Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen utvärderar styrsystemet inom polisen samt ser över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen upprättar en strategi för hur rekryteringen av poliser till glesbygdsområdena skall intensifieras.
Både på landsbygden och i storstäderna är problemen med polisorganisationen stora. Nedrustningen av rättsväsendet har lett till en utveckling på kommunal och nationell nivå som kräver politiska åtgärder. Råder det ett slags undantagstillstånd när agerande av offentliga instanser inte föregås av demokratiska beslut utan tvingas fram på grund av rådande krissituationer? Kommuner anlitar vaktbolag för att skydda medborgarna. Resurserna finns inte men uppgiften måste utföras, vem är då ytterst ansvarig? Polisen tvingas att ”jobba på kredit”. Planering och långsiktig strategi raseras. Detta är ingen ansvarsfull politik, och konsekvenserna av de besparingar som gjorts inom rättsväsendet och polisen får ödesdigra konsekvenser. Därmed hotas den demokratiska processen.
Enligt uppgift från Länspolisen i Gävleborg fanns vid slutet av september 2001 434 poliser i länet. Ålderspensioner som infaller under senhösten 2001 gör att antalet minskar till 430 poliser vid årsskiftet. Antalet civilanställda är 144 varav nio vikarier. Enligt länspolisen lämnade 20 poliser arbetet under de första nio månaderna av 2001 och åtta flyttade. Nyrekrytering bestod av tio poliser, varav sex är polisaspiranter, och tolv civilanställda. De nyrekryterade civilanställda består av fem vikarier, fyra provanställningar samt tre tillsvidareanställningar. Enligt prognos över personallägets utveckling till år 2005 beräknas 36 poliser och 13 civilanställda gå i pension. Den förhållandevis höga medelåldern och pensionsavgångar framöver bidrar till att behovet av nyrekrytering är stort.
Polisväsendets budgetunderlag för 2002–2004 anger tydligt behovet av större utbildningsinsatser. RPS anger att antalet poliser i Sverige behöver öka från ca. 16 100 till 19 000 för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Rikspolisstyrelsen skriver i budgetunderlaget att det är nödvändigt att tillföra polisen resurser för att sanera ekonomin, annars kan man inte anställa nya poliser eller fortsätta utbilda poliser på de utbildningsorter som finns idag. Enligt RPS ambitioner skulle man då uppnå en poliskår med 18 480 poliser inklusive aspiranter år 2010. Kristdemokraternas förslag intensifierar utbildningen för att uppnå antalet 19 000 poliser redan 2006.
Krisen inom polisen är uppenbar och har så varit under en längre tid. Både på landsbygd och i storstäderna saknas resurser. Länspolisstyrelsernas uppgift blir ohållbar. Resurserna räcker inte att leva upp till målskrivningarna, dvs. att prioritera brottsbekämpning genom att utveckla det problemorienterade arbetssättet och närpolisorganisationen. Denna urholkning av rättsväsendet är ett direkt hot mot demokratin. När otryggheten breder ut sig och laglösheten firar nya triumfer tappar samhällsmedborgarna tilltron för rättssamhället och så även för politikens förmåga att påverka samhällsutvecklingen.
Polisen är i grunden till för innevånarna, men med dagens styrsystem fattas besluten långt bort från innevånarnas vardag. Organisationen måste ses över så att medborgarinflytandet får genomslag och tilltron till rättsväsendet förbättras. Detta är inte enbart ett organisationsproblem utan ett finansiellt problem. Regeringen måste därför omedelbart tillsätta en utredning som utvärderar dagens system och ser över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen inom de ekonomiska ramar som tilldelats.
Länspolisstyrelserna har under året brottats med hur rationaliseringsarbetet ska kunna genomföras samtidigt som verksamhetsmålen ska uppnås. Problemet för de lokala myndigheterna har varit att anpassa verksamheten och rationaliseringsarbetet efter de lokala förutsättningarna. Målen med verksamheten preciseras av Rikspolisstyrelsen och är utvecklade inom ramen för budgetprocessen, vilka då slutligen påverkas av de resurser som ställs till polisdistriktens förfogande. Det ankommer på regeringen att till landets polismyndigheter fördela medel som anvisas för polisväsendet och att detta sker via Rikspolisstyrelsen. Men om inte Rikspolisstyrelsen har tillräckligt med resurser att fördela, vilket är fallet idag, går det inte att leva upp till verksamhetsmålen. Rikspolisstyrelsen skriver i sitt budgetunderlag för 2002–2004 att de i regleringsbrevet uppsatta verksamhetsmålen och den ambitionsnivå som uttrycks i budgetpropositionen vid en samlad bedömning inte till fullo hade uppnåtts. För mig är detta uppenbart. Det som sker idag är att verksamheten måste anpassas efter budgeten, vilket innebär att stora delar av landet står utan polis kvälls- och nattetid och med många polisstationer som tvingats hålla sommarstängt. Detta kan inte vara acceptabelt. I vissa fall har en ensam polis funnits i tjänst och skall fungera som utryckningspolis. Dennes arbete anpassas efter verkligheten, och hjälp vid ett ingripande från närmaste utryckningspolis kan därför dröja en timma eller i vissa fall längre.
Sommaren 2001 har 24 polisstationer runt om i landet hållit stängt. Dessutom har många stationer haft begränsade öppettider på grund av personalbrist. Den undersökning som gjordes av Polisförbundet i juni 2001 visade att värst drabbat var delar av Norrland och Svealand. I Gävleborgs län har fem stationer haft begränsade öppettider samt någon station haft helt sommarstängt under sommarmånaderna.
Många i samhället känner sig utlämnade och otrygga. En del tar lagen i egna händer, och de som har råd betalar sitt skydd genom vaktbolag. Glesbygden är särskilt drabbad där det är lång väntan på polisutryckning, om det över huvud taget kommer någon polis. Idag finns en allmänt utbredd uppfattning att man ska vara glad om man kan komma fram till polisen på telefon och få sitt brott anmält. Lyckas man med det så är ändå risken stor att brottet aldrig blir utrett. Den enda nyttan med somliga anmälningar är att de kompletterar statistiken. Verkligheten är den att i början på 80-talet klarades två av fem brott upp, cirka 40 procent. Idag klaras bara ett av fyra brott upp.
Fördelningen av pengar till de olika polisområdena görs av Rikspolisstyrelsen under ledning av rikspolischefen. Det finns kritik från glesbygdsområdena att alltför mycket pengar går till storstadsregionerna. De mindre länspolisområdena får svårt att rekrytera poliser. Det finns poliser som uttrycker att det är säkrare att arbeta i Stockholm än i glesbygd. Där finns polishjälp åtminstone inom rimligt avstånd. Det är angeläget att kunna nyrekrytera poliser även till områden som Gävleborg och andra glesbygdsområden.
Många inom poliskåren är långtidssjukskrivna. Polisarbetet är slitsamt och rehabiliteringsinsatserna minimala. Åldersstrukturen inom polisen gör att alltfler inte kan arbeta med utryckningstjänst, och medborgaren står då utan polis. Det är viktigt att det finns kompetenta rehabiliterare som kan stötta och hjälpa dem som går långtidssjukskrivna så att dessa kan återkomma i arbete.
Även ökade satsningar på friskvård och utbildning i kris- och stresshantering måste påbörjas.
I det lokala arbetet har många kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet, inte minst i brottsförebyggande syfte. Det som händer idag är att närpolisverksamheten blir lidande av de besparingar måste göras i närpolisområdena. Vid besök hos olika närpolisverksamheter i landet kan man bara konstatera att många närpolischefer har gett upp. Skrämmande exempel finns på hur det som var själva kärnan i närpolisreformen, det förebyggande polisarbetet, helt prioriterats bort. Enligt Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens verksamhet för att klara av ingripandeverksamheten.
Idag gör poliser saker som mer effektivt kunde skötas av andra. Poliser använder ibland hela dagar att transportera anhållna till olika häkten i regionen på grund av brist på häktesplatser. Samtidigt ringer samhällsmedborgaren och anmäler vardagsbrottslighet och får vänta på att polisen ska komma. När polisen kommer skrivs en anmälan som så småningom alltför ofta avskrivs utan åtgärd. Detta är mycket olyckligt, och på så sätt förlorar allmänheten förtroendet för polis och rättsväsendet.
Nedskärningarna har gått för långt inom rättsväsendet. Därmed hotas rättssäkerheten. Jag menar att det är dags att satsa på fler poliser.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |