Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra lagen så att försäljning av sexuella tjänster förbjuds.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda lämpliga straffpåföljder för försäljning av sexuella tjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utbyggt system för vård- och rehabiliteringsinsatser för prostituerade som är i behov därav.
1993 års prostitutionsutredning föreslog i betänkandet SOU 1995:15 att all handel med sexuella tjänster skulle kriminaliseras, d v s straffansvaret skulle omfatta både köpare och säljare. Regeringen gick emellertid i sin proposition 1997/98:55, Kvinnofrid, emot prostitutionsutredningens förslag och den 1 jan 1999 blev det kriminellt att köpa sexuella tjänster, men inte att sälja. Denna halvmesyr är beklaglig. Det finns väl inte någon annan gärning än försäljning av sexuella tjänster som innebär att aktiv medverkan till brott är legal? Det logiska är att gå på prostitutionsutredningens linje och även kriminalisera försäljning av sex. En dylik komplettering av lagen skulle skapa mera realistiska förutsättningar att arbeta mot prostitutionen. När regeringen valde att inte kriminalisera försäljning av sexuella tjänster motiverades det bl a med att den som säljer sin kropp redan är utsatt och skuldbelagd, varför en strängare lag skulle resultera i en ännu större skuldbörda. Det är dock ett förledande resonemang präglat av missriktad hänsyn som sänder ut dubbla signaler där den ena signalen till unga flickor i trängda situationer är att som sista ekonomiska utväg står prostitutionen till buds eftersom det ej är förbjudet att sälja sin kropp. Budskapet till det uppväxande släktet bör vara att även försäljning av sex är förbjudet. Den profylaktiska effekt på prostitutionen som ett sexförsäljningsförbud med all sannolikhet har skall inte förringas. Prostitutionen är inte bara ett möte mellan köpare och säljare. Ej sällan är den en del av den organiserade brottsligheten. Det är dock angeläget att en kriminalisering av säljare av sexuella tjänster inte genomförs förrän det finns ett utbyggt system för att sätta in adekvata rehabiliterings- och vårdinsatser för dem som kan vara i behov därav. Vidare bör också frågan om i det här fallet lämpliga straffpåföljder utredas.
Lagen är tandlös vilket visade sig direkt när den trädde i kraft. Det exemplifieras av följande fakta: Polisen uppskattar att ungefär 1800 personer arbetar som prostituerade från och till i Stockholm med omnejd. Första året den nya sexköpslagen var i bruk gjordes 45 gripanden av sexköpare i Stockholm. Knappt 20 gripanden ledde till åtal. Två av åtalen ledde till fällande domar. Mot bakgrund av verkligheten samt regeringens och allmänhetens uppfattning att prostitution är en icke önskvärd samhällsföreteelse är effekten av sexköpslagen endast marginell. Vill man öka möjligheterna att komma till rätta med problemen bör regeringen tänka om och även förbjuda försäljning av sexuella tjänster. Sexköpslagen har visserligen resulterat i att de flesta av Stockholms prostituerade är borta från gatan, men ingen vet vad som hänt dem. De flesta som går kvar är drogberoende. Sommaren 2001 kunde man läsa i media att allt fler flickor går på gatan och säljer sig för att få råd att röka heroin. Prostitutionen ökar med nya drogvanor, trenden är tydlig. Då kom larmet från Malmö, som genom sin närhet till Danmark är en mycket drogtrendkänslig stad, men inom kort kan fler städer drabbas, varnade Folkhälsoinstitutet.
Lagen om kriminalisering av sexköpare har ej lett till minskad prostitution. Det framgår av den riksomfattande utredning som genomförts på uppdrag av Rikspolisstyrelsen och som presenterades våren 2001. I rapporten framförs skarp kritik av sexköpslagen, som är mycket svår att tillämpa. Prostitutionen har inte minskat i omfattning, men har däremot delvis flyttats från gatan. De kvinnor som fortfarande är gatuprostituerade befinner sig i en mer utsatt position än tidigare. Mot bakgrund av att brott mot lagen är så svårbevisade framgår att polisen kommit att använda tvivelaktiga spaningsmetoder samt i vissa fall avstått från att ingripa. Sexköparna döms dessutom till låga böter. Det låga straffvärdet, böter eller högst sex månaders fängelse, leder till att polisen inte har möjlighet till att göra husrannsakan eller frihetsberöva den misstänkte. Att bekämpa krogprostitution, eskortservice och utbudet av sexuella tjänster på Internet skulle kräva så stora resurser att det inte anses motiverat med tanke på den låga straffsatsen.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Ingemar Vänerlöv (kd) |