Motion till riksdagen
2001/02:Ju305
av Ragnwi Marcelind (kd)

Tingsrätten i Bollnäs


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behålla Bollnäs tingsrätt och ytterligare minst två tingsrätter i Gävleborgs län.

Domstolsorganisationen i Gävleborgs län

Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt och avkunna dom inom rimlig tid. Regeringen genomför just nu ett reformarbete vad gäller rättsväsendet. Men man kan fråga sig om regeringen och dess stödpartier verkligen har förstått betydelsen av ordet reform? Enligt Norstedts ordbok betyder ordet reform följande: ”(Samhällelig) förändring som är avsedd att leda till förbättring....” Hur man än försöker så är det svårt att få den fortsatta nedläggningen av domstolar i Sverige att kallas en förbättring. Om regeringens ”reformarbete” får fortsätta innebär det att ytterligare tio tingsrätter kommer att upphöra under 2001 och 2002 och att fem omorganiseras. Enligt Kristdemokraternas uppfattning är regeringens politik på området snarare en deformeringspolitik. Deformering betyder ofördelaktig utveckling, vilket är ett milt uttryck för den slakt på mindre tingsrätter som pågår.

Tiderna – och de officiella skälen – har förändrats, men regeringens ”reformeringssträvanden” och nedläggningspolitik består. Tidigare motiverade regeringen nedläggningarna ekonomiskt, men numera åberopas kvalitetsmässiga skäl. Ingen har emellertid kunnat påvisa att de mindre domstolarnas verksamhet håller sämre kvalitet än de större. Det är en villfarelse att den marginella ökning som sker av antalet domare vid en sammanslagning medför att man kan uppnå en högre grad av specialisering i den allmänna tingsrätten. Vad som däremot står absolut klart är att det lokala rättslivet i stor utsträckning försvinner med dessa nedläggningar.

Kristdemokraterna utesluter inte en förändring av tingsrättsorganisationen. Vi är beredda att möta de krav som samhällsutvecklingen medför, men en förändring kan inte göras utan att hänsyn tas till helhetsperspektivet. De kristdemokratiska målen vad gäller en ny domstolsorganisation är ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsliv. Om någonsin regionala aspekter har någon betydelse så gäller detta rättsväsendets närvaro över hela landet.

Mot bakgrund av den inriktning som regeringens ”reformarbete” antagit är risken stor att vi så småningom endast har en tingsrätt i varje län. Detta var Domstolskommitténs målsättning. Det gjorde det omöjligt att förankra nedläggningsplanerna politiskt och kommitténs arbete stoppades. Härefter har regeringen med Domstolsverket som verktyg strypt de mindre tingsrätternas verksamhet genom att ta ifrån dem resurser.

Ett exempel på ogenomtänkt glesbygdspolitik är sammanslagningen av Ljusdals och Hudiksvalls tingsrätter och förslaget om nedläggning av Bollnäs tingsrätt. Detta skulle innebära att i Gävleborgs län koncentrerades tingsrätterna till kustområdet och att inlandet skulle bli helt utan tingsrätter. Det är utan tvekan så att en centralistisk vind har blåst genom svenskt rättsväsende de senaste åren. Modellen har varit central administration med lokal verksamhet. Denna ideologi har i omgångar drabbat kronofogdemyndigheterna, åklagarna och polisen. Om enskilda tingsrätter är för små bör detta kunna lösas genom ändrad domkretsindelning och ändrad fördelning av mål mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar.

Lokal förankring

Medborgarperspektivet med tyngdpunkt på tillgänglighet samt lokal förankring värderas relativt lågt i regeringens ”domstolsreform”. Vår uppfattning är att regeringens nya modell inte skulle innebära någon förbättring av den nuvarande organisationen eller leda till de besparingar som man förmodar. Vi anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ned de mindre tingsrätterna är att vid nedläggningen förloras den lokala förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens deltagande och insyn i rättsskipningen genom nämndemannauppdraget. Avstånden kommer att ha stor betydelse. Restiden riskerar leda till att människors vilja att inställa sig i tingsrätten kommer att minska. Det är olyckligt om viljan att vittna påverkas av avstånden. Att vara borta från arbetet hela dagar med förlorad arbetsinkomst innebär ökade kostnader, vilket även talar mot besparingsargumenten.

I Gävleborgs län finns 279 129 invånare. Enligt förslaget från Domstolsverket ska tingsrätterna i Sandviken och Bollnäs läggas ned. Kvar blir tingsrätterna i Gävle och Hudiksvall. I Domstolsverkets bedömning hävdas att förslaget med en tingsrätt i vardera Gästrikland och Hälsingland är bäst både ur verksamhetsmässig och kommunikationsmässig synpunkt. Verket finner det naturligt att tingsrätten i Gästrikland ligger i Gävle, bl.a. för möjligheten till samarbete mellan tingsrätten och länsrätten i Gävleborgs län. För Hälsinglands del anses Hudiksvall ha ett litet försteg framför Bollnäs, bl.a. därför att befolkningstätheten är större där. Vidare anser verket att olägenheterna av förslaget minskas för befolkningen i södra Hälsingland i och med att ett tingsställe placeras i Söderhamn.

En av utgångspunkterna vid ”reformeringen” av tingsrättsorganisationen har enligt regeringen varit att de allra flesta medborgarna ska ha ett rimligt avstånd till en tingsrätt. När man tar del av gävleborgarnas reseavstånd vid planerade nedläggningar, kan man knappast tala om rimligt avstånd. För de innevånare som bor nära gränsen till Jämtland kan det innebära 16 mil enkel resa till tingsrätten i Hudiksvall. Hela inlandet blir utan tingsrätt, och då för Domstolsverket fram argument som att ”olägenheterna minskas i och med att Söderhamn blir ett tingsställe”. Sammanslagningarna är definitivt inte någon genomtänkt glesbygdspolitik. Avstånden till närmaste domstol i Gävleborgs län kan bli oerhört långa, och än en gång ska glesbygdsbefolkningen drabbas. När man läser Domstolsverkets budgetunderlag för 2002–2004 kan man undra hur stor insikten är. Vet de som beslutar om nedläggningar hur det ser ut i de norra delarna av Sverige och i glesbygdsområdena? I Domstolsverkets budgetunderlag står det till och med att sammanslagningen av tingsrätter möjliggör minskade kostnader för resandet.

I det betänkande som behandlade regeringens skrivelse om ”reformerings­arbetet” kan man läsa: ”Avståndet till domstolen och domstolens lokala förankring måste enligt utskottet väga tungt. Inte i något fall har lösningen blivit vad som skulle kunna kallas en länstingsrätt. Det finns inte heller något som tyder på att de kommande förändringarna skulle leda till en så stark koncen­tration av den dömande verksamheten.” Skrivningen i betänkandet rimmar dåligt med den verklighet vi idag ställs inför.

Justitieministern fick frågan i en interpellationsdebatt om regeringen hade beräknat de ökade kostnader som inträder då tingsrättsorganisationen inskränks till en eller ett par tingsrätter i länen. Svaret var att inga sådana beräkningar fanns. Frågan om hur resor för den tilltalade, vittnen, vittnesstöd, advokater, åklagare, domare och nämndemän ska bekostas fanns det inga beräkningar på. Det gäller övernattningar på hotell och traktamenten, förlorad arbetsinkomst etc. Hur ska man över huvud taget kunna motivera exempelvis vittnen och nämndemän att tjänstgöra med risk för långa resor och även risk för övernattningar? Inget av detta har regeringen tagit hänsyn till i förändringsarbetet eller gjort några beräkningar på.

Regeringens målsättning är alltså att större domkretsar skapas. Regeringen arbetar efter ett antal modeller, bland annat att domstolen har så kallat tingsställe vid en eller flera orter.

En fråga som då måste ställas är hur säkerheten fastställs vid dessa så kallade tingsställen. Riksåklagaren uttalade sig i en artikel i Expressen den 24 april 2001 och sade följande: ”Säkerheten vid många domstolar är dålig, särskilt på orter där det inte finns någon egentlig tingsrätt utan bara lokaler som används av domsagans tingsrätt.” Hur går den s.k. modellen med tingsställen ihop med övriga reformer om säkerhet i domstolarna som riksdagen beslutat om? Är inte denna säkerhet lika angelägen för glesbygdsbor utan tingsrätt?

I en debatt om domstolarnas framtid sade justitieministern att tanken bakom sammanslagningarna av tingsrätterna är att det ska bli bättre och effektivare för medborgarna. På frågan om varför det måste gå så fort och varför man inte kan ta det lite långsammare för att låta utvärderingen få säga sitt innan man fortsätter nedläggningarna, uttryckte justitieministern att det värsta för dem som har en negativ inställning är ovissheten. Därför bör nedläggningsprocessen inte vara utdragen. Kristdemokraterna anser att detta är en felaktig politik. Ministern sade också i nämnda interpellationsdebatt ”att vi alla måste vara ödmjuka inför nedläggningarna och inte vara tvärsäkra på att det blir bättre eller att det blir sämre”. Vi menar att man inte bör göra så snabba förändringar med så påtagliga konsekvenser om man inte är säker på att förändringen leder till något bättre. Vi menar att den lokala förankringen är viktig.

Ett exempel på ogenomtänkt politik är sammanslagningen av Ljusdals och Hudiksvalls tingsrätter samt förslag om nedläggning av Bollnäs tingsrätt.

Vi vill betona ett helhetsperspektiv där den enskilde medborgaren sätts i centrum. Framtiden kommer att ställa krav på närhet och lokal förankring för att garantera rättssäkerheten. Därför anser vi att ”reformarbetet” genast ska avbrytas och ej upptas på nytt förrän en utvärdering med konsekvensanalys har genomförts.

Kristdemokraterna har hela tiden motsatt sig de av regeringen så kallade sammanslagningarna. I realiteten handlar det om nedläggning. Idén med sammanslagning av flera domstolar till en domkrets med kansliorter är egentligen bara ett sätt att överbrygga en nedläggning på längre sikt. Jag anser att regeringen bör beakta de regionalpolitiska aspekter som denna motion pekat på. Därmed bör tingsrätten i Bollnäs behållas.

Stockholm den 25 september 2001

Ragnwi Marcelind (kd)