Påföljder fyller en funktion både för att återanpassa brottslingar till ett laglydigt liv samt för att avskräcka och markera samhällets avståndstagande från brotten och återupprätta brottsoffret. Båda perspektiven bör vägas samman då påföljder och kriminalvård diskuteras.
Det övergripande målet för den svenska kriminalvården är att minska brottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Kriminalvården måste verka för att intagna ges möjlighet att få förutsättningar att efter verkställighetsperioden kunna leva ett laglydigt liv, det vill säga minska återfallsbrottsligheten. Utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning måste av den orsaken erbjudas de intagna i större omfattning än som sker idag. Programverksamhet som riktar sig till internerna har visat goda resultat och måste därför prioriteras. Detta ökar de intagnas förutsättningar att skapa ett icke kriminellt liv efter frigivningen. Att behandlings- och rehabiliteringsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare upprätthålls på en hög nivå är också av utomordentlig vikt. Centerpartiet föreslår följaktligen att 1 240 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår satsas på rättsväsendet under den kommande treårsperioden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka kriminalvårdens program- och rehabiliteringsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av hur kriminalvården nyttjar sina resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt får vidareutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra kvinnornas situation i fängelserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av ett nytt bonussystem där de intagna blir belönade om de följer sitt behandlingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att intagna som är spelmissbrukare skall få en meningsfull rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en individanpassad utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att patienten skall sättas i centrum och att en kontaktperson bör stödja patienten under hela behandlingsperioden när det gäller dem som är intagna på rättspsykiatrisk vård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omfattningen av kontrollåtgärder för att minska narkotika och alkohol inom anstalterna måste öka genom bl.a. fler urinprovstagningar och grundliga visitationer samt ökat antal narkotikahundar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av samverkan mellan kommunerna och kriminalvården när det gäller de så kallade § 34-placeringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förbättrad utslussningssituation där den intagne vid frigivningen får hjälp, både före och efter frigivningen, med att skapa en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över fler tänkbara utslussningsalternativ.
Kriminalvårdens arbete skall vila på en human grundsyn och en gedigen kunskapsgrund. Straffsystemet skall präglas av rättvisa, proportionalitet mellan brott och straff, legalitet och förutsebarhet. För att kunna upprätthålla detta så krävs det utökade resurser till kriminalvården. Extra budgetmedel till kriminalvården bör skjutas till för att få igång en fungerande rehabiliterings- och programverksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Personal inom kriminalvården lyfter ofta upp frågan om kriminalvårdens resurser utnyttjas tillräckligt effektivt. Flertalet menar att så inte är fallet. Det vore av stort intresse att göra en effektstudie och se hur mycket av de totala resurserna som används i verksamheten att handha och behandla de intagna och hur mycket som används till den inre organisationen. Kriminalvårdens direktiv bör ses över och utvärderas. Vad är effektivt inom verksamheten och vad är det inte? En översyn av detta är därför nödvändig. Detta bör ges regeringen till känna.
Antalet som sitter i häkte i väntan på anstaltsplacering har ökat stadigt. Även antalet unga i häktet har ökat, vilket har medfört speciella problem eftersom dessa inte kan hållas skilda från äldre häktade, som i flera fall dessutom är återfallsförbrytare. Det är sagt att väntetiden inte får överstiga en vecka. Tyvärr efterlevs inte dessa rekommendationer i praktiken utan många tvingas vänta länge. Detta förhållande är oacceptabelt, även om problemet kan förväntas lösas på sikt genom att fler anstaltsplatser öppnas. När det gäller utdömande av samhällstjänst är det angeläget att det i första hand är ungdomar och förstagångsförbrytare som döms till denna form av straff.
Det har skett en positiv kulturförändring bland personalen inom kriminalvården. Tidigare kunde det synas en viss skepsis mot nytänkande, och ibland kan detta lysa igenom än idag. Även om mycket blivit bättre så finns det mycket kvar att göra. Ingen vårdare skall behöva möta kraftigt motstånd när hon eller han presenterar några nya idéer. Det är därför av största vikt att samtliga vårdare inom kriminalvården kontinuerligt får vidareutbildning. Vad som ovan anförts om vikten av vidareutbildning av kriminalvårdare bör ges regeringen till känna.
Under verkställighetstiden måste hänsyn tas till den enskilde internens behov, situation och förutsättningar. Många har ett föräldraansvar och det är viktigt att kontakten med anhöriga inte bryts under fängelsetiden. Inte minst för barnens skull är det viktigt att kontakterna upprätthålls och att umgänget kan ske under så normala former som möjligt. Ett led i detta är att anskaffa ytterligare besökslägenheter. Kvinnor med barn inom anstaltsmiljön har också en situation som kräver särskild uppmärksamhet. I regel har kvinnor som är intagna på anstalter ett annorlunda rehabiliteringsbehov än män. Kvinnorna är ofta väldigt nedkörda och utnyttjade och mår därför psykiskt väldigt dåligt. Vad som ovan anförts angående kvinnors situation i fängelser bör ges regeringen till känna.
Mot bakgrund av att cirka 60 % av dem som döms till fängelse tidigare har suttit inne minst en gång måste målsättningen med kriminalvårdens verksamhet vara att de intagna inte ska återfalla i brott. För att uppnå detta mål krävs ett batteri av åtgärder. En utgångspunkt måste vara att den intagne direkt när verkställigheten påbörjas får möjlighet att förbereda ”livet utanför murarna”: en laglydig tillvaro utanför anstalten. De intagna måste få alla möjligheter till att utveckla det personliga ansvaret. En viktig del i att undvika återfall är att ge de intagna stöd och hjälp samt att erbjuda behandling. Brotts- och missbruksrelaterade program finns vid anstalter, häkten och inom frivården. Dessa program är emellertid resurskrävande eftersom de förutsätter kompetent personal som dels kan handleda annan personal som leder program, dels kan utveckla kvalificerade behandlingsprogram.
Behovet av grundläggande utbildning och arbetspraktik hos de intagna är omfattande. Arbete och andra sysselsättningsformer som utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning måste erbjudas de intagna. De intagna måste få alla möjligheter till att utveckla det personliga ansvaret. Här ingår till exempel att komma in i en vanlig och nykter dygnsrytm utan att för den skull bli institutionaliserad. Att förbättra de intagnas förutsättningar i dessa avseenden är avgörande för att minimera risken för återfall i brott.
För att göra de intagna mer motiverade bör man se över ett nytt bonussystem där de intagna blir belönade när de följer sitt behandlingsprogram. Det skall t.ex. vara lika ”lönande” att gå hos en psykolog som att arbeta i verkstaden. Belöningssystemet skall kunna ge större daglig ersättning, ökat personligt ansvar, möjlighet till permission, friare platser osv. På samma sätt skall liknande förmåner minskas eller tas bort om den intagne missköter sig. Vad som ovan anförts om en översyn av ett nytt bonussystem inom kriminalvården bör ges regeringen till känna.
Att behandlingsinsatserna för psykiska problem – dessa har närmast fördubblats de senaste åren – drogmissbruk och andra problem hos de intagna upprätthålls på en hög nivå är av utomordentlig vikt. Uppmärksamhet bör även riktas mot spelberoendeproblematiken som växer i Sverige. Det blir allt fler spelmissbrukare som hamnar i fängelse för brott som de begått för att finansiera sina spelutlägg. Även denna kategori av intagna måste få en meningsfull behandling. Detta bör ges regeringen till känna.
Programverksamhetens innehåll måste utformas efter de dömdas enskilda behov. Individuella vårdplaner är ett måste. För att programverksamheten ska vara framgångsrik krävs dock tillgång till kompetent och engagerad personal, inte minst psykologer och psykoterapeuter. Idag är det tyvärr just denna kategori som det dragits ned på inom kriminalvården. Vad som ovan sagts om en utveckling av kriminalvårdens programverksamhet bör ges regeringen till känna.
En särskild problematik är de psykiskt stördas situation inom kriminalvården. Idag kan vård utebli på grund utav att hemlandstingen inte anser sig kunna betala specialistvård för särskilt vårdkrävande eller att en sjukvårdsinrättning, eftersom det råder platsbrist, inte kan ta emot fler vårdbehövande.
Antalet intagna med psykiska problem på landets kriminalvårdsanstalter är stort och kan förväntas öka ytterligare. Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram erbjuda vård och behandling för dessa är ofta begränsade. Kriminalvården bör ges möjlighet att ge dessa intagna det stöd och den rehabilitering som behövs för att de ska kunna återgå till ett normalt liv efter anstaltsvistelsen. Vid bedömningen av hur denna vård ska utformas, ska hänsyn tas till såväl den enskilde vårdbehövande som till verksamheten på anstalten i övrigt.
Få döms idag till rättspsykiatrisk vård. Av alla utdömda påföljder årligen, ca 70 000, är endast ca 300, eller mindre än en halv procent, domar till rättspsykiatrisk vård. Även om man använder ett mera rättvist mått och bara studerar de grova brottslingar som kan komma ifråga för dom till rättspsykiatrisk vård där påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter blir siffran bara ca 0,4 procent. Utvecklingen under senare år tyder inte på att antalet rättspsykiatriska undersökningar eller antalet domar till rättspsykiatrisk vård kommer att öka.
Våldet tycks minska bland dem som får psykiatrisk vård, medan det däremot kvarstår eller ökar bland dem som döms till fängelse. När det gäller den rättspsykiatriska vården så är det av stor vikt att patienten sätts i centrum och att en kontaktperson följer patienten under hela behandlingsperioden. Den utredning som pågår som behandlar hur psykiskt störda lagöverträdare skall hanteras bör noggrant följas. Vad ovan sagts om vård av intagna med psykiska problem bör ges regeringen till känna.
En stor del av dem som tas in på landets kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått drogrelaterade brott. Ofta fortsätter missbruket även under fängelsevistelsen, vilket innebär att den intagne mycket lätt återgår till brottslig verksamhet efter frigivningen. Därför är det av vikt att anstalterna och häktena hålls fria från narkotika och alkohol. Många anstalter rapporterar idag att de har stora problem med droger. Att narkotika och alkohol förekommer på anstalterna skapar problem och bidrar t.ex. till ökad oro på anstalterna och våld mellan de intagna.
Personalen inom kriminalvården anser att de behöver vara fler för att övervakningen ska uppfylla säkerhetskraven. Dessutom är den höga beläggningen på både anstalter och häkten en faktor som försvårar arbetet mot narkotika- och alkoholmissbruket. Omfattningen av kontrollåtgärder måste öka. Urinprovstagningar och grundliga visitationer på anstalter och häkten bör genomföras oftare. Narkotikahundar måste användas i ökad omfattning för att stoppa insmugglingen av droger i anstalter och häkten. En annan åtgärd bör vara att öka differentieringen av de intagna så att de som är motiverade att komma ur sitt narkotikamissbruk placeras bland andra narkotikafria. Differentiering kan även i övrigt vara ett effektivt instrument för att motverka oönskade gängbildningar. De som vill måste få vistas i lokaler som är fria från droger. Vad som ovan anförts angående åtgärder för att få mindre narkotika och alkohol i fängelserna bör ges regeringen till känna.
För att rehabilitera de intagna från missbruket krävs tillräckliga behandlingsmöjligheter. Enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt kan en intagen medges att under en viss tid vistas utanför anstalten om han eller hon är föremål för särskilda åtgärder. Under de senaste åren har dock antalet § 34-placeringar minskat kraftigt. Detta är en oroande utveckling. Finansieringen har angetts vara ett stort problem vid placeringarna. Efter dagen för den villkorliga frigivningen är det den intagnes hemkommun som svarar för behandlingskostnaderna för en § 34-placering. Detta gör att sådana placeringar påverkas av kommunala prioriteringar och kommunal ekonomi. Samverkan mellan kommunerna och kriminalvården är därför viktig, och det är angeläget att samarbetet vidareutvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
De behandlingsresultat som kriminalvården åstadkommer är alltid beroende av samhällets mottagande efter frigivningen. Hur bra än fängelset har varit, kan alla effekter förstöras om samhället utanför stöter bort individen och det inte kan erbjuda fortsatt hjälp och stöd.
Hälften av de intagna är arbetslösa när de friges från anstalten. Många är hemlösa. Till detta kommer att kommunernas benägenhet att bekosta vård och behandling för drogmissbruk på senare år sjunkit. De intagna har således ofta stora svårigheter när de friges. BRÅ, Brottsförebyggande rådet, konstaterar i en rapport att hälften av de villkorligt frigivna döms eller misstänks för ett nytt brott inom sju månader efter frigivningen.
Varje år friges 5 300 personer villkorligt från fängelse och ställs under övervakning under ett år. Frivårdens uppgift är att verka för att de frigivna återanpassas i samhället och inte återfaller i brott. Frivården skall delta i behandlingsplaneringen inför frigivningen och ansvarar för att upprätta en behandlingsplan för övervakningstiden, tillsätta övervakare och förmedla stöd och hjälp. För att detta skall fungera krävs det att frivården får tillräckligt med resurser. Behandlingsplaneringen för anstaltstiden skall ske i samarbete mellan anstalt, frivårdare, övervakare och klienten, men BRÅ visar att detta samarbete inte fungerar tillfredsställande. Lekmannaövervakarnas situation behöver också förbättras: bättre support med höjd ersättning är nödvändigt.
Ett effektivt samarbete mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheterna och hälso- och sjukvården är nödvändigt för att goda förutsättningar för den intagne att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet vid frigivningen ska skapas. Bostadssituationen är ett huvudansvar för de sociala myndigheterna. Detta är en viktig komponent i det att den intagne vid frigivningen ska ha en ordnad tillvaro med försörjning, boende och sysselsättning. Kommer man tillbaka till en kaotisk eller i övrigt osäker tillvaro ökar återfallsrisken. Ett viktigt led i detta är att ha någon att vända sig till i förtroende. Här är frivilligorganisationerna, exempelvis KRIS, till stor hjälp för dem som just blivit utsläppta från fängelserna. Vad som ovan anförts angående en förbättrad utslussningssituation bör ges regeringen till känna.
Antalet långtidsdömda i fängelse med strafftider längre än fyra år har under senare år ökat. Frigivningsförberedelser för denna kategori intagna ställer särskilda krav. En metod som startat i dagarna är en utslussning med intensivövervakning under tre till fyra månader, inom ramen för pågående verkställighet, för dem som dömts till två års fängelse eller mer. En annan metod skulle kunna vara att skapa en ny typ av anstaltsform, mindre enheter. Kriminalvården kan då ge den intagne ett större egenansvar under kontrollerade former. På detta sätt skulle den intagne tränas på ett bättre sätt än vad som är fallet idag. Regeringen bör se över fler tänkbara utslussningsalternativ som hjälper de intagna att leva ett laglydigt liv, där ovanstående modell kan vara ett alternativ. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Gunnel Wallin (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Åsa Torstensson (c) |
|
Rigmor Stenmark (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Marianne Andersson (c) |
Sven Bergström (c) |
|
Agne Hansson (c) |