Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en förstärkt åklagarorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om polisorganisationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Ekobrottsmyndigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skattebrottsenheterna.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett förslag innebärande att en miljösanktionsavgift inte skall kunna verkställas i väntan på att ett överklagande prövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om forskning om ekonomisk brottslighet.
Den ekonomiska brottsligheten är ett allvarligt problem, därför att den hotar själva fundamentet för marknadsekonomin, samhällsmoralen och den sociala välfärden. Den måste bekämpas för att upprätthålla respekten för strafflagstiftningen och för att värna moralen i näringslivet och i samhället i övrigt.
Naturligtvis är det av stor betydelse att kampen mot den ekonomiska brottsligheten förs på ett sådant sätt att insatserna i största möjliga utsträckning riktas mot brottslingarna och de brottsliga gärningarna som sådana. Samtidigt får lagändringar och andra åtgärder inte utformas så att de lägger hinder i vägen för den lagliga näringsverksamheten eller användandet av ny teknik.
Den ekonomiska brottsligheten är till sin natur svårutredd, vilket ofta innebär bevissvårigheter för åklagare inför domstol. En ökande förslagenhet och ett mer systematiskt tillvägagångssätt hos de ekonomiska brottslingarna har inneburit ytterligare svårigheter i utrednings- och bevishänseende. Gränserna mot annan kriminalitet som vålds-, miljö- och narkotikabrottslighet har suddats ut i takt med att ekobrottsligheten blivit grövre och de penningsummor som är i omlopp blivit större. Detta är ett stort problem för de myndigheter som har att utreda och bekämpa ekonomisk brottslighet.
All brottslighet måste bekämpas inom de gränser som rättsstaten sätter. Vi får inte tillåta att kampen mot brottsligheten leder till en urholkning av de värden som statsmakterna har ett särskilt ansvar att skydda. Det kan därför aldrig godtas att beviskraven sänks enbart för att lättare få till stånd en fällande dom. Det är inte heller acceptabelt att respekten för medborgarnas integritet urholkas.
Regeringen har ingenstans i sin lägesrapport uppmärksammat behovet av tillräckliga resurser för att rättsväsendet skall kunna hantera den ekonomiska brottsligheten. I stället räknar man upp utredningar och kommande propositioner, som i sak är bra men som dessvärre inte påskyndar utvecklingen av en stark rättsapparat. I en tid där polisbristen är en ofrånkomlig realitet hjälper inte statliga utredningar – utan resurser att utreda brotten kommer samhället inte att kunna stävja brottsligheten.
Det kan också noteras att regeringen slår in på en farlig väg när man nu deklarerar att också bekämpning av ekonomisk brottslighet är ”en fördelningspolitisk fråga”. Att prioritera upp brott mot staten på bekostnad av bekämpningen av brott mot enskilda gör inte mycket för att förbättra allmänhetens tilltro till rättssystemet.
Åklagarorganisationen måste ges förutsättningar att arbeta med högre grad av effektivitet. Ett tydliggörande av åklagarens roll som förundersökningsledare i brottmål är av central betydelse. Tyngdpunkten måste ligga på den juridiska kompetensen när det gäller den ekonomiska brottsligheten, som i hög grad är komplicerad och svårutredd.
Enbart åklagarkompetens räcker emellertid inte vid utredning om avancerad brottslighet. Åklagarna bör ha rätt och skyldighet att anlita ”civil” expertis inom de områden där åklagare eller specialutbildade ekopoliser normalt inte besitter specialistkunskap. Som exempel kan nämnas advokater eller andra jurister med kunskaper i t.ex. skatterätt, miljörätt och associationsrätt. Detta förutsätter dock ökade resurser till åklagarväsendet, för att ge möjlighet att ”hyra in” extern kompetens med de särskilda kunskaper som behövs i det enskilda fallet.
Vi vill betona vikten av att polismyndigheterna ges tillräckliga resurser att garantera tillgången på administrativ personal. De poliser som finns tillgängliga skall kunna användas på bästa sätt. Även polisen måste ges tillgång till specialistkompetens. Vidare är det av största vikt att nyrekryteringen av poliser genom Polishögskolan ökar.
I vår motion 2001/02:Ju426 Polisväsendet beskriver vi hur polisen skall öppnas upp för ett flertal olika befattningar som inte kräver polisiär bakgrund eller behörighet. Ekonomer, analytiker, beteendevetare, IT-personal etc. kan genom en förkortad utbildning ges polismans befogenhet. På detta sätt öppnar man upp för specialistkompetens inom vissa områden som kräver det, till exempel utredningar om ekonomisk brottslighet. Polisen ges också på detta sätt möjligheten att snabbt tillföras ny kompetens baserat på behov.
Ekobrotten blir allt mer kvalificerade och har inte sällan inslag av även annan brottslighet, som vålds-, narkotika- och miljöbrott. Det ställer höga krav på den organisation som skall utreda och bekämpa ekobrottslighet. Den organisation som finns i dag har dessvärre stora brister, vilket påtalats av såväl Riksdagens revisorer som av interna utredare inom Ekobrottsmyndigheten.
Myndighetskonstruktionen har skapat en rad problem för EBM, vilket framförts av utredaren Bill Fransson i rapporten Översyn av Ekobrottsmyndighetens organisation.
Vi stödde inte inrättandet av Ekobrottsmyndigheten 1998. Vi anser fortfarande att det hade varit mer naturligt att utveckla den borgerliga regeringens organisationsform för samverkan mellan myndigheterna än att skapa en helt ny myndighet för bekämpningen av ekobrott. Myndigheten är ett faktum, varför den befintliga organisationen måste bli så effektiv som möjligt. Antingen måste myndigheten fungera på det sätt den var avsedd för eller så krävs det en mer ingripande omorganisation av verksamheten.
För att förbättra och säkerställa en hög kvalitet i utredningsarbetet och öka förutsättningar för framgång i domstol behövs bl.a. fler ekobrottsutredare och mer specialiserad kompetens, inte minst i fråga om IT. Det skall finnas en särskild ekobrottsutbildning vid Polishögskolan. Möjligheten att ge den ekonomiska brottsligheten större utrymme inom ramen för den ordinarie juristutbildningen bör också tas tillvara. Vidare måste det finnas möjligheter att köpa in särskild spetskompetens, som myndigheten kan behöva vid särskilt kvalificerad brottslighet.
Vi förutsätter att de rapporter som på senare tid påtalat bristerna inom Ekobrottsmyndigheten leder till en omorganisation och uppstramning av verksamheten.
Ett allvarligt problem för seriöst företagande är den svarta ekonomins utbredning och omfattning. Vart femte företag drabbas av konkurrens från den svarta sektorn. I en del branscher är antalet betydligt högre. Det leder till att seriösa företagare har svårt att konkurrera. Den svarta ekonomin kan uppgå till så mycket som fem procent av BNP, eller i dagsläget motsvarande 100 miljarder kronor. Detta motsvarar ett årligt skattebortfall på över 50 miljarder kronor.
Dagens skatte- och regeltryck riskerar att leda till en än mer urholkad skattemoral, vilket är ett allvarligt problem. Ett fungerande rättssamhälle bygger på att lagstiftningen är förankrad i människors rättsuppfattning, så att man av egen kraft och vilja lyder lagarna. Detta förutsätter att skattesystemet förenklas och görs mer lättförståeligt, samt att skattetrycket sänks och incitamenten att undandra sig skatter och avgifter minskar.
Skattemyndigheterna kan på eget ansvar handlägga utredningar om ekonomisk brottslighet inom skattebrottsområdet, när åklagaren så beslutar. Där åklagaren finner att det finns särskilda skäl kan skattemyndigheten medverka även i fråga om annan brottslighet. Dessa utredningar bedrivs av särskilda skattebrottsenheter inom skatteförvaltningen. Syftet med detta har varit att tillvarata den särskilda skattekompetens som finns hos skattemyndigheterna men som ofta saknas hos polis och åklagare.
Att både skattemyndigheternas skattebrottsenheter och Ekobrottsmyndigheten ägnar sig åt utredande verksamhet har lett till en svåröverskådlig organisation. Det finns en risk för att ansvarsfördelningen uppfattas som oklar, inte minst eftersom Ekobrottsmyndigheten inte finns på alla håll i landet till skillnad från skattebrottsenheterna. Även Riksdagens revisorer har uppmärksammat problematiken och efterlyser en utredning av den nya myndighetsstrukturen.
Det är viktigt att organisationen som är ägnad att utreda ekonomisk brottslighet fungerar. Detta förutsätter att Ekobrottsmyndigheten ses över enligt vad vi skrivit ovan och att samarbetet med skattebrottsenheterna fungerar.
Miljösanktionsavgifter drabbar småföretagare, som ofta fälls för bagatellartade förseelser.
Avgifterna bygger i princip på strikt ansvar. Detta innebär att det räcker med att en överträdelse konstaterats för att tillsynsmyndigheten skall kunna besluta om miljösanktionsavgift. Ett myndighetsbeslut om miljösanktionsavgift får också direkt rättsverkan även om det överklagas. Detta är av principiella skäl olämpligt. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag innebärande att miljösanktionsavgift inte skall kunna verkställas i väntan på att ett överklagande prövas.
Systemet med tillsynsavgifter enligt miljöbalken behöver granskas särskilt i den kommande utvärderingen. Det finns farhågor om att tillsynsmyndigheter, speciellt kommunala nämnder för miljö- och hälsoskydd, använder tillsynsavgifterna för att finansiera andra kommunala verksamheter som inte har något med tillsynsverksamheten att göra. I utvärderingen bör granskas om detta förekommer och i sådana fall lämnas förslag till hur det kan förhindras.
Andra viktiga principiella frågor kopplade till miljöbalken och tillsynsavgifterna bör belysas i utvärderingen. Hur vanligt är det att t.ex. näringsidkare får betala årliga generella avgifter utan att någon från tillsynsmyndigheten besöker företaget i fråga? Vi moderater anser att reglerna för tillsynsmyndigheternas rätt att ta ut avgifter måste klarläggas och att vissa principer måste läggas fast. En tillsynsmyndighet bör aldrig ha rätt att ta ut tillsynsavgift utan att ha utfört en konkret prestation.
Ekonomisk brottslighet är – liksom annan brottslighet – ett komplext fenomen som berör stora och viktiga samhällsområden. Därför krävs det, som regeringen också påpekar i skrivelsen, att brottsligheten studeras ur olika synvinklar.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) använder sig av den sociologiska förklaringsmodellen avseende ekonomisk brottslighet. Forskningsrapporterna belyser bara brottsligheten ur ett perspektiv. Detta medför att forskningen om brottsligheten riskerar att bli ensidig.
I forskning om ekonomisk brottslighet behövs även andra förklaringsmodeller, till exempel nationalekonomin och teorin om människan som en rationell varelse som begår brott då detta bedöms ”löna sig”. BRÅ har betydande forskningsresurser till sitt förfogande och bör agera för att öka mångfalden inom forskningen. Ett sätt att göra detta är att BRÅ lägger ut forskningen på externa forskare och institutioner. Genom samarbete med intresserade forskare inom andra samhällssektorer kan BRÅ samla information och skapa en bred forskningsbas inom sitt område. Vi hänvisar i detta avseende till vår motion 2001/02:Ju423 Kriminalpolitiskt tänkande.
Vi anser att riksdag och regering bör avhålla sig från detaljstyrning av forskningsanslag. Styrning med krav på ökad samhällsnytta, tvärvetenskap, jämställdhet etc. begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte centraliseras vare sig till politiker eller till en handfull forskare inom några få forskningsorgan. En fri forskningsorganisation med starka och oberoende finansiärer kan komplettera forskningsunderlaget och därigenom bredda perspektivet inom kriminalforskningen.
|
Stockholm den 14 november 2001 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Anders G Högmark (m) |
Maud Ekendahl (m) |
|
Jeppe Johnsson (m) |
Anita Sidén (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |