Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kartläggning av åklagarmyndigheternas resurser och kompetens i syfte att stävja ekonomisk brottslighet.
Revisorer i aktiebolag har sedan den 1 januari 1999 skyldighet att anmäla misstanke om brott. Anmälningsplikten omfattar sammanfattningsvis följande slag av brott:
Bedrägeri och svindleri
Förskingring och annan trolöshet
Brott mot borgenärer
Bestickning och mutbrott
Skattebrott
Från och med den 1 juli 2000 har även s.k. penninghäleri tillfogats brottskatalogen.
När revisorn finner anledning att göra anmälan skall han i särskild handling till åklagare ange på vilka omständigheter han grundar sin misstanke. Revisorns anmälningsplikt och vilka konsekvenser denna kan få för brottsbekämpningen har varit föremål för en livlig debatt både innan den nya lagens tillkomst och efter det denna trädde i kraft. Syftet är ju att skydda samhälle och enskilda mot ekonomisk brottslighet. Den fråga som då ofta ställs är om lagen verkligen kan förväntas få till följd att grövre ekonomisk brottslighet och i synnerhet organiserad ekonomisk brottslighet kan komma att avslöjas. Det är sannolikt få som tror att de som avsiktligt begår sådana brott kommer att utföra brotten under sådana former att de kan upptäckas vid normal revision av ett bolags räkenskaper. Däremot kan revisorerna vid sin granskning förväntas stöta på en del mindre grova handlingar som faller inom ramen för brottskatalogen och som kommer att resultera i anmälningar i den mån de skadliga effekterna av handlingarna inte kan undanröjas. Det är mycket troligt att flertalet skattebrott kan rättas till liksom brott av typen förskingring.
I detta sammanhang tilldrar sig naturligtvis åklagar- och polismyndighetens förmåga att reda ut misstänkta brott så att lagföring kan ske ett särskilt intresse. Även om det är för tidigt att dra några alldeles bestämda slutsatser så är det uppenbart att det finns åtminstone en viss benägenhet att ta itu med enklare brott medan mer komplicerade ärenden förblir outredda.
Om man menar allvar med de deklarerade avsikterna att stävja ekonomisk brottslighet är det dock nödvändigt att förse åklagarmyndigheterna med erforderliga resurser och kompetens för att kunna klara av det i många fall krävande utredningsarbetet i samband med ekonomisk brottslighet. Mot denna bakgrund är det angeläget att göra en oberoende och förutsättningslös kartläggning av hur åklagarmyndigheten fungerar och vilka resurser som finns för att utreda ekonomiska brott. En sådan utredning borde med fördel kunna utföras under ledning av forskare med förankring i juridisk fakultet så att oberoende och neutralitet säkras. Utredningsarbetet bör kompletteras med praktisk kunskap om utredning och revision.
En möjlighet som också borde kunna prövas om det visar sig att åklagarna har svårigheter att klara utredningar av ekonomiska brott är att ta den holländska modellen som förebild. I Holland har man inrättat en särskild avdelning inom Justitiedepartementet, vilken arbetar med ekonomisk brottslighet och till vilken revisorerna skall anmäla brott. Man åstadkommer härigenom en specialisering och får samtidigt en större närhet till regeringen.
Justitieutskottet anför i sitt betänkande 2000/01:JuU1 att man visserligen finner det angeläget att åklagarväsendet har erforderlig kompetens för att bekämpa ekonomisk brottslighet men att inrättandet av Ekobrottsmyndigheten ”synes ha varit av väsentlig betydelse för att säkerställa sådan kompetens”.
Oaktat detta framgår med all önskvärd tydlighet att resursbristen inom åklagarväsendet alltjämt är påtaglig och att möjligheterna att väcka åtal vid misstankar om ekonomisk brottslighet bevisligen är mycket begränsade. Det har i flera sammanhang också påtalats att just åklagarmyndigheten är den myndighet som idag har den smalaste basen för att kunna agera tillräckligt kraftfullt vid svårare ekonomiska brott och annan grov brottslighet. Mot denna bakgrund finner vi det i hög grad vara motiverat med ett uttalande från riksdagens sida med innebörden att en kartläggning av åklagarmyndighetens resurser och kompetens för att kunna stävja ekonomisk brottslighet skyndsamt kommer till stånd.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Bengt Silfverstrand (s) |
Anders Karlsson (s) |