Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en särskild satsning på rekrytering till polishögskolan av personer med annan etnisk bakgrund än svensk skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en särskild satsning på rekrytering av kvinnor till polishögskolan skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regler skall införas som gör handledning för bearbetning av det dagliga polisarbetet, likväl som vid extraordinära händelser, obligatorisk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en utredning om varför antalet arbetsrelaterade olyckor och sjukdomar ökar så frekvent inom poliskåren skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att i samband med utredningen av händelserna vid toppmötet i Göteborg skall även polisens arbetssituation utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att frågan om en central inköpsfunktion för polisen bör utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att frågan om polisens bärande av skarpladdade vapen skall utredas i enlighet med det i motionen anförda.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagreglering av polisens användande av handkameror.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 13 § polislagen i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av reglerna om skyddsvisitationer enligt vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en särskild satsning på polisens möjlighet att utreda miljöbrott skall genomföras för att öka lagföringen i enlighet med det i motionen anförda.
I ett demokratiskt samhälle krävs en demokratisk polismakt. Polisen är den myndighet som i fredstid har monopol på att använda våld. Ibland är polisen tvingad att använda denna befogenhet och ibland är det till och med en skyldighet. Detta är en av anledningarna till att det är viktigt att ha en poliskår som har förankring i samhället och som människor känner förtroende för. Insyn och demokratisk kontroll är oerhört viktiga faktorer för att uppnå detta förtroende. En annan viktig fråga är att förändra formerna för utredningar när poliser misstänks för brott. Efter många års kamp från Vänsterpartiet har nu tillsatts en utredning för att ta fram en alternativ modell till dagens internutredningar. Detta är mycket positivt och vi hoppas att utredningen ska ge snabbt resultat.
Det finns en utbredd tro att vänstern i bred mening lever i en pågående konflikt med polismakten. Vi vill påstå att denna konflikt är ett högerspöke som tas fram så snart det hävdas att polisen måste effektivisera sin verksamhet och när det krävs demokratisk tillsyn av polisens verksamhet.
Det stora problemet i dagens polisdebatt är att högern vägrar ta det helhetsgrepp som krävs för att såväl polisen som det övriga rättsväsendet ska kunna bli den bärande del av demokratin som vi anser att det skall vara. Även om tillräckliga resurser är nödvändiga räcker det inte med att anslå pengar. Styrning av arbetsinnehåll, arbetsmiljö och relaterande frågor måste också finnas med. En bärande del av vårt engagemang när det gäller polisen är att det främst är personer som redan befinner sig i utsatta miljöer som har mest att tjäna på en effektiv polismakt. Det är också här som behovet av en helhetssyn på välfärden är som störst.
Vänsterpartiet har varit med om att ta fram de stora satsningar som gjorts och görs på polisens område. Polisen, liksom rättsväsendet i övrigt, har en mycket viktig uppgift i en välfärdsstat. Att tro att polisen kan lösa de problem som finns i utsatta områden är dock ett misstag. Verksamheten måste präglas av insatser på olika områden. Polisen har inte ansvar för att driva social verksamhet, fritidsverksamhet, missbrukarprevention/vård eller arbetsförmedling. Dessa verksamheter, och många andra, måste fungera för att polisens begränsade resurser ska kunna användas på ett effektivt sätt.
En förutsättning för att polisen ska vinna det förtroende som krävs för att kunna sköta sitt arbete är att kåren består av personer som är lämpliga för sin uppgift. Polisen måste också spegla samhället och ha de kunskaper som krävs för att kunna kommunicera och förstå händelser som såväl kåren som den enskilde polisen utsätts för. Detta förtroende är oundgängligt för att arbetsuppgifterna skall kunna utföras på bästa sätt.
Antalet studerande på polisutbildningen med annan etnisk bakgrund än svensk är i dag cirka 14 %. Rikspolisstyrelsen uppskattar dock att inte mer än 2–3 % av den aktiva poliskåren har annan etnisk bakgrund än svensk. Att antalet studenter på polishögskolan ökar generellt och att antalet studerande med annan etnisk bakgrund än svensk ökar speciellt är bra. För att skapa en förändring vad gäller sammansättningen i stort måste speciella åtgärder vidtas. Här torde finnas både behov och rekryteringspotential som polisen inte har råd att förbise. Den grupp som är särskilt underrepresenterad är kvinnor med invandrarbakgrund. Således anser vi att speciella åtgärder måste vidtas för att bredda rekryteringen till polisskolan.
Trots att 35 % av de intagna till polishögskolan år 2000 var kvinnor räcker detta inte för att snabbt förändra den manliga struktur som råder inom poliskåren. För att uppnå förändring i den aktiva poliskåren måste förmågan att rekrytera kvinnor bibehållas och öka. Eftersom befolkningen till hälften består av kvinnor borde antalet kvinnor som tas in till polisutbildningen på sikt uppnå samma kvot. Att det finns för få kvinnor i den aktiva poliskåren skapar problem i det dagliga polisarbetet exempelvis när det gäller visitationer av kvinnor. Även här bör polishögskolan aktivt verka för att öka rekryteringen av kvinnor. Den aktiva poliskåren skall verka för jämställdhet och därmed skall antalet kvinnor i befälsställning öka.
För att polisen skall kunna vara en polis för alla skall närpolisreformen värnas och utvecklas. Det viktigaste arbetet för polisen är att verka brottsförebyggande. Genom att finnas nära medborgarna och vara en aktiv del av samhället kan detta uppnås. Vänsterpartiet stödjer målet att öka antalet poliser och ett av skälen till detta är att närpolisreformen under en tid inte kunnat utvecklas i den takt vi önskat. När de nya kullarna med poliser nu börjar lämna sin utbildning hoppas vi att det ska innebära en nytändning när det gäller reformens utveckling. Närpolisen skall också ha ett nära samarbete med andra myndigheter. Detta är nödvändigt för att intentionerna med reformen skall kunna uppfyllas.
I den nya polisutbildningen är etik- och moralfrågor en bärande del av utbildningen som egna ämnen. Det var bland annat detta som ledde till debatten om de elever som uttalat sig olämpligt om olika minoriteter och om kvinnor. Det är mycket positivt och en seger för den nya utbildningen att dessa frågor kommer upp till ytan. En annan bärande del av den nya polisutbildningen är mental träning. Dessa bägge inslag syftar till att utbilda en bättre rustad polis. Det räcker dock inte att dessa frågor fått egen schemalagd tid, de måste också bli en integrerad del i hela utbildningen.
Det synes vara ett problem bland delar av den äldre poliskåren att handskas med dessa frågor. Erfarenheter från de senare åren tyder på att delar av poliskåren har särskilda problem att handskas med vissa grupper. Exempel på sådana grupper är unga kvinnor som demonstrerat mot porrbutiker och liknande eller vänsteraktivister som genomfört olika typer av aktioner. Många personer med invandrarbakgrund har också erfarenhet av ovärdigt beteende riktat mot dem av poliser i olika situationer, vilket resulterat i att många är både rädda och besvikna. Genomgående vittnas om exempel på språkbruk som inte hör hemma hos de demokratiska poliser vi vill se.
Många människor har bilden av en anda inom polisen som i mångt och mycket bygger på en norm där polisen kan använda uttryck som i andra sammanhang inte skulle accepteras. Denna norm existerar och byggs upp i det vardagliga samtalet och kårandan drabbar även poliskåren själv. Inte minst visas detta genom att många kvinnor inom kåren upplevt problem med sexuella trakasserier. Det är därför viktigt att även den del av poliskåren som inte tagit del av den nya polisutbildningen får del av de kunskaper som krävs för en modern polis. Det måste vara otvetydigt att nedsättande och sexistiska uttryck inte används, vare sig internt eller externt.
Kunskaperna måste också öka om olika grupper som polisen kommer i kontakt med. Detta gäller särskilt våldsutsatta kvinnor. Ett utbildningspaket, ”Kvinnofrid – ett utbildningsmaterial om mäns våld mot kvinnor”, har tagits fram för att öka dessa kunskaper. Det är viktigt att dessa kunskaper sprids i hela poliskåren men det är inte tillräckligt. Kunskaperna måste också öka om de mekanismer som ligger bakom mäns våld mot kvinnor. Dessutom måste den interna utbildningen i fråga om etik, moral och mental träning öka.
Polisyrket kräver flexibilitet och såväl fysiska som mentala ansträngningar som kan vara extrema. Polisen är också en av de yrkeskårer där stressrelaterade sjukdomar och antalet arbetsplatsolyckor ökar mest. Detta gäller såväl bland kvinnliga som manliga anställda. Detta till trots diskuteras sällan den enskilde polisens arbetssituation eller poliskårens arbetssituation i stort.
Polisernas arbetssituation har blivit tyngre dels på grund av det ökade och grövre våldet i samhället men också på grund av den ökade interna arbetsbördan. Polisen måste i sin dagliga gärning fatta snabba beslut, ofta i pressade situationer där ett felaktigt beslut kan innebära risker för såväl allmänheten som för polisen själv. En utbränd polis riskerar att inte korrekt kunna bedöma situationer, och därmed ökar risken för ett upptrappat användande av våld. Vi anser att polisen måste ges möjlighet till att bearbeta inte bara mycket svåra upplevelser utan även få tillfälle till samtal om ordinärt polisarbete. Inom många andra yrkeskategorier där man har att hantera människor och ofta svåra situationer är det sedan länge en naturlig del av arbetet att ha handledning, dock inte inom polisen. Detta måste snarast åtgärdas.
En situation som uppmärksammats mycket är polisinsatsen under toppmötet i Göteborg. Den arbetssituation som många poliser beskrivit är inte acceptabel. Många av poliserna fick inte möjlighet till vare sig förberedelser, vila eller att äta. Ur arbetsrättslig synpunkt finns många tveksamheter till förhållandena så som de har beskrivits. Det är inte möjligt att utföra ett uppdrag som bevakningen av toppmötet i Göteborg på ett tillfredsställande sätt under sådana förutsättningar. Många poliser beskrev en mycket stor rädsla och otrygghet i sin arbetssituation, vilket i sin tur kan ha bidragit till att händelserna fick det förlopp som de fick. När utredningen om händelserna i Göteborg utreds bör även polisens arbetssituation också ha sin givna del i utredningen.
Under de gångna åren har polisen decentraliserats. Beslutanderätt och ekonomiskt ansvar finns numera hos de respektive länspolismyndigheterna. Detta är i stora stycken mycket positivt. Det finns dock även nackdelar. En av dessa är inköpsfunktionen. Det har visat sig att olika polismyndigheter har köpt in exempelvis radiosystem och datorutrustnig som inte kunnat användas för kommunikation med kollegor i andra distrikt. Detta är ytterst otillfredsställande och dessutom ekonomiskt och logistiskt oförsvarbart. Även när det gäller utrustning för de enskilda poliserna finns idag olikheter. Det borde vara naturligt att alla poliser har tillgång till samma typ av skyddsutrustning. Ett annat exempel är de larmpaket som köpts in för att skydda hotade kvinnor. Stora summor pengar har lagts ned på utrustning som inte fungerat eller fungerat endast i mindre utstäckning. En möjlighet att komma till rätta med detta problem är att det inrättas en central inköpsfunktion som har till uppgift att samordna inköp i de olika polismyndigheterna. Denna fråga bör utredas.
Under de senaste åren har frågan om polisens beväpning varit under ständig debatt. I efterdyningarna av toppmötet i Göteborg har krav rests att polisen skall ha tillgång till exempelvis vattenkanoner och tårgas. I mångt och mycket bygger denna debatt på missförstånd. Polisen har redan i dag tillgång till tårgas och rätt att använda vattenkanoner. Det är ett aktivt val från polisens sida att dels inte köpa in vattenkanoner, dels att inte använda tårgas. Dessa metoder är ofta olämpliga och det ligger inom polisens kompetens att besluta när de är lämpliga att ta till.
För tillfället utreder Rikspolisstyrelsen frågan om polisen bör ha tillgång till andra vapen än idag. Det man i första hand tänker sig är så kallade beanbagpistoler och elpistoler. Detta skall vara alternativ till skarpladdade vapen. Det är positivt att polisen själv anser att de inte har behov av skarpladdade vapen i alla situationer. I vårt grannland Norge bär polisen skarpladdade vapen endast när situationen bedömts sådan att det är oundgängligen nödvändigt. Den norska modellen borde övervägas även inom det svenska polisväsendet. Det bör således utredas om det är möjligt att införa en modell liknande den norska när det gäller polisens bärande av skarpladdade vapen.
Polisen bedriver spaning för att förhindra och beivra brott. Ibland är spaningen av rent förebyggande natur och det behöver inte ens föreligga en reell misstanke om brott. Ett sätt att bedriva denna spaning som hårt har kritiserats är så kallad handkameraövervakning. När polisen filmar exempelvis en demonstration eller i övrigt använder sig av denna typ av övervakning finns inga regler om vare sig användandet av metoden, informationen eller om registreringen/arkiveringen av inspelat material. Detta har blivit hårt kritiserat av såväl enskilda som organisationer som Svenska Helsingforskommittén för de mänskliga rättigheterna. Vi anser att frågan om polisens användande av handkameror snarast bör lagregleras.
När det gäller tvångsåtgärder har särskilt användandet av 13 b och c § polislagen varit föremål för mycket kritik. Syftet med dessa paragrafer är att ge polisen möjlighet att avvisa eller avlägsna personer som stör den allmänna ordningen i olika sammanhang. Det synes dock ha blivit mer regel än undantag att polisen tillämpar reglerna för tillfälliga omhändertaganden eller i värsta fall gripanden. Det har vid många tillfällen hänt att polisen använt sig av så kallad bussning där man kört iväg demonstranter med inhyrda bussar eller liknande. Det har också hänt att polisen spärrat av områden och nekat personer att gå därifrån med hänvisning till samma lag. Justitieombudsmannen har kritiserat användandet av så kallad bussning och i sitt beslut ansett att detta förfarande inte är i överensstämmelse med lagens intentioner. Detta är allvarligt och lagen bör snarast ses över så att den inte nyttjas för olagliga gripanden eller omhändertaganden.
Det är sedan länge regel att när en person skall kroppsvisiteras skall han eller hon när så är möjligt visiteras av en person av samma kön. Denna regel gäller dock inte när det är fråga om skyddsvisitationer. Vi anser att även dessa kan vara mycket kränkande för den personliga integriteten. Således skall en regel införas som jämställer skyddsvisitationer med kroppsvisitationer när det gäller frågan om att dessa skall utföras av en person av samma kön när så är möjligt. För att kunna genomföra detta är det mycket viktigt att rekryteringen av kvinnor till poliskåren ökar.
Inom poliskåren finns poliser med särskilda uppgifter. En mycket framstående gren av polisen är de som inom rikskriminalpolisen arbetar med barnpornografibrott. Dessa poliser har en mycket utsatt position och en mycket svår uppgift. Dock synes samarbetet med andra verksamhetsgrenar inom rättsväsendet vara mycket gott. Bland annat har man byggt upp ett mycket väl fungerande samarbete med åklagare med samma specialistkompetens. Detta arbete har vunnit internationellt erkännande och varit mycket framgångsrikt. Det är mycket tillfredsställande att dessa specialistkunskaper nu spridit sig till alla landets polisdistrikt för att få till stånd ett ännu mera effektivt arbete.
Det finns dock andra verksamheter där samarbetet och resursfördelningen varit mindre framgångsrik. Ett särskilt allvarligt exempel är miljöbrottssidan. Genom miljöbalken, Ekobrottsmyndigheten och åklagarmyndighetens satsning på så kallade miljöåklagare har vi kommit en bit på väg. Aktiva inom området anser dock att den så kallade flaskhalsen för att komma till rätta med den låga lagföringsprocenten är bristen på utredningskompetens. För polisen är det en fråga om hur man har möjlighet att prioritera. Om utredningsverksamheten när det gäller miljöbrott är en del av den dagliga polisutredningsverksamheten, kommer miljöbrotten även fortsättningsvis att prioriteras lågt. Således bör, för att de satsningar som redan gjort skall ge resultat, även polisens arbete när det gäller miljöutredningar ses över.
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Alice Åström (v) |
Yvonne Oscarsson (v) |