Riksdagen avslår förslaget om att kallelse till förundersökning skall kunna förenas med vite i enlighet med vad som anförs i motionen.
Regeringens proposition syftar till att förkorta genomströmningstiderna i brottmål. Det föreslås bland annat att åklagares behörighet att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling skall utvidgas. Regeringen föreslår också att åklagaren själv skall kunna inhämta personutredning avseende den misstänkte innan talan väcks vid domstol.
Rättsväsendet skall sörja för att medborgare känner sig trygga och att kraven på rättssäkerhet tillgodoses. I detta ligger att rättsprocessen skall vara effektiv till tidsutdräkt och innehåll. För att allmänheten skall ha tilltro till rättsväsendet och till rättsprocessens normerande verkan måste systemet fungera.
Utredningar har visat att tiderna för handläggning av brottsutredning och brottmålsförfarandet är för långa. Inom prioriterade områden, såsom mål med unga lagöverträdare eller frihetsberövade misstänkta varierar handläggningstiderna mellan olika domstolar. Detta kan inte accepteras. Åtgärder behöver därför vidtas för att dessa förfaranden skall ske snabbare. Kravet på snabbhet får dock inte gå före krav på rättssäkerhet. Reformer får heller inte ske utan påvisbara effektivitetsvinster och analyser av konsekvenserna för olika delar av rättskedjan. Förändringar som företas utan ett märkbart mervärde riskerar att försvaga rättssystemets legitimitet och i förlängningen göra mer skada än nytta.
Propositionen genomsyras av ett perspektiv som sätter staten före medborgarna, trots att regeringen på ett antal ställen talar om att förändringarna är nödvändiga ur ett medborgarperspektiv.
Förslaget utvidgar åklagarnas inflytande på domstolarnas bekostnad. Tvångsmedel mot enskilda som inte står anklagade för brott förstärks också. När statens makt vidgas på enskildas bekostnad och domstolarnas ställning undermineras i aldrig så liten utsträckning kräver det särskilt välmotiverade förklaringar för att ens övervägas.
Det finns mycket lite som talar för att de nu aktuella förslagen leder till någon egentlig effekt. Tvärtom anförs det i propositionen att effektiviteten av systemet med åklagarstämningar långtifrån är någon självklarhet.
Förslaget ger intryck av att vara ofärdigt. Ett antal överväganden av stor vikt för de inblandade myndigheterna överlämnas till dem själva att lösa, liksom hur samarbetet skall ske på det praktiska planet. Detta sammantaget med att effektivitetsvinsten av förslaget inte förväntas bli särskilt stor gör att vi ställer oss frågande till varför propositionen över huvud taget har presenterats i nuläget.
Det finns i samhället i dag ett stort antal människor som lider rättsförluster på grund av att brott de utsatts för inte klaras upp. Detta leder till en tilltagande misstro gentemot rättssystemet och en växande oro bland medborgarna. Det leder också till en annan oönskad effekt: vi är i full färd med att få en privatisering av och lyfta från staten delar av brottsbekämpningen. Den person eller den kommun som har ekonomiska möjligheter köper sig skydd i form av vaktbolag. För dem som saknar medel finns inte denna möjlighet.
Den ökande brottsligheten drabbar också offren genom höjda försäkringspremier. Det finns i dag exempel på småföretagare som inte lyckas skaffa sig någon försäkring därför att de varit så brottsdrabbade. Det lönar sig helt enkelt inte för försäkringsbolaget. Samtidigt bygger försäkringsbolagen upp egna utredningsenheter som gör det arbete som polisen borde göra.
Lösningen på dessa rättsförluster ligger i annat än lagstiftning i mikroperspektiv. Det krävs resurser till rättssystemet för att öka uppklarandegraden. Det måste finnas poliser som kan utreda brotten, och det måste finnas åklagare som lagför de misstänkta. I dag saknas medel för nyrekrytering av åklagare, medan åklagarna dignar under en arbetsbörda som tvingat många till sjukskrivning. Bristen på poliser är väl känd och har påtalats av oss i ett stort antal motioner.
Regeringen börjar i fel ände i dess strävan att snabba upp lagföringsprocessen. Det hade varit mer logiskt att se till rättssystemet i dess helhet innan detaljregleringar föreslås.
Regeringen föreslår att den som skall höras under en förundersökning skall kunna kallas till förhöret vid påföljd av vite. Beslut om att en kallelse skall förenas med vite får fattas av förundersökningsledaren.
Ett antal remissinstanser har ställt sig frågande till huruvida nackdelarna med förslaget uppväger de eventuella fördelarna. Några instanser, däribland Justitiekanslern, anser att vitesföreläggande måste användas med återhållsamhet. Förslaget förväntas inte heller få någon särskild praktisk betydelse, utan kan snarare komma att leda till merarbete för polis och domstolar.
Ett stort problem med vitesförfarandet är att förhör ofta gäller personer som till följd av sin ekonomiska situation och livsföring i övrigt inte låter sig bekomma av vite som påtryckningsmedel. I dessa fall är vitesförelägganden overksamma. Ett annat problem är att förhållandet mellan polisen och allmänheten, vilket vilar på förtroende och respekt, kan komma att försämras om förslaget går igenom.
Regeringen har inte börjat med de stora problemen – den ingriper i stället i små enskildheter där ändringarna drabbar enskilda människor men inte leder till några påvisbara effektivitetsvinster. Vitesförelägganden leder ofta till bryderier och olustkänslor hos bl a målsägande och vittnen – många vittnar om att de känner sig onödigt utsatta när de beordras infinna sig i tingsrätten vid äventyr av vite. Detta problem berörs inte i propositionen, trots att det i mångt och mycket kan sägas ha bidragit till den bristande tilltron till rättsprocessen.
Regeringen anmärker att vitesförelägganden i en hel del fall kan ha större nackdelar än fördelar. Vi delar denna uppfattning, men gör en annan bedömning än regeringen. Vi anser att förslaget skall avslås.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Lennart Bolander (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |
Anders G Högmark (m) |