Motion till riksdagen
2001/02:Ju307
av Anne-Katrine Dunker och Berit Adolfsson (m)

Pedofiler


Förslag till Riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att behandla både offret och förbrytaren när det gäller pedofilbrott.

Motivering

Den allmänna debatten om sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande av minderåriga har ökat. Det är med största sannolikhet den mer öppna diskussionen som har bidragit till en ökning av antalet polisanmälda sexualbrott mot barn i Sverige. I verkligheten behöver de ökade siffrorna inte betyda att det är fler barn som blir utsatta för övergrepp utan det är den förbättrade kunskapen om sexuella övergrepp bland personer som arbetar med barn som har inneburit att även misstänkta brott nu oftare anmäls. Men detta är inte gott nog. Vi kan inte nöja oss med att angripa problemet när det redan inträffat, vi måste försöka förhindra uppkomsten av denna typ av våldsbrott.

Det finns inga tydliga belägg för att barn som blivit utsatta för övergrepp senare i livet själva blir pedofiler, men det finns tendenser som ändå tyder på risken. Detta är en av anledningarna till att det är av högsta prioritet att man ger barn som blivit utsatta för dessa brott adekvat vård. Vården skall självklart gå ut på att försöka återskapa barnets tilltro till andra vuxna människor liksom pussla ihop dess sargade självkänsla men även för att förebygga att historien upprepar sig. Betydelsen av att i vården av barnet återskapa förtroende, tillit och integritet är bland annat för att utifrån en normal syn på medmänniskor och dess rättigheter och skyldigheter bygga upp barriären av rätt och fel som en gång rivits. Utan denna barriär blir det otvivelaktigt enklare att begå brott.

Det är också viktigt att personer som dömts för pedofili får ett fängelsestraff där de samtidigt kan få behandling för sitt onormala beteende. Det har varit svårt att hitta exempel på behandlingsprogram som framgångsrikt behandlat pedofiler och förhindrat återfall. Problemet är oftast att gärningsmännen inte själva är mottagliga för behandlingen som skulle kunna bidra till att förhindra återfall i förbrytelser. Straff i sig verkar inte ha någon avskräckande inverkan på dessa brottslingar från att begå nya brott.

Eftersom vi ser med avsky på det brott som pedofiler begår vill vi så snart som möjligt hitta en form av kriminalvårdsbehandling som är anpassad för dessa förbrytare som blir attraherade av barn på detta onormala sätt. Enbart farmakologisk behandling som sätter ned sexualdriften kan ha kortsiktig framgång. Om behandlingen upphör återfaller pedofilen i allmänhet i brott. Det mest lovande sättet att behandla pedofiler enligt BRÅ, som också är det vi vill tillämpa, är att kombinera farmakologisk behandling med psykologisk och social terapi.

Stockholm den 3 oktober 2001

Anne-Katrine Dunker (m)

Berit Adolfsson (m)