan könen som grogrund, och dess uttryck existerar och återskapas överallt i vårt samhälle. Att använda begreppet sexualiserat våld är att ta ställning för en förståelse av våldet som en del i en patriarkal samhällsstruktur och att det måste studeras med fokus på maktförhållanden mellan könen. Vänsterpartiet ger i denna motion vår bild av hur det sexualiserade våldet hänger samman med övriga strukturer i samhället.
För att förstå omfattningen av detta våld krävs en helhetssyn och förståelse av den rådande könsmaktsordningen. För att förhindra våldet krävs att samhällets olika aktörer utgår från en feministisk analys i sina åtgärder. Arbetet för att stoppa det sexualiserade våldet måste ske utifrån insikten att det handlar om makt och samhällsstrukturer. Att tala om samhällstrukturer är inte detsamma som att tolka dessa som orsaksförklaring i enskilda fall. Det är inte strukturer som slår, misshandlar eller våldtar. Det är enskilda män som på detta sätt utövar makt. Det är därför självklart mäns ansvar att aldrig ta sig den makten och alla mäns ansvar att aktivt manifestera sitt motstånd mot sexualiserat våld.
Samhällsstrukturerna påverkar oss som individer, de kan begränsa eller vidga vårt handlingsutrymme. När vi ska hitta strategier för att arbeta mot det sexualiserade våldet är det avgörande att vi kan se det samspel som sker mellan struktur och individ där individen själv väljer sin handling. Maktrelationen mellan kvinnor och män är den samhälleliga ”ram” i vilken övergrepp mot kvinnor möjliggörs. Det är också inom denna ram som vår tolkning och förståelse av det sexualiserade våldet görs.
Kvinnors liv begränsas av den rådande könsmaktsordningen på en mängd olika plan. Det sker livet igenom, både på subtila och mer konkreta sätt. Tjejer i skolan får lära sig att pojkar som utsätter dem för kränkningar ”egentligen tycker om dem”. Sexuella trakasserier på arbetsplatser negligeras eller ses som något som ingår i jobbet. Sammantaget skapar dessa kränkningar och anpassningar som kvinnor tvingas till, dvs. livsstrategier som baseras på rädsla. Ingen kvinna kan veta om den man som går bakom henne på vägen är en ”god man” eller inte. Ingen kvinna kan veta om mannen hon blivit förälskad i kommer att utsätta henne för våld eller övergrepp. Hotet om våld finns överallt i kvinnors liv.
En undersökning visar att för hälften av landets kvinnor är denna rädsla så stor att man undviker att gå ut ensam på kvällar och nätter. Störst rädsla upplevs av yngre kvinnor, där 70 % av de mellan 16 och 29 år är rädda för att bli utsatta för sexuella övergrepp. Den oro som kvinnorna känner handlar också om tvivel på polisens och sjukvårdens förmåga att skydda och hjälpa. Mer än var tionde kvinna bär med sig något som de tror kan skydda dem vid överfall. Oron och rädslan har också ökat över tid. Kvinnor lär sig olika strategier för att på olika sätt hantera rädsla och fruktan för övergrepp. Resultatet blir ett samhällsklimat där rädslan i sig själv begränsar livsutrymmet, även utanför de situationer där övergreppen sker, dvs. begränsande för hur livet kan levas. Våldet och hotet om våld handlar då inte om enstaka individers handlingar utan om en samhällsstruktur där kvinnors rätt till välfärd åsidosätts på grund av en könsmaktsordning där kvinnor underordnas män.
Våldet är dock också en upplevd verklighet. Under år 2000 anmäldes över 8 700 fall av sexualbrott, varav drygt 2 000 var våldtäkt. Samma år anmäldes 20 500 fall av kvinnomisshandel. I 80 % av fallen avser anmälan övergrepp av en man som är bekant för kvinnan. Detta år anmäldes även ca 1 080 brott mot kvinnofridslagen, en ökning med 22 % jämfört med 1999. En generell bedömning när det gäller relationen mellan antal brott och anmälda brott brukar vara att ca 25 % av alla brott anmäls. Faktorer som påverkar benägenheten att anmäla är brottets allvarlighetsgrad, relationen till gärningsmannen och platsen där brottet begicks. Vid fall av grovt våld av tidigare okänd person är anmälningsbenägenheten hög. Detta resulterar i sannolikheten att mörkertalet när det gäller mäns våld mot kvinnor är ännu större, eftersom det ofta begås av en partner till kvinnan i deras gemensamma bostad.
Sammantaget inskränker den ständiga närvaron av våld och hot kvinnors möjlighet att göra fria val och påverkar kvinnors självbild. Undersökningar visar att reellt och upplevt hot om våld påverkar handlingsstrategier för alla kvinnor, d v s att kvinnor, oavsett om de känner rädsla eller inte, agerar utifrån en förståelse av våldsnärvaro.
Våld mot kvinnor finns i alla samhällsskikt och kategorier. Trots detta finns det även en klassdimension i våldet. Kommittén Välfärdsbokslut rapporterar om hur våldsbrotten ökar mot redan svaga grupper. Ensamstående mammor och unga kvinnor lever idag under en ökad utsatthet för våld eller hot. Bland de ensamstående kvinnorna som var mottagare av socialbidrag hade 25 % varit utsatta för våld eller hot, medan motsvarande siffra för övriga ensamstående mammor var ca 7 %. Vänsterpartiet utvecklar dessa frågor i en annan motion.
Frihet från sexualiserat våld är en mänsklig rättighet som idag finns stadfäst i internationella konventioner och handlingsplaner. FN:s generalförsamling antog 1979 konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Den syftar till att garantera kvinnor utövande och åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Trots konventionen diskrimineras fortfarande kvinnor inom i stort sett samtliga områden i samtliga länder. Avgörande är dock att konventionen lyfter upp frågan till att bli statens ansvar och visar på att könsdiskriminering inte handlar om relationen mellan individer utan är en samhällelig struktur som måste förändras genom övergripande åtgärder.
Vid FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 antogs ett handlingsprogram som pekar på det strukturella maktperspektivet. ”Våld mot kvinnor är ett uttryck för de historiskt ojämlika maktrelationerna mellan män och kvinnor vilket har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor. För att åstadkomma ett samhälle som är fritt från det könsspecifika våldet måste en helhetssyn och ett tvärsektoriellt arbetssätt utvecklas.” (artiklarna 118, 119)
För att få en heltäckande bild av mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser bör man se på vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället. Att mäns våld mot kvinnor tar stora ekonomiska resurser i anspråk är helt klart, men idag finns ingen analys av vilka faktorer som påverkas av mäns våld eller någon beräkning på vad det kostar samhället. Det sexualiserade våldet har både direkta och indirekta kostnader. Det handlar om direkta vårdkostnader för utsatta kvinnor och barn, kostnader för rättsprocesser och fängelse, jourverksamhet och andra kostnader för att ge kvinnor och barn skydd, men också bortfall i arbetstid och begränsande av kvinnors deltagande i samhället.
När man i Kanada räknat på direkta kostnader av mäns våld mot kvinnor, som exempelvis rättsliga kostnader, medicinsk vård och frånvaro från arbete, uppgick dessa till 900 miljoner US-dollar per år. Från Norden visar en ny utredning att våld mot kvinnor kostar det finska samhället 1,5 miljarder kronor per år. Liknande kostnadsberäkningar har även gjorts i Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Vänsterpartiet har i tidigare motion understrukit vikten av att Sverige som föregångsland i arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor bör tillsätta en utredning för att utveckla en vetenskaplig metod för samt genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn.
Sedan länge har vi vetat att våld mot kvinnor är ett problem som finns i alla samhällsskikt och som ständigt pågår både i det offentliga och det privata rummen. Idag finns också den första omfångsundersökningen om mäns våld mot kvinnor i Sverige, publicerad i maj 2001 under titeln Slagen Dam. Undersökningen syftade till att skapa en bild av hur omfattande mäns våld mot kvinnor är. Den tar fasta på den nödvändiga synen på våldet som ett kontinuum som fokuserar på sambandet mellan våldets olika former. Med detta perspektiv synliggörs de flytande gränserna mellan hot, våld och sexuella övergrepp.
Perspektivet bygger på kunskapen om våldets normaliseringsprocess – att kvinnor som lever med män som misshandlar dem befinner sig i en process där gränser förflyttas och där våldshandlingarna successivt får en ny betydelse. Angrepp som av andra uppfattas som våld ses istället av kvinnan som uttryck för att något är fel med henne. Hon övertar mannens tolkningar av våldet som ett uttryck för hennes misslyckande som kvinna.
Kvinnorna tenderar också att minimera allvarligheten i våldet. Detta måste också förstås av ett motstånd att identifiera sig själv som ”misshandlad kvinna”. Kvinnans erfarenhet av våld går stick i stäv mot den tydliga normativa föreställningen om det jämställda parförhållandet som råder i Sverige. Normen som ”världens mest jämställda land” påverkar hur vi tolkar våra erfarenheter. Att befinna sig i ett misshandelsförhållande är att avvika från denna norm, något som i många fall kan resultera i känsla av skuld och skam.
Resultatet som redovisas i undersökningen är skrämmande men nödvändig kunskap.
Nästan varannan kvinna har erfarenheter av att utsättas för våld av en man.
I 25 % av fallen handlar det om ett upprepat systematiskt våld.
Våldet börjar också tidigt i kvinnornas liv. Nästan var tredje kvinna har erfarenheter av våld före 15 års ålder.
Över hälften av kvinnorna har utsatts för sexuella trakasserier.
Detta innebär att våld mot kvinnor är en utbredd, frekvent och aktuell företeelse. Det motsäger bilden att det är ett fåtal män som utövar våld mot kvinnor. De åtgärder som vidtas för att stoppa våldet måste, för att vara framgångsrika, grundas i en ny förståelse där kunskaper om våldets plats i kvinnors och mäns liv sätts i förbindelse med kvinnors och mäns vardag. (s 73 Slagen Dam)
Undersökningen Slagen Dam har mötts med allt från tandlös metodkritik till ignorans. Vänsterpartiet vill understryka vikten av att samhället istället för att tiga ihjäl obehaglig kunskap tar den till sig och agerar utifrån den.
I kvinnofridsreformen betonas det ansvar och arbete som ligger hos olika myndigheter. Samtliga åklagar- och polismyndigheter, Brottsförebyggande rådet, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsoffermyndigheten, Socialstyrelsen, länsstyrelserna och Domstolsverket gavs ett gemensamt uppdrag att öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor samt utarbeta åtgärdsprogram och policydokument. Uppdraget betonade även samverkan mellan myndigheter och berörda frivilligorganisationer. Vänsterpartiet instämmer med analysen av samverkan och ansvar hos myndigheter och andra organisationer. Dock är en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av denna verksamhet av avgörande betydelse.
Även utbildning förs upp som central aspekt i arbetet med att förhindra våld mot kvinnor. Detta berör samtliga inom myndigheter, organisationer och andra aktörer som kommer i kontakt med sexualiserat våld. Här är det avgörande att kunskap om bakomliggande mekanismer, våldets normaliseringsprocess och ny forskning integreras i grundutbildning och i fortbildning. Även denna del bör fortlöpande följas upp och utvärderas. Att utgå från ett feministiskt könsmaktsperspektiv innebär även att identifiera och åtgärda uttryck för sexistiska attityder hos myndighetsutövare. Detta kan i vissa fall reproduceras inom den egna organisationen. Exempel på detta är polisens bemötande vid demonstrationer och andra typer av aktioner där polisen utsatt unga kvinnor för sexuella kränkningar.
Vänsterpartiet menar att val av kunskapsperspektiv är avgörande för att förstå och kunna motverka sexualiserat våld. En början återfinns i arbetet som föregick kvinnofridsreformen 1998, där man har integrerat ett strukturellt feministiskt perspektiv som bl a utgår från våldets normaliseringsprocess i sin politiska analys. All verksamhet i samverkansgrupper och myndigheter i sitt arbete med mäns våld mot kvinnor måste utgå från en feministisk analys. Vänsterpartiet föreslår därför att fortsatt arbete hos myndigheter och organisationer införlivar detta perspektiv i sin verksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att inventera det arbete som bedrivits inom ramen för kvinnofridsreformen av myndigheter och organisationer med betoning på huruvida man utgått från ett feministiskt perspektiv i sitt arbete och åtgärder.
I mars detta år presenterade Sexualbrottskommittén som arbetat sedan 1998 sitt arbete i betänkandet Sexualbrotten SOU 2001:14. Vänsterpartiet har spelat en aktiv roll i kommittén och stöttar i huvudsak de framtagna förslagen. I kommitténs förslag skärps straffen för sexbrott och lagstiftningen blir tydligare där kränkningen och inte handlingen står i fokus. Även vid en lägre grad av tvång ska ett övergrepp bedömas som våldtäkt. När det gäller sexuella övergrepp mot barn krävs inget våld eller hot för att kunna straffas för våldtäkt. Betänkandet ger även förslag om en ny lag mot handel med kvinnor och barn för sexuella syften. I förslaget till svensk lagstiftning kriminaliseras alla led i handel med kvinnor och barn. Dessutom innehåller betänkandet även kompletteringar till lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster i syfte att effektivisera lagen. Ändringarna som efterfrågats av polis och åklagare syftar till att täppa till tidigare kryphål i lagen.
Vänsterpartiet delar i huvudsak de förslag och ställningstaganden som görs i betänkandet. I vissa avseenden anser vi dock att förslagen borde utformats annorlunda. En aspekt gäller förslaget till lagstiftning om människohandel för sexuella ändamål. Handeln är internationell men existerar i Sverige beroende av att det finns en efterfrågan bland svenska män att köpa kvinnors sexuella tjänster. I vissa fall är gränsen mellan människohandel och människosmuggling hårfin. En person som transporterar en kvinna till Sverige och här främjar dennes prostitution borde kunna ställas till svars för människosmuggling och grovt koppleri. Angående koppleriparagrafen anser Vänsterpartiet att det inte ska krävas flera fall av främjande till prostitution för att straffas för koppleri. Liksom när det gäller köp av sexuella tjänster bör ett fall vara tillräckligt. Förslaget bör också skärpas avseende s k enskild posering. Detta är ofta inkörsporten till prostitution för unga kvinnor.
Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som trädde i kraft den 1 januari 1999 är en världsunik lagstiftning. Den anger att det är köparen som har makten och att det är också köparen som har straffansvaret. År 2000 anmäldes 90 brott mot lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster. Tre olika utredningar har idag gjorts av lagen. Sammantaget talar de om att den öppna gatuprostitutionen minskat och att antalet köpare är färre. Stockholmspolisen uppskattar att antalet kvinnor på gatan halverats samt att av köparna har 70–80 % försvunnit, Dagens Nyheter den 16 februari På Prostitutionscentrum i Stockholm anger man att betydligt fler kvinnor söker deras hjälp att komma ur prostitution – med hänvisning till lagen. Samtidigt talar Rikspolisstyrelsen i en rapport om svårigheter med bevisföringen, och man hyser även oro över att situationen för de prostituerade blivit hårdare.
Vänsterpartiet ser förbudet mot köp av sexuella tjänster som ett avgörande verktyg för att bekämpa prostitution utan att skuldbelägga den prostituerade. Vi har i den anslutande Sexualbrottskommittén arbetat för att utveckla lagen. De föreslagna förändringarna bör resultera i fler fällande domar. Detta är dock inte tillräckligt. De sociala insatserna måste också stärkas, och möjligheterna att ta sig ur prostitutionen måste öka.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning om inrättande av ett nationellt resurscentrum mot prostitution med uppgift att arbeta med att stötta kvinnor som söker vägar ut ur prostitution. Detta centrum bör även arbeta med information gentemot institutioner och yrkesgrupper vilka i sin verksamhet möter prostituerade samt samverka med berörda myndigheter och organisationer. Utredningen bör även beakta vilka riktade anslag som krävs till kommuner för att stödja dem som vill ta sig ur prostitutionen.
Det finns idag en diskrepans mellan officiella ord och handling när det gäller könsrelaterat våld. Sverige har inte minst med kvinnofridsreformen stiftat lagar och satsat resurser i syfte att synliggöra och stävja mäns våld mot kvinnor. Det förarbete som resulterade i kvinnofridslagarna är till sin analys och sitt innehåll på många sätt radikala. Man tar där ställning för ett strukturellt förhållningssätt och ser mäns våld mot kvinnor i ett könsmaktsperspektiv. I propositionen konstateras att ”mot bakgrund av att mäns våld mot kvinnor är så nära förknippat med föreställningar om mäns och kvinnors olika roller i samhället och bristande jämställdhet, kan det inte förklaras på samma sätt som annan våldsbrottslighet. Kunskap om detta är omistligt om våldet mot kvinnor ska kunna bekämpas på effektivt sätt”. (s. 21, prop. 1997/98:55)
Samtidigt är det idag i stor utsträckning landets ideella kvinnojourer som står för de praktiska stödinsatserna till de utsatta kvinnorna. Kvinnojourerna med nära tjugo års erfarenhet och kunskap om mäns våld mot kvinnor har fortfarande inte en självklar status och existerar under osäkra och i många fall otillräcklig finansiering. Detta måste ses som en paradox när företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att den lokala kvinnojouren ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan göra.
Kvinnojourerna spelar och har spelat en avgörande roll för att synliggöra och beskriva mäns våld mot kvinnor, att sprida kunskap om våldets mekanismer, men också för att utveckla metoder för att hjälpa och stödja kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Dessa kunskaper tas i alltför liten utsträckning tillvara av kommunernas aktörer i arbetet att stävja våld mot kvinnor. Idag saknas det kvinnojourer i nästan hälften av landets kommuner. En undersökning visar att socialtjänsten i dessa kommuner ofta vänder sig till grannkommuner som har kvinnojourer för att kunna ge utsatta kvinnor stöd. Endast ett fåtal av dessa kommuner stöder dock kvinnojouren med bidrag eller dylikt som möjliggör jourens långsiktiga verksamhet. Sammantaget resulterar detta i att kvinnojourernas verksamhet begränsas, dels på grund av brist på finansiering, dels också på grund av att de inte engageras i kommunernas officiella arbete.
Kommunernas socialtjänst är idag den instans som har det yttersta ansvaret för alla kommunmedborgare. Enligt 8 a § socialtjänstlagen bör socialtjänsten ha beredskap för att ge stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld. Förslag om utarbetande av särskilda handlingsprogram som ett led i arbetet för misshandlade kvinnor är idag inte obligatoriskt för kommunerna. Det är således upp till varje kommun att avgöra om och i så fall hur stöd till utsatta kvinnor ska förstärkas. Olika studier visar att detta arbete till stor del åsidosatts. Samtliga studier betonar vikten av att kvinnojourerna arbetar fristående från myndigheterna. Det har dock visat sig, som ett negativt resultat av detta, att vissa kommuner behandlar jourerna enligt samma föreningspolicy som den lokala fotbollsklubben.
Vänsterpartiet menar att det är angeläget att kommunerna i högre utsträckning än för närvarande stödjer kvinnojourernas arbete. Kommunerna måste ta sitt ansvar för att tillgodose att samtliga våldsutsatta kvinnor som söker hjälp erbjuds kompetent stöd. Detta sker lämpligast genom ökad finansiering till de lokala kvinnojourerna samt stöttning av uppbyggnad av jourer i de kommuner som saknar sådana. De finansiella konsekvenserna av ett sådant ökat stöd bör kartläggas. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Riksdagen begär att regeringen skärper kraven på kommunernas arbete med konkreta handlingsplaner för hjälp och stöd till de kvinnor som utsätts för våld. I detta arbete bör kvinnojourerna med sin sakkompetens ingå. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Idag får ROKS statsbidrag för sin verksamhet på nationell nivå. Denna verksamhet handlar till stor del om stöd och service till de lokala jourerna, utbildning och information till allmänhet och myndigheter. De medel som kommer ROKS till del är inte tillräckligt för att kunna bidra till de lokala jourerna, vars existens bygger på kommunernas godtycke. För denna typ av verksamhet är det av central betydelse att säkerställa långsiktighet. Vänsterpartiet anser att kommunerna bör ta ansvar gällande de lokala jourernas basfinansiering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
När det gäller våld i relationer bör man även se på de grupper av kvinnor som befinner sig i en särskild utsatt situation. Detta kan gälla invandrade kvinnor, tjejer i tonåren, kvinnor med missbruksproblem, kvinnor med funktionshinder samt homosexuella. Barn i våldsmiljöer är ytterligare en grupp vars situation är viktig att uppmärksamma. Sedan 1996 finns i ROKS även ett nätverk för kvinnor med invandrarbakgrund. Syftet med nätverket är att öka integrationen mellan svenska kvinnor och kvinnor med utländsk härkomst för att få en demokratiskt och jämlik samverkan mellan dessa grupper och effektivt bekämpa mäns våld mot kvinnor. Nätverket kom till utifrån ett behov från invandrade kvinnor vilka uppmärksammade hinder i kommunikationen när det gällde jourernas hjälp till invandrade kvinnor. Nätverket betonar behovet av ”kulturell kompetens”, dvs att det finns en grundläggande förståelse för det specifika i den invandrade kvinnans kulturella bakgrund som påverkar hur kvinnan tänker och reagerar i olika situationer. Strävan är att engagera och integrera fler kvinnor med utländsk härkomst i jourarbetet.
Vänsterpartiet vill betona vikten av att fokusera på grupper med annan etnisk bakgrund när det gäller sexualiserat våld. Kvinnojourerna är bättre lämpade än invandrarorganisationernas kvinnoorganisationer att arbeta med denna form av brottsofferverksamhet. Det är viktigt att dessa grupper uppmärksammas och tas med i socialtjänsternas och samverkansgruppernas arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Rikskvinnocentrum är en specialistenhet för kvinnor som misshandlats eller våldtagits. Centrumet startades på initiativ av Kvinnovåldskommissionen (SOU 1994:56) och bedriver metodikutveckling och tvärvetenskaplig forskning i anslutning till behandling och vård. Dessutom bedriver Rikskvinnocentrum utbildning och information gentemot institutioner och yrkesgrupper som i sin verksamhet möter misshandlade och våldtagna kvinnor. Centrumet samverkar inte bara med hälso- och sjukvården utan även med Rikspolisstyrelsen och Brottsoffermyndigheten. Ett omfattande samarbete sker med brottsofferjourer och kvinnojourer i hela landet. Rikskvinnocentrum bedriver sedan starten 1994 sin verksamhet vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och är knutet till medicinska fakulteten vid Uppsala universitet. I förgrunden står självklart patientverksamheten med omhändertagande av utsatta kvinnor.
När det gäller Rikskvinnocentrums övriga verksamhet, metodikutveckling, forskning, utbildning och information, krävs långsiktighet. Från bildandet 1994 har finansieringssituationen för centret ständigt varit ett dilemma eftersom man har fått besked på ettårsbasis. Rikskvinnocentrum behöver en långsiktigt säker finansiering för att kunna fortsätta sitt arbete på ett framgångsrikt sätt. Detta behov är särskilt tydligt när det gäller forskningen. Rikskvinnocentrum utgör en oersättlig kompetens- och utvecklingsbas i bekämpandet av sexualiserat våld, vars verksamhet präglas av ett strukturellt könsmaktsperspektiv. Regeringen bör därför trygga en långsiktig basfinansiering i syfte att säkra Rikskvinnocentrums expertkompetens. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är viktigt att kvinnors rätt till adekvat behandling vid sexualiserat våld inte begränsas beroende av levnadsort. Alla våldsutsatta kvinnor ska ha möjlighet till vård. Rikskvinnocentrum har tagit emot misshandlade och våldtagna kvinnor från hela landet som remitteras dit för vård och behandling. Med den kunskap vi idag har om våldets utbredning och omfattning bör frågan om utvidgning av Rikskvinnocentrums verksamhet belysas. En möjlighet för att tillgodose vårdbehov i hela landet kan vara att regionala kvinnocentrum upprättas i anslutning till landets regionsjukhus med Rikskvinnocentrum i Uppsala som modell och samarbetspartner.
För att utveckla arbetet och tillgodose våldsutsatta kvinnors möjlighet till specialistvård bör en utredning tillsättas angående upprättande av regionala kvinnocentrum och de finansiella förutsättningarna för dessa. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |