Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda de neuropsykiatriskt funktionshindrades levnadsomständigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta sambanden mellan neuropsykiatriska störningar och kriminalitet i det brottsförebyggande arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta sambanden mellan neuropsykiatriska störningar och kriminalitet i en mer behandlingsinriktad kriminalvård.
Det finns en vilja, över partigränserna, att hjälpa de svaga i samhället men trots det fördjupas välfärdsklyftorna. Framför allt drabbas de allra svagaste grupperna. Utslagningen ökar och för med sig tilltagande våldsbrottslighet, i allt lägre åldrar.
Det börjar i skolan. Eleverna som tappar kontakten med undervisningen blir dåligt rustade för vuxenlivet. De löper stor risk att hamna bland dem som aldrig kommer in i arbetslivet, inte ens under en högkonjunktur med stor efterfrågan på arbetskraft.
Några enstaka procent av barnen som växer upp i vårt samhälle visar tidigt anpassningssvårigheter som ofta förebådar mycket svåra problem senare under uppväxten och in i vuxenlivet. De är utagerande, impulsiva, aggressiva. All forskning visar att just dessa barn, med hög sannolikhet, riskerar att hamna i sociala katastrofer; skolsvårigheter, missbruk, kriminalitet och till slut social utslagning eller för tidig död. Deras utagerande beteende bottnar oftast i ett olyckligt samspel mellan egna, delvis ärftligt betingade, psykiska sårbarheter, föräldrars svek och omvärldens krav, som inte är avstämda mot deras förutsättningar. Det är svårt att räcka till som förälder till utagerande barn. När en förälder brottas med samma psykiska svårigheter för egen del, eller som invandrare lever i utanförskap, blir det ofta omöjligt att räcka till.
De flesta barn med dessa tidiga anpassningssvårigheter har psykiska störningar i sådan utsträckning att de svarar mot psykiatriska diagnoser. Vanligast är personlighetsstörningar som innefattar låg impulskontroll, starkt aktivitetsbehov och konfliktbenägenhet, mycket ofta i kombination med de psykiska funktionshindren DAMP/ADHD, som har liknande psykiska konsekvenser och som, i sig, marginaliserar människor i vårt samhälle.
Majoriteten av dem som befolkar våra fängelser har den här bakgrunden. Därom vittnar flera samstämmiga studier från Sverige (senast bekräftat genom kriminalvårdens egen rapport ”Unga Män i Häkte och Anstalt”) och många andra länder.
Den negativa utvecklingen under senare tid hänger på ett förståeligt vis ihop med det moderna samhällets villkor. Utbildning blir allt nödvändigare och kraven ökar inom nästan alla yrkesområden vad gäller kunskaper och förmågan att kommunicera och samarbeta. Vårt samhälle betonar det individuella ansvarstagandet allt mer. För de allra flesta människor är dessa villkor i tiden stimulerande och positiva, men de resurssvaga blir allt oftare ödesbestämda förlorare. Deras utsatthet har förstärkts ytterligare genom att stödet till de allra svagaste i skolan försvagats samt genom att de senaste årens neddragningar också innefattat kommunernas stöd till barnfamiljer och ungdomar med psykosociala problem. De resurssvaga, utagerande ungdomarna löper en betydande risk att hamna i missbruk och far särskilt illa av att också missbruksvården skurits ned.
Den samlade tvärvetenskapliga kunskapen om dessa anpassningsstörningar och psykiska funktionshinder är omfattande och ger goda, men hittills delvis outnyttjade, möjligheter att förbättra livsvillkoren för många av de sämst ställda. Den innebär också outnyttjade möjligheter att förebygga den sociala problematik som hela samhället far illa av – missbruket och kriminaliteten.
Gapet mellan tillgänglig kunskap och dess tillämpning är särskilt stort vad gäller människor med de neuropsykiatriska funktionshindren som yttrar sig i bl.a. koncentrationssvårigheter, intellektuell uttröttbarhet, bristande impulskontroll (DAMP – dysfunktion i fråga om avledbarhet, motorik och perception, ADHD – uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet) eller svårigheter att avläsa och förstå andra människors känslomässiga kommunikation.
Särskilt anmärkningsvärd är samhällets obenägenhet, hittills, att uppmärksamma de vuxna funktionshindrades situation. Uppskattningsvis har ca 2 % av unga vuxna i åldersgruppen 18–35 år kvarstående svårigheter relaterade till DAMP/ADHD. Det innebär ca 40 000 individer i Sverige. Hälften av dem – ca 20 000 individer – har troligen uttalade sociala anpassningssvårigheter. Endast i undantagsfall får de adekvat stöd och behandling för sina psykiska funktionshinder.
Flertalet av dem som har kvar svårigheter upp i vuxen ålder befinner sig långt ifrån WHO:s definition av hälsa: ”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, ej blott frånvaron av sjukdomar och handikapp.” Ett övergripande mål i Sverige, gemensamt för bl.a. kommunerna, hälso- och sjukvården och folkhälsoinstitutionerna, är att minska klassojämlikheten på hälsoområdet. Med den målsättningen får man inte blunda för den grupp av underprivilegierade individer som diskuteras här.
WHO, har utropat år 2001 till ”Mental Health Year” – då psykiskt funktionshindrades situation skall uppmärksammas särskilt. För människorna som marginaliseras på grund av de här beskrivna mindre synliga psykiska funktionshindren har året hittills inte inneburit något hopp om förbättring.
Att uppmärksamma de neuropsykiatriska störningarna förbättrar möjligheterna till habilitering och till att kunna förebygga de sociala komplikationerna. Hörnstenarna är härvid information och stöd till föräldrarna, som ofta känner sig otillräckliga och ogrundat skyldiga till barnens tillkortakommanden. Reaktionerna från vuxna i omgivningen förstärker ofta föräldrarnas skuldkänslor. Belastningen på den ensamma mamman, som själv har koncentrationssvårigheter och stresskänslighet och som skall orka vara ett stöd för sitt överaktiva barn, kan inte bli annat än övermäktig. Ofta lever den familjen också med en svår ekonomisk stress. En anpassad skolmiljö är mycket betydelsefull. I vissa fall är även medicinering aktuell.
Det offentliga Sverige har hittills förhållit sig kluvet eller passivt till de neuropsykiatriska funktionshindren, särskilt vad gäller vuxna. Det finns positiva ansatser; t. ex. har Allmänna arvsfonden nyligen beviljat medel för undervisning, men ännu har inga ansvariga instanser (Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Justitiedepartementet, Brottsförebyggande rådet, Kriminalvårdsstyrelsen, Statens institutionsstyrelse m fl) tydligt uttalat eller i handling visat förståelse för dessa psykiskt funktionshindrades situation. Särskilt anmärkningsvärt är det att vare sig BRÅ eller det nationella brottsförebyggande programmet uppmärksammat hur funktionshindren verkar marginaliserande.
Det finns goda förebilder, bl a från Norge, vad gäller att särskilt intensivt och mångfacetterat stödja barn och föräldrar, när sociala problem uppstått eller är nära förestående. Det norska samhället har uppmärksammat de neuropsykiatriskt funktionshindrades utsatta situation och, bl a genom ett stortingsbeslut, tillskapat regionala utvecklingscentra. Det pågår också en politiskt förankrad utvecklingsprocess som fokuserar på barnen med uppförandestörning och deras familjer, där man söker ta till vara all ny kunskap.
I USA har National Institute of Health uttalat att de neuropsykiatriska störningarna, med sina skadliga sociala följder, utgör ett viktigt folkhälsoproblem, och i Americans with Disability Act (ADA) åläggs utbildningsinstitutioner och arbetsplatser att i görligaste mån erbjuda anpassningsåtgärder för neuropsykiatriskt funktionshindrade.
Denna motion vill väcka frågan om de neuropsykiatriskt stördas utsatta situation. Stödet som barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är i behov av involverar många av samhällets stödfunktioner; socialtjänsten, skolan, vuxenutbildningen, försäkringskassan, barn- och vuxenpsykiatrin, missbruksvården, kriminalvården m. fl. Insatserna, som dessa institutioner förmedlar, kunde bli till så mycket större hjälp och mer engagerat om det grundades i en bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter. Det är angeläget att, i samverkan med de drabbades intresseorganisationer, penetrera vad de neuropsykiatriska funktionshindren innebär i olika livssituationer (i utbildningssituationer, i arbetslivet, i föräldrarollen m.m.) och att i större utsträckning än hittills anpassa samhällets stöd till deras behov. Socialstyrelsen bör får uppdraget att utreda levnadsvillkoren för människor med neuropsykiatriska funktionshinder och att föreslå hur samhällsstödet ska kunna förändras, för att bättre än hittills svara mot deras behov.
Den höga förekomsten av neuropsykiatriska störningar bland dem som hamnar inom kriminalvården har hittills inte tillräckligt uppmärksammats och ej resulterat i något handlingsprogram. Endast undantagsvis har klienternas funktionshinder diagnostiserats. Aktuell statistik (där dessa klienter beskrivs som personlighetsstörda) visar att fängelsestraffen har katastrofalt dålig återfallsförebyggande effekt; inom 5 år återfaller 81 % i brottslighet, varav 56 % i våldsbrottslighet. Meningen är att internerna under fängelsevistelsen komma till insikter, som skall göra dem bättre rustade för framtiden. När de, med oförändrad stresskänslighet och impulsivitet, åter konfronteras med verklighetens krav, uppstår igen det kaos som föder desperation och oöverlagda handlingar – trots alla goda insikter och föresatser. Här finns säkert goda möjligheter att minska återfallen i brottslighet, liksom att primärt förebygga brottslighet. Kriminalvårdsstyrelsen och BRÅ bör i bred samverkan utreda hur kunskapen om dessa samband kan implementeras i det brottsförebyggande arbetet, i kriminalvården och i en återfallsförebyggande habilitering.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |