Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utvärdering av lagen om förverkande bör göras i syfte att använda lagen mindre restriktivt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga en skärpning av 3 § trafikbrottslagen där den brottsförebyggande aspekten tydligt lyfts fram.
Nästan dagligen kan man läsa i tidningarna om hur en körkortslös bilförare har blivit stoppad av polisen och rapporterad för sin olagliga körning. Det är inte ovanligt att föraren är missbrukare och använder bilen för brottslig verksamhet. Många gånger handlar det om bilar i dåligt skick som varken är besiktigade de senaste åren, skattade eller försäkrade. Utifrån bland annat nollvisionsmålet inom trafiksäkerhetsområdet är det viktigt att rättsväsendet inte står maktlöst när det gäller att stoppa denna typ av olovlig körning.
Enligt 3 § trafikbrottslagen (lag 1951:649 om straff för vissa trafikbrott) döms den som kör ett körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad till det för olovlig körning till böter. Om brottet har skett vanemässigt eller anses som grovt, kan påföljden i stället bestämmas till fängelse i högst sex månader.
Om en körkortslös förare kör en ej besiktigad bil och stoppas för olovlig körning kan föraren efter skriven polisrapport lämna platsen körandes. Som påföljd för sitt trafikbrott får föraren oftast böter. I de fall då den körkortslöse föraren lever på existensminimum och redan är skuldsatt hos kronofogden läggs böterna till den redan befintliga skulden.
I 7 § samma lag sägs att ”ett fordon som har använts vid brott enligt denna lag får förklaras förverkat om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt”. När polisen beslagtar en bil måste en åklagare hos domstol begära att bilen förverkas, dvs. att staten tar över ägandet. Eftersom lagstiftningen används restriktivt förverkas bilar sällan.
I en artikel i Dagens Nyheter den 1 juni 2001 med rubriken ”Svårt beslagta missbrukares skrothögar” stod bland annat att läsa: Tre exempel lyfts fram där polisen har beslagtagit bilen men där åklagaren beslutat att inte gå vidare med ärendet – och alltså har missbrukaren fått tillbaka sin bil. I samtliga fall var det missbrukare som vid ett flertal tillfällen dömts för grov olovlig körning. Den första hade dömts 10 gånger, den andra 42 gånger och den tredje 68 gånger.
1997 beslöts att det långsiktiga målet för trafiksäkerheten skall vara att ingen skall dödas eller skadas till följd av trafikolyckor inom vägtransportsystemet. Denna nollvision är etiskt försvarbar. För att nå detta mål krävs åtgärder på många områden, och en viktig åtgärd är att få bort skrotbilar och de personer som begår trafikbrottet olovlig körning från vägarna. Detta handlar till stor del också om brottsförebyggande arbete.
Ett första steg måste vara att rättsväsendet får de resurser som behövs för att effektivt kunna utnyttja trafikbrottslagen i kampen mot körkortslösa förare och deras skrotfärdiga fordon. En utvärdering av lagen om förverkande bör därför göras i syfte att använda lagen mindre restriktivt. Då olovlig körning, som framgår av ovan nämnda tidningscitat, ofta sker vanemässigt bör det dessutom övervägas en skärpning av 3 § trafikbrottslagen där den brottsförebyggande aspekten tydligt lyfts fram.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Åke Carnerö (kd) |