Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medling med anledning av brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en fristående nationell enhet för resursfördelning, kvalitetssäkring och uppföljning.
Riksdagen beslutar att medling med anledning av brott inte skall kunna komma i fråga vid sexualbrott, samt att detta skall anges i lagtexten i enlighet med vad som anförs i motionen.
Regeringen föreslår en ny lag om medling med anledning av brott. Lagen skall utgöra en så kallad ramlag för medling som anordnas i kommunal eller statlig regi. Lagens syfte skall vara att tillgodose krav på rättssäkerhet inom verksamheten.
Syftet med medling är att gärningsmannen skall få ökad insikt om brottets konsekvenser och att brottsoffret skall ges en möjlighet att bearbeta sina upplevelser av brottet.
Ytterligare överväganden krävs avseende medlingens ställning i den rättsliga processen, varför regeringen inte föreslår någon reglering i denna del för närvarande.
Propositionen syftar till att genom lagreglering strama upp den försöksverksamhet som pågått i landet under ett antal år. Förslaget beskrivs som en ramlag, med övergripande bestämmelser som kommunala eller statliga medlingsprojekt skall ha att hålla sig till. Syftet med att stifta en ramlag är enligt regeringen att skapa rättssäkerhet och ge legitimitet åt verksamheten.
Det bör alltid ifrågasättas om en verksamhet som fungerar bra och leder till goda resultat behöver lagstöd för att fungera. Risken finns att frivilligt engagemang förstatligas och att risk för strömlinjeformning försämrar resultaten. Det är också ett problem att den föreslagna lagstiftningen utelämnar viktiga substansfrågor. Regeringen har ännu inte tagit ställning till medlingens plats i den rättsliga processen, eller hur medlingsprocessen bör organiseras. Förslaget ger därmed intryck av att inte vara färdigt och väcker frågan varför regeringen valt att presentera det i detta skede.
Vi vänder oss emot att medling alltid skall åläggas kommunerna att ytterst ansvara för. Socialtjänsten är redan i dag överbelastad. Det finns också anledning befara att mindre kommuner, eller kommuner som inte är tillräckligt resursstarka kommer att ha sämre möjligheter att erbjuda medling än andra kommuner.
Riksåklagaren, och ett antal andra remissinstanser, har ifrågasatt de förslag om att ge medling ett starkare genomslag i det straffrättsliga systemet som presenterades i utredningen SOU 2000:105 Medling vid ungdomsbrott. Vi instämmer i synpunkterna och begär att regeringen skall ta dessa i beaktande under de fortsatta övervägandena.
När det gäller medlingens betydelse vid åklagarens prövning av åtalsunderlåtelse, eller vid domstolens straffmätning och påföljdsval är det svårt att se att utredningens förslag i praktiken skulle innebära någon skillnad gentemot dagens system. Såsom tidigare anförts är det tveksamt att stifta lagar som inte förutses ha någon effekt i praktiken.
När det gäller frågan om medling som grund för åtalsunderlåtelse är det tveksamt om utredningens förslag tillgodoser de krav på förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet som gäller för straffrättslig reglering. Det får inte bli så att gärningsmannen på grund av egen önskan att undgå rättegång förklarar sig villig att genomgå medling. Detta skulle underminera betydelsen av gärningsmannens ursäkt till brottsoffret. Det får heller inte bli fallet att målsäganden har ett avgörande inflytande på den straffrättsliga reaktionen på ett brott. Detta skulle strida mot principen att det allmänna ensamt ansvarar för straffrättsliga sanktioner.
Det är tveksamt om det skall vara tillräckligt att medling har ägt rum för att meddela åtalsunderlåtelse. Det skulle innebära att den straffrättsliga reaktionen på ett brott skulle stanna vid ett sammanträde och en ursäkt. I fråga om många brott kan man på goda grunder ifrågasätta om detta är tillräckligt ingripande, samt om kravet på proportionalitet och det allmänna intresset av att brott beivras blir uppfyllt.
Medling bör utgöra ett komplement till, inte en ersättning för, den ordinarie brottmålsprocessen.
Medling kan sägas vara en alternativ metod för konfliktlösning. I huvudsak innebär medling att de tvistande parterna möts inför en oberoende medlare och vid detta möte försöker komma fram till en lösning på konflikten. Medling har ansetts vara rehabiliterande för både gärningsman och brottsoffer. Den bakomliggande rättsfilosofin är så kallad ”restorative justice” eller reparativ rättvisa.
Det en naturlig och stabil värdegrund för överföring av normer att behandla sina medmänniskor som man själv skulle vilja bli behandlad. Genom medling kan den unge fås att förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Brottsoffrets väl och ve måste dock vara det primära. Brottsoffret får aldrig användas som ett medel att rehabilitera gärningsmannen – inte ens om brottsoffret själv skulle vilja ta på sig det ansvaret. I regeringens förslag placeras dock fokus konsekvent på gärningsmannen i första hand. Tyngdpunkten ligger på medlingens effekter för gärningsmannen, hans rehabilitering och insikter i brottsförebyggande syfte. Trots att dessa mål är eftersträvansvärda måste brottsofferperspektivet dock sättas främst. Detta kan till en del tillgodoses genom en omarbetning av texten så att brottsoffrets intressen behandlas före gärningsmannens. Så är inte fallet i förevarande proposition.
Regeringen har inga förslag avseende familjerådslag, eftersom den inte anser sig ha underlag härtill. Detta kan anses vara märkligt eftersom man väljer att gå vidare med medlingslagstiftning utan att ha tagit slutlig ställning till dess placering i rättsprocessen eller hur verksamheten skall organiseras. Regeringen har i detta avseende underlåtit att bedöma huruvida familjerådslag behövs som ett komplement eller ett alternativ till medling, eller om de fyller ett annat syfte.
Familjerådslag är enligt vårt förmenande ett bra sätt att förankra normer hos unga missdådare, samt att också involvera familjen och påminna familjemedlemmarna om deras ansvar i den unges utveckling.
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system för unga lagöverträdare, som just syftar till att lära den unge att ta ansvar för sina handlingar utan att domstol och kriminalvård behöver bli involverade. Detta sker i form av s.k. familjegruppkonferenser. I en sådan, som skall äga rum kort tid efter brottet och som förutsätter att den unge erkänt brottet, deltar gärningsmannen, föräldrar och andra närstående samt offret (om denne samtycker) och till offret närstående personer. En samordnare, utsedd av staten, deltar i den roll som framgår av ordet samordnare. Även polisen är företrädd genom den lokala ungdomspolisen. Vid familjegruppkonferensen kan en överenskommelse träffas, som sedan enbart stadfästs av domstol. En viktig komponent är att den unge skall be offret om ursäkt. Överenskommelsen kan innehålla olika sätt att gottgöra offret, samt vilka krav i form av exempelvis ideellt arbete för någon frivilligorganisation som den unge skall uppfylla. Samtliga närvarande vid familjegruppkonferensen skall komma överens och överenskommelsen skall sedan följas upp. Någon ansvarig på den unges sida utses. Om det brister i den unges genomförande av överenskommelsen skall normalt rättegång hållas.
Bland fördelarna med familjegruppkonferensen kan särskilt framhållas att den unge tvingas se sin egen roll, att föräldrarna involveras som huvudaktörer i den unges liv och att andra personer i den unges närhet blir medaktörer i den unges liv.
En svensk version skulle kunna utformas som en alternativ påföljd för unga brottslingar, att utdömas i kombination med skyddstillsyn eller villkorligt fängelse. Vi överlåter åt regeringen att närmare utreda hur en sådan ordning skulle kunna utformas.
Regeringen avser att omfördela 18 miljoner kronor per år inom ramen för utgiftsområde 4 till kommunal medlingsverksamhet, utan att ange varifrån det skall tagas. Regeringen föreslår att Brottsförebyggande rådet ges i uppdrag att fördela finansieringsbidrag samt svara för frågor om utbildning, metodutveckling och kvalitetssäkring.
Regeringen anger att den även på andra sätt avser stödja medlingsverksamhet. Vad detta stöd skall bestå av anges inte. Vi emotser ett förtydligande av detta inom ramen för vårpropositionen.
Enligt vår mening skall Brottsförebyggande rådet inte åläggas ytterligare arbetsuppgifter innan de befintliga renodlats. Vi håller i detta avseende med Föreningen för medling i Sverige, som föreslår inrättandet av en fristående nationell enhet med uppgiften att granska verksamheten, fördela bidrag och sköta uppföljning och kvalitetssäkring.
Regeringen anser inte att någon brottstyp skall uteslutas från medling. Man anser dock att det vid sexualbrott och så kallade brottsofferlösa brott inte är lämpligt eller ens möjligt med medling.
Såsom tidigare anförts måste brottsoffrets känslor och upplevelser vara avgörande för om medling skall vara lämpligt. Det finns brott som innefattar en sådan grad av kränkning att det inte torde vara möjligt för en gärningsman att kunna förklara sitt beteende, eller för ett brottsoffer att vilja möta förövaren vid ett medlingssammanträde. Till denna kategori hör sexualbrotten. I dessa fall är brottsoffret utsatt för en stark fysisk och psykisk kränkning som riskerar att förstärkas om han eller hon konfronteras med gärningsmannen eller -männen. Om det finns den minsta risk att brottsoffret känner sig tvingad att delta, eller att kränkningen kan återupplevas genom mötet bör medling inte ske. Det finns därför anledning att i lagstiftningen utesluta detta brott från medling.
Regeringen anger visserligen att noggranna överväganden skall göras innan frågan om medling tas upp med brottsoffret vid denna typ av brottslighet. Regeringen anger dock inte några substantiella hållpunkter för dessa överväganden. Enligt vårt förmenande är därför frågan om hur medling i dessa fall skall se ut tillräckligt belyst. Lagstiftningen riskerar i detta fall att bli svårtillämpad. Vi anser därför att man i lagen bör ange att sexualbrott skall undantas från medlingsinstitutet.
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Lennart Bolander (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |
Anders G Högmark (m) |