Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att regeringen bör utvärdera styrsystemet inom polisen samt se över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att regeringen bör upprätta en strategi för hur rekryteringen av poliser till glesbygdsområdena skall intensifieras.
Både på landsbygden och i storstäderna är problemen med polisbristen stora. Nedrustningen av rättsväsendet har lett till en utveckling på kommunal och nationell nivå som kräver politiska åtgärder. Enligt uppgift från länspolisen i Jönköpings län fanns vid slutet av juni månad 2001, 463 poliser i länet. Det budgetmässiga utrymmet möjliggör 480 poliser, men polisbristen har omöjliggjort ytterligare rekrytering. Från länspolismyndigheten har man dock beräknat att om verksamheten ska fungera behövs 520 poliser. Av de 463 poliserna i länet är 35,6 procent över 55 år. Från och med innevarande år börjar ett pensionsavtal tillämpas som innebär att man kan ta ut pension från 60 års ålder. Detta riskerar att ytterligare förvärra bisten på poliser i länet.
Polisväsendets budgetunderlag för 2002–2004 anger tydligt behovet av större utbildningsinsatser. RPS anger att antalet poliser behöver öka från cirka 16 100 till 19 000 för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Rikspolisstyrelsen skriver i budgetunderlaget att det är nödvändigt att tillföra polisen resurser för att sanera ekonomin, annars kan man inte anställa nya poliser eller fortsätta utbilda poliser på de utbildningsorter som finns idag. Enligt RPS ambitioner skulle man då uppnå en poliskår med 18 480 poliser inklusive aspiranter år 2010. Kristdemokraternas förslag intensifierar utbildningen för att uppnå antalet 19 000 poliser redan 2006.
Krisen inom polisen är uppenbar och har så varit under en längre tid. Både på landsbygd och i storstäderna saknas resurser. Länspolisstyrelsernas uppgift blir ohållbar. Resurserna räcker inte för att leva upp till målskrivningen om att prioritera brottsbekämpning genom att utveckla det problemorienterade arbetssättet och närpolisorganisationen. Denna urholkning av rättsväsendet är ett direkt hot mot demokratin. När otryggheten breder ut sig och laglösheten firar nya triumfer tappar samhällsmedborgarna tilltron till rättssamhället och så även till politikens förmåga att påverka samhällsutvecklingen.
Polisen är i grunden till för innevånarna, men med dagens styrsystem fattas besluten långt bort från innevånarnas vardag. Organisationen måste ses över så att medborgarinflytandet får genomslag och tilltron till rättsväsendet repareras. Detta är inte enbart ett organisatoriskt problem utan också ett finansiellt problem. Regeringen måste därför omedelbart tillsätta en utredning som utvärderar dagens system och se över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen inom de ekonomiska ramar som tilldelats.
Länspolisstyrelserna har under året brottats med hur rationaliseringsarbetet ska kunna genomföras samtidigt som verksamhetsmålen ska uppnås. Problemet för de lokala myndigheterna har varit att anpassa verksamheten och rationaliseringsarbetet efter de lokala förutsättningarna. Målen med verksamheten preciseras av Rikspolisstyrelsen och är utvecklade inom ramen för budgetprocessen vilka då slutligen påverkas av de resurser som ställs till polisdistriktens förfogande. Det ankommer på regeringen att till landets polismyndigheter fördela medel som anvisas för polisväsendet och detta sker via Rikspolisstyrelsen. Men om inte Rikspolisstyrelsen har tillräckligt med resurser att fördela, vilket är fallet idag, går det inte att leva upp till verksamhetsmålen. Rikspolisstyrelsen skriver i sitt budgetunderlag för 2002–2004 att de i regleringsbrevet uppsatta verksamhetsmålen och den ambitionsnivå som uttrycks i budgetpropositionen 2000, vid en samlad bedömning inte till fullo hade uppnåtts.
Det som sker idag är att verksamheten måste anpassas efter budgeten, vilket innebär att stora delar av landet står utan närheten till polis kvälls- och nattetid. Flera polisstationer i länet har också tvingats hålla sommarstängt. Poliser finns alltid att tillgå men kan befinna sig många mil bort då länet är stort. Vid behov av hjälp eller ingripande från närmaste utryckningspolis kan det därför dröja en timma eller i vissa fall längre.
Många samhällsmedborgare upplever sig utelämnade och otrygga. Svenska folket har blivit allt oroligare visar en undersökning från Länsförsäkringar. Sju av tio håller alltid ytterdörren låst och sex procent har skaffat en vakthund. Glesbygden är särskilt drabbad eftersom det där är lång väntan på polisutryckning. I vårt län har exempelvis en stöldvåg i Mariannelundsområdet (Kråkshult) orsakat att människor drar sig för att motionera i området och barn känner sig otrygga om de är ensamma hemma. När anmälan görs under pågående stöld är polisbilarna på flera mils avstånd och hinner inte i tid för att ingripa.
Många brottsanmälningar blir aldrig föremål för brottsutredning. Den enda nyttan med somliga anmälningar är att de kompletterar statistiken. Verkligheten är den att i början på 80-talet klarades två av fem brott upp, cirka 40 procent. Idag klaras bara ett av fyra brott upp. I Värnamo polisområde finns bara två kriminalutredare kvar vid brottsutredningsroteln. Tidigare hade man åtta kriminalpoliser och en kommissarie. Resursbristen är ett faktum och nedrustningen är markant.
Fördelningen av pengar till de olika polisområdena görs av Rikspolisstyrelsen under ledning av rikspolischefen. Det finns kritik från glesbygdsområdena att alltför mycket pengar går till storstadsregionerna. De mindre länspolisområdena får svårt att rekrytera poliser. Det finns poliser som uttrycker att det är säkrare att arbeta i Stockholm än i glesbygd. Där finns åtminstone kollegial polishjälp inom rimligt avstånd. Det är ytterst viktigt att resurser finns också på landsbygden. Mycket tyder på att många grova brott medvetet förläggs till platser där det är ont om poliser.
I det lokala arbetet har många kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet, inte minst i brottsförebyggande syfte. Det som händer idag är att närpolisverksamheten blir lidande av de besparingar som måste göras i närpolisområdena. Skrämmande exempel finns på hur det som var själva kärnan i närpolisreformen, det förebyggande polisarbetet, helt prioriterats bort. Enligt Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens verksamhet för att klara av det som brukar betecknas som måsteverksamhet, nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten.
Idag gör poliser saker som mer effektivt kunde skötas av andra. Poliser använder ibland hela dagar att transportera anhållna till olika häkten i regionen på grund av brist på häktesplatser. Inte sällan sker transport av exempelvis berusade personer till sjukhus med poliseskort. Samtidigt ringer samhällsmedborgaren och anmäler vardagsbrottslighet och får vänta på att polisen ska komma. När polisen kommer skrivs en anmälan som så småningom alltför ofta avskrivs utan åtgärd. Detta är mycket olyckligt då vi riskerar att allmänheten på sikt förlorar tilltron för polis och rättsväsende, en av våra viktigaste demokratiska strukturer. Nedskärningarna har gått för långt inom rättsväsendet. Därmed hotas rättssäkerheten. Det är nödvändigt att satsa på fler poliser.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Maria Larsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |