Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återupprätta de rättsvårdande myndigheternas förmåga att bekämpa narkotikabrottsligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att satsa på tidiga insatser mot ungdomars missbruk genom speciella narkotikaenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa informationsplikt för skolan om narkotikans verkningar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge polisen möjlighet att kontrollera ungdomar fr.o.m. tolv års ålder vid skälig misstanke om narkotikapåverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa narkotikafria anstalter genom ökad kontroll och ökat antal motivationsenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillföra kriminalvården ökade resurser för inrättande av fler anstaltsplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra in livstidsfängelse i straffskalan för grovt narkotikabrott.
1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.
Narkotikan breder ut sig i Sverige. Under lång tid har vi fått larmrapporter om ett ökat missbruk och en mer tillåtande attityd till narkotika hos svenska ungdomar. De senaste tio åren har antalet svenska niondeklassare som provat narkotika tredubblats. Narkotika finns i allt större omfattning på våra fängelser; i genomsnitt är 60 procent av internerna missbrukare.
Narkotikamissbruk leder till stora sociala problem både för individen själv samt för samhället i stort. En framgångsrik narkotikabekämpning är därför nödvändig för att värna ett tryggt och humant samhälle. Moderata samlingspartiet har länge stått bakom en restriktiv narkotikapolitik, en politik som tidigare visat sig vara framgångsrik. Vi ser nu att de framsteg som gjorts under det sista decenniet är på väg att förloras till följd av socialdemokraternas neddragningar av den svenska narkotikapolitiken.
Att bekämpa narkotika är att bekämpa kriminalitet. För många brottslingar hänger narkotikamissbruk och deras brottsliga gärningar ihop. För att få ned brottsligheten är det därför nödvändigt att minska narkotikamissbruket i Sverige. När vi nu får rapporter om att narkotikaanvändandet ökar bland ungdomar och om att det finns ett omfattande missbruk på anstalterna måste positionerna flyttas fram i kampen mot narkotika. En offensiv politik måste föras på många fronter och inom samtliga delar av rättsväsendet.
Narkotikaanvändningen kryper längre ned i åldrarna bland dagens ungdomar. Det är en utveckling som måste stoppas! Tidig upptäckt av unga missbrukare är oerhört viktigt, liksom att hindra ungdomar att komma i kontakt med narkotika. Polisen måste ges möjlighet att dels öka sina insatser i det praktiska arbetet mot narkotikan, dels tillföras utökade befogenheter att drogtesta ungdomar fr.o.m. tolv års ålder vid skälig misstanke om narkotikapåverkan. Även kriminalvården måste ges mer resurser framför allt för att sätta in insatser för att hålla anstalterna fria från narkotika.
Narkotikahanteringen skapar enorma rikedomar för ett fåtal kriminella samtidigt som verksamheten ödelägger tusentals människors liv varje år. Mot den bakgrunden är de påföljder som i dag utdöms för grova narkotikabrott inte tillräckliga.
Vi moderater anser därför att det är hög tid att föra in livstids fängelsestraff i straffskalan för grovt narkotikabrott.
Det internationella samarbetet måste utökas genom metodutveckling och informationshantering. Kriminaliteten utvecklas ständigt, och det krävs stor internationell samverkan på området för att inte ligga steget efter den internationella grova brottsligheten.
I Narkotikakommissionens betänkande Vägvalet, SOU 2000:126, finns förslag om att införa speciella regler vid besök på fängelser och häkten för att hindra insmuggling av narkotika. Man föreslår även införandet av ett nationellt receptregister för att spåra överförskrivningar av narkotiska preparat. Dessa förändringar behövs, men de är inte tillräckliga för att kunna bekämpa narkotikan effektivt. Ytterligare satsningar måste till, framför allt då det gäller förebyggande åtgärder och möjligheterna att på ett adekvat sätt ta hand om de missbrukare som behöver vård. Lika viktigt är att upprätthålla och förstärka polisens och tullens möjligheter att upptäcka och ställa till svars de som väljer att bryta mot gällande narkotikalagstiftning.
Samhällets insatser mot narkotika och narkotikabrott bör ske längs flera olika fronter. För att lyckas krävs en narkotikapolitik som inte bara är ett välskrivet dokument med den luddiga målformuleringen ”Ett narkotikafritt samhälle”. Det krävs en politik anpassad till verkligheten. Vi vill ha en narkotikapolitik med tydliga mål och mätbara resultat, som avhåller fler från att testa, som upptäcker de som ändå testar och som leder till konsekvenser och insatser för dem som upptäcks.
Många länder i Europa för en narkotikapolitik som kraftigt avviker från det svenska förhållningssättet.
Röster höjs för att samhället måste se narkotikaproblematiken i ett nytt perspektiv och att förbud inte hindrar människor från att missbruka. I takt med att antalet tunga missbrukare ökar, färre missbrukare får vård och antalet ungdomar som provar narkotika stiger, döms den restriktiva narkotikapolitiken ut. Drogliberalerna talar om att samhället inte kommer att kunna stå emot kraven på en legalisering. Argumentet ”det går inte att bura in alla ungdomar som provar hasch” är vanligt. Den ökade tillgängligheten av narkotika i samhället framförs som ett annat argument. Många förespråkar den enskildes rätt att ta ansvar för sitt eget liv. Holland, Danmark och andra länder nämns som föregångare och inte sällan åberopas statistik som påvisar goda resultat. Enligt legaliseringseliten har svensk narkotikapolitik ingen framtid.
Vi moderater vill med kraft motsätta oss en sådan utveckling. Det finns inga belägg för att ett mer drogliberalt förhållningssätt ger bättre resultat i ett längre perspektiv. Däremot visar försök som genomförts i länder med legal förskrivning av narkotika till missbrukare att alla sådana experiment har lett till en spridning av missbruket till nya grupper. I Schweiz fanns tidigare parker, bl.a. i Zürich, som fungerade som en frizon att missbruka i som man nu tvingats stänga. Misären blev alltför svår att stå ut med för såväl missbrukare som vanliga medborgare.
Vi tror inte heller att merparten av svenska föräldrar vill ha s.k. coffee shops i bostadsområdet där barnen kan handla hasch på samma sätt som godis. Frågan kan ställas vems syften som egentligen den drogliberala elit som ofta ges utrymme i media tjänar. För vem blir det bättre av att fler knarkar i Sverige?
Sverige är ett av de få länder i västvärlden som har erfarenhet av en effektiv narkotikapolitik. Bra förebyggande arbete, utbyggd vård och ambitiösa polisinsatser är åtgärder som varit framgångsrika. Fortfarande anser 85 procent av svenska folket att det är ett alltigenom dåligt förslag att tillåta bruk av narkotika.
Vi moderater menar att en fungerande narkotikapolitik handlar om ett principiellt ställningstagande till hur mycket frihet den enskilde skall ha i förhållande till vilka konsekvenser ett liv i missbruk ger.
Ingen vill leva i ett samhälle där vi tvingas kliva över missbrukare som avlider på gatorna därför att de experimenterat med legaliserade droger, i ett samhälle där vi inte längre kan skydda våra barn och ungdomar mot narkotikans verkningar eller där livet endast handlar om en jakt på pengar för att få ihop till dagens dos, några timmars befrielse från en hård verklighet.
Vi lever i ett demokratiskt samhälle som värnar om människovärdet och en human livssyn. Det innebär att vi är skyldiga att hjälpa dem som fallit offer för narkotikan. Vi kan inte bara vända bort huvudet och inte låtsas se. Hur länge skall någon få ”bruka” narkotika innan bruket måste avbrytas för att det är livshotande? Vem gör den avvägningen?
Ställer man frågan till en f.d. missbrukare, anhörig eller till ett barn till en missbrukare är svaret enkelt. Ett samhälle som tillåter narkotika är inte ett humant samhälle.
En legalisering och icke-medicinskt bruk av narkotika berör alltid andra människor, barn, föräldrar, syskon och arbetskamrater. Även samhällsekonomiskt påverkar missbruket andra genom kostnader i samband med brott, sjukdomar, arbetslöshet m.m.
Alla medborgare får betala notan för missbruket. Det är alltid andras pengar som finansierar ett missbruk. Konsekvensen blir att de skattefinansierade resurserna minskar till förfång för bland andra barn och gamla.
I slutet av 70-talet hade närmare 15 procent av eleverna i årskurs nio provat narkotika. Satsningar på 80-talet sänkte siffrorna till 3–4 procent. I slutet av 90-talet svarade nio procent av grundskoleeleverna i årskurs nio att de provat narkotika.
Många äldre missbrukare och kriminella beskriver hur den negativa spiralen i deras liv började med skolk, fel kompisar, inget jobb och till slut missbruk. Utanförskap kan leda till att man söker sig till gäng som skapar tillhörighet och sin egen kultur, dvs. en kultur där man försörjer eget missbruk via stölder och drogförsäljning.
Unga människor kan knappast undgå att få information om narkotikabruk och dess risker. Detta är positivt. Samtidigt måste vi vara medvetna om att ungdomarna för egen del anser frågan främmande och avlägsen när informationen ges.
Föräldrarna är de som har störst möjlighet att upptäcka om något inte står rätt till med de egna barnen. Men ofta har föräldrar bristfälliga kunskaper om narkotika, dess symptom och verkningar. Detta är allvarligt eftersom föräldrarna förhoppningsvis är de som finns till hands när den unge har provat narkotika. Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka narkotikabruk är betydligt större om föräldrarna har tillräckliga kunskaper.
Även om dagens unga inte provat en drog betyder det inte att man tar helt avstånd från droger. Många ungdomar anser att om vissa vill droga sig är det okej, därför att det är deras eget val. Grupptryck och tillhörighet spelar vid en sådan uppfattning stor roll för ungdomar i tidiga tonåren.
Men många ungdomar är också oroade över det ökade narkotikabruket och vill inte ha ett samhälle med droger.
I en färsk undersökning som genomförts i Narkotikakommissionens regi framkommer att ungdomar saknar någon att samtala förtroligt med. Vuxna vill man inte be om hjälp eller prata med – ”de har ändå inte tid”. Vuxenvärlden känns avlägsen och oförstående. Att ta kontakt med skolpersonal känns helt uteslutet. De kan för lite och bryr sig inte tillräckligt och om de bryr sig så vet de inte vad de ska göra. Att gå till polisen är otänkbart, det vore att ”tjalla” på kompisarna. De sociala myndigheterna har man dålig kunskap om och därför svårt att vända sig till.
Ungdomarna uppger också att de känner sig väldigt ensamma när något händer. Om någon i deras omgivning råkar illa ut vet de inte hur de ska göra för att hjälpa. Det finns ingen vuxen att fråga. Med andra ord: Det är viktigt att vuxenvärldens kontakter med ungdomarna ökar.
Ungdomarna verkar dock oftare veta vem de ska vända sig till på orter där samarbetet är väl utvecklat mellan polisen, socialtjänsten och skolan.
Förra året sökte sig 1 380 personer till Maria ungdomsmottagning i Stockholm. Det är en fördubbling jämfört med 1989. Det är en oroande utveckling, och den försvåras av möjligheten att tidigt kunna påvisa ett missbruk. Polisen har med nuvarande metoder ingen möjlighet att få fram bevis mot ungdomar under 15 år som misstänks använda narkotika. De metoder som finns är inte tillämpliga med hänvisning till straffmyndighetsåldern, dvs att personen är under 15 år.
Om polisen fick möjligheten att kontrollera misstänkt drogpåverkade ungdomar fr.o.m. tolv års ålder skulle detta vara ett verksamt redskap att tidigt komma åt ett begynnande missbruk. Det skulle vara en hjälp till föräldrarna att förstå hur en drog påverkar deras barn. Vi ser denna åtgärd som en hjälp och ett stöd både till föräldrarna och deras barn.
Vi moderater menar att nuvarande lagstiftning bör kompletteras så att polisen kan utföra drogtester vid misstanke om narkotikamissbruk även på ungdomar mellan 12 och 15 år.
De allra flesta barn tillbringar sin största del av dagen i skolan. Både personal och lärare samt andra vuxna har goda möjligheter att tidigt upptäcka om någon förändring inträffar hos ett enskilt barn. Information om en sådan händelse är av stor vikt för föräldrarna, varför skolan bör ha en absolut plikt att informera föräldrar när ett avvikande beteende uppstår. Detta förutsätter dock att skolpersonal kontinuerligt får utbildning om droger, påverkanstecken och olika symptom och verkningar av drogmissbruk.
Vi anser därför att skolans och barnavårdens arbete med att förebygga, upptäcka och hejda narkotikan bland ungdomar bör förstärkas.
Mycket av det narkotikabekämpande polisarbetet sker ute i samhället och i de miljöer där narkotikan finns. De rättsvårdande myndigheterna som polis, tull och andra måste tillföras tillräckligt med resurser för att kunna driva den praktiska narkotikabekämpningen. Ökad samverkan mellan polis och tull på operativ nivå ger möjlighet till bättre underlag för kartläggning av narkotikaproblemet och effektivare underrättelseinformation.
För att på ett realistiskt sätt få ett begrepp om narkotikans omfattning i samhället måste lokala och nationella kartläggningar genomföras. Oftast visar lokala initiativ att narkotikaproblemet är mycket mer omfattande än vad man först trott.
Specialiserade narkotikaenheter måste inrättas i varje län och de större städerna få gatulangningsgrupper och ungdomsgrupper för att en effektiv verksamhet ska utvecklas. Enheterna måste bemannas efter de behov som uppstår. Många narkotikarotlar försvann i och med närpolisreformens införande i mitten 1990-talet och har inte kunnat återbesättas efteråt.
Insatser från gatulangningsgrupper och olika specialenheter har fokuserat på det enskilda missbruket och därigenom ett nytt arbetssätt. Detta visar att offensiv polisverksamhet upptäcker betydligt fler missbrukare än någon annan institution eller myndighet. Det är på den nivån insatserna måste förstärkas.
Det är ungdomar som främst riskerar att hamna i narkotikamissbruk. De har även stor kunskap om i vilka miljöer narkotikan förekommer ute i samhället. Därför är det angeläget att polisens arbete fokuseras på de miljöer ungdomarna vistas i. Även i fortsättningen kommer polisen att vara den myndighet som uppdagar mest missbruk – detta inte minst genom en systematisk bearbetning av gatulangningen.
Oftast när det lovas nya satsningar på narkotikan har det skett på bekostnad av andra väsentliga områden. Detta är inte hållbart, och om regeringen vill nå sitt mål i krig mot narkotikan måste man tillföra betydande resurser till både tull och polis. Det går inte att täppa till ett hål genom att ta resurser från annat håll; det skapar enbart nya behov inom andra delar av organisationen. Nu måste det var slut på stora ord och brutna löften. För att dessa myndigheters arbete med narkotikabekämpning skall kunna utvecklas effektivt krävs ett antal åtgärder.
För att angripa den grova narkotikabrottsligheten måste tull och polis få ökade befogenheter och kunna utveckla nya metoder. Ständigt utvecklas hos de kriminella nya metoder, varför det ställs krav på ny teknik och nya arbetssätt som de brottsbekämpande myndigheterna borde ha tillgång till.
Sådana metoder är exempelvis hemlig avlyssning, s.k. buggning, som är vanligt internationellt. Detsamma gäller för möjligheten att förverka tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet där s.k. omvänd bevisbörda tillämpas vid utredningar av grov narkotikabrottslighet. För att utreda både eventuella fördelar ur verksamhetssynpunkt som eventuella nackdelar ur rättssäkerhets- och integritetssynpunkt bör en kartläggning genomföras av nuvarande arbetsmetoder och lagstiftning.
Nya påföljder behövs för ringa narkotikabrott. Dagens praxis är inte ändamålsenlig, den har låg eller ingen avhållande effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i förening med föreskrifter om drogfrihet och regelbundna drogtester, bör maxstraffet höjas.
I storstadsregionerna, bl a på Sergels torg i Stockholm, ställs polisen ofta inför problemet att misstänkta gatulangare använder munnen för att förvara narkotika i, detta för att snabbt kunna svälja innehållet vid ett polisingripande. Vid en sådan situation finns bara en möjlighet för polisen att bevisa narkotikabrott, nämligen att gripa den misstänkte och vänta på att säkra bevis genom bevakning. Det är mycket resurskrävande eftersom den misstänkte måste bevakas dygnet runt. En enkel metod för bevissäkring är att låta den misstänkte svälja en vätska, s k kräksirap. Detta kan även ske i injektionsform. För att metoden skall kunna tillämpas krävs åklagarbeslut.
De grova narkotikabrottslingarna gör enorma vinster på ett hänsynslöst och cyniskt profiterande på andra människors beroende och misär. Med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet och mot den bakgrunden är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstidsfängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Mer än varannan intern är missbrukare enligt larmrapporter från Kriminalvårdsstyrelsen. 1997 var siffran 43 procent. På vissa fängelser är mer än 60 % av de intagna missbrukare.
En absolut förutsättning för att tiden i anstalt skall kunna användas för återanpassning till ett hederligt liv är att fängelserna hålls fria från narkotika. De interner som varit motiverade att lämna sitt missbruk har inte fått tillräckligt med hjälp under fängelsevistelsen. Drogprogrammen har skurits ned. Interner som varit drogfria före fängelsevistelsen riskerar att komma ut som narkomaner. Det är en oacceptabel situation.
För att komma till rätta med narkotikan på fängelserna måste det inom varje kriminalvårdsregion skapas drogfria enheter. Förutom detta finns en mängd andra åtgärder att tillgå.
Ökade möjligheter till kroppsvisitation av besökare utöver vad som gäller i dag i form av s. k. kontrollerade besök är en väg, det vill säga att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt. Detta kan lätt att åstadkommas genom att ett besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren.
Ökad användning av narkotikahundar vid inpassering bör också genomföras. Välutbildade narkotikahundar har visat sig vara effektiva i arbetet mot narkotikainförsel och något personalen har goda erfarenheter av.
Drogtester bör användas i ökad utsträckning. Intagna bör endast få tillgodoräkna sig påvisad drogfri tid som avtjänad tid, så att den tid som förflutit mellan drogfritt test och drogpositivt test ej får avräknas.
Narkotikafria fängelser är av stor betydelse för att minska våldet mellan intagna. Flera rapporter har under senare tid vittnat om ökade gängbildningar inne på anstalterna. Situationen förvärras av den platsbrist som råder inom kriminalvården, vilket försvårar placering av intagna så att de inte kommer i kontakt med liknande gängbildningar. Vi anser att det är en nödvändighet att differentieringen av interner inom kriminalvården ökar i omfattning.
Vi moderater kräver att kriminalvården tillförs resurser i form av en ny riksanstalt för att komma till rätta med den överbeläggning som nu råder samt för att på ett effektivt sätt hantera kriminella grupperingar inom anstalterna.
Regeringen talar ständigt om att man gjort den största satsning någonsin på rättsväsendet. Verkligheten talar ett annat språk. I budgeten tillförs inga nya medel till kriminalvården. Regeringens kriminalvårdspolitik är ihålig.
Missbruksvården har under alltför lång tid styrts av trender. Det visar tydligt den utredning som Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, tagit fram.
Det är av stor vikt att det inom missbrukarvården ställs lika höga krav på utvärdering och resultat som på annan sjukvård. Förutom att en massa skattepengar förslösas har man även kastat bort den eventuella motivation och kraftsamling den enskilde missbrukaren investerat under tiden.
Enligt Sven Andréasson, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och delaktig i SBU:s utvärdering av missbrukarvården, har sjukvården och socialvården tillsammans satsat flera miljarder kronor på missbruksvård där minst hälften av pengarna går till behandlingsmetoder som saknar dokumenterad effekt.
De har funnit att enbart metoder som inriktas på själva missbruket är effektiva. Vården präglas även av konkurrens mellan olika vårdspecialiteter. Ideologiska motsättningar mellan drogliberala och mer traditionella ståndpunkter har förvillat begreppen.
En missbrukare måste få tydliga krav och adekvat stöd för att kunna bryta den onda cirkel ett missbruk innebär. Själva drogmissbruket är missbrukarens allvarligaste problem. Naturligtvis finns ibland långt fler och djupgående problem som behöver lösas för att nå ett bättre liv, men det är drogberoendet som är det centrala.
I dag krävs det att en missbrukare måste vara djupt nedgången innan han eller hon kommer i fråga för en tvångsplacering. Då är det ofta svårare att få till stånd en förändring.
Kommunerna har många gånger helt enkelt inte råd att skicka de missbrukare som vill ha eller är i behov av hjälp på behandling. Vi anser att resurserna till missbrukarvården måste förstärkas och att ekonomiska beslut i kommunerna inte skall få styra antal vårdplatser inom LVM.
I dag är det fler missbrukare som får hjälp till rehabilitering genom frivilligorganisationer än som får det av socialtjänsten. Bara AN (Anonyma narkomaner) omfattar ett par tusen narkomaner. Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, är ett annat exempel på en ideell organisation som finns att tillgå för stöd i narkotikafrågor.
Detta är en möjlighet som i mycket större utsträckning skulle kunna utnyttjas om den nuvarande kommunala missbrukarvården var mer öppen för olika vårdinitiativ.
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har i en skrift Bemanna Systemet gjort en beräkning av vad det skulle kosta att effektivt bekämpa narkotikan i Stockholms län. De har kartlagt narkotikaproblematiken i länet och analyserat behov av och åtgärder för en effektiv verksamhet. Förslaget bygger på ökade resurser till polisen, åklagarväsendet, socialtjänsten och missbrukarvården. För att uppnå goda resultat på narkotikaområdet slutar summan på 350 miljoner kronor om året.
Vi moderater menar att den restriktiva narkotikapolitiken måste innehålla både repressiva såväl som vårdande inslag.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Anders G Högmark (m) |
Maud Ekendahl (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |
Anita Sidén (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |